Malmö: Vad gör vi åt rasismen?

Det händer i Malmö

Vad gör vi åt rasismen?
Andreas Malm talar om hatet mot muslimer
Lördag 4 dec kl 14
Röda huset, Industrigatan 4, Malmö.
Arrangör: Socialistiska Partiet i samarbete med Kvarnby Folkhögskola

svd svd2

Systemskiftet

Systemskiftet , posted with vodpod

Och idag läser vi Röda Malmö:

Klyftorna ökar i samhället

Irländskt sparpaket drabbar svaga hårt, läser jag idag. Bland dem som får ta största smällarna finns pensionärer och lågavlönade. Bankerna har orsakat krisen, de fattiga får betala. EU ger stöd för att rädda sina egna banker och finansherrar, men vanligt folk får stå för notan.

Konsekvenserna av den kapitalistiska sjukan breder ut sig även i vårt land. Konstant hög arbetslöshet och ökande klyftor i samhället får naturligtvis genomslag på en rad områden. Idag läser jag rubriken Allt fler barn beroende av bidrag. På de senaste fyra åren har antalet barn som lever med långvarigt ekonomiskt bidrag, tidigare kallat socialhjälp, ökat med tiotusen till idag drygt 54 000.

Då är detta förmodligen bara toppen på ett isberg eftersom det är så fruktansvärt svårt att få något bidrag att många ger upp. Idag ska folk nästan ha gått under, svultit ihjäl eller blivit vräkta innan de får någon hjälp, om ens då. Reglerna behöver ändras och bidragen höjas. Det måste bli lättare för människor i nöd att få hjälp, men framför allt måste samhället förändras så att människor inte hamnar i elände.

Men överklassen sitter i orubbat bo. Mångmiljonlöner trots kris, läser jag. Medan barn i familjehem eller på institution är en eftersatt grupp.

Så förstärker Alliansregeringen de växande klassklyftorna. Anonyma privata givare stoppar 80 miljoner i fickorna på moderaterna och vill naturligtvis ha valuta för pengarna.

Nordkorea mer demokratiskt än Sverige

”Kommunistiska Partiets Torbjörn Björkman hyllar Nordkorea i Studio Ett, P1. Okej socialister, nu gäller det att missionera ute på arbetsplatserna om Nordkoreas förträfflighet så vänder nog snart högervindarna.”

Orden är från vår partikamrat Håkan Jörnborn i Jönköping, och sätter med sin tydliga ironi fingret på stalinisternas vansinne. Med Nordkorea som vänner behövs inga fiender. För vad ska svenska folket med ett politiskt alternativ som skakar tass med förtryckarna och tokarna i Nordkoreas ledning? ”Jag tycker Nordkorea är ett fantastiskt land”, ”Det är mer demokratiskt än i Sverige” är ett par citat från denne Torbjörn Björkman, vice ordförande i Svensk-Koreanska föreningen, och flitig skribent i stalinisternas husorgan Proletären. Hur i helvete tänker dom? Med vilken trovärdighet kan socialister eller kommunister tala om exempelvis demokratisering av arbetsplatserna när man samtidigt hyllar diktaturens kreatur? En sak är iaf jävligt säker: Den här bloggen hade aldrig fått finnas i Pyongyang, och Socialistiska Partiets medlemmar hade fängslats om vi befunnit oss i Nordkorea av den enkla anledningen att vi hade gjort vårt för att störta skiten. Det är annat än det mottagande stalinisterna får när de åker dit i propagandasyfte.

Lyssna på inslaget i Studio p1

SvD SvD2 DN DN2 AB AB2 HD HD2 GP VG VG2

Talibanerna cashar in

Är det bara jag som reagerat på följande, saxat från Aftonbladet:

”Afghanska myndigheter i samarbete med Nato trodde att de förde seriösa fredssamtal med en av talibanernas högsta ledare.
Först efter flera månader insåg man att mannen var en bedragare.
– Det är inte han. Och vi gav honom mycket pengar, säger en västerländsk diplomat enligt New York Post.”

Att NATO och lydregimen i Kabul gör upp med talibanerna är gamla nyheter. Men att de dessutom ekonomiskt bistår taliban-skäggen torde väl vara ganska uppseendeväckande?

Dollarbuntar har iofs under hela 1900-talet fram till idag förts från USA till de mest avskyvärda förtryckare som man kan tänka sig. Oavsett om det varit slaktare som Pinochet i Chile, blodsbeduiner i Saudiarabien, eller till kärnvapenbestyckade militärdiktatorer i Pakistan. Men att ge deg till fienden som man lagt ner så mycket prestige på att bekämpa?

Man kan ju fråga sig vad den amerikanska befolkningen tycker i frågan. De som i tusental skickat sina söner och döttrar till döden i USA:s imperialistiska äventyr.

”Alluh akbar!”
”Jesus loves you!”

”Must be the money!”

Läs: Vi har rätt till sanningen om alla USA-kontakter!

Vad var det vi sa?

Under 90-talet skedde en hel del konkurser och företagsnedläggningar. Men vad som samtidigt skedde – och har fortsatt ske – var neddragning av bemanningen på i stort sett alla arbetsplatser i Sverige. Nedskärningar, omorganisationer och uppsägningar genomfördes under skydd av krisen. Man hotade med nedläggnings- och konkursrisk även när någon sådan inte fanns.

På alla dessa arbetsplatser varnade vi för konsekvenserna. På en del ställen öppet och stridslystet. På andra ställen hördes varningarna bara som suckar i pausrummen, men de fanns där.

Vi sa: Om ni ska minska bemanningen och vi ändå ska klara arbetsuppgifterna, så kommer fler att bli stressade och fysiskt överansträngda. Sjukfrånvaron kommer att öka.

Vi sa: Om ni tar bort de där tjänsterna, så kommer vi som blir kvar att få ägna åt oss fel saker, och det kommer att göras misstag på grund av sämre samordning.

Vi sa: Om ni genomför den där nedskärningsplanen, så kommer kvalitén att bli sämre på de varor/tjänster som vi producerar. Vi kommer inte att hinna ta hand om de barn som har svårigheter / gallra bort fula limpor / hålla rent på sjukhusgolven / genomföra förebyggande underhåll / plocka bort utgångna varor på hyllorna / korrekturläsa före publicering / laga de trasiga bilarna/bussarna ordentligt / osv. osv.
Alla som varit med om något liknande på sin arbetsplats, kan lägga till sina varningar på denna lista.

Om man påminner sig om vad vi varnade för, så blir samhällsutvecklingen fullkomligt logisk. Om man – bara som ett räkneexempel – minskar bemanningen från fyra till två vårdare för tjugo åldringar, så blir konsekvenserna:

Två vårdare får ett stressigare arbete. Två vårdare blir arbetslösa. (Eftersom de två stressade vårdarna ofta blir sjuka, så får en av de arbetslösa ibland rycka in som timvikarie.) Tjugo åldringar får sämre vård. Anhöriga till tjugo åldringar får mer stress och oro i sitt liv. Ett vårdbolag får högre vinst.

Multiplicera detta med 1000 avdelningar för åldringsvård:
2000 personer får ett stressigare arbete. 2000 personer blir arbetslösa. (Eftersom de 2000 stressade vårdarna ofta blir sjuka, så får ett antal av de arbetslösa rycka in som timvikarier.) 20 000 åldringar får sämre vård, osv.

Multiplicera vidare med alla sorters arbetsplatser: Skolor, daghem, fabriker, restauranger, städfirmor, försäkringskassor, tidningar, sjukhus, affärer…

Varför har sjukligheten ökat? Varför har vården blivit sämre? Varför kraschar maskinerna på den här arbetsplatsen? Varför sjunker kvalitén på så mycket? Varför har det blivit så rörigt här? Alla dessa frågor kan besvaras med en motfråga: VAD VAR DET VI SA?

Om man inser vad som hänt, så inser man också att uttrycket ”det som är bra för företagen är bra för folket” fullkomligt söndersmulas. Det som händer är något totalt annat: Det går bättre för företagen därför att det går sämre för folket. Vinsterna ökar därför att fler är arbetslösa.

Sammanfattningsvis: Effekten av färre arbetande och fler arbetslösa är: högre vinster och sämre samhälle.

Mitt tak är en annans golv.
Min stress på brödfabriken är en annans smaklösa bröd.
Min sjukhusinfektion är en annans arbetslöshet.
Och min arbetslöshet är en annans vinst.

Av: Frances Tuuloskorpi
AB AB2 svd svd2 svd3 dn dn2 dn3 dn4 dn5 gp

Ny blogg: Dödskolelistan

Våra partivänner i nordöstra Skåne har nu lanserat sin informationskampanj för en bra skola. Så här skriver man på kampanjsidan:

Dödskolelistan är en informationskampanj från Socialistiska Partiet och riktar sig till elever och föräldrar. Vi vill med vårt material belysa farorna med privatiseringar och de konsekvenser de medför samt propagera för en bra skola och en bra undervisning.

