Vem sköt Palme?

Vägen makarna Palme tog från bion till mordplatsen. Klicka för större bild.

”Det finns inget konspiratoriskt i att ett rådjur inte är bra på att åka skridskor.”

Låt oss gå 25 år tillbaka i tiden. Vi befinner oss i centrala Stockholm, närmare bestämt utanför biografen Grand. Klockan är ungefär 23.15. Till höger om oss säger ett par adjö till ett annat och lämnar platsen för att fortsätta upp längs Sveavägen. Paret är Olof och Lisbeth Palme och det är sista gången de träffar sin son Mårten och hans flickvän Ingrid. De beger sig i relativt rask takt iväg i det kyliga vädret. Efter några minuters promenad går de över till andra sidan av vägen för att Lisbeth vill titta i ett skyltfönster. Där stannar de till i runt tio sekunder för att senare fortsätta upp mot tunnelbanenedgången i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen.

En man, Anders, som under kvällen varit ute på krogen med några vänner, men bestämt sig för att ta sig hemåt, hamnar bakom paret och blir därmed vittne till vad som bara några sekunder senare ska utspela sig; Det mest uppmärksammade mordet i svensk historia. Mördaren skjuter statsminister Palme med ett dödande skott i ryggen för att direkt efter bara vara någon centimeter från att även döda Lisbeth. Lisbeth böjer sig fram över sin make, mördaren tar några lugna steg bakåt som om han vill vara säker på att hans uppgift är avklarad, vänder sig om och försvinner in på Tunnelgatan utan att några vittnen kan ge ett bra signalement. Från att makarna Palme lämnade biografen Grand till nu har inte mer än åtta, och knappast mindre än fem minuter gått. Världens största mordutredning ska börja, och tjugofem år senare vara olöst.

Vem var då mannen som avlossade de dödande skotten, och hade han några medhjälpare eller uppdragsgivare? Vi vet så klart inte, men en sak kan man konstatera: Om den svenska polisen och den spaningsledning som fick ansvaret att leda jakten på mördaren ville sabotera utredningen så gjorde dom det med en iver och passion som saknar motstycke. För det är inte mordet i sig som är det uppseendeväckande – där finns inte mycket att anmärka – utan det är den totala inkompetens och önsketänkande som utredningen under ledning av Hans Holmér uppvisar. Viktiga vittnen nonchaleras, spår läggs åt sidan, och uttalanden och fantombilder sprids som om det finns en outtalad vilja att mordet inte ska lösas. Det finns ingen anledning att gå in på en massa konspirationer kring Holmér och hans oprofessionella arbete eller de som utnämnde honom. Det finns inget konspiratoriskt i att ett rådjur inte är bra på att åka skridskor. Men sant är i alla fall att under mer än ett år slarvades mordutredningen bort i vad som kom att kallas PKK-spåret, och som gick ut på att kurdiska terrorister genom att i telefon tala om ”bröllop” egentligen talade om mord på Sveriges statsminister. Galenskaperna slutade dock inte här, utan kulminerade i den farsartade utredning som under Hans Ölvebro inriktade sig på att Christer Pettersson, ”en ensam galning”, var mördaren. Christer Pettersson dömdes i tingsrätten för mordet efter att huvudvittnet Lisbeth Palme pekat ut honom i en vittneskonfrontation, men friades av en juridiskt mer kompetent och sansad hovrätt 1989.

Men tillbaka till brottsplatsen. Finns det något där som den inkompetenta polisen i sin iver att jaga kurdiska bröllopsmördare har missat? Jo, tyvärr är det så. Gunnar Wall, som 1998 belönades med journalistpriset Guldspaden för sin bok Mörkläggning: statsmakten och Palmemordet, har nyligen kommit med ytterliggare en bok i ämnet. I Mordgåtan Olof Palme tar Wall upp flera uppseendeväckande aspekter som utredningen antingen förbisett eller nonchalerat. Den kanske viktigaste är vad som utspelar sig sekunderna innan skotten.

