”De enda samhällsskikt med vars stöd socialdemokratin någonsin kunnat regera är arbetande människor, i arbetarklassen och den lägre medelklassen. Det är de samhällsskikt som har ett egenintresse av ökad jämlikhet.”
Forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har i den omtalade boken ”Jämlikhetsanden” visat att ökade inkomstskillnader leder till ökade hälsorelaterade och sociala problem, allt från hög spädbarnsdödlighet till kriminalitet och dålig läs- och skrivkunnighet hos skolelever, till sänkt förväntad livslängd.
En motsatt ståndpunkt har sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, Filippa Reinfeldt, som i flera intervjuer upprepat: ”Vi vårdar inte hus utan människor.” På så sätt försvarar hon att Vårdval Stockholm tagit bort alla extra resurser till primärvården i socialt och ekonomiskt utsatta områden. Ojämlikheten i vården har ökat.
Att hon säger så, bör inte förvåna. Det handlar ytterst om borgarklassens egenintressen och om kapitalismens logik. Budskapet att ökade inkomstklyftor leder till ökad ekonomisk dynamik har förstärkts under den nyliberala epoken, de senaste 30 åren, och att gå emot det är att gå emot kapitalismen i vår tid. Det kan man inte vänta sig av Filippa Reinfeldt.
Möjligen kan man vänta sig något annat av socialdemokraterna. Nu kan vi läsa i en artikel i Dagens Medicin 15 december att socialdemokraterna i Stockholmslandstinget vill kompromissa om vårdvalsreformen. Syftet är att få till stånd ett mer rättvist system, men det är ändå uppseendeväckande. Vårdvalets negativa effekter för multisjuka äldre, för låginkomsttagarområden och för vårdpersonalen, handlar inte om detaljer. Att Stockholmsalliansen skulle ge upp den fria etableringsrätt som gjort att flest nya resurser hamnat i välbärgade områden är knappast troligt, när riksdagen redan lagstiftat om densamma.
De senaste veckorna har vi sett flera liknande socialdemokratiska sidbyten. Socialdemokraterna fick med V och MP på att gå till val på en politik, där de praktiska förslagen låg så nära de borgerliga som möjligt. I flera frågor där det ändå fanns en viss skillnad – a-kassan, Afghanistan, FRA-lagen, skatterna – har partiet eller ledande partiföreträdare efter valet skyndat att göra avbön. Det tycks bottna i analysen att socialdemokraternas enda chans att få regera igen är att de blir bättre än borgerliga partier på att föra borgerlig politik.
Driver S den linjen på grund av räddhågsenhet och brist på självförtroende som Lars Ohly menar i en debattartikel i Dagens Nyheter 19 december? ”De vågar inte stå för något som kan uppfattas som samhällsförändrande”, skriver Ohly. Sådant politiskt psykologiserande är en lika ytlig förklaring, som när Ohly på valnatten talade om ”valvinden” som gått emot de rödgröna.
De enda samhällsskikt med vars stöd socialdemokratin någonsin kunnat regera är arbetande människor, i arbetarklassen och den lägre medelklassen. Det är de samhällsskikt som har ett egenintresse av ökad jämlikhet. Det är inte, som det ibland framställs i debatten, ett krympande ”särintresse”. I en rapport som sociologen Stefan Svallfors nyligen presenterade framkommer att över 80 procent av de tillfrågade anser att det offentliga ska ansvara för skola och sjukvård. 66 procent var beredda att höja skatterna för sjukvårdens skull, och 60 procent för skolornas skull.
Men för att få dessa samhällsgruppers stöd, måste S ompröva hela sin politik och säga nej till systemskiftet – som kommer att ha gått så oerhört mycket längre ifall det inte kraftfullt utmanas under åren fram till nästa val. Det vill inte socialdemokratins ledning. Det har den inte velat på många år – men dilemmat har blivit skarpare under trettio år av offensiv från kapitalägarna och deras politiker.
Vad vill vi andra? Att vänsterpartiet har fått 3 000 nya medlemmar trots valförlust innebär att det finns så många som inte är opportunister, utan som vill göra något själva. Utmaningen för vänsterpartiet blir att aktivera sig i motståndet mot de accelererande samhällsförändringarna, istället för att till varje pris försöka komma in i S-stugans värme. Utmaningen för oss alla blir att oförtröttligt söka efter vägar att visa motståndet och göra alternativen kända och trovärdiga.
Den broschyr som LO-distriktet i Stockholms län tagit initiativ till och som sammanfattar ”Jämlikhetsanden” har följande rubrik: ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i.” Det är just för att flertalet inte vill ha en sådan skada som kampen för välfärden och för jämlikheten har en chans.
Ursprungligen ledare i Internationalen v 51/2010
SvD DN AB AB2 Exp Svt
