Slutkörd bilindustri?

När klimatförhandlingarna havererat i Köpenhamn och Cancun går det inte längre att hoppas att de som styr världen ska rädda den. Hoppet måste istället sökas underifrån, bland oss själva. Det är den tanke som genomsyrar den bok Lars Henriksson skrivit om klimatet, bilismen och bilindustrin.

Billobbyisternas framgångsrika arbete alltsedan 1950-talet har lett till ett ohållbart transportsystem i ett ohållbart samhälle. Nu har det blivit nödvändigt med drastiska motåtgärder för att möta klimathotet.

På vägen tvingas Henriksson avliva myten om »den gröna bilen« men visar med andra konkreta exempel hur bilindustrin själv kan bidra till lösningen. Med sin flexibilitet och inriktning på massproduktion är den som klippt och skuren för att ta täten i en omställning av våra transport- och energisystem.

Av sig själv lär det dock inte ske, därtill är dagens ekonomi alltför uppknuten till den privata vinstjakten. Men om de som arbetar i bilindustrin gör klimatomställning till en fråga om att försvara jobben kan det bli möjligt.

7 mars 2011 kommer Slutkört ut i handeln. Den kan redan nu beställas från Ordfront förlag för 179 kronor. Maila till order@ordfront.se och ange ”Förhandsbeställning Slutkört” i ämnesraden.

* Lars Henriksson. Frilansskribent och debattör, men framför allt sedan slutet av sjuttiotalet bilarbetare vid Volvo Personvagnars monteringsfabrik i Torslanda. Fackligt aktiv inom Metall på olika sätt sedan dess och medlem i Socialistiska Partiet.

Tillsammans med arbetskamrater ger han ut fabrikstidningen Kvasten.


Några ord om diagnoser

Här är ett mycket läsvärt inlägg om diagnoser, välfärd och det samhälle vi lever i. Vi tackar ”Cvalda” för texten som vi lånat från debattforumet socialism.nu.

Diagnoser exploderar i Sverige samtidigt som det görs enorma nedskärningar i skolan på 90-talet och arbetslivet övergår från fordism till ett tjänstesamhälle där vi alla ska vara glada och tacksamma. Arbetsplatser där man kunnat få vara lite konstig och annorlunda försvinner. När samhällets ansvar krymper läggs det på individen och läkemedelsindustrin bistår gärna med diagnoser & mediciner om varför vissa barn inte klarar av skolan.

Jag kan inte låta bli att hänvisa till diskussionen på 30-talet man hade om ”utvecklingsstörda”: ”Den genetiska synen på utvecklingsstörda är den största bluff jag vet. På trettiotalet hade vi 150 000 så kallade sinnesslöa i Sverige, i dag är det 40 000. Vart har de tagit vägen allihopa? Var finns de? Svaret är att välfärden avskaffade den lättare utvecklingsstörningen i Sverige. Det var ett socialt arv det handlade om, inte ett genetiskt. Med hjälp av intelligenstest och diagnos satte läkarna medicinsk stämpel på avvikelserna, men det var inte utvecklingsstörning man mätte utan fattigdom och misär. Man gjorde ett fatalt felslut som ledde till en fatal åtgärd- sterilisering.”

Det finns en hel del saker som kan leda till en diagnos såsom att man är just konstig i skolan är har svårt att få kontakt med folk, eller att man är utåtagerande osv. Det värsta är ju att de här diagnoserna är ju nyckel till att få hjälp i skolan – utan papper på galenskapen är du inte värd att extraundervisas. Och diagnoserna sätts sällan på barn från arbetarklassen utan det är medelklassen som slåss för att deras ungar ska diagnostiseras (där är väl tilltron till staten störst och de har resurser att ta sig fram i byråkratin och kan nog plugghetsa sina ungar en hel del att vägra plugga är ungens sätt att säga ifrån), ibland slåss lärarna för att få ungar som är jobbiga diagnostiserade, feldiagnoserna på ADHD bl a är enorma. Med tanke på ärftligheten bör man också fundera på om det inte är omgivningen snarare är hjärnan som skapar ungarna som de är.

Att acceptera att diagnosungar ska ha egna skolor är att hålla med samhället om att det är onormala, dåliga, knäppa och inte klarar av det verkliga livet. Men också att människorna tvingas internalisera den här synen på sig själva: ”Jag gör så här för att jag ha en diagnos”, eller ”du måste förstå att XXX är så här för hon har en diagnos”. Det finns ingenting i en diagnos som garanterar att man får växa i egen takt med mera, däremot så kommer man alltid få dras med den som en boja kring foten.

Med specialskolor och borgarnas friskolor skapas ju en elitistisk dröm där alla som är likadana hålls för sig själva och inte behöver träffa någon som utmanar en världsbild. På så sätt upprätthålls status quo.

Det här ligger i linje med välfärdens kris; inget land har råd med välfärden och de ideologiska argumenten och tidsandan handlar i dag om att individen har rätt till sina pengar och sin frihet och ju mindre staten lägger beslag på desto bättre är det. Ansvaret för vad som är prima människomaterial har flyttats från samhället in till individen. Segmenteringen blir ett sätt att kostnadseffektivisera.

Läs också Biology & Politics:
Om ”biologismen”, ADHD och damp
Mer om ADHD, DRD4 och en gens evolutionära historia

”Är det [ADHD] en ”sjukdom” som måste behandlas?

Jag menar nog, från ett evolutionärt perspektiv, att det inte är så enkelt. Kanske är det så att ADHD-effekterna av DRD4 är ett exempel på ett genuttryck av en gen som egentligen har haft en annan funktion i ett jägar- och samlarsamhälle, t. ex. är bärarna av denna gen extra nyfikna och utforskar gärna omgivningen (vilket är en evolutionär fördel som kan ha gynnat dess spridning).

Men när vi idag sätter in barn i överfyllda klassrum, skär ner på resurserna till skolorna och får ett allmänt mer stressigt samhälle så leder samma gen till fenomenet ADHD och koncentrationssvårigheter. En fullt normalt fungerande gen leder till negativa konsekvenser i ett ”onormalt” samhälle.

Fråga: är det då ”fel” på genen och dess bärare som utvecklar ADHD, eller är det fel på samhället?

Mitt svar: Det är fel på samhället. Snarare än att förespråka massiv behandling med amfetamin, så blir mitt vänstersvar snarare att satsa mer resurser på skolan, i synnerhet för barn med koncentrationssvårigheter. ”
/Biology & Politics

DN: Nästan en miljon barn i USA kan vara feldiagnostiserade med adhd

svd, AB

Upprätthåll trycket i Egypten!

”Ytterst är det denna strejkvåg och arbetarklassens försök till en starkare organisering som är hoppet inför framtiden, hoppet om att revolutionens svetslåga även ska bränna kapitalets företrädare.”

Hurriya! Hurriya! ( Frihet), ropen skallade intensivare än någonsin över Tahrirtorget i Kairo när president Mubarak – efter 18 dagar av gigantiska mobiliseringar – slutligen kastade in handduken.
Och, visst är det en stor framgång för den folkliga rörelsen att den envisa diktatorn till slut nödgades att bita i gräset. Proteströrelsen har framkallat oro i de härskandes led. Men hela den gamla förtryckarapparaten – med armén i spetsen – är intakt. En maktfigur som Omar Suleiman, Mubaraks handgångne man, underrättelsechef och tortyrmästare, har troligtvis också ett stort inflytande bakom kulisserna. Kanske är han den reelle ledaren, ungefär som om KGB-chefen Berija tagit över rodret i Sovjet efter Stalins död. Det var även Suleiman som med bister uppsyn kungjorde för det egyptiska folket att det nu var militären – i form av De väpnade styrkornas högsta råd – som tagit över makten i samhället.

Detta råd har upplöst parlamentet, upphävt konstitutionen och utlovat val inom sex månader. Men det förhatliga undantagstillståndet består, politiska fångar sitter fortfarande bakom lås och bom och militära domstolar ska även framgent skipa rättvisa. Det är sagt att en kommitté under den närmaste tiden ska få som uppgift att skriva en ny konstitution. Till att sitta i denna kommitté har det utsetts höga jurister, jurister vars sociala verklighet är en helt annan än den genomsnittligga egyptierns.
Självklart är det inte heller militären som är kraften att föra Egypten mot verklig demokrati. Ända sedan 1952, då kung Farouk störtades av en grupp unga nationalistiska officerare under ledning av Naguib och Nasser, har de väpnade styrkorna varit den yttersta garanten för det rådande auktoritära systemets bevarande.

För den folkliga rörelsen är det nu en kamp mot klockan för att utmejsla en fastare organisering, ledning och program, som ett för de breda folklagren tydligt alternativ till den militära makten. Det handlar också om att överflygla krafter som det liberala partiet al-Ghad och det muslimska Brödraskapet (oppositionens bäst organiserade aktör), krafter som i tämligen okritiska ordalag prisat det militära maktövertagandet.

I liberala media framställs ofta Brödraskapet som ett hot för att Egypten ska slå in på en liknande väg som Iran efter revolutionen 1979. Det finns också all anledning att hissa varningsflagg för detta Brödraskap, men inte alls utifrån den hotbild som vissa liberaler frammålar. Brödraskapet är ingen fundamentalistisk utan snarare en konservativ organisation, som varken har styrka, intresse eller möjlighet till att framskapa en iransk situation. I dess ledande skikt finns det många bättre bemedlade köpmän för vilka fri företagsamhet, privat äganderätt och vinst är väl så heliga ting som Koranen och Allah. Under perioden 2005-10 besatte medlemmar av Brödraskapet – under den formella beteckningen oberoende – 20 procent av det egyptiska parlamentets platser. Konsekvent vände de sig då mot strejkande arbetares och fattiga bönders krav. I värsta fall skulle Brödraskapet kunna fungera som ett stöd för militären i dess försök att kväsa revolutionen. Historiskt sett har man också tagit mot mycket pengar från USA och det är inte uteslutet att USA under Obama återigen skulle kunna lätta på plånboken.

Revolutionens konsolidering och fördjupning hänger idag på att den folkliga rörelsen lyckas att upprätthålla trycket underifrån. Det är bara så som vi även fortsättningsvis kan få se hur vanliga soldater förbrödrar sig med demonstranter, det är bara så som militären kan förhindras att slå ner rörelsen, att unga soldatpojkar vägrar att skjuta på syster och bror.
På fredag denna vecka är det viktigt att den så kallade ”Segermarschen” blir en mäktig manifestation, ett bevis för att proteströrelsen fortfarande är på fötter efter Mubaraks abdikation. Allra viktigast är ändock att den mäktiga stötvågen från delsegern på Tahrirtorget fortplantas genom det egyptiska samhället. Idag strejkas det på många håll i Egypten. Ytterst är det denna strejkvåg och arbetarklassens försök till en starkare organisering som är hoppet inför framtiden, hoppet om att revolutionens svetslåga även ska bränna kapitalets företrädare.

Texten är ledare i denna veckas Internationalen

DN SvD DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,GP2, SVT, SVT2

Skyltar som får en att tänka på annat

Trots att revolutionen marscherar vidare på Egyptens gator, eller kanske just därför, tar vi en liten paus från allt det stora till det lilla lilla. Här är två skyltar från vår stad som Röda Lund stött på när hen flanerat gatorna.

KZ var förkortningen nazisterna använde för "koncentrationsläger". Tydligen har företagets grundare sett en poäng med att bygga sitt brand på ett begrepp som förknippas med hårda tag. Bilden är från Fjelievägen.

 

Den här passningen skickar jag gratis till polisen i stan. Skylten fotograferades på lasarettsområdet. Det kan väl knappast vara en tillfällighet att cannabisnätverket lagt sitt kontor på Kioskgatan? Det har man ju hört hur denna stimulantia leder till godissug.

 

Fjärde Internationalen: Revolutionen är på väg

”Det mest otvivelaktiga kännetecknet för en revolution är massornas direkta ingripande i historiska händelser. I vanliga fall höjer sig staten, vare sig den är monarkisk eller demokratisk, över nationen, och historien görs av specialister i branschen – kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker, journalister. Men vid de avgörande skeden då massorna inte längre kan uthärda den gamla ordningen, bryter de ned barriärerna som avstänger dem från den politiska arenan (…). För oss är revolutionens historia först och främst historien om massornas våldsamma inträde på en scen där de själva avgör sitt öde.”

- Leo Trotskij, förord till Ryska revolutionens historia (ljudbok).

Som vid alla andra revolutioner ändras situationen timma för timma. Alla utvärderingar kommer med all sannolikhet att ifrågasättas av händelserna själva inom några timmar eller dagar. Men vi kan redan nu säga att de tunisiska och egyptiska befolkningarna skriver de första sidorna om det nya århundradets revolutioner. De sänder chockvågor genom hela arabvärlden, från Alger till Ramalla, från Amman till Sanaa i Jemen. Dessa revolutioner är resultatet av den kris som skakar det världskapitalistiska systemet. ”Fattigdomsupploppen” kombineras med en väldig mobilisering för demokrati.
Effekterna av den ekonomiska världskrisen tillsammans med diktaturernas förtryck gör dessa länder till den svaga länken inom det imperialistiska herraväldet i det nuvarande läget. De skapar förutsättningarna för att processer startar till sociala och demokratiska revolutioner.
Demonstrationer, strejker, massmöten, försvarskommittéer, mobilisering från fackföreningar och medborgarorganisationer, mobilisering av alla folkliga klasser, ”de där nere” och ”de i mitten” som börjar luta över mot uppror, ”de däruppe som inte längre kan härska som tidigare”, samgående mellan partier från den radikala oppositionen mot systemet, allt detta är inslag i en förrevolutionär situation som idag är nära att explodera.
Idag är det Egyptens tur att se hundratusentals arbetare, ungdomar och arbetslösa resa sig mot Mubaraks diktatur.


I Tunisien störtades
en blodig diktatur. Den var i fokus för ett helt samhälles hat, från de folkliga klasserna och särskilt från ungdomens sida. Ben Alis regim, hans förtryck, hans korruption, ett system som stöddes av alla imperialistmakterna, Frankrike, USA, EU, måste kastas ut.
Det är samma rörelse som idag sveper genom Egypten.
Det finns givetvis historiska skillnader mellan de båda länderna. Egypten har den största befolkningen i arabvärlden. Landet har en avgörande geostrategisk placering i Mellanöstern. Statens och institutionernas strukturer och arméns roll är annorlunda här. Men det är samma grundläggande rörelse som påverkar de båda länderna.
De tunisiska massorna uthärdade inte längre ett ekonomiskt system – ”en god elev i världsekonomin” enligt mr Strauss-Kahn – som