Röda Lund

★ Hjärtat i en hjärtlös värld

Archive for 16 11 2010

Hög tid att reorganisera arbetar- och folkrörelsesverige!

Skrivet av Röda Lund på 16 november 2010

”Tolv röster tjöt av raseri och alla rösterna lät lika. Nu fanns det inte längre något tvivel om vad som hänt med grisarnas ansikten. Djuren utanför såg från gris till människa och från människa till gris tillbaka igen, men det var redan omöjligt att upptäcka någon skillnad”.

Slutsekvensen i Djurfarmen, George Orwells satir över Sovjetsamhället, illustrerar väl den svenska socialdemokratins utveckling och pågående kris. Steg för steg har partiet blivit ett med det kapitalistiska systemet och dess administration.

I den tid, 1897, då den legendariske Axel Danielsson nedtecknade socialdemokratins första partiprogram, var det fortfarande gravt allvar bakom orden att det gamla snart skulle störtas i gruset och att kapitalismen skulle avskaffas. Men, allteftersom partiet växte till och tillskansade sig positioner i det svenska klassamhället, blev det ursprungliga perspektivet allt suddigare.
Redan Branting talade om att kapitalismen kunde reformeras bort, något som under Per-Albin, Erlander och Palme kom att förbytas till reformer inom kapitalismens ramar. Sista gången som denna del av arbetarrörelsen överhuvudtaget blåste i socialistiska trumpeter var när LO-kongressen 1976 antog Rudolf Meidners ursprungliga förslag om kollektiva löntagarfonder, ett förslag som oavsett vad vi inom den övriga vänstern tyckte om dess realism och framkomlig väg mot det klasslösa samhället utmanade de kapitalistiska maktstrukturerna. Förslaget förvandlades dock av partiet till en harmlös tummetott, när det väl1983 lotsades igenom riksdagen hade alla de systemöverskridande elementen skurits bort.

Efter Palmeepoken är det inte heller längre reformer och utveckling av den sociala välfärden som stått på partiets dagordning utan snarare är det en underordning gentemot de nyliberala postulaten som hamnat i förgrunden. Det är därför det blivit allt svårare att se någon radikal skillnad mellan socialdemokratin och de borgerliga partierna. Det är därför socialdemokratins väljarstöd reducerats från 50 procent i Erlanders rekordval 1968 till dagens nivå runt 30 procent – däri bottnar partiets nuvarande kris, och det är utifrån det perspektivet som Mona Sahlins tumultartade avgång bör ses. Det handlar inte primärt om någon brist på ledaregenskaper och karisma hos den nuvarande partiledaren, utan problematiken måste sökas i den politiska kurs som varit rådande inom socialdemokratin sedan decennier tillbaka.

Efter Sahlins avgång är nu spekulationen i full gång om vem som skall axla hennes fallna mantel. Blir det den högermärkte Mikael Damberg eller den vagt vänstermärkta Veronica Palm, eller kommer Margot Wallström hörsamma en sista vädjan om att komma hem från FN? Hur som helst är det inget som tyder på att politiken kommer att förändras i grunden. Verkliga vänsterkritiker – som SSU-organet Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen eller förra miljöministern Lena Sommestad – kan tillskansa sig utrymme i den interna debatten men saknar reell maktbas.

Socialdemokratins kris är dock inte bara dess egna kris utan en kris för hela Arbetar- och folkrörelsesverige. Det vore en annan sak om vi levde i en tid med vänsterpartier på frammarsch, och om fack- och sociala rörelser bröt fram som radikala spjutspetsar i det politiska landskapet. Men idag ser vi tvärtom hur de fackliga organisationerna töms på medlemmar, hur anställningsskyddet urholkas – och en vitaliserande strejkvåg verkar mer än långt borta. Man kan också fråga sig varför det i dagens Sverige är så förtvivlat svårt att få ett varaktigt organiserat motstånd gentemot försämringar och privatiseringar inom den sociala välfärden och den galopperande klimatförändringen att växa?

Det vi står inför nu är inget annat än den väldiga uppgiften att reorganisera Arbetar- och folkrörelsesverige. I det sammanhanget måste alla vi som exempelvis vägrar acceptera privatiseringar och fortsatta försämringar inom den sociala välfärden, svenska truppers krig under stjärnbaneret i det urfattiga Afghanistan eller bemanningsföretags allt större operationsradie på den svenska arbetsmarknaden sluta oss samman. Giktbrutna Elsa i Bagarmossen, punkar-Stefan i Orsa och tillfälligt anställda Madeleine på Volvo måste räcka varandra handen. Över alla partigränser måste vi svetsa oss samman under det gemensamma klassintressets fana – det måste finnas en väg ut ur det här det här samhället!

Idag skriver Kjell Östberg, medlem i Socialistiska Partiet, författare av en ny Palme-biografi, och professor i historia, på Aftonbladet Kultur: Sahlin satsade på systemskifte.

Läs också:

  • Anders Svensson, För ett självständigt LO
  • Lars Henriksson, Hur länge håller banden mellan LO och SAP
  • Kjell Östberg, Vad är socialdemokratin?
  • Ronny Åkerberg, Hoppet om socialdemokraterna
  • Långsiktiga orsaker till socialdemokraternas svaghet
  • SvD SvD2 DN DN2 DN3 AB AB2 AB3 GP GP2 Exp Exp2 SkD

    Sparad i Sossarna | 1 Comment »

     
    Följ

    Få meddelanden om nya inlägg via e-post.