Syftet med “Dödskolelistan – Nordöstra Skåne” är att hjälpa dig att bedöma vilken kvalité gymnasieskolorna i nordöstra Skåne håller. Vi rankar skolorna enbart utifrån offentlig statistik från skolverket. Personaltäthet, lärarnas utbildningsnivå och specialisthjälp till elever är de tre kategorierna som vi rangordnar skolorna i. De värstingskolor som satsar minst resurser på eleverna delar vi ut en dödskalle till i varje kategori. En dödskalle kan vara en tillfällighet men får en skola två eller fler så bör du undvika den om du vill ha en kvalitativ utbildning.

http://dodskolelistan.wordpress.com/

Kanske något för andra orter att ta efter?

Hög tid att reorganisera arbetar- och folkrörelsesverige!

”Tolv röster tjöt av raseri och alla rösterna lät lika. Nu fanns det inte längre något tvivel om vad som hänt med grisarnas ansikten. Djuren utanför såg från gris till människa och från människa till gris tillbaka igen, men det var redan omöjligt att upptäcka någon skillnad”.

Slutsekvensen i Djurfarmen, George Orwells satir över Sovjetsamhället, illustrerar väl den svenska socialdemokratins utveckling och pågående kris. Steg för steg har partiet blivit ett med det kapitalistiska systemet och dess administration.

I den tid, 1897, då den legendariske Axel Danielsson nedtecknade socialdemokratins första partiprogram, var det fortfarande gravt allvar bakom orden att det gamla snart skulle störtas i gruset och att kapitalismen skulle avskaffas. Men, allteftersom partiet växte till och tillskansade sig positioner i det svenska klassamhället, blev det ursprungliga perspektivet allt suddigare.
Redan Branting talade om att kapitalismen kunde reformeras bort, något som under Per-Albin, Erlander och Palme kom att förbytas till reformer inom kapitalismens ramar. Sista gången som denna del av arbetarrörelsen överhuvudtaget blåste i socialistiska trumpeter var när LO-kongressen 1976 antog Rudolf Meidners ursprungliga förslag om kollektiva löntagarfonder, ett förslag som oavsett vad vi inom den övriga vänstern tyckte om dess realism och framkomlig väg mot det klasslösa samhället utmanade de kapitalistiska maktstrukturerna. Förslaget förvandlades dock av partiet till en harmlös tummetott, när det väl1983 lotsades igenom riksdagen hade alla de systemöverskridande elementen skurits bort.

Efter Palmeepoken är det inte heller längre reformer och utveckling av den sociala välfärden som stått på partiets dagordning utan snarare är det en underordning gentemot de nyliberala postulaten som hamnat i förgrunden. Det är därför det blivit allt svårare att se någon radikal skillnad mellan socialdemokratin och de borgerliga partierna. Det är därför socialdemokratins väljarstöd reducerats från 50 procent i Erlanders rekordval 1968 till dagens nivå runt 30 procent – däri bottnar partiets nuvarande kris, och det är utifrån det perspektivet som Mona Sahlins tumultartade avgång bör ses. Det handlar inte primärt om någon brist på ledaregenskaper och karisma hos den nuvarande partiledaren, utan problematiken måste sökas i den politiska kurs som varit rådande inom socialdemokratin sedan decennier tillbaka.

Efter Sahlins avgång är nu spekulationen i full gång om vem som skall axla hennes fallna mantel. Blir det den högermärkte Mikael Damberg eller den vagt vänstermärkta Veronica Palm, eller kommer Margot Wallström hörsamma en sista vädjan om att komma hem från FN? Hur som helst är det inget som tyder på att politiken kommer att förändras i grunden. Verkliga vänsterkritiker – som SSU-organet Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen eller förra miljöministern Lena Sommestad – kan tillskansa sig utrymme i den interna debatten men saknar reell maktbas.

Socialdemokratins kris är dock inte bara dess egna kris utan en kris för hela Arbetar- och folkrörelsesverige. Det vore en annan sak om vi levde i en tid med vänsterpartier på frammarsch, och om fack- och sociala rörelser bröt fram som radikala spjutspetsar i det politiska landskapet. Men idag ser vi tvärtom hur de fackliga organisationerna töms på medlemmar, hur anställningsskyddet urholkas – och en vitaliserande strejkvåg verkar mer än långt borta. Man kan också fråga sig varför det i dagens Sverige är så förtvivlat svårt att få ett varaktigt organiserat motstånd gentemot försämringar och privatiseringar inom den sociala välfärden och den galopperande klimatförändringen att växa?

