Röda Lund

★ Hjärtat i en hjärtlös värld

Att vara revolutionär VIII

Skrivet av Röda Lund på 17 januari 2010

Samma mönster, samma försök att skapa former för verkligt folkligt styre, har gått igen nära nog varje gång de arbetandes breda grupper satt sig i rörelse och utmanat de gamla förhållandena.

Den unga ryska revolutionen med sina sovjeter – arbetarråd – är kanske det mest kända exemplet. Men det gäller också för de väldiga folkrörelserna i hela Europa under samma tid (inklusive i Sverige där arbetar- och hungerkommittéer 1917 tog över den lokala makten på flera håll i landet), för den spanska revolutionen 1936, för Italiens partisanområden under kriget, för upproren mot stalinismen i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Polen 1980… för att bara nämna några europeiska exempel.

När de många, arbetande människorna börjat röra sig och försökt ta kommando över utvecklingen har de helt enkelt snabbt upptäckt att de inte kan sköta samhället på det gamla sättet och genom de gamla formerna.

Tänk er dagens ämbetsmannastat med dess extremt privilegierade byråkrati, oftast rekryterad ur de borgerliga samhällsskikten. Den befinner sig ljusår från en vanlig arbetares eller tjänstemans vardag. Att föreställa sig den statsmakten som ansvarig för samhällsägda storföretag och banker i en långt större utsträckning än idag är ingen lockande tanke. Generaldirektörerna med över 100 000 kronor i månadslön (!) som basar för våra myndigheter har inte ett dyft till övers för verkligt folkstyre och socialistisk hushållning. De är kopior av det kapitalistiska näringslivets makthavare och en del av dem som bär upp maktapparaten i dagens klassamhälle.

Tänk er polisen och militären, med den slutna kårvärlden, Säpos oåtkomliga verksamhet, den hårt högerinriktade officerskåren, underrättelse och spionnäten… att föreställa sig den apparaten som ett verktyg för befolkningens demokratiska styre av hela sitt samhälle är inte lätt.

Och tänk er dagens politiska system med val vart fjärde år, ett samhällsskikt av högavlönade yrkespolitiker, statsfinansierade partier som endast i liten utsträckning bygger på medlemmarnas aktivitet… hur långt befinner sig inte det systemet från de flesta människors vardag! Ja, hur många människor har över huvudtaget någon gång i livet ens talat med någon av dem som “sköter politiken”? Kan man tänka sig att den gamla formen lämpar sig för ett samhälle där vi ska sköta tillgångarna gemensamt?

Nej, staten och maktfunktionerna
måste vila på hela folkets engagemang och vilja. Självklart ska vi ha allmänna val med lika rösträtt till den nationella församling som utser de dagligt ansvariga, regering eller vad vi vill kalla det. Men representationssystemet måste också bygga på de arbetandes förvaltning av sina arbetsplatser och bostadsområden, på decentralisering av maktfunktionerna och på myndighetsorgan som rekryteras från folkets breda lager, som kan ställas till ansvar och som inte tillåts utvecklas till en särpräglad elitkår med egna intressen.

Tidigare i följetongen: Att vara revolutionär

Röda Malmö: Det kapitalistiska roffarsystemet
Röda Göinge:  Kamrat 4% har gått i pension

About these ads

6 svar till “Att vara revolutionär VIII”

  1. Jag bugar och bockar för en förnämlig analys!

  2. Sarbaz sade

    Jag tycker ni har rätt i frågan om demokrati och val. Det är inte demokrati att vart fjärde år få rösta på folk som mycket ofta sviker sina väljare och kör lobbyisternas politik genom hela mandatperioden. Men vissa saker ska inte folk få bestämma. För ibland kanske majoriteten tycker man ska införa halshuggning av muslimer. En av demokratins grundläggande tankar är religions frihet och även respekt för etniska minoriteter men det är demokratin själv, om inte man inför vissa begränsningar (t.ex parlamentarisk demokrati) som kan krossa sina egna ideal.

  3. Josefin sade

    Sarbaz:
    Jag tror faktiskt det är tvärtom. När en mindre elit har möjlighet att styra och ställa ökar risken för att de (eftersom så mycket makt finns just hos dom) hittar på dumma grejer. Om makten ”späs” ut och framförallt om de som berörs av saker även kan bestämma över dom, så tror jag vi får ett klokare samhälle, inte tvärtom.

  4. Strutsman sade

    Josefin:
    Där tror jag att du har tvärfel. ”Allas ansvar” blir ”ingens ansvar”. Några utvalda måste ha ansvar. Det stämmer visserligen att risken för dumma beslut ökar ju färre som deltar i beslutandet, men i vår demokrati är detta inte någon fara. Det finns ju massor av granskande organ och organsiationer och beslut fattas aldig av bara en person. Annars är ju detta problemet med diktaturer. Oavsett hur snäll en diktator vill vara, så är det omöjligt för en person att styra alla samhällsfunktioner på ett bra sätt.

    Risken att inte bli omvald bör också räcka för att man ska vilja göra folk nöjda, om inte det går på tok lång tid mellan valen. Men då finns ju möjligheten att kräva nyval, om tillräckligt många mobiliserar sig. Så politikerna har inte fria händer bara för att vi inte röstar varje år. Men kanske skulle man precis som för bonusar låta en del av lönen för politiker bara falla ut om dom blir omvalda?! :-)

    Jag tycker dock i stort att det är ett ganska rimligt system som vi har.

  5. Josefin sade

    Jag kanske bör utveckla mig lite. Jag anser ju visst att alla inte kan bestämma allt, det vore ju anarkism, jag är inte anarkist. Nåväl, naturligtvis behövs någon form av samhällsorganisering av ex sjukvård o liknande. Poängen är att alla valda funktionen människor har ska vara valda nerifrån, inte uppifrån. Idag väljer du som jobbar på ett företag inte din VD, och det är mycket svårt att direkt som väljare utkräva ansvar av en vald politiker. Makt korrumperar.

    Människor ska väljas nerifrån och upp och inte tvärtom, vara direkt avsättbara och rotera på sina funktioner. Det är min melodi, mkt förenklat.

  6. Strutsman sade

    Då är vi som vanligt överens men har olika verklighetsuppfattningar.

    Jag tycker nämligen att det redan är så som du säger att du vill ha det. Vi röstar väl i allmänna val, eller hur? Vi har ju t.o.m. direkta personval! De anställda väljer dock inte sin VD, det är det ägarna som gör. Men om personalen är tydligt missnöjd så ryker ju vd:n ändå.

    Vad som händer om de anställda ska bestämma över företag vet ingen riktigt. Det finns ju naturligtvis fallet då man måste säga upp folk för att företaget ska överleva. Frågan är vad de anställda skulle rösta på i ett sådant läge; sitt eget jobb eller minskad arbetstid för att rädda dom som riskerar förlora jobbet. Det kanske ändå är bättre att lämna sådana beslut till ägare och vd? Fatta vad dålig stämning det skulle bli om arbetsplatsen blev som ett Robinson där man röstade ut varandra istället för det vanligt läget där vd:n får stå vid skampålen när neddragningar blir nödvändiga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: