Inför World food day den 15:e oktober presenterade FN:s jordbruks- och matorgan, FAO, en nattsvart prognos. Var sjätte människa i världen beräknas sakna mat för dagen. Över en miljard människor tvingas gå till sängs hungriga – den högsta siffran på 40 år. Stigande matpriser och det senaste årets internationella finanskris framhålls som förklaring till den akuta situationen. Men det är inte sant. Att detta är en politiskt betingad bortförklaring kan visas genom att peka på den samtida utvecklingen i Venezuela.
I början av oktober presenterade Venezuelas regering en plan att köpa upp mat för 2,2 miljoner dollar i syfte att garantera tillgången på billiga livsmedel i den statliga butikskedjan Mercal. Det mesta av pengarna går till inköp av ris, pasta, mjöl, bönor, socker, matolja, kött och mjölk. Uppköpen finansieras genom den statliga utvecklingsbanken och ska garantera livsmedelssäkerheten för de fattigaste familjerna de kommande tio månaderna. Beslutet kom efter att prishöjningarna på mat under september uppgick till 3,3 procent, en bit över den genomsnittliga inflationen på 2,5 procent per månad. Nivån på matsubventionerna ligger kvar på nästan exakt samma nivå som under de senaste två årens högkonjunktur.
Precis som andra fattiga, kapitalistiska länder har det oljeexporterande Venezuela drabbats hårt av nedgången på råvarumarknaden. Under första halvåret uppgick landets oljeexport till 23 miljarder dollar. Detta är mer än en halvering jämfört med första halvåret 2008, och detta i ett land där oljeexporten svarar för 90 procent av den totala exporten.
De senaste månaderna har regeringen presenterat nya ekonomiska program som går stick i stäv med den gängse politik som kapitalistiska regeringar förespråkar. Under augusti och september ökade Venezuelas regering årets budget med motsvarande sex miljarder dollar. Hälften av pengarna går till kommuner och landsting, en femtedel till den offentliga utbildningen, en tiondel till offentligt byggande och resten till hälsovård och jordreform. I slutet av september förstärktes satsningarna på den offentliga, kostnadsfria sjukvården: 2000 vårdcentraler (av totalt 6700) som – enligt presidenten Hugo Chávez – inte längre fungerar ska renoveras. Det praktiska solidaritetsutbytet med Kuba innebär att under oktober anländer ytterligare 1000 läkare utöver de 30 000 kubaner som redan arbetar inom Venezuelas offentliga vårdsektor.
För att minska arbetslösheten – som ökat från 7,4 procent i början av året till 8 procent i september – presenterade regeringen de första veckorna av oktober nya investeringar i utvidgad produktion. Åtta nya statliga fabriker kommer att invigas i slutet av oktober och ytterligare 18 håller på att byggas. Förutom nyinvesteringar i el- och oljesektorn handlar det om ökat byggande av hus i de fattiga bostadsområdena för att ersätta den nuvarande fattigbebyggelsen. Regeringen satsar även 1,2 miljarder på inhemsk vidareförädling inom stål- och aluminiumproduktionen. Målsättningen är att arbetslösheten ska ligga på samma nivå vid årets slut som vid dess inledning.
För att ytterligare minska tyngden av krisen för den arbetande befolkningen har regeringen även valt att höja den lagstadgade minimilönen med 20 procent. Även om detta gör den till den högsta minimilönen i hela Latinamerika kommer det knappast att förhindra en reallönesänkning eftersom inflationen ligger mellan 25 och 30 procent på årsbasis, och prisökningarna på basmat ligger faktiskt över 30 procent. Som ett alternativ för att verkligen försvara reallönen har vänstern inom fackföreningsrörelsen krävt en automatisk, månatlig höjning av lönen motsvarande inflationstakten.
Hugo Chavez radikala politik har sitt ursprung i den massiva folkliga revolten i januari 1988 – ”Caracazon” – då tiotusentals människor från fattigkvarteren strömmade in mot Caracas centrum för att stoppa det åtstramningsprogram Venezuelas dåvarande socialdemokratiska regering beslutat att genomföra på uppdrag av Internationella valutafonden, IMF. Det var en revolt mot samma typ av ekonomisk politik som IMF, med aktivt stöd av den svenska högerregeringen, EU och USA, idag försöker tvinga på folket i Island, de baltiska staterna och andra länder i Östeuropa. Upproret kom att skapa de förutsättningar som förde Chavez och en annan politik till makten.
Resultaten av de senaste tio årens politik kan beskrivas med korta fakta: 1998 var undernäringen i Venezuela 21 procent. Idag har siffran sjunkit till sex procent. Fattigdomen har halverats. Enligt FN:s Gini-index – som mäter den sociala ojämlikheten i ett land – är Venezuela, tillsammans med Kuba, det minst ”ojämlika” i hela Latinamerika.
Trots internationell, kapitalistisk kris, ökade militära hot från USA-imperialismen i form av sju nya militärbaser i Colombia och en stridsberedd flottstyrka i Karibien samt växande problem med en byråkrati inom den egna rörelsen visar utvecklingen i Venezuela att fattigdomen effektivt kan bekämpas.
Med en annan politik.
BIOLOGY & POLITICS: Dagens Nyheter sanslösa spinning om energibesparingskampanjen i Venezuela
”Men alltså: det här innebär ju att man kan sprida olika 