Det vi står inför nu är inget annat än den väldiga uppgiften att reorganisera Arbetar- och folkrörelsesverige. I det sammanhanget måste alla vi som exempelvis vägrar acceptera privatiseringar och fortsatta försämringar inom den sociala välfärden, svenska truppers krig under stjärnbaneret i det urfattiga Afghanistan eller bemanningsföretags allt större operationsradie på den svenska arbetsmarknaden sluta oss samman. Giktbrutna Elsa i Bagarmossen, punkar-Stefan i Orsa och tillfälligt anställda Madeleine på Volvo måste räcka varandra handen. Över alla partigränser måste vi svetsa oss samman under det gemensamma klassintressets fana – det måste finnas en väg ut ur det här det här samhället!

Idag skriver Kjell Östberg, medlem i Socialistiska Partiet, författare av en ny Palme-biografi, och professor i historia, på Aftonbladet Kultur: Sahlin satsade på systemskifte.

Läs också:

Anders Svensson, För ett självständigt LO

Lars Henriksson, Hur länge håller banden mellan LO och SAP

Kjell Östberg, Vad är socialdemokratin?

Ronny Åkerberg, Hoppet om socialdemokraterna

Långsiktiga orsaker till socialdemokraternas svaghet

SvD SvD2 DN DN2 DN3 AB AB2 AB3 GP GP2 Exp Exp2 SkD

Super Marxio!

Super Marxio

Idag tipsar vi om ett nygammalt spel på spelhimlen. Super Marxio!

Super Marxio Bros var en simulator som skapades av Teknologiska Institutet i Italien för att utbilda rörmokare i rörarbeten och kommunism. 1924 läckte spelet ut till ”vanliga” TV-spelsanvändare och blev en enorm succé.

Simulatorn gjorde Marxio känd över hela världen, och programmet kom ut som brädspel 1954. Alla spel före 1981 släpptes till konsolen Nintendo 24. Spelet med störst upplaga hittills är Super Commio Bros.: Kill the Traitor från 1929, där man måste döda Leo Toadski före kommunismen går under, ett återkommande tema i spelserien är superskurken Koopitalist. Spelet släpptes i september, och marknadsfördes inför julhandeln. De flesta spelbutiker kunde var nöjda då de hade sålt slut alla sina upplagor av spelet då lågkonjunkturen slog till i slutet av oktober. 1934 kom det respekterade spelet Super Marxio All-Tsars ut, med 5 spel i ett.

Då man klarat alla av Koopitalist-barnen rymmer Kung Koopitalist till Japan och kidnappar Yoshi, och tar sig sedan till Island och gömmer honom där och kräver pengar för att återlämna Yoshi. Super Marxio får då bege sig till Island för slutstriden. Under 1980-talet gjorde Marxio en tv-serie med namnet Super Marxio Show som handlar om hur man stoppar Kung Koopitalists onda planer och våldtäkt av Prinssesan. I slutet av varje avsnitt försöker Marxio lära folk om kommunism.

Ett spel som ofta brukar försöka konkurrera ut Super Commio-serien är Sonic the Swensk som kom 20 år efter Super Marxio. Dock har det aldrig blivit lika stort som Super Commio-serien.

Namnet Super Marxio, urpsrungligen Super Mario, härleds till videospelsfigurens vana att konstant dricka billig vodka och Italien-importerad öl ur gröna helrör. Frågan ”Super Marxio?” ställdes så ofta att ordet ”super” tillslut blev en del av hans full-a namn. Videospelskaraktären tycker även om att knarka, där röd svamp är hans favorit då han växer och blir hög. Han kan även ”flyga” och gå på moln. Super Marxio är brorsa till Super Lenigi.

Vänstern efter valet – vilken väg?

”En fullständig brytning med all nyliberal inspirerad agenda, stopp för alla nedskärningar och privatiseringar och för en omfattande omfördelning av samhällets resurser från rik till fattig, från privat lyxkonsumtion till gemensam välfärd och klimatomställning.”

Kriskommission hos Socialdemokraterna, framtidskommission hos Vänsterpartiet – men vad händer nu med vänstern efter bakslaget i valet? Sker det en omprövning av trettio års högerkurs inom socialdemokratin? Håller Vänsterpartiet på att finna en ny strategi för att skapa motkrafter till högern?