Som vi tidigare nämnt är vittnet Anders på väg hem från krogen, och det är just att han tagit några glas som får mordutredarna att avförda honom som ”Nationalfyllot”. Men Anders var inget ”fyllo” mer än vem som helst som efter arbetsdagens slut går ut på krogen med arbetskamraterna. Detta är Anders iakttagelser i förhöret från mordnatten:

Efter att ha kommit ifrån sina arbetskamrater lägger han märke till ett sällskap på tre personer som går i bredd cirka tre meter framför honom. Det ser ut som om de har trevligt och småpratar med varandra. Plötsligt hörs två smällar och mannen i mitten segnar ner. Personen till höger går ner på knä och tittar upp på Anders som snabbt tar skydd i porten till butiken Dekorima där han blir stående.

När Lisbeth senare blir ombedd att ge ett signalement av mördaren så liknar detta Anders till utseende, klädsel och avstånd, och inte övriga vittnens beskrivning. Man skulle kunna säga att detta är en missuppfattning som kan ha att göra med att Anders var onykter. Om det inte varit så att inget av vittnena till mordet ser mördaren agera på det sätt åklagare och polis hävdar. Åklagare och polis är således inte heller överens med vittnet Cecilia som ser tre personer i vad hon uppfattar som ett sällskap. När utredarna bestämmer sig för att det är Christer Pettersson som är mördaren så anpassas alla observationer för att passa in i honom.

Walls bok är en journalistisk bragd och befriande i att han inte likt många tokiga privatspanare försöka lösa mordgåtan. Istället gör han sin plikt som journalist och granskar vad som verkligen har hänt utan att – till skillnad från polisen – på förhand bestämt vad som är sant och falskt. Det enda man kan invända mot är det stora fokus PKK-utredningen och dess eftermäle får, men på det stora hela är det ett måste för den som vill sätta sig in i mordet. Än går inte rubrikens frågeställning att svara på, men en sak är säker: Det var inte Christer Pettersson. Varför ska jag inte gå in på, utan det får ni veta om ni läser Walls bok.

Idag skriver Gunnar Wall tillsammans med Anders Hellberg i DN: Låt inte utredningen om Palmemordet dö sotdöden, och Wall på svt.se Christer Pettersson mördade inte Olof Palme. I Aftonbladet skriver Kjell Östberg om Palmes politiska gärning: Jakten på en (S)jäl. Både Wall och Östberg är medlemmar i Socialistiska Partiet vilket torde få läsarens intresse att öka än mer.

Röda Malmö: Olof Palme igår och idag

SvD SvD2 DN DN2 DN3 GP GP2 SkD SkD2 Exp Svd3 AB AB2

Vem var Olof Palme?

Imorgon är det ett kvarts sekel sedan Sveriges dåvarande socialdemokratiska statsminister Olof Palme mördades i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen i Stockholm. Sedan dess har otaliga dokumentärer visats, böcker lästs och utfrågningar gjorts om vad som kom att bli den mest omfattande mordjakten i världshistorien. Trots allt polisarbete och trots att 50 miljoner kronor fortfarande utlovas den som kan ge tips så att mördaren grips och fälls, så har ingen kunnat dömas för mordet.

Om man ska tro på den läsarundersökning som vi gjort här på Röda Lund så var knappt hälften av de som läser detta inlägg födda när skotten small och en era avslutades i svensk politik. Därför kan det vara på sin plats med en kortare presentation av mordoffret och varför mordet fortfarande skapar förstasidor i pressen.

1980-talet beskrivs idag av många som ett årtionde då allt var bättre. Det är märkligt, för på 30 år borde den svenska välfärden och det svenska samhället ha utvecklats än mer. Skulle vi idag åka tillbaka till Sverige den dag skotten avlossades och berätta hur vårt land utvecklats skulle nog de flesta förfasas, medan den rika minoriteten som styr och äger de stora företagen förmodligen skulle jubla och säga: Framtiden är vår! För fakta talar sitt tydliga språk: Idag kan vi läsa att inkomstskillnaderna aldrig varit högre, åtminstone inte sedan LO började mäta skillnaderna 1950. Samtidigt har förmögenhetsskatten avskaffats, bolagsskatten sänkts, och allt mindre resurser ges till den gemensamma välfärden. För att inte tala om den nuvarande regeringens massiva skattsänkningar för höginkomsttagarna som inte är att jämföra med de som låginkomsttagare fått.

