Kapitalets käftar

Foto: Mitt Lund

Nio kvinnor och fyra män åtalades i går vid Lunds tingsrätt misstänkta för olaga intrång. Åtalet är en del i det rättsliga efterspelet till fjolårets husockupationer i Lund.

”Underrättelse om beslut

Kammaråklagare xxxxx xxxxxxxx har fattat följande beslut. Frågor om beslutet kan ställas till denne.

Olaga intrång – 2009-xx-xx

Id:xxxxxxxxxxx, Ext ärendenr: xxxx-xxxxxxx-xx

Åtal väcks

Det föreligger tillräckliga skäl för åtal mot den misstänkte

20 kapitlet 6 § rättegångsbalken”

Visst är det vackert? På några få rader informerar staten att det är olagligt att bo i hus som står tomma. Simple as that. Först bostadsbrist utan dess like i en stad på randen av den största flytta-hemmifrån-boomen sen 60-talet. En stor del av invånarna är studenter. Vissa av dem tvingas bo i husvagnar på parkerinsplatser, i små skrubbar som inneboende, i svindyra nybyggda studentrum, eller på campingplats.

Den lundensiska politikerklassen visar sig ha intima band med fastighetskapitalet och springer dess ärenden. I våg efter våg mobiliserar hundratals unga lundabor till protester och ockupationer, men politikerna ljuger dem rakt upp i ansiktet och skickar hela våldsapparaten på dom. Hundar, hästar, polisbussar, batonger, pepparsprej. Poliser från Malmö kallas in och ansvar ges till en insatschef som inte ens vet var Mårtenstorget ligger. De slår, biter, prejar och sprejar. Vid ett tillfälle upprättas i praktiken undantagstillstånd i arbetarstadsdelen Norra Fäladen. Sossarna håller tyst.

Borgarna och deras stödtrupper hetsar mot ”tillresta bråkmakare”. Vänsterpartisten Mats Olsson sällar sig till kören av avståndstagare. Hans partikamrat Hanna Gunnarsson får ett utbrott i självaste fullmäktige och skriker ”Ni bara förstör!” till de unga aktivisterna, bara veckor efter att hon och Daniel Stolt poserat utanför den ockuperade fritidsgården Romano Trajo. Dessa tre ”vänster”partister är i år de tre toppnamnen i kommunvalet!

Hela historien bildar en fin väv av det borgerliga samhället och den heliga äganderätten. Ett system som kan sammanfattas med följande ord: Propaganda, profit, våld, kontroll. Politiker, fastighetskapitalister, poliser, domstol. En uppvisning av det vi socialister brukar kalla ”den borgerliga staten”. Staten, som i grunden – med Friedrich Engels ord – består av ”ett gäng beväpnade män” och bara har en uppgift. Att trygga kapitalisterna möjligheten att göra profit på vårt arbete och våra liv. Det senaste året har Lunds befolkning fått se denna stat in action. Inte något ont som inte för något gott med sig.

Så vad bör göras? Till att börja med borde samtliga ockupanter släppas. En lokal utredning bestående av representanter för ockupanter, hyresgästföreningen och studentorganisationer bör granska politikernas handlande. Alla tomma hus ska omedelbart redovisas av politiker och fastighetsägare. Pappren på bordet så vi kan se vilka resurser som finns och hur stora vinster som ägarna gör på vårt boende. I valet bör väljarna straffa samtliga politiker i fullmäktige och ställa dessa mot väggen i valrörelsen och kräva att de aldrig mer ska skicka polisen för att dölja de problem som de själva inte klarar av att ta tag i. Inför nästa terminsstart bör lunds ockupanter, studenter och gymnasielever stå stridsberedda för att möta eventuell bostadskris. Redan nu bör man gå ut till lunds invånare med en stor insamling för att bekosta ockupanternas böter och diskutera framtiden.

Foto: Progressive Photo

Klassfoto

Även om vi har ett brejk här på Röda Lund så kan vi inte låta bli att ge lite äkthet. Detta är ingen låt som snackar om politik på det viset politikersvin brukar snacka. Den handlar helt enkelt om en vardag.

Och om du är en snubbe eller brud som utan anledning dissar, mobbar och slår ner på folk i din omgivning så ska du klicka och lyssna. Vi hatar mobbare, och om du är det så får du fanimaj kolla dina prioriteringar.

