Kampen om Lund fortsätter

Ur Hem & Hyra aug/sept 2010:

”Bostadsminister Mats Odell (kd) rivstartade mandatperioden med att ta bord bidrag till byggande av hyresrätter. (…) Stopplagen, som skulle förhindra att kommunala hyresrätter ombildas till bostadsrätter, avskaffades i juli 2007.”

Några kanske minns att den fifflande folkpartisten Lars Hansson var inne och tramsade här på Röda Lund tidigare i år. Han sa kaxigt: ”Du kan få låna material av mig om hur vi stoppade husockupationerna i Lund ”, och Röda Lund svarade: ”du ska nog se, Herr Fuskare, att det knappast är slut med ockupationerna. Snart börjar en ny hösttermin.”

Det är slående hur en politiker går in och pratar om hur han stoppade (dvs. att han och hans politikerpolare ringde snuten) ockupationerna istället för att gå in och prata om hur man ska lösa bostadskrisen i Lund. Hansson trodde att man hade stoppat ockupationerna, men vad Röda Lund redan då visste var att det inte på något sätt och vis var slut på kampen om en stad för alla kommuninvånare.

Idag har ännu ett hus ockuperats för att konkret lösa en liten del av bostadskrisen i Lund. Det är så klart inte i närheten av en lösning, men den kommer att kunna härbärga  en del av våra hemlösa och vara en mötesplats för de som inte låter sig hunsas av politikerna. Den är inte minst en propagandistisk handling till för att skapa opinion och sätta press på de ansvariga. Tänket är att tomma hus ska användas och inte stå och förfalla medan tomtpriserna pressas upp och folk sover på gatan. Så här säger ockupanterna:

”Vi vill se att kommunen tar sitt ansvar och lägger ett bud på lokalen, liksom andra tomma hus, för att den ska kunna användas för brukskostnader i allmännyttan.”

Jag hoppas att alla ni som läser det här tar en tur ner till huset och hälsar på hos ockupanterna. Det är riktigt bra folk som har tagit den här kampen trots hot om polisbatonger och rättegångar. Fråga dem gärna om ni kan bidra med något, eller dyk upp med lite fika. Kanske de har behov av ett par stolar eller en matta, eller något annat. Fråga dem! De slåss för allas framtid och till skillnad från många andra så gör de faktiskt något. Och kommer snuten är det en sak som gäller: Alla till Huset, och invänta information. Med rejäla ansträngningar kan vi vinna ett första hus. Men då gäller det att många ställer upp och hjälper till. TOMMA HUS – ALLAS HUS!

Huset ligger på Magle St. Kyrkog. 4

Om läget i Lund:
Bostadsläget väldigt desperat
Gymnastiksalar kan bli hem för bostadslösa studenter
Studenter övernattar utomhus
50 studenter saknar bostad
Fortsatt lottlöst för utländska studenter
Studenter får bo på tom förskola
Nationerna profilerar sig för bostadslösa

Nytt socialistiskt flygblad till Lunds hushåll

Idag delades de första 500 flygbladen av SP:s flygblad ”Viktig information om de politiska partierna innan du röstar”. En slags recension av de fyra borgerliga åren och det röd-gröna ”alternativet”. Boende på Dackegården och Klostergården blev de första mottagarna.Socialistiska Partiet i Lund har i år valt att inte ställa upp till kommunfullmäktige. Men det hindrar oss förstås inte från att sprida vår syn på klassamhället.

Om du vill hjälpa till att sprida flygbladet så är det bara att maila oss på lund(at)socialistiskapartiet.se eller ringa 0700-193081. Bladet kommer även att spridas i Malmö och Hässleholm. Klicka för att läsa bladet:

SP: Viktig information om de politiska partierna innan du röstar

Flygbladstexten:

Under den borgerliga regeringens styre har Sverige förvandlats till ett samhälle där människor ställs mot varandra. Sjuka har ställts mot friska och arbetande mot arbetslösa. Ingenting tyder dock på att människor i vårt land har blivit friskare eller att fler har fått arbete. Istället har kraftiga slag riktats mot de svagaste som har fått betala notan för skattesänkningar för överklassen.

Samtidigt som inkomstskatten sänkts har vård, skola och omsorg fått mindre resurser och den arbetande befolkningen högre avgifter.

