Det är lätt att glömma. Vi mänskor är gjorda på det viset. Det är därför vi upprörs så fruktansvärt när media tar oss in i andras lidande. Det blir starkare när vi kan koppla det till något nära. Vi upprörs aldrig lika mycket när militärer långt borta gått bärsärk på civila som när vi får höra att svenska medborgare varit med om att biståndsarbetare mördats utanför Palestina. Precis som när Vietnamkriget tog oss in i våldets vardagsrum reagerar vi starkare av TV-bilder än torra telegram.
Det var något som drabbade hela vårt land när Anna Lindh och Olof Palme mördades, och något annat när vi ser lemlästade barn i Gaza begravas av vit fosfor. Vi människor fungerar ju på det viset. Det är det som gör oss till människor. Att kunna känna med dom som står oss nära – och samtidigt stänga ute det jobbiga som ser ut att vara längre bort. Det är varken rätt eller fel – det är bara så det är. Det är sånt man får lära sig på journalisthögskolan. 10 döda i Bagdad är inte lika mycket värt som 1 död i Bara.
Men när våldet drabbar dom som hjälper de som utsätts för våld ser vi varandra på ett nytt sätt. Det blir som om en barriär övervinns och solidariteten – det mänskliga – tar över. Vi vågar vara människor. Vi orkar att vara just människor.
Vi får inte glömma att sörja de som dött. I all den vrede och kamplust och desperation vi känner får vi inte glömma det mänskliga. Att familjer förlorat en son, dotter, ett barn eller förälder. För det är just det som gör att du läser det här och att du hajade till när du fick veta att en hjälpkonvoj till det ockuperade Palestina blivit anfallit.
Över hela landet har idag tusentals människor visat att de inte tolererar mördandet av sina vänner, medmänniskor och kamrater. Men det är inte över för den saken. Imorgon kommer många till att mördas av någon desperat yngling eller mordisk stat. Röda Lunds mål – hela vår själ och hela vårt hjärta – handlar om att stoppa detta. Att låta oss alla vara människor och se varandra som sådana.
Vi avslutar dagen med en visa som inte handlar om ond bråd död, utan som handlar om hopp. För som det en gång skrevs: ”Hoppet är det sista som överger människan”.