Kom ihåg att du är unik och jävligt viktig, och att den här världen kan bli jävligt bra om vi bara sköter våra kort rätt.

more about ”Klassfoto”, posted with vodpod

Analsenil – För den som tänker med röven

more about ”Analsenil”, posted with vodpod

AB AB2 svd svd2 svd3 DN DN2 SDS

Röda Lund chillar

Vi tar en liten paus med Röda Lund nu. Jaja, ni blir jätteledsna i ögonen, men det får vara som det är med det. Ni vet hur det är. Ibland måste man ta en chill-pill (ord använt för att verka cool och imponera på den yngre publiken. Betyder typ ”ta det lugnt”). Vi kommer tillbaka om ett tag, men just nu ska vi ägna oss åt lite andra prylar. Vi slängde ihop en dansinstruktionsfilm till er, förresten. Spana in den så länge, så syns vi sen. På återseende!

more about ”Röda Lund chillar”, posted with vodpod

Veckans Varning

Veckans Varning (Klicka!)

Avtalen ut på omröstning!

Dan Berglund - Ombudsmannen (Klicka!)

I söndags kväll kom ett bud från de så kallade opartiska ordförandena, OPO, som mer eller mindre tagit över avtalsförhandlingarna mellan sex industriförbund och Teknikarbetsgivarna.

Förslaget från OPO var i korthet ett avtal på 18 månader med löneökningar på 2,4 procent. Teknikföretagen som tillsammans med övriga arbetsgivarorganisationer gått ut stenhårt i årets avtalsförhandlingar och krävt ett nollavtal, speciella ungdomslöner och ytterligare försämringar i en redan tilltufsad strejkrätt förkastade budet, som enligt deras mening var för högt. Max 2 procent under 18 månader var deras bud.

Industrifacken, förkastade även de budet eftersom de krävt ett ettårigt avtal och 2,6 procent i lönelyft.
OPO har i sitt första förslag varken gått in på fackens eller Teknikföretagens övriga krav utan koncentrerat sig på lönefrågan. Den hetaste frågan i avtalsrörelsen, bemanningsföretagen, ligger kvar som en hittills olöst knut. Med ”bemanningsföretagen” menas att arbetsgivarorganisationerna nu rundar Lagen om anställningsskydd och hyr in personal istället för att återanställa dem som tidigare avskedats.

Nynningen - Kriminal Tango (Klicka!)

Årets avtalsrörelse, där i stort sett alla avtal löper ut den sista mars, är ett spel där medlemmarna i de olika fackförbunden som vanligt är förpassade till åskådarläktaren.

Avtalsförhandlingarna är en välregisserad föreställning mellan de olika förbundsledningarna och arbetsgivartopparna. LO:s 1,6 miljoner medlemmar är fråntagna den självklara rätten att vara med och utforma kraven. Lika lite har de att säga till om när det gäller det avtal som kommer att skrivas under. För trots att vi lever i år 2010 med alla dess tekniska möjligheter har svenska löntagare fortfarande inte myndighetsförklarats och fått den demokratiska möjligheten att via avtalsomröstningar anta eller förkasta respektive förbunds avtal.

I olika fackliga och politiska högtidstal brukar det pratas vitt och brett om arbetsmarknadens parters suveränitet och att politikerna inte ska lägga sig i den så kallade fria förhandlingsrätten.
Faktum är att det knappast finns något som är så kringgärdat av olika regleringar som just en avtalsförhandling – en stympad strejkrätt, opartiska ordföranden och medlingsinstitut.

Och, som kronan på verket för att förhindra att de fackliga organisationerna och deras medlemmar tar öppen kamp, finns Industriavtalet, ett avtal mellan sex olika industrifack och arbetsgivarorganisationerna. Det är ett avtal som vid sin tillkomst 1997 fick Verkstadsföreningens (idag Teknikföretagen) dåvarande ordförande Heinrich Blauert att förtjust bubbla att avtalet var historiskt. För nu var, som han uttryckte det, ”arbetstagarna och arbetsgivarna surrade vid samma mast”, med ett avtal som entydigt slog fast att företagens konkurrenskraft gick före allt och att exportindustrin skulle vara löneledande. Vilket i praktiken innebär att inget annat förbund tillåts glida över den ribba som slagits fast i detta avtal.

Andra mörka skuggor som omgärdar årets avtalsrörelse är givetvis arbetsmarknadsminister Littorins inskränkningar av gällande kollektivavtal, den så kallade Laval-lagen, ett lagförslag som öppnar för dumpning av löner och arbetsvillkor och kringskär fackens möjligheter att vidta stridsåtgärder.