Vad spelar det för roll att moderaterna ger en tusenlapp i månaden, när de samtidigt tar tillbaka denna tusenlapp i form av sänkt a-kassa, höjda avgifter och sämre vård?
För många som idag är friska och i arbete har borgarnas politik tyckts som arbetarvänlig. Men den dagen du blir sjuk av stress eller skada eller blir uppsagd pga nedskärningar eller företagsflytt får du dyrt betala tillbaka. Löntagare i Sverige har inget att tjäna på den borgerliga politiken. Det har man aldrig haft.

Om du däremot tillhör den procent som äger och kontrollerar företagen i det här landet, är chef eller miljonär, har du all anledning att även detta val rösta blått.

När klassklyftorna och arbetslösheten ökar kommer alltid de enkla svaren. Misstänksamhet, förtvivlan och rädsla sprider sig. Istället för att reagera på det ekonomiska systemet ger man upp. Det råder ingen som helst tvekan om att SD kommer stödja en ny borgerlig regering. En röst på SD är en röst på ytterliggare attacker på det arbetande folket.

Skillnaden mellan en röd-grön regering och en blå är hårfin. De är båda oförmögna att komma tillrätta med vårt lands ekonomiska kaos och de stora klassklyftorna. Likaså har de inga som helst hållbara svar på hur vi ska få bukt med det klimathot som inom kort kommer bli lika tydligt för oss som för de miljoner människor i Ryssland som tvingats fly för att undkomma klimatets hämnd.

Det de röd-gröna står för är en light-version av Reinfeldts regering. Det var sossarna som under 90-talet raserade den svenska välfärden. Precis som då kommer de inte återställa alla de försämringar som borgarna genomdrivit. Tvärtom deltar de, precis som högern, i att försvara chefernas och kapitalisternas vinster på de arbetandes bekostnad. Det är huvudsakligen under socialdemokratiskt styre som vårt lands klassklyftor ökat och folket bekostat allt högre vinster för de stora aktieägarna. Varken (s) eller (m) är något parti för de arbetande utan bara olika varianter på samma politik och ekonomiska system.

Vänsterpartiets fega bugande för sossarnas partiledning har inte gett dom något annat än en högervriden politik som fått många medlemmar att gå i taket.

Miljöpartiets vägran att utmana kapitalismen och makten gör dem till ett dåligt alibi för en intetsägande klimatpolitik. För det är nämligen företagen och konsumismen som är hotet mot vår planet. Det ekonomiska system som bara är ute efter profit, och inte behov. Så länge (mp) inte vill ta kamp mot detta kan de säga vad de vill – de kommer ändå inte att kunna ändra något.

På sistone har två nya partier, Feministiskt Initiativ och Piratpartiet, dykt upp. De har båda en del bra förslag kring sina hjärtefrågor. F! belyser att det fortfarande finns mycket att göra på jämställdhetsområdet och Piratpartiet kämpar mot statlig övervakning .

Var de står i andra frågor är dock höljt i dunkel. F! står fortfarande för samma ekonomiska system som de andra partierna, och PP rymmer de mest extrema varianterna av högerpolitik. Inget nytt under solen där alltså.

Socialistiska partiet deltar där människor försöker bryta med kapitalismen och försvara sina intressen. Vi gör det genom att ställa upp fullt ut med det vi kan. Vi är inga politikerproffs som levererar valfläsk vart fjärde år. Vi går tillbaka till den ursprungliga demokratiska och radikala socialistiska traditionen.

Grunden för vår organisation är att uppmuntra till och stödja arbetares egen kamp för sina intressen. Vi försöker inte ta över eller pracka på våra förslag och erfarenheter utan försöker tvärtom uppmuntra de som kämpar att lära och utvecklas. I rörelsen och i kampen menar vi det absolut viktigaste föds: Insikten om att det går att förändra och att man inte är ensam.

Vi menar att den gamla arbetarrörelsen har begått politiskt självmord. Istället för att delta i att förbättra samhället och stärka arbetarklassens positioner har man blivit kapitalets lydiga språkrör. Vem tror på allvar på de floskler sossarna spottar ur sig varje 1 maj?

Vi måste avskaffa den kapitalism som fördummar och passiviserar det mänskliga i oss. Som förstör klimat och miljö och som lever på krig och elände.

Med socialism menar vi ett samhälle där arbetet blir en möjlighet att gemensamt bygga en värld utifrån behov. Med denna inriktning vill vi delta i att återuppbygga en ny rörelse för och av det arbetande folket.

Here we go again

Det vita blocket under Ockupationsfestivalen

Med anledning av terminsstarten och tidningarnas skriverier om den kaosartade bostadssituationen i Lund har vi samlat tidigare artiklar om bostäder och ockupationer. Det kan förhoppningsvis stimulera till handling och kunskap i ämnet. Röda Lund kommer få anledning att återkomma i ämnet. Studera – Ockupera – Organisera!