För många representerar alltså Palme det jämlikare och rättvisare Sverige. Ändå var det han som, enligt historieprofessorn Kjell Östberg, inledde det systemskifte som vi idag ser den fulla vidden av. Det var Palme som godkände ”den tredje vägens politik” och den avreglerade kreditmarknadens ”kasinoekonomi” som blev starten för socialdemokratins vandring högerut. ”Istället för att rekrytera unga människor med progressivt samhällsomvandlande ambitioner fylldes kanslihus och ämbetsverk från 1980-talet i ökad utsträckning av ekonomer med nyliberal touch ”, för att citera Östberg.

Men Palme var arbetarpartiets ledare, och därför omåttligt populär och omåttligt hatad. Vem kan föreställa sig ett berg av rosor och gråtande massor om Reinfeldt idag skulle drabbas av en lönnmördares kulor? Och vem kan idag föreställa sig en så vansinnig hetskampanj mot en svensk statsminister som den högern och dess tidningar bedrev mot Palme?

Och där avrundar vi för denna dagen. Imorgon är det dags att återkomma. Då med rubriken ”Vem sköt Palme?”.

Röda Malmö: Palme omöjlig i dagens (s)

Kika på Dokument Inifrån – Novemberrevolutionen

Media: Palmes arv. Palme som reformistisk revolutionär. Personer som minns Olof Palme.  Palmehatet grodde i alla klasser. Jan Guillou skriver om hur Holmér kunde behålla makten över mordjakten. I en ledare vill Eva Franchell få oss att tro på Lisbeth Palmes gamla underkända vittnesmål. I det splittrade s-partiet ska man runda konfliktfrågorna.

DN GP GP2 GP3 Exp DN

Vissla för Tågen!

Nu har vi fått nog. Ingen mer väntan i kylan, ingen mer stress över att missa en förbindelse och inga fler signalfel. Vi kräver en fungerande järnväg!

På fredag, den 25:e februari, styr Tågupproret upp en Flash mob för att visa vårt missnöje över Sveriges bristande tågtrafik. Brister som är följden av en urusel transportpolitik där pengar skyfflas över till vägar och alldeles för lite pengar läggs på underhåll av våra järnvägar.

Mitt i rusningstrafiken, exakt kl 16.30 (enligt stationsklockan), tar vi upp våra visselpipor på centralen och blåser för att tågen skall gå!

Ta med egen visselpipa om du har möjlighet, annars kommer vi att ha några till låns. Vi möts upp utanför centralen vid huvudentrén mot busshållplatsen kl.16.20, annars är det bara att dyka upp och blåsa i visselpipan vid 16.30.

Sprid! Tillsammans skapar vi en kör av protest!

För mer info angående tågupproret: Tågupproret eller Facebook-evenemanget

‘Tahrirtorget stormades den dag vi anlände till Kairo’

Showan Ebadi från Malmö var i Kairo under en vecka för att delta i revolutionen mot Mubarak. Internationalen träffade honom strax efter att han återvänt till Sverige för att höra hur det hade varit.

Ni åkte på onsdagen den 2 februari, samma dag som kampen om Tahrir-torget intensifierades. 11 rapporterades döda och 1000 skadade när natten summerades. Kände ni att ni kanske gett er in i något betydligt allvarligare än ni hade räknat med?

- Absolut. Det är en sak att strida mot uniformerad motstånd, dem är enkla att peka ut. Men det är en helt annan sak att strida mot reaktionärer som är klädda precis som revolutionärer, i en plats där man varken kan språket eller har lokal kännedom.

Timmarna innan vi åker på onsdag nås vi av nyheter att torget framgångsrikt blivit stormat utav tusentals pro-Mubarak anhängare, beväpnade med bland annat minibussar, kameler och hästar.

När vi anländer i Kairo på kvällen får vi sms om att striderna fortsätter med molotovs som kastas ner från taken och uppemot tusen skadade.

Situationen kändes direkt mer obekväm och den beslutsamheten som jag tidigare haft om att ta mig in till stan samma natt tvärvände direkt och jag började få kalla fötter.