Samtidigt som riksdagsledamöterna debatterade Littorins förslag talade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om detta på ett opinionsmöte på Mynttorget. Hon fördömde Littorins förslag, men uppmaningen till medlemmarna i LO blev inte att ta strid utan att lydigt vänta till 19 september och då vid valurnorna lägga sin röst på S.

Wanja Lundby-Wedin är ju som bekant ordförande för LO. Hon sitter emellertid också i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott, en position som gör att hon alltid ser mer till partiets intressen än till de 1,6 miljoner medlemmar hon är satt att företräda.

Nu kan man förvänta sig ett nytt förslag till avtal från OPO. Utan att gå händelserna i förväg finns det en del som talar för att det blir ett nytt industriavtal innan den 31 mars. Men denna gång finns det faktiskt en fråga som engagerar medlemmarna mer än vanligt. Frågan om bemanningsföretagen. En opinionsmätning ger vid handen att hela 81 procent av de tillfrågade är beredda att gå i strejk just för att få den frågan löst.

Så samtliga förbund: ta för en gång skull fasta på denna viktiga opinionsyttring. Vik inte ner er utan strid! Visserligen ger kapitalismens kris och arbetsgivaroffensiven inte de bästa förutsättningar, men någon gång måste ändå anden släppas ur flaskan och kampen tas. Låt även medlemmarna rösta om de framförhandlade avtalen!.

Då kan svensk fackföreningsrörelse få den nytändning som vi väntat så länge på.

Läs också: Hur man som socialist bör agera på sin arbetsplats

Harry Trotter – The only wizard of the IV International

Det verkar inte bli några julklappar i år.

Hur man som socialist bör agera på sin arbetsplats

Följande inlägg är skrivet av bloggaren Arbetarperspektiv. Medlem i Socialistiska partiet i Göteborg.

Jag har nu varit på min nuvarande arbetsplats i snart ett halvår. När jag kom dit var det en som var fackansluten av runt tio. Det var en av tjejerna från Filippinerna. De övriga visste inget om facket eller visste inte att det var lagligt att gå med i en fackförening här i Sverige.

Nu har jag agiterat i smyg under hela tiden jag har varit där. Jag har inte ställt mig på en sockerlåda i personalmatsalen och hållit politiska brandtal, utan jag har pratat om avtalsrörelsen flera gånger i veckan. Bara snabbt, inga långa diskussioner eller så. Jag har berättat om vår arbetsköpares organisations bud till facket. Inga centrala löneökningar, bara lokala höjningar (och där är vi ju jättestarka, verkligen*host*). Det tog hus i helvete hos vissa, särskilt när jag berättade att de, vid förra avtalsperioden, kom med minusbud. Det var inte en enda som ansåg sig kunna avstå så mycket som en krona av sina minimilöner på hälften av 17600 kronor. Konstigt va?

När sedan våra närmsta chefer slutade nu för ett tag sedan och vi fick nya kom det fram att de två har brutit mot kollektivavtalet något alldeles sanslöst. En riktigt ung kille har jobbat där i flera år, och de har bara kommit med nya tremånadersanställningar till honom. Helt i strid med avtalet som säger att man får arbeta i sammanlagt sex månader under två år, sen ska man antingen anställas tillsvidare eller skiljas från arbetsplatsen.

Jag pratade med honom i förbifarten i preparerande syfte igår när vi städade våra maskiner, och sa till honom att han fick hålla ett öga på sin anställning och inte låta dem blåsa honom mer. ”Nej”, sa han, ”men jag vet ju inget om sånt där, det är inte så lätt då”. Jag frågade honom rätt ut om han var medlem i facket. ”Nej, men jag funderar fan på att gå med nu” sa han då. Underbar känsla! Han hade förstått vad facket ska vara till, för jag har grundligt förklarat skillnaden mellan överbyggnad och bas för honom, givetvis i helt andra ord än klassisk marxistisk retorik, och det tog tydligen skruv! Inte nämnde jag några jävla försäkringar heller. De fackliga företrädare som försöker sälja facket som ett försäkringsbolag skulle käppjagas!

Till de filippinska tjejerna skrev jag ihop en helt egen pamflett som beskriver svensk fackförening och varför vi ska organisera oss. Två blev glada som fan över att någon brydde sig och en var lite frågande. Jag ringde LO i Göteborg för ett par veckor sedan och bad om information på engelska till dem (av en infödd filippinska!) men hon sket i sina landskvinnor och struntade i att höra av sig. Då fick de min förklaring, och den är antagligen bättre. Kan lova att det inte stod ett ord om klassamverkan eller att sitta i samma båt i den i alla fall. Givetvis skrev jag även om SAC och skillnaden mellan de båda facken, det hade de aldrig fått med en skrift från LO. Det måste vara upp till dem att välja.