Det är svårt att skönja några sådana tecken. Snarare verkar det äga rum ytterligare en rättning högerut. S och Mp har spolat de rödgrönas överenskommelse om Afghanistan – som var full med kryphål, men ändå ville ge sken av en kursändring i frågan – till förmån för en räddningsinsats av regeringen Reinfeldt!

Lars Ohly tvingades spela den försmådde älskarens roll. Förgäves försökte han peka på den överenskommelse man gjort, men Peter Eriksson svarade kallt ungefär att ”trodde du verkligen på det?” Lars Ohly ville fortsätta det rödgröna samarbetet, men Mona Sahlin har ställt honom inför fullbordat faktum genom att förklara att man tar ”paus” i samverkan.

Naturligtvis kommer de rödgröna att formera sig igen inför nästa val i en eller annan form. Ledningen inom V kommer återigen att krypa för att få vara med, ungefär på samma sätt som när Mona Sahlin medvetet ställde V utanför när S och Mp började bygga upp sitt samarbete med inriktning på regeringssamverkan.

Visserligen höjs det nu kritiska röster inom V mot fortsatt rödgrönt samarbete, men det är till stor del relaterat till situationen just för tillfället. Någon omprövning av samarbetet inför valet har inte skett. Ändå måste detta utvärderas som en katastrof; då V tvingades vika ner sig till förmån för ett oppositionsalternativ som inte förmådde avskilja sig tillräckligt från högeralliansen, och då socialdemokratin gjorde sitt sämsta val sedan 1914.

Högerkursen från V är knappast ny, partiets stöd till socialdemokratin och till socialdemokratiska regeringar sträcker sig långt tillbaka i tiden – vem minns inte uppbackningen 1994-96 av Göran Perssons nedskärningspolitik – och vittnar om ett inskränkt perspektiv samt en oförmåga till att ta steg mot en politik som utmanar högerutvecklingen.

Med en annan hållning skulle Vänsterpartiet kunna bidra till att det formerades en vänsterpol i den svenska politiken, en pol som skulle attrahera såväl besvikna socialdemokrater som yttervänstern och samla radikala arbetare tillsammans med bland annat unga aktivister i en våg av utomparlamentariska opinionsbildande aktiviteter. En ny vänster skulle kunna byggas kring tre beståndsdelar:

-Antikapitalism: En fullständig brytning med all nyliberal inspirerad agenda, stopp för alla nedskärningar och privatiseringar och för en omfattande omfördelning av samhällets resurser från rik till fattig, från privat lyxkonsumtion till gemensam välfärd och klimatomställning. Detta innefattar också en radikalisering av fackföreningar med formuleringar av krav från gräsrötterna om slut på individuell lönesättning, bemanningsföretag, och så vidare. Dessutom – inte minst – en samling för kravet på sextimmarsdag för jobben, klimatet och jämställdheten.

-Ekosocialism: Vänsterpartiet är ansvarigt för att ha lämnat dörren öppen för det borgerliga Miljöpartiets framgångar. En klimat- och miljöomställning värd namnet är inte möjlig med Mp:s politik. det kommer tvärtom att krävas en demokratisk samhällsplanering och kontroll över kapitalet för att säkerställa en övergång till ett samhälle där mänsklighetens kort- och långsiktiga intressen kan garanteras.

-Ett internationellt samhällsomdanande perspektiv: Om än vår kamp till en början är nationell så kan en socialistisk samhällsomvandling inte tänkas utanför ett europeiskt och globalt sammanhang. Men det innebär också att vänstern, förutom ett aktivt solidaritetsarbete, även måste söka samarbete och erfarenhetsutbyte med sådana socialistiska krafter i andra länder som strävar åt samma håll. NPA i Frankrike är ett exempel på ett sådant typ av parti. Vänsterpartiet kunde dock börja med att rikta blickarna mot närmare håll. Danmark är ett fall där man lätt kunde statuera ett positivt exempel genom att säga upp bekantskapen med Socialistiskt Folkeparti till förmån för Enhedslisten. Det går inte att ha systerliga förbindelser med ett parti som likt Socialistiskt Folkeparti böjer sig för den främlingsfientliga agendan.

/Ledare i tidningen Internationalen

Skuggbudget i alternativlöshetens tecken

”En viktig orsak till att S-V-MP misslyckades med att återta regeringsmakten ligger sannolikt i att arbetare och låginkomsttagare inte upplevde de tre oppositionspartiernas valplattform som något tydligt alternativ till de senaste fyra årens borgerliga styre.”

