Röda Lund

★ Hjärtat i en hjärtlös värld

Archive for 05 12 2010

Klimatmötet i Cancún

Skrivet av Röda Lund på 05 december 2010

”När världens regeringar fortsätter att böja sig för storföretagens krav synliggörs sambandet mellan kapitalismens strukturer och klimatförändringarnas obönhörliga framskridande.”

Den 29 november började det igen: COP16 – försöket att få 194 länder att komma överens om ett klimatavtal som inte bara ska ersätta det gamla Kyotoavtalet – som går ut 2012 – utan även rädda världen från katastrofala och oåterkalleliga klimatförändringar. Klimatmötet i Köpenhamn förra året slutade med att inget avtal alls skrevs under och att klyftan mellan nord och syd ytterligare synliggjordes. Det är svårt att känna optimism inför COP16 i Cancún, Mexiko. Inte enbart för att Köpenhamn slutade så snöpligt som det gjorde – det var tyvärr bara ett av många misslyckanden i kampen mot klimatförändringarna, som underminerats å det grövsta av industriernas påtryckningar och av ovilliga, alternativt undfallande regeringar. George Monbiot kallade nyligen responsen på klimatkrisen för ”det största politiska misslyckandet världen någonsin skådat”. Det är inte små ord, men om man tittar på vilka de förväntade effekterna en fullskalig klimatkris kommer att få är de kanske berättigade.

Det är bara att konstatera: Världen ligger risigt till. Monbiot visar att EU:s utsläppshandelssystem (carbon trading system) är helt verkningslöst. Industrins minskade utsläpp under den ekonomiska krisen har gjort att flera stora koldioxidbovar kunnat spara utsläppsrätter – som de istället kan utnyttja under kommande faser i handelssystemet.

FN-organet WMO (World Meteorological Organization) visar att växthusgaserna koncentration i atmosfären – bland annat koldioxid, metan och dikväveoxid – har nått de högsta nivåerna någonsin sedan industrialiseringens början.

World People’s Conference on Climate Change and the Rights of Mother Earth som hölls i Cochabamba, Bolivia, i april i år, slår fast att det är fullt möjligt att den globala uppvärmningen stiger med minst två procent i kölvattnet av Köpenhamnsfiaskot. Om detta händer, menade de församlade aktivisterna, finns det en femtioprocentig risk för att skadorna som åsamkats jorden aldrig kommer kunna återställas.

Mellan tjugo och trettio procent av alla arter riskerar att utplånas. Matproduktionen kan komma att minska drastiskt, vilket kommer att leda till mångfalt mer utbredd svält än vad vi redan nu kan bevittna. Vi känner redan till de förväntade katastroferna. De församlade i Cochabamba tvekar inte om vad som ligger bakom oförmågan att stoppa det så enormt drastiska hot mot världen och mänskligheten som klimatförändringen utgör: det kapitalistiska systemet, skriver de i sin överenskommelse. Det finns ingen större förhoppning om att de församlade regeringarna i Cancún kommer att dra samma slutsats. Förhoppningen är mycket liten att nord – EU och USA – kommer att närma sig de sydliga ländernas krav på mer jämlika och utjämnande utsläppsmål; att de som släpper ut mest minskar mest och kompenserar för sin stora utsläppsandel. Och kanske har det väldiga uppsving som klimatrörelsen hade under COP15 – då så många som 100 000 människor demonstrerade för att sätta press på sina regeringar att faktiskt anta hållbara och verksamma klimatmål – gått ned en aning och den allmänna uppgivenheten inför detta historiskt sett massiva problem har kanske fått fäste även bland en del klimataktivister.

Men klimatkrisen har ändå lyckats sätta fingret på och uppmanat aktivister att direkt utmana vitala delar av det kapitalistiska systemet: konsumismen, konkurrensen om jordens ändliga resurser och den okritiska tillväxten. När världens regeringar fortsätter att böja sig för storföretagens krav synliggörs sambandet mellan kapitalismens strukturer och klimatförändringarnas obönhörliga framskridande. Nej, COP16 väcker ingen större entusiasm, snarare riskerar denna process att förstärka insikten om att loppet är kört om vi fortsätter låta våra regeringar styra och bestämma. Och en domedagstanke som att loppet kanske redan är kört bygger inga starka rörelser. Det finns egentligen bara en väg framåt, och det är inte den enkla, den uppgivna eller den fega. Det gäller bara att fortsätta gnata om hur kapitalismen – i drastiskt tal – är oförenlig med mänsklighetens överlevnad, att lägga ned tid och möda på att hitta lösningar och att övertyga en majoritet om att dessa lösningar bara måste genomföras. Det kommer ta tid, och segern är inte självklar.

Men vi har lokaliserat den felande länken mellan system och undergång – inte kan vi låta bli att försöka laga den.

/Internationalen

 

DN1, 2GP

Sparad i Internationalenledare, Klimat | Leave a Comment »

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.