Givetvis fortsätter den subversiva verksamheten under kommande vecka

Det kapitalistiska samhällets pyramid

Democracy don’t rule the world,
You’d better get that in your head.
This world is ruled by violence
But I guess that’s better left unsaid.
From Broadway to the Milky Way,
That’s a lot of territory indeed
And a man’s gonna do what he has to do
When he’s got a hungry mouth to feed.

- Bob Dylan, Union Sundown

Daniel Ankarloo om det nya Sverige

Göran Greider: Avslöjande om nyliberala myter

Röda Malmö: De växande klassklyftorna

Brev till alla förolämpade svenska muslimer

Ninja, AFA eller muslim?

När Nerikes Allehanda för tre år sedan publicerade Lars Vilks Muhammadteckning så skrev Farooq Sulehria, socialist från Pakistan, följande öppna brev i tidningen Internationalen till alla förolämpade svenska muslimer. Vi publicerar den här därför att texten återigen blivit aktuell.

Asslamo Alaikum, en pakistansk-svensk vän ringde mig häromdagen och uppmanade mig att delta i en demonstration mot publiceringen av Muhammadteckningen i Nerikes Allehanda. Jag vägrade blankt. Inte för att jag är en av dem som använder ”pressfrihet” som en trojansk häst. Inte heller för att jag är ateist och inte kan känna den ”smärta” som troende som ni känner varje gång hädelser inträffar.

Jag vägrade i första hand att delta i er anti-Nerikes Allehanda demonstration för att jag aldrig har agiterat för en religiös fråga eller på en religiös basis. Men jag vägrade också därför att jag tycker att er protest är helt absurd. Jag menar, är det inte absurt att ni blir så rasande när islam förolämpats genom publiceringen av smaklösa karikatyrer.

Men när Bush släpper loss sina trupper att döda muslimer i Irak och Afghanistan, finns inte en enda muslimsk protest i hela Sverige registrerad. Den historiska demonstrationen organiserad av antikrigsrörelsen den 15 februari drog till sig 40 000 ”hedniska” svenskar som ville stoppa dödandet av irakiska muslimer. Men ni, ni stannade hemma, troligen för att avnjuta er helg. Inte har jag heller sett er i de demonstrationer som i mars månad varje år markerar årsdagen av USA:s ockupation av Irak.

De enda muslimer jag råkar se vid dessa demonstrationer är kommunister och ateister, ofta förskjutna av er. Jag har heller aldrig sett er gå med i demonstrationer till stöd för de palestinier som dagligen dödas av den sionistiska statsmaskinen som kallas Israel. Jag såg ingen muslimsk reaktion på Abu Ghraib eller Gitmo Gulag, heller.

Förresten, det är inte bara ni muslimer i Sverige som har kallat på jihad för vanhelgandet av islam men som hållit tyst över vanhelgandet av muslimer. Den danska imamen som spenderade månader med att kampanja och elda upp den muslimska världen över Jyllands-Postens teckningar, flög inte till några muslimska länder när danska trupper sattes in för att slakta irakier för Onkel Sams skull. Kommer ni ihåg 2005, då afghaner tände eld på sina egna städer (eller vad som fanns kvar av dem) efter att en amerikansk marinsoldat urinerat på Koranen? Men vanhelgandet av deras hela land genom den amerikanska ockupationen är fortfarande acceptabelt.

Låt mig berätta en personlig historia. I oktober 2005 skakade en dödlig jordbävning mitt ursprungsland Kashmir, nu kontrollerat av Pakistan. En vecka efter denna tragedi som tog 80 000 liv sålde Sverige Saab plan värda en miljard dollar. Det var exakt samma summa som experter i Pakistan beräknade att återuppbyggnaden av Kashmir skulle kosta. I min veckokrönika för en pakistansk dagstidning protesterade jag kraftigt mot denna vapenaffär. Det sekulära PPP (Pakistan Peoples Party) tog upp den här frågan och agiterade i parlamentet.

De skäggiga muslimerna i parlamentet fortsatte att vara tysta. Och inte en enda imam i svenska moskéer protesterade mot affären som berikade Sverige men som skulle svälta till döds hundratusentals i Pakistan och Kashmir.