Är det vettigt att folk sover ute?
Det lönar sig att ockupera
Kan Tove Klette (fp) sova gott?
Nu är det exakt ett år sen…
Blev ni rädda av det här?
Rada upp dom jävlarna
Jalla jalla, bostad åt alla!
Var ska man bo?

Sunt förnuft

Tuff framtid för John Bauers nya frisörer

HÄSSLEHOLM. På måndagen började 25 elever på den nya frisörutbildningen. Arbetsmarknaden ser dessvärre inte munter ut. Henrik Hedman från Socialistiska partiet är upprörd.
– Det här visar att John Bauergymnasiet inte vill något annat än att slå mynt av ungdomens orealistiska framtidsförväntningar.

”På Stenforsaskolan i Sibbhult utbildas ungefär 15 frisörer varje år. Karl Axel Hill som är rektor på skolan har ingen åsikt om att just John Bauergymnasiet startar en ny utbildning.
Ur kvalitetsperspektivet tycker han dock inte att det är bra med ytterligare en frisörutbildning när marknaden ser ut som den gör.

– Man måste se till hur många som faktiskt kan få jobb i morgon. Det blir nog svårt att ens få APU-platser till alla eleverna.
Han menar vidare att det är eleven som kommer i kläm i såna här situationer, inte skolan.
– Det är synd om ungdomarna, säger Karl Axel Hill.”

Sunt förnuft visar våra kamrater i Socialistiska Partiet i Hässleholm som sätter käpparna i hjulet för frisörutbildningen på John Bauer. Innan vi gick ut med den här kritiken diskuterades det inom Socialistiska Partiet hur man skulle tackla frågan. Varenda ett av alla partier hostar reflexmässigt upp ”vård, SKOLA, och omsorg. Vad man här säger är – som vanligt – tvärtemot. Nej, vi ska inte alls ha en skola som är till för att tjäna pengar på oss skattebetalare. Gärna skola – Men inte under vilka förutsättningar som helst. Ni förstår nog själva att det inte var helt enkelt. Men så tog man kontakt med en SYO-konsulent, snackade med frisörer, snackade med folk som hade koll, kollade på hur det låg till ytterliggare en gång och insåg att något var riktigt fel. Vi kom fram till att det är dags att ta ansvar för våra arbetarungdomar

Vi är inte mot frisörerna eller eleverna. Frisörer gör ett bra arbete. För det mesta...

Privatiseringskaoset har visat sig. Trots att ”marknaden” är översvämmat av frisörer till den grad att 2200 elever av 2700 riskerar att gå rätt ut i arbetslöshet, så kör John Bauergymnasiet på för att ta in vinster från eleverna. Det finns redan 40 frisörsalonger i Hässleholm, och fast jag aldrig satt mig in i frisörsyrket så vågar jag sticka ut hakan och ödmjukt fråga om inte detta är tillräckligt? Att det nog inte behövs fler. Åtminstone inte på ett mycket bra tag. Jag låter Hässleholmarna själva förklara:

”Vi har i dagarna skickat ut ett brev till Hässleholms samtliga drygt 40 frisörsalonger där vi uppmanar dem att inte ta emot praktik elever (APU elever) från John Bauer. Anledningen till att vi vänder oss till Hässleholms frisörer är att i höst så startar de danska riskkapitalisterna som äger John Bauer koncernen en frisörsutbildning i Hässleholm. När programmet är fullt utbyggt så kommer det att utexamineras 25 frisörer årligen från John Bauer. Det innebär att i nordost Skåne kommer det att utbildas ytterligare 250 nya frisörer den kommande tioårsperioden. Utöver de som redan utbildas i Sibbhult och Kristianstad. Tyvärr så kommer en mycket stor del av dessa ungdomars framtidsplaner att sluta i kronisk arbetslöshet. Så här skriver Arbetsförmedlingen om frisörernas framtida arbetsmarknad ” Under de senaste åren har arbetsmarknaden för frisörer försämrats. Arbetslösheten ligger på en högre nivå än genomsnittet för samtliga yrken och under det kommande året blir konkurrensen om de lediga jobben fortsatt hård i hela landet. Det är en situation som väntas bestå också under de kommande tio åren. ”

Vem behöver fler frisörer?