Trots det gjorde vi ett försök att få en taxi in till stan, men till inget pris ville någon köra oss de två milen in till stan. Det var på sätt och vis skönt att fysiskt omöjligt kunna ta sig in till stan den natten, så slapp man själv ta ett beslut.

Det har varit väldigt mycket skriverier i svensk och internationell press om Muslimska brödraskapet och risken för att islamister utnyttjar läget för att skapa en stat av Irans typ. Du befann dig under flera dagar på Tahrirtorget. Var det någon särskild politisk eller religiös gruppering som var tongivande där?

- Överhuvudtaget inte. Och det är den frågan jag har haft problem med att svara på enda sedan jag kommit hem. Tahrirtorget är ingen homogen grupp och åsikterna är breda, dock är övertygelsen från revolutionärerna otroligt starkt att man måste vara enade och kämpa för att gemensamt få bort Mubarak från makten.

Religiösa vi pratade med, där ibland ett par imamer, pratade inte ett dugg om någon vision för ett islamistiskt samhälle. Många egyptier vi pratade med betonade, när de insåg att vi var västerlänningar, att de inte är intresserade av ett islamistiskt styre och gick på defensiven direkt då de trodde vi var journalister – då de uppenbart fått frågan innan av andra journalister.

I media har man här hemma kunnat följa händelserna på torget och olika attacker från Mubarak-anhängare mot demonstranterna. Hur var din upplevelse av detta, och hur agerade polisen och militären vid sammanstötningarna?

- Poliserna, som efter fredagsbönen den 4 februari började arbeta civilt, var ledare för pro-Mubarak ligistgängen så de syntes inte alls till under våra första dagar i uniform. Militären hade avvaktande roll och ingrep ibland.

För mig var det märkligt att revolutionärernas tillit och tro på militären kvarstod även efter att militären visat sig passiva när ligistgängen attackerat. Dock hade alla vi pratade med övertygelsen om att det är bra att militären förblir ‘neutral’ och inte tar ställning. Alla gillade armén, helt enkelt, var stolta över den och kände någon som själv hade värvning för tillfället.

– Till sist: Vad tror du fick Mubarak att slutligen ge upp makten?

- Det sista talet han håller torsdag natt, där han säger att han vägrar ‘vika sig för utländsk press’ fick verkligen bägaren att koka över. Kanske hade han glömt titta ut över Tahrirtorget och se de miljoner egyptier som krävt hans avgång i snart över två veckor.

Samtidigt som fredagsbönen, dagen då alla världens blickar var på den fredliga Tahrirsamlingen i Kairo, stormade man polis- och NDPkontor runt om i landet och satte dem i brand och genomförde strejker och blockader. Det var de som som verkligen tvingade Mubarak att avgå.

Läs Showans rapporter från Kairo:

Egypten: Direktrapport från svensk revolutionär

Direktrapport från Kairo: Lugnet före stormen

Andreas Malm i Lund: ‘Ta Tahrir till fabrikerna!’

Sextio personer besökte det möte på Smålands Nation som Socialistiska Partiet i Lund arrangerade idag, för att lära sig mer om och diskutera det uppror som nu spridits till i stort sett varje hörn av arabvärlden. Nihal Ragab från Egyptens huvudstad Kairo inledde med att beskriva händelseutvecklingen i hennes land under de senaste dramatiska veckorna.

Därefter tog Andreas Malm från Socialistiska Partiet till orda och gav en historisk tillbakablick av det egyptiska samhällets politiska nutidshistoria från den arabiska nationalismen under Nasser, till vändningen mot de nyliberala reformer – med stöd från Väst i allmänhet och IMF och Världsbanken i synnerhet – som majoriteten av folket nu fått nog av. Han konstaterade hur de 100-tusentals demokratikämpar på Tahrirtorget osekteristiskt lyckades ena sig kring ett konkret mål: störtandet av diktatorn Mubarak. Det var tack vare avsaknaden av ett ledarskap som denna väldiga mobilisering kunde äga rum, men samtidigt är denna brist på en gemensam organisation och nationell samordning det som idag är rörelsens svaghet. Mubaraks diktatur har genom åren lyckats krossa i stort sett all självständig politisk organisering och vänstern är idag nästan obefintlig – så när som på gruppen Revolutionära Socialister (en trotskistisk organisation). Därför tvingades folket mer eller mindre att förlita sig på militären, och med detta följer självfallet stora risker.