Det är inte bara på grund av denna absurditet som jag distanserade mig från er anti-Nerikes Allehanda demonstration.Jag höll mig också undan för att jag tycker att sådana uppvisningar i muslimsk upprördhet är lite hycklande. Är det inte hyckleri att vi vill ha respekt i Europa utan att vara beredda att ge samma rättigheter till våra minoriteter i muslimska länder? De indiska muslimerna insisterar på att slakta kor. Egyptiska muslimer som attackerar koptiska områden i Kairo är inget nytt. Attacker på kyrkor i Pakistan har på senare tid blivit rutin. Förutom att talibanerna förstörde Afghanistans framtid, förstörde de det förflutna också när de raserade Buddhastatyerna. Protesterade vi på Sergels torg?

Låt mig berätta om ett utmärkt exempel från mitt ursprungsland, Jammu Kashmir. Muslimer är i majoritet i Kashmir. För att visa respekt för sina Hindufränder, slaktar de inte kor. I sin tur håller sig brahmanerna (som till skillnad mot brahmanerna i Indien och annorstädes inte är vegetarianer) borta från fläsk. Medan muslimer och hinduer i Indien har varit i konflikt många gånger, har den gemensamma harmonin i Kashmir varit exemplarisk i allmänhet.

Jag menar inte att en kristuslik eller gandhisk pacifism som går ut på att vända andra kinden till skulle få de ”kulturella krigen” eller ”civilisationernas sammandrabbningar” av idag att upphöra. Från Jyllands-Posten till Nerikes Allehanda, västs åsiktsfrihets-fundamentalister har med flit publicerat saker som förolämpar muslimer. Medan islamofobi blir ett bekvämt redskap för att driva fram en högersvängning, är ”åsiktsfrihet” använt som en trojansk häst för att utmåla muslimer som annorlunda, främmande och moraliskt oförenliga med västvärldens värderingar.

Åsiktsfrihet, enligt min blygsamma mening, handlar framförallt om fall där skribenter eller konstnärer trotsar sina egna regeringars eller religioners förbud, som ofta uttrycks genom lagar mot hädelse. Artiklar eller teckningar gjorda av medlemmar av en dominant grupp som förtalar religionen tillhörande en minoritetsgrupp som är måltavla för rasism är bara ett uttryck för förtryck och uppmaning till rashat.

Men för att motarbeta detta förtryck krävs inte tanklöst våld. Vet ni, bara förra året dödades tre människor i Lahore i Pakistan under ”protesterna” mot Jyllands-Posten, medan historiska monument sattes i brand. Jag är rädd för att ett par till provokativa teckningar i Jyllands-Posten skulle lett till att hela Lahore lades i aska. Och ett halvt dussin ungdomar föll för poliskulor i den pakistanska huvudstaden Islamabad när ursinne gjorde de trogna galna över Salman Rushdies ”hädiska” novell (knappast läst av någon trogen muslim).

Paradoxalt nog är det Salman Rushdie som utgör ett gott exempel när provokationer anstiftas. En pakistansk film, International Guerillas, som porträtterade Salman Rushdie som ”en torterare, mördare och fyllo som bär en motbjudande blandning av färgsprakande safarikostymer”, vägrades licens i Storbritannien. Rushdie såg filmen på video och tyckte den var gräslig.

Filmen slutade med att han avrättades genom Allah den allsmäktiges makt. Men Rushdie skrev ändå till Storbritanniens styrelse för filmklassificering och lovade dem att han inte skulle vidta lagliga åtgärder mot dem gällande filmen. Han uppmanade styrelsen att ge filmen licens. Med hans egna ord: ”Filmen legitimerades och försvann genast ur synhåll. Ett försök att visa den i Bradford möttes av rader av tomma stolar. Det var en perfekt illustrering av argumentet för åsiktsfrihet: människor kan verkligen ta egna beslut”.

Jag vet att ni har bannlyst Salman Rushdie. Han är en utstött. Men har han inte en poäng när han säger att människor måste tillåtas att bestämma sig själva? Tänk om Nerikes Allehandas provokation hade mötts av tystnad. Jag lovar att den skitbilden som publicerades i konstens namn redan skulle ha nått den plats den förtjänar: papperskorgen.

Jag hoppas att ni vill ta er tid och läsa dessa rader och fundera över dem. Jag förväntar mig att se er i dussintal den 18 september på demonstrationen som hålls för att markera den borgerliga regeringens första år vid makten.

Feeamanallah,
Farooq Sulehria

Läs också Farooq Sulehrias text: Öppet brev till al-Qaida: ”Ni mördar muslimer åt det arabiska kapitalet”
Röda Lund: De religiösa galningarna

Skd, 2, 3, HD, 2, 3, 4