På lördag kommer Socialistiska Partiet vara ute och snacka med folk på stan. Varför inte gå fram och säga vad du tycker om situationen i Hässleholm och vad ett sant arbetarparti bör göra i kommunfullmäktige?

SR DT sydsvenskan aftonbladet GP sydöstran nk

Revolution i vår livstid VII

Vi fortsätter publiceringen av texten ”Fjärde Internationalens roll och uppgifter”.  Se till att läs den, ni som är intresserade av en socialistisk strategi för störtandet av det kapitalistiska systemet.

UPPBYGGET AV BREDA ANTI-KAPITALISTISKA PROLETÄRA PARTIER

Vår målsättning är att bilda proletära partier som:

1 Är anti-kapitalistiska, internationalistiska, ekologistiska och feministiska.
2 Är breda, pluralistiska och representativa.
3 Är djupt engagerade i den sociala frågan och orubbligt framför de omedelbara krav och samhälleliga strävanden som utgår från arbetets värld.
4 Ger utryck för arbetares stridsvilja, kvinnors frigörelselängtan, ungdomens uppror och internationella solidaritet samt tar upp kampen mot alla former av orättvisor.
5 Grundar sin strategi på den utomparlamentariska kampen, proletariatets egenaktivitet och självorganisering.
6 Klart tar ställning för att expropiera kapitalet och för (demokratisk, självstyrd) socialism.

I fallet Latinamerika är vårt syfte att bygga breda, pluralistiska, antikapitalistiska partier och/eller omgrupperingar med en verklig närvaro i proletariatet och de sociala rörelser, som inom ramarna för kampen mot den kapitalistiska globaliseringen uttrycker ett motstånd mot nyliberalismen. Som en revolutionär marxistisk strömning strävar vi efter att bygga en vänsterns “hårda kärna”.

Denna inriktning kan inte bli framgångsrik om den ersätter strategiskt tänkande, radikal handling och djärva initiativ med en sekteristisk inställning som genom “självbekräftelse” syftar till att vidmakthålla “vår egen identitet”.

Kampen för sådana partier kommer att passera en rad etapper, taktiska och organisatoriska former som är specifika för varje land. En sådan anti-kapitalistisk omgruppering måste från början styras av en huvudmålsättning i det att den skapar en tydlig, synbar polarisering mellan sig själv och de krafter som förhåller sig lojala till social nyliberalism (socialdemokrati, poststalinism, ekologister, populister), detta i syfte att fördjupa deras kris och ge den en positiv utväg.

Detta förutsätter:

1 Förekomsten av betydande politiska krafter där revolutionärt marxistiska strömningar samarbetar med tunga eller symboliskt betydelsefulla strömningar eller företrädare som bryter med reformistiska partier utan att nödvändigtvis ha antagit revolutionärt marxistiska ståndpunkter.
2 En respektfull men nära relation till den sociala rörelse vars krav och aktioner den omgrupperade organisationen framför och deltar i.
3 En gruppering som erkänns som representerande en samhällelig realitet som bryter det monopol som utövas av partier som är lojala med den sociala nyliberalismen, och som gör detta i kraft av den allmäna rösträtten – valda företrädare på lokal, regional, nationell och (möjligtvis) internationell (europeisk) nivå.
4 Ett pluralistiskt funktionssätt som går längre än enkel intern demokrati på ett sätt som gynnar både ökad samstämmighet och diskussion och alltså tillåter en revolutionärt marxistisk strömning som del av en större helhet.

De senaste tio årens erfarenheter visar att den ickesekteristiska revolutionära vänstern kan spela en nyckelroll när det gäller att bevara och bibehålla inriktningen hos en samtidigt radikal och pluralistisk enhet av denna typ samt kombinera utomparlamentarisk aktion med parlamentarisk närvaro. För att uppnå sitt syfte måste den följa en komplicerad kurs – sammansatt av olika etapper och omvägar som tillåter den att samla styrkor – steg för steg tydliggöra inriktningen, reaktivera stridbara miljöer och tålmodigt bygga förbindelser med den sociala rörelsen.

Från första början av denna nya period måste fyra väsentliga lärdomar av det senaste decenniet införlivas med vår taktik:

1 I de etablerade partierna har ingen bred vänsterströmning organiserats i syfte att framträda som instrument för en antikapitalistisk omorientering.
2 Inom socialdemokratin är vänstertendenserna blygsamma och varken särskilt tillförlitliga eller sammanhållna.
3 De stora “överlevande” kommunistpartierna närmar sig slutfasen. Deras ställningstagande mot nyliberalismen har inte (med undantag för Rifondazione) lett till något antikapitalistiskt politiskt projekt eller något demokratiskt, pluralistiskt funktionssätt. Inte heller har någon ickestalinistisk, nationellt organiserad, vänstertendens visat sig.
4 De större gröna partierna har inte lyckats framstå som verkliga politiska och samhälleliga alternativ. Några (som de gröna i Tyskland) har definitivt gått över gränsen till den borgerliga statens sida. Den inre oppositionerna i dessa partier har inte lett till någon verklig social-ekologisk vänsteropposition.