Samtidigt var det arbetarklassen i Egypten som fick diktatorn på fall. Det var de omfattande strejkerna inom mängder av olika sektorer som med sin kraft gjorde det tydligt för militären att de var tvungna att släppa sin hand från diktatorn.

För att verkligen genomföra en demokratisk omvandling av det egyptiska samhället och återta kontrollen från inhemska kapitalister och förverkliga folkets krav på sociala reformer krävs nu att revolutionen blir permanent, menade han. Dvs att ‘Tahrir tas till fabrikerna’ (Tahrirtorget var den plats som kom att bli navet i störtandet av Mubarak), och där skapa nya demokratiska organ för arbetarnas självorganisering och maktutövning. På så sätt kan det maktvakuum vi nu ser ersättas av det arbetande folkets egna politiska- och sociala intressen och beslut.

Röda Malmö: Stort intresse för arabiska revolutionen
Biology & Politics: Andreas Malm om den permanenta revolutionen i Nordafrika
Caligula: Sol, vind och kaffe – en glad revolutionär söndagsblogg

SvD SvD2 SvD3 DN DN2 DN3 AB GP Exp VG HD D SkD

Konsten att avsätta en diktator

Är det någon som minns en diktator? Är det någon som minns ett krig? Är det någon som minns sanktionerna som drabbade ett helt folk? Är det någon som minns den svenska höger som sa att det var omöjligt att få bort Saddam utan att samtidigt ge sig in i ett krig som fram till idag har dödat runt en miljon Irakier? Detta efter att landet i över 10 år utsatts för en internationell blockad som ledde till 1,8 miljoner irakiers död varav 800 000 barn.

Idag upprörs de borgerliga tidningarna och de borgerliga ministrarna uttalar protester  mot att några hundra dödas i länder som Bahrain, Libyen,  Jordanien och Jemen. Tidigare har vi i på ledarsidorna kunnat läsa om det avskyvärda våldet i Egypten, Algeriet och Tunisien. Samma ledarsidor som för åtta år sedan gjorde sitt yttersta för att få den svenska opinionen att ställa sig bakom ett krig utan något som helst stöd i folkrätten.

Vi som var mot kriget i Irak har nu fått rätt. Detta trots att västmakterna gjort allt för att hålla diktaturerna under sina armar för att de vet att en lydig diktator är lättare att handskas med än ett folk. Det går att störta en diktator utan att bomba ett land tillbaka till stenåldern, stjäla deras naturtillgångar, upprätta en marionettregering, och döda 1 miljon människor. Inte ett tusen lik – som kanske är den sammanlagda body counten i 2011 års uppror – utan sammanlagt uppemot 3 000 000 lik som staplas i massgravar. I ett land. För att avsätta en diktator. För att inleda en ockupation. 3 miljoner lik.

DN idag:

Idén om tröga araber kom på skam

Västländerna betraktade länge härskare som Mubarak och Ben Ali som kraftkarlar förmögna att tillgodose deras utrikespolitiska behov genom att slå ned lägliga islamistiska hot som Muslimska brödraskapet i Egypten och Nahda-partiet i Tunisien.

Israel har också tryckt på larmknappen när pålitliga allierade som Mubarak varit på fallrepet. Under sina sista dagar vid makten satt han i många telefonsamtal med amerikanska och israeliska företrädare som fruktade att folkupproret – islamistiskt eller sekulärt – skulle leda till ett demokratiskt Egypten med en annan linje i regionala frågor.

– Explosionen av arabisk folklig vrede överallt slår mot amerikanska politiska intressen. USA behövde tro att araberna är fatalistiska och passiva… för att rationalisera den amerikanska omfamningen av de flesta arabiska tyrannier, säger Asad Abu Khalil, libanesisk professor i statsvetenskap i USA.

DN VG VG2 GP GP2 HD SkD SvD DN2 SvD DN

Arbetslös? Ung? Vänstervriden?

