År 1890 fattade Andra Internationalen beslut om att utlysa Första maj som en arbetarnas protestdag. Beslutet föll i god jord och de närmaste decennierna fylldes demonstrationsleden under paroller som ”allmän rösträtt” och ”8-timmars arbetsdag”. Med tiden, efter att socialdemokratin blivit ett statsbärande parti och den ursprungliga visionen om ett samhälleligt övertagande av produktionsmedlen alltmer tonade bort i fjärran, glesnade leden.
På 1950-talet, när talet om ”ideologiernas död” även vann en viss bäring inom delar av arbetarrörelsen, fanns det till och med röster inom det egna ledet som hävdade att Första maj förlorat sin roll och att demonstrationerna borde upphöra. Det gamla klassamhället hade kämpats ner och nu handlade det mest om att utveckla och förfina folkhemmet med social ingenjörskonst. Dåvarande finansministern, den legendariske Gunnar Sträng, menade att det ”avgörande steget” redan tagits.
I slutet av 1960-talet – under den då tilltagande vänstervågen – kom Första majfirandet att återigen vitaliseras. Dåvarande VPK slutade att traska patrull med socialdemokratin och började anordna egna demonstrationer. Den nya vänstern manifesterade också sina ståndpunkter i egna Röd Front tåg. Inom fackföreningsrörelsen kom än en gång – genom LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Anna Hedborgs utredning om kollektiva löntagarfonder – ideérna och debatten om ekonomisk demokrati att dammas av. Höjdpunkten för denna nytändning var 1975 när alla demonstrationer i Stockholm sammanstrålade till en mäktig slutmanifestation på Norra Bantorget. 50 000 demonstranter firade här tillsammans – med tal av bland annat Metalls förste vice ordförande Bert Lundin – att södra Vietnam dagen innan slutligen befriats.
Men under senare decenniers högerkalla vindar har leden återigen glesnat i demonstrationstågen. I mycket är det en produkt av arbetarrörelsens egna eländiga ideologiska och organisatoriska kondition. Det går inte att sticka under stol med att stora delar av det nyliberala systemskiftet i Sverige ägt rum under socialdemokratiskt regeringsinnehav: kapitalmarknaden avreglerades 1985 under ministären Palme, de sista resterna av valutaregleringen togs bort 1990 med Ingvar Carlsson vid rodret, de största nedskärningarna inom den offentliga sektorn genomfördes i mitten av 1990-talet med Göran Persson som statsminister, och så vidare.
Svensk fackföreningsrörelse upplever idag på de flesta håll ett medlemstapp. LO, vilket som mest hade 2,1 miljoner medlemmar, är idag snart nere på 1,6 miljoner. Bland stora ungdomsgrupper är det snarare regel än undantag att man inte är med i facket. Den fackliga organisationsgraden är nu – från att för ett decennium sedan legat runt 80 procent – nere på 71 procent. Vi har i stort fått en arbetsmarknad med alltmer osäkra anställningar och bemanningsföretag i växande.
Arbetarrörelsen har i ringa grad haft förmåga att stå upp mot den borgerliga Alliansens högerpolitik. De krav som exempelvis ställts om att vidta stridsåtgärder mot försämringar i a-kassan har kategoriskt avvisats av LO:s ledning.
Dagens socialdemokrati vänder sig inte mot att det totala skatteuttaget sänks, rätten för privata företag att plocka ut vinster ur den offentliga sektorn eller att Sverige har militär trupp i Afghanistan. Visionen om en arbetstidsförkortning är begravd och från Mona Sahlin hörs istället propåer om att vi alla måste jobba mer.
Idag, snart 130 år efter att August Palm höll det anförande som brukar benämnas som det första socialistiska talet på svensk mark – 6 november 1881 i Malmö – är det hög tid för oss alla att ta oss an det mödosamma arbetet med att reorganisera arbetarrörelsen. Den ödesdigra bindningen mellan LO och det socialdemokratiska partiet måste brytas. Facket måste återigen bli en kämpande och demokratisk rörelse. Många, många fler måste bli aktiva i kamp mot försämringar och till försvar av vår gemensamma välfärd. Underifrån måste det välla fram en mäktig kraft som ställer en omställning av det ekonomiska livet – och ett liv i samklang med naturen – överst på dagordningen. I sin förlängning måste också allt detta leda fram till uppbygget av ett nytt arbetarparti – den röda rosen har inte vissnat, den bara slokar.
Här marscherar socialister i Skåne som vet vad den röda fanan står för. Det är unga och gamla, kvinnor och män. Varken svikande sossar eller byråkrater. Folk som tar kamp för framtid, klimat och människa. Det är hög tid för dig att gå med, för annars blir ingenting gjort:
MALMÖ
Socialistiska Partiet i Malmö kommer, för andra året i rad, att demonstrera med Vänsterpartiet.
Du som sympatiserar är välkommen att gå med oss i tåget. Samling sker kl 11 på Möllevångstorget. Avgång kl 12. Musikfest efteråt i Slottsparken. SP kommer att gå med egna fanor och någon banderoll. Det blir tillfälle att manifestera en anti-kapitalistisk och ekosocialistisk Första maj.
LUND
kl 12:00 samlas folk på Lund centralstation som ska åka till Helsingborg och demonstrera mot nazisterna.
kl. 18.00 SP-Lund informerar om vår klimatkampanj och demonstrerar tillsammans med stadens radikala vänster. Kom och gå med oss och delta i festligheterna! Samling Knut den Stores Torg.
KRISTIANSTAD
Våra SP-kamrater i Hässleholm kommer att gå i följande 1 maj-tåg:
kl. 11.30 samlas ett gemensamt vänstertåg på Domustorget, under parollen ”Jävlas inte med arbetarklassen”. Arrangerande grupper är: Vänsterpartiet, Ung Vänster, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom.
HELSINGBORG:
kl. 13:30 Motdemonstration mot nazisterna på Stortorget.
kl. 14:30 samling vid Kärnan (Slottsparken) för Första Maj firande. Arrangerande grupper: Vänsterpartiet, Ung Vänster, Kurdiska Kvinnoföreningen och Palestinska kulturhuset.