Detta innebär inte att det inte föreligger något intresse eller potential för en anti-kapitalistisk reorganisering av dessa partier och av den sociala rörelsen. Reorganiseringen antar dock skilda former. Vår slutsats bör inte vara att vända oss från dessa partier och deras aktivister. Tvärtom, för att upprätta en riktigt bred attraktionspol för att besegra socialnyliberalismen är det oundgängligt med en mer omfattande omorientering av deras inriktning, åstadkommen genom ett systematiskt förhållningssätt, präglat av av samarbete och ökad samstämmighet. Mer än någonsin gäller emellertid den avgörande slutsatsen av våra erfarenheter; att omorienteringen kommer att vara beroende av att en stark, självständig attraktionspol växer i styrka och av ett yttre styrkeförhållande som kan attrahera och organisera sådana sympatier.

Endast den revolutionära vänstern är för närvarande i stånd till att ta initiativ till en anti-kapitalistisk omgruppering och med ett radikalt, pluralistiskt, socialt grundat projekt av masskaraktär hålla denna på rätt köl. Men detta förutsätter ett djupgående välgenomtänkt avståndstagande till sekterism i praktiken. Det betyder också att närmanden inom den revolutionära vänstern endast kan ses som möjlig inom ramarna för och i kraft av den gemensamma erfarenheten av denna anti-kapitalistiska omgruppering.

Icke desto mindre ställer dessa processer uppenbart omgrupperingen av de revolutionära krafterna på dagordningen, eftersom den revolutionära vänstern inte kan stimulera omfattande omgruppering utan att den sätter sin egen splittring i fokus.

Samtidigt som FI bidrar till en omfattande reorganisering i världsskala av arbetarrörelsen samt sociala och folkliga rörelser med inriktningen att bilda en ny internationalistisk, pluralistisk, revolutionär styrka av aktivister med massinflytande – måste vi även parallellt med stärka vår organisation. Inte för att tävla med eller besegra andra revolutionära strömningar utan för att i största möjliga utsträckning bidra till uppbygget av en ny kraft, samtidigt som de väsentliga teoretiska slutsatserna av det tjugonde århundradets revolutioner klargörs.

Tidigare:

Revolution i vår livstid
Revolution i vår livstid II
Revolution i vår livstid III
Revolution i vår livstid IV
Revolution i vår livstid V
Revolution i vår livstid VI

Sossarna skämta aprillo?

I ett avsnitt av serien Seinfeld spånar George och Jerry på en programidé. Det handlar om att göra ett pilot-avsnitt där Seinfeld blir tilldelad en butler. Sossen Carin Jämtin måste ha sett avsnittet, och tagit idén ett steg längre. Hon vill att alla ska ha en butler! I T-banan!

Det är alls inget fel i att tänka över hur staden är planerad. Att förlägga service lättåtkomligt och smidigt. Men istället för att plädera för en sänkning av arbetstiden – vilket hon avfärdar utan argument – så ska nu alltså minuter vinnas på att man kan beställa en matkasse på tuben. Så här resonerar hon:

”– Sjuttio procent av alla stockholmare åker kollektivt till jobbet. De flesta åker tunnelbana eller passerar en station och då kan man väl placera de här tjänsterna på samma ställe, säger Jämtin.

I praktiken skulle förslaget genomföras med en ny fastighetsstrategi som styr hur man använder t-banestationerna samt ny policy om var kommunal verksamhet som bibliotek och barnomsorg ska placeras.

– T-banestationerna är väldigt olika. I Gullmarsplan, där jag är nu till exempel, finns tomma lokaler och där skulle man kunna se skillnad redan nästa sommar. Om 70 000 stockholmare passerar här varje dag skulle de kunna hämta mat eller tvätt här.”

Ännu en reform för att alienera oss och få sociala relationer till att handla om att köpa, köpa, och köpa. För i själva verket är det inte att förbättra för människan och avstressa vår vardag hon verkar vara ute efter. Istället handlar det om att vi ska jobba och stressa mer. Nu ska vi – enligt hennes förslag – även jobba på väg till jobbet! Som det står i förslaget: ”Bättre bredband i hela kollektivtrafiken så att stockholmarna kan använda sin värdefulla restid till att jobba.” Begreppet ”arbetarparti” har fått en ny innebörd.

Själv anser jag att sossarma och facket ska ta strid för att tiden vi använder för att ta oss till arbetet ska dras av från arbetstiden. Det skulle inte minst vara en rättvisereform för förorternas invånare.

Från Chaplins film Moderna Tider. Tänk så mycket tid vi skulle spara med en maskin som hjälper oss att äta!

Don’t Fucking Tell Me What To Do

För er som inte redan visste det: I år släpptes en av de bästa plattor som kommit från det här landet. Man skulle t.o.m. kunna sträcka sig så långt och säga att det är det bästa som ö.h.t. gjorts sen M.I.A. och hennes Kala. Det var ett tag sen och inte en sekund för tidigt. Många menar att hon är lika bra som Lady Gaga. Något som så klart faller på sin egen orimlighet eftersom Lady Gaga är mer eller mindre värdelös.

Visserligen släppte The Knife Deep Cuts – en odysée i electro (översatt ungefär: ”Synthrock”, för den äldre generationen) – för sju år sen.  Med det var också sju år sedan. Sist vi hade en musikexport att tala om – som inte var nån jävla brölig rock à la The Hives eller INC – var Roxette. Även Europe. Två band som är kopplade till ett årtionde då det fetaste var WASP, Twisted Sister och Kiss, och Sverige hade två TV-kanaler. Dagens mobilspel är sjukt mycket mer avancerade än de TV-spel som då roade en hel generation.

Men tillbaka till Robyn. Det finns ingen större anledning att recensera albumet. Det vore att förstöra nöjet. Lyssna istället. Visst – Gillar ni Johann Sebastian Bach eller Skid Row kanske ni antingen är för obildade eller för fast i ert (Skid Row!? Skärp dig!). Men för alla er andra så är det bara att ratta- eller trycka upp volymen precis så högt ni tror att grannarna klarar av utan att gå ut i trappen och banka på dörren. Nog sagt. Nu kör vi. Don’t Fucking Tell Me What To Do.

Ja, just det. Politik. Robyn backar F! – Sånt gillar vi.

Vänsterpartiets grundläggande brister

”Utan en ordentlig utomparlamentarisk praktik och strategi blir man som Vänsterpartiet det rådande systemets och parlamentarismens fånge.”

”Om vi ska bygga världens bästa välfärd måste vi stoppa läckaget av skattepengar från välfärden till privata företag”. Dessa ord fälldes av Lars Ohly på Vänsterpartiets egentliga valrörelseupptakt i sörmländska Gnesta nu i helgen. Dessutom lade han fram mer detaljerade förslag om hur man ska få bort vinstintresset från skolväsendet. Allt detta är utmärkt och särskiljer Vänsterpartiet från de övriga riksdagspartierna.

Emellertid påpekade även Ohly att ”lagstiftningar på flera områden är inte aktuellt i dagsläget”. Man kan då fråga sig Ohly och Vänsterpartiet hur man exempelvis ska kunna komma åt de stora privata bolagen inom vårdsektorn – som Capio, Attendo, Aleris med flera – bolag som årligen plundrar det allmänna på miljardbelopp? Varför bara nöja sig med skolan? Och hur rimmar det med parollen ”världens bästa välfärd utan privata vinster”, som Ohly tidigare i sommar trummade fram i sitt tal under Almedalsveckan?

Tyvärr är det inte ovanligt att Vänsterpartiet garnerar sin politik med ofullständigheter och motsägelser av det här slaget. Vi socialister tror att det beror på att partiet dras med tre grundläggande brister:

- Vänsterpartiet är i sin ekonomiska politik fången inom de ramar som det kapitalistiska systemet sätter. När man talar om vilka resurser som finns till att bygga den sociala välfärden exkluderar man, precis som alla de andra riksdagspartierna, nästan helt de enorma rikedomar som ackumuleras i det privata näringslivet. De årliga aktieutdelningarna, som överstiger 200 miljarder kronor, ses som förbjuden frukt utanför politikens aktionsradie. Det är symptomatiskt att den modesta förmögenhetsskatt på ynka tre miljarder, som man tillsammans med sina oppositionskamrater i S och Mp vill återinföra, är tänkt att ske ”i bred dialog med näringslivet”. I och med samarbetet med S och Mp böjer sig också Vänsterpartiet för de nyliberala kriterier – budgetöverskott, överskottsmål, oberoende riksbank, etc – som under lång tid dikterat den svenska ekonomiska politiken.

-Om Vänsterpartiet torgför radikalare uppfattningar stannar det ofta vid ”önskelistor”, ståndpunkter som inte partiet driver här och nu utan mer är drömmar om vad som skulle kunna göras i en annan bättre framtida värld. Det kan illustreras med hur Ohly i sitt Almedalstal nu i sommar målade upp partiets välfärdsvisioner: ”Det ska inte vara dyrare att gå till tandläkaren än att gå till doktorn”, ”vi i Vänsterpartiet vill införa en avgiftsfri kollektivtrafik med tätare turer”, och så vidare. Det här är dock inga krav som finns med i partiets valplattform eller som man på något sätt försöker bygga opinion runt omkring utan just bara drömmar för framtiden. Det är talande nog också en skriande diskrepans mellan de tankar om socialism, jämlikhet och internationell solidaritet som man kan ta del av i partiprogrammet och partiets faktiska vardagspolitik.

-Vänsterpartiet saknar en radikal strategi för samhällsförändring. Visst finns det enskilda partimedlemmar som gör ett gott jobb inom fackföreningar och sociala rörelser, men partiet är i hög grad renons på medvetna kollektiva ingripanden i dessa sammanhang. Det här är grunden till att Vänsterpartiet ingått i valsamverkan med S och Mp. Trots att man till stora delar nödgats att göra avkall på sin egna politik, resonerar man som så att det i alla fall i någon mån förskjuter politiken åt vänster. Sedan är det en annan femma att man tvingas svälja såväl att Sverige deltar i imperialistiska militära expeditioner som att den sociala välfärden invaderas av privata vinstintressen. Utan en ordentlig utomparlamentarisk praktik och strategi blir man som Vänsterpartiet det rådande systemets och parlamentarismens fånge.

Nu närmar sig riksdagsvalet i en tid då radikala krafter i det svenska samhället är ytterligt tilbakapressade. Självklart ser vi socialister det som oerhört angeläget att den borgerliga Alliansen efter höstens val tvingas lämna statsrådstaburetterna och Rosenbad. Men än väsentligare, för att decennier av ensidig klasspolitik till kapitalets fromma ska kunna brytas, är att få till stånd utomparlamentariska mobiliseringar – över särskiljande partigränser – i vardagspolitisk dagskamp.

Bloggat: Svensson, Röda Göinge,
I media: DN1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, 4, 5, AB,

Fiffel och båg från borgarnas lundapåg

Lasse-Fifflare

Jaja, det är en töntig rubrik, men det må så vara. Vi snackar ju om en tönt.

För er som inte redan visste det så finns det en person i den här kommunen som verkar älska att hamna i blickfånget. Lars Hansson heter han, är folkpartist, och känd fifflare. Första gången jag hörde namnet Lars Hansson var när det avslöjades att han varit sjukskriven och fått sjukpenning samtidigt som han legat i rejält i att arbeta för folkpartiet och suttit i en och annan styrelse. Sydsvenskan skrev då det begav sig:

Lars Hansson var under nästan ett år sjukskriven på heltid samtidigt som han fortsatte att styra partiets närmare 400 medlemmar, kandiderade till riksdagen, drev en intensiv personvalskampanj, satt med i styrelser, var vice ordförande i centrala skolnämnden, satt som ordinarie ledamot i kommunfullmäktige och var revisor i en hästklubb. ”

Lars Hansson var också en av de ansvariga bakom nedläggningen av fritidsgården Romano Trajo som ockuperades förra året av barn, föräldrar och ungdomar. Istället för att lyssna på de berörda skickade han malmös ökända och våldsamma pikétpolis på dem och införde undantagstillstånd på delar av Norra Fäladen. Förutom blåmärken och brustna drömmar om en fritidsgård slutade det hela med att en nioårig flicka pepparsprejades i ansiktet (polisen lyckades också spreja en kollega, men det är förstås inget vi har något emot). Trots att jag personligen ringde och bjöd Hansson till att komma och svara på frågor på fritidsgården gömde han sig bakom sitt skrivbord, för att några månader senare dyka upp här på Röda Lund och arrogant säga att ”Du kan få låna material av mig om hur vi stoppade husockupationerna i Lund ”.

Och nu var det dags igen. Denna klåpare har nu använt sig av kommunens resurser till att sprida sin tönt-propaganda om att rösta på honom i valet. 13 000 anställda har fått motta propagandautskicket och nu ljuger Lars Hanson rakt ut i media:

– Det jag har gjort är att jag har skickat det här mejlet till alla som jag själv har haft mejlutbyte med under min tid som politiker. Adresserna är hämtade från min in- och utkorg och jag har inte använt mig av några e-postlistor.

Detta är förstås en lögn. Flera anställda har vittnat om att de aldrig haft med Hansson att göra, och en aldrig så flitig politiker kan få ihop en maillista med över 10 000 namn. Det säger det sunda förnuft som Lars Hansson uppenbarligen är i stort behov av. Vi avslutar med att citera en kommentar på sydsvenskans hemsida:

”Att använda kommunens (dvs det av skattebetalarna finansierade) e-postsystem för att främja sina egna personliga syften och intressen är totalt förkastligt. Detta gäller oavsett om man vill främja frimärkssamling, främlingsfientlighet, Fantomens fan-club eller Folkpartiet. Det goda med den här saken är dock att väljarna nu får en perfekt illustration på ovan nämnde politruks syn på ”mitt och ditt”. Bra att tänka på vid valurnorna för oss som betalar surt förvärvade skattemedel till Lunds kommun. ”

Vad har de Röd-Gröna att erbjuda?

Om man jämför hur stor del av befolkningen som har sysselsättning är det färre idag jämfört med i oktober 2006.Då hade 66,3 procent av befolkningen sysselsättning. Motsvarande siffra i april 2010 är 63,7 procent. Det är 2,6 procent färre jämfört med när Alliansen tillträdde.

Den säsongsrensade statistiken, där variationer normala för säsongen har rensats bort, för samma månader visar på samma sak. 66,5 procent av befolkningen hade sysselsättning i oktober 2006. Motsvarande procent för april 2010 är 64,4. Det är 2,1 procent färre jämfört med när Alliansen tillträdde.

Kommer då sossarna att kunna få bort arbetslösheten. Nej, de förslag de röd-gröna lagt är en piss i Nilen. Det är ett direkt hån mot alla arbetare att ens jämföra hur det såg ut för 25 år sedan innan Feldt, Carl Bildt och Göran Persson – med Mona Sahlins aktiva stöd – raserade välfärden och lät kapitalisternas vinstuttag kraftigt öka på lönernas bekostnad.

För många är valet ointressant eftersom det känns som att det mer eller mindre är samma skit. Byråkrater som villigt ser på hur kapitalistklassen roffar åt sig mervärdet och fördummar oss med sin reklampropaganda. I bästa fall när de någon slags naiv dröm att bli en rättvisans riddare, men sådana naiva drömmar tynar snart bort.

Visst blir det lite mindre dålig politik med de röd-gröna, men det är också bra lite. Det är ute i samhället ramarna för politiken sätts och den verkligheten skiter s och v i. De är politiker och sitter i fullmäktige och riksdag. Inte sällan folk ur medelklassen eller en och annan karriärist-fackgubbe. Arbete för att bygga upp kamp på arbetsplatser och i bostadsområden skiter dom i. Som välgörare ska de ta plats i de valda församlingarna för att portionera ut de som blir kvar efter att cheferna och ägarna fått sitt. Arbetare i det offentliga ska hålla käften och jobba snabbare utan inflytande.

Men loppet är inte kört. Det är dags att kavla upp ärmarna och öka takten att forma ett rejält ungdoms- och arbetarmotstånd. I Europa har folk redan börjat att mönstra styrkorna och bjuda upp till kamp. I en sådan kamp kommer vi som individer vara väldigt olika varandra. Som vi är på våra arbetsplatser. Vissa bor i stad, och andra på landsbygden. Några är veganer och andra äter kött. En är 18 år och är hip-hopare, och en annan 50 år och föredrar Kal P Dal. Men ska vi ge den här världen och oss själva en chans får vi börja röra på oss. Vissa i snabb takt, andra i långsam. Men vi måste börja gå framåt. Det är rejält systemskifte på gång och borgarklassen ger sig aldrig förrän någon säger ”STOPP! Nu räcker det”. Det går att bygga en bättre värld än det här. Jag tror att du också egentligen vet det.

Gruvstrejken 1969 FOTO: Lars Westman

Läs mer: Nyliberalismens förlovade land om läget i världsekonomin och Vart tar det producerade vägen? om vinsterna och lönen och Slaget om Sverige om den svenska borgerlighetens offensiv.

.