Arbetslösa ungdomar mellan 16 och 24 har möjlighet att läsa på folkhögskola inom ramarna för Arbetsförmedlingens s.k. ”Ungdomsgarantin” (UGA). Om du råkar höra till den gruppen och är trött på cv-skrivarkurser, jobbcoaching och diverse anvisade praktikinsatser kan vi erbjuda dig att testa en skolform som inte är som alla de andra!

Du som bor i Malmö med omnejd kan alltså läsa på Kvarnby folkhögskola med dagspeng från Arbetsförmedlingen.

Vår UGA-kurs fokuserar på relationen mellan arbete och kapital och olika vägar att förändra världen. Du får även studievägledning, träning i studieteknik och erbjuds temastudier. Eftersom det ska vara du som styr det hela, blir det dina och dina kurskamraters erfarenheter, behov och önskemål som styr kursens inriktning.

Du läser på vänsterns folkhögskola i en levande folkhögskolemiljö och kommer att kunna besöka våra andra kurser för att upptäcka vad det är som skiljer Kvarnby folkhögskola från andra skolor.

Nästa kursstart: 28 februari 2011. Kursen ges på Röda huset, Industrigatan 4 i Malmö.

Intresserad av att veta mer? Mejla till info@kvarnby.fhsk.se!

Slutkörd bilindustri?

När klimatförhandlingarna havererat i Köpenhamn och Cancun går det inte längre att hoppas att de som styr världen ska rädda den. Hoppet måste istället sökas underifrån, bland oss själva. Det är den tanke som genomsyrar den bok Lars Henriksson skrivit om klimatet, bilismen och bilindustrin.

Billobbyisternas framgångsrika arbete alltsedan 1950-talet har lett till ett ohållbart transportsystem i ett ohållbart samhälle. Nu har det blivit nödvändigt med drastiska motåtgärder för att möta klimathotet.

På vägen tvingas Henriksson avliva myten om »den gröna bilen« men visar med andra konkreta exempel hur bilindustrin själv kan bidra till lösningen. Med sin flexibilitet och inriktning på massproduktion är den som klippt och skuren för att ta täten i en omställning av våra transport- och energisystem.

Av sig själv lär det dock inte ske, därtill är dagens ekonomi alltför uppknuten till den privata vinstjakten. Men om de som arbetar i bilindustrin gör klimatomställning till en fråga om att försvara jobben kan det bli möjligt.

7 mars 2011 kommer Slutkört ut i handeln. Den kan redan nu beställas från Ordfront förlag för 179 kronor. Maila till order@ordfront.se och ange ”Förhandsbeställning Slutkört” i ämnesraden.

* Lars Henriksson. Frilansskribent och debattör, men framför allt sedan slutet av sjuttiotalet bilarbetare vid Volvo Personvagnars monteringsfabrik i Torslanda. Fackligt aktiv inom Metall på olika sätt sedan dess och medlem i Socialistiska Partiet.

Tillsammans med arbetskamrater ger han ut fabrikstidningen Kvasten.

Några ord om diagnoser

Här är ett mycket läsvärt inlägg om diagnoser, välfärd och det samhälle vi lever i. Vi tackar ”Cvalda” för texten som vi lånat från debattforumet socialism.nu.

Diagnoser exploderar i Sverige samtidigt som det görs enorma nedskärningar i skolan på 90-talet och arbetslivet övergår från fordism till ett tjänstesamhälle där vi alla ska vara glada och tacksamma. Arbetsplatser där man kunnat få vara lite konstig och annorlunda försvinner. När samhällets ansvar krymper läggs det på individen och läkemedelsindustrin bistår gärna med diagnoser & mediciner om varför vissa barn inte klarar av skolan.

Jag kan inte låta bli att hänvisa till diskussionen på 30-talet man hade om ”utvecklingsstörda”: ”Den genetiska synen på utvecklingsstörda är den största bluff jag vet. På trettiotalet hade vi 150 000 så kallade sinnesslöa i Sverige, i dag är det 40 000. Vart har de tagit vägen allihopa? Var finns de? Svaret är att välfärden avskaffade den lättare utvecklingsstörningen i Sverige. Det var ett socialt arv det handlade om, inte ett genetiskt. Med hjälp av intelligenstest och diagnos satte läkarna medicinsk stämpel på avvikelserna, men det var inte utvecklingsstörning man mätte utan fattigdom och misär. Man gjorde ett fatalt felslut som ledde till en fatal åtgärd- sterilisering.”

Det finns en hel del saker som kan leda till en diagnos såsom att man är just konstig i skolan är har svårt att få kontakt med folk, eller att man är utåtagerande osv. Det värsta är ju att de här diagnoserna är ju nyckel till att få hjälp i skolan – utan papper på galenskapen är du inte värd att extraundervisas. Och diagnoserna sätts sällan på barn från arbetarklassen utan det är medelklassen som slåss för att deras ungar ska diagnostiseras (där är väl tilltron till staten störst och de har resurser att ta sig fram i byråkratin och kan nog plugghetsa sina ungar en hel del att vägra plugga är ungens sätt att säga ifrån), ibland slåss lärarna för att få ungar som är jobbiga diagnostiserade, feldiagnoserna på ADHD bl a är enorma. Med tanke på ärftligheten bör man också fundera på om det inte är omgivningen snarare är hjärnan som skapar ungarna som de är.

Att acceptera att diagnosungar ska ha egna skolor är att hålla med samhället om att det är onormala, dåliga, knäppa och inte klarar av det verkliga livet. Men också att människorna tvingas internalisera den här synen på sig själva: ”Jag gör så här för att jag ha en diagnos”, eller ”du måste förstå att XXX är så här för hon har en diagnos”. Det finns ingenting i en diagnos som garanterar att man får växa i egen takt med mera, däremot så kommer man alltid få dras med den som en boja kring foten.

Med specialskolor och borgarnas friskolor skapas ju en elitistisk dröm där alla som är likadana hålls för sig själva och inte behöver träffa någon som utmanar en världsbild. På så sätt upprätthålls status quo.

Det här ligger i linje med välfärdens kris; inget land har råd med välfärden och de ideologiska argumenten och tidsandan handlar i dag om att individen har rätt till sina pengar och sin frihet och ju mindre staten lägger beslag på desto bättre är det. Ansvaret för vad som är prima människomaterial har flyttats från samhället in till individen. Segmenteringen blir ett sätt att kostnadseffektivisera.

Läs också Biology & Politics:
Om ”biologismen”, ADHD och damp
Mer om ADHD, DRD4 och en gens evolutionära historia

”Är det [ADHD] en ”sjukdom” som måste behandlas?

Jag menar nog, från ett evolutionärt perspektiv, att det inte är så enkelt. Kanske är det så att ADHD-effekterna av DRD4 är ett exempel på ett genuttryck av en gen som egentligen har haft en annan funktion i ett jägar- och samlarsamhälle, t. ex. är bärarna av denna gen extra nyfikna och utforskar gärna omgivningen (vilket är en evolutionär fördel som kan ha gynnat dess spridning).

Men när vi idag sätter in barn i överfyllda klassrum, skär ner på resurserna till skolorna och får ett allmänt mer stressigt samhälle så leder samma gen till fenomenet ADHD och koncentrationssvårigheter. En fullt normalt fungerande gen leder till negativa konsekvenser i ett ”onormalt” samhälle.

Fråga: är det då ”fel” på genen och dess bärare som utvecklar ADHD, eller är det fel på samhället?

Mitt svar: Det är fel på samhället. Snarare än att förespråka massiv behandling med amfetamin, så blir mitt vänstersvar snarare att satsa mer resurser på skolan, i synnerhet för barn med koncentrationssvårigheter. ”
/Biology & Politics

DN: Nästan en miljon barn i USA kan vara feldiagnostiserade med adhd

svd, AB

Upprätthåll trycket i Egypten!

”Ytterst är det denna strejkvåg och arbetarklassens försök till en starkare organisering som är hoppet inför framtiden, hoppet om att revolutionens svetslåga även ska bränna kapitalets företrädare.”

Hurriya! Hurriya! ( Frihet), ropen skallade intensivare än någonsin över Tahrirtorget i Kairo när president Mubarak – efter 18 dagar av gigantiska mobiliseringar – slutligen kastade in handduken.
Och, visst är det en stor framgång för den folkliga rörelsen att den envisa diktatorn till slut nödgades att bita i gräset. Proteströrelsen har framkallat oro i de härskandes led. Men hela den gamla förtryckarapparaten – med armén i spetsen – är intakt. En maktfigur som Omar Suleiman, Mubaraks handgångne man, underrättelsechef och tortyrmästare, har troligtvis också ett stort inflytande bakom kulisserna. Kanske är han den reelle ledaren, ungefär som om KGB-chefen Berija tagit över rodret i Sovjet efter Stalins död. Det var även Suleiman som med bister uppsyn kungjorde för det egyptiska folket att det nu var militären – i form av De väpnade styrkornas högsta råd – som tagit över makten i samhället.

Detta råd har upplöst parlamentet, upphävt konstitutionen och utlovat val inom sex månader. Men det förhatliga undantagstillståndet består, politiska fångar sitter fortfarande bakom lås och bom och militära domstolar ska även framgent skipa rättvisa. Det är sagt att en kommitté under den närmaste tiden ska få som uppgift att skriva en ny konstitution. Till att sitta i denna kommitté har det utsetts höga jurister, jurister vars sociala verklighet är en helt annan än den genomsnittligga egyptierns.
Självklart är det inte heller militären som är kraften att föra Egypten mot verklig demokrati. Ända sedan 1952, då kung Farouk störtades av en grupp unga nationalistiska officerare under ledning av Naguib och Nasser, har de väpnade styrkorna varit den yttersta garanten för det rådande auktoritära systemets bevarande.

För den folkliga rörelsen är det nu en kamp mot klockan för att utmejsla en fastare organisering, ledning och program, som ett för de breda folklagren tydligt alternativ till den militära makten. Det handlar också om att överflygla krafter som det liberala partiet al-Ghad och det muslimska Brödraskapet (oppositionens bäst organiserade aktör), krafter som i tämligen okritiska ordalag prisat det militära maktövertagandet.

I liberala media framställs ofta Brödraskapet som ett hot för att Egypten ska slå in på en liknande väg som Iran efter revolutionen 1979. Det finns också all anledning att hissa varningsflagg för detta Brödraskap, men inte alls utifrån den hotbild som vissa liberaler frammålar. Brödraskapet är ingen fundamentalistisk utan snarare en konservativ organisation, som varken har styrka, intresse eller möjlighet till att framskapa en iransk situation. I dess ledande skikt finns det många bättre bemedlade köpmän för vilka fri företagsamhet, privat äganderätt och vinst är väl så heliga ting som Koranen och Allah. Under perioden 2005-10 besatte medlemmar av Brödraskapet – under den formella beteckningen oberoende – 20 procent av det egyptiska parlamentets platser. Konsekvent vände de sig då mot strejkande arbetares och fattiga bönders krav. I värsta fall skulle Brödraskapet kunna fungera som ett stöd för militären i dess försök att kväsa revolutionen. Historiskt sett har man också tagit mot mycket pengar från USA och det är inte uteslutet att USA under Obama återigen skulle kunna lätta på plånboken.

Revolutionens konsolidering och fördjupning hänger idag på att den folkliga rörelsen lyckas att upprätthålla trycket underifrån. Det är bara så som vi även fortsättningsvis kan få se hur vanliga soldater förbrödrar sig med demonstranter, det är bara så som militären kan förhindras att slå ner rörelsen, att unga soldatpojkar vägrar att skjuta på syster och bror.
På fredag denna vecka är det viktigt att den så kallade ”Segermarschen” blir en mäktig manifestation, ett bevis för att proteströrelsen fortfarande är på fötter efter Mubaraks abdikation. Allra viktigast är ändock att den mäktiga stötvågen från delsegern på Tahrirtorget fortplantas genom det egyptiska samhället. Idag strejkas det på många håll i Egypten. Ytterst är det denna strejkvåg och arbetarklassens försök till en starkare organisering som är hoppet inför framtiden, hoppet om att revolutionens svetslåga även ska bränna kapitalets företrädare.

Texten är ledare i denna veckas Internationalen

DN SvD DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,GP2, SVT, SVT2