Den 25 oktober presenterade Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet sin alternativa ekonomiska motion till den borgerliga regeringens budgetproposition för 2011. De tre partierna uttrycker i motionens förord målsättningen att skapa ”ett modernt välfärdsland där jobben, miljön och minskade klyftor sätts först – det är vårt framtidsland”.

Oppositionens skuggbudget (motion) utgör till stora delar de tre partiernas gemensamma ekonomiska valplattform från kampanjen inför riksdagsvalet 2010. I motionen föreslår man bland annat:
- 100000 fler jobb, praktik- och utbildningsplatser med slopade arbetsgivaravgifter för företag som anställer unga.
- Alla inkomster skall beskattas lika, vilket bland annat innebär skattesänkningar för pensionärer
- Taket i a-kassan höjs, så att de som tjänar upptill 25000 kronor i månaden vid arbetslöshet skall kunna få ut 80 procent av sin inkomst.
- De tre oppositionspartierna är emot privatisering av universitets- och regionsjukhusen, men i frågan om de statliga bolagen kan samtliga tre partier tänka sig fortsatt utförsäljning av statens aktieinnehav i Telia.
- Partierna vill satsa ytterligare 100 miljarder, utöver vad regeringen föreslagit, på olika hållbara infrastruktursatsningar under 2010-21.
- Oppositionens stöd till den sociala välfärden uppgår till 6,5 miljarder kronor mer per år än vad de borgerliga regeringspartierna i sin proposition föreslår för de kommande fyra åren.

Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren, i tidningen ETC, kallar i sin jämförelse mellan det borgerliga och det rödgröna alternativet oppositionens budget för ” svagt ljusblå ”. Detta eftersom att även i den rödgröna budgeten kommer offentliga sektorn att utgöra en allt mindre del av den totala ekonomin. Den offentliga sektorns andel av BNP har reducerats kraftigt sedan 1982. Bara under de senaste fyra åren av borgerligt regeringsinnehav fick den vidkännas skattesänkningar på närmare 100 miljarder kronor. Det är pengar som den rödgröna oppositionen i sitt budgetförslag inte visat några ambitioner att ta tillbaka.

Den socialdemokratiske idédebattören Göran Greider har en mycket viktig poäng i att det socialdemokratiska partiet idag saknar visioner och ideologisk kompass över vad för slags samhälle man vill bygga. Partiet vågar inte längre driva krav på stora skattehöjningar i syftet att rädda och bygga ut välfärden med risk för att förlora den välbeställda medelklassens röster.
Ett tydligt exempel på socialdemokraternas ideologiska kris ger partiets ekonomiske talesman Tomas Östros uttryck för, då han i en artikel i Svenska Dagbladet den 26/10,ställer sig positiv till att slopa fastighetsskatten samt att behålla Rut-avdraget för hushållsnära tjänster. Han motiverar detta med att väljarna idag är tveksamma till skattehöjningar som man inte kan se leder till några snabba och omedelbara resultat.

En viktig orsak till att S-V-MP misslyckades med att återta regeringsmakten ligger sannolikt i att arbetare och låginkomsttagare inte upplevde de tre oppositionspartiernas valplattform som något tydligt alternativ till de senaste fyra årens borgerliga styre. Då de tre oppositionspartierna endast i enstaka sakfrågor – exempelvis a-kassan, Rut-avdraget och satsningar på järnvägen – förmådde gå fram med reella alternativ till den borgerliga politiken, blev kontentan att Vänsterpartiet – och framför allt Socialdemokraterna – gjorde sina sämsta valresultat på flera decennier.

En skuggbudget, med ambitionen att bryta de senaste 30 årens nyliberala ekonomiska politik, borde haft som första målsättning att ta tillbaka de 100 miljarder som förlorats i skattesänkningar under Anders Borgs regemente: genom att stegvis avskaffa jobbskatteavdraget och genom att beskatta kapital och höginkomsttagare hårdare. Därvidlag skulle resurser frigöras för att bland annat höja a-kasseersättningen till 90 procent för samtliga arbetslösa och till nya arbetstillfällen inom den offentliga sektorn som skulle kunna räknas i hundratusental.

Därigenom skulle också Sveriges arbetare och låginkomsttagare få de politiska och materiella impulserna och verktygen för att självständigt organisera sig kollektivt i kampen för ett verkligt modernt välfärdsland där jobben och miljön sätts först och där man borta vid horisonten kan skönja det socialistiska framtidslandet.

Texten är tidningen Internationalens ledare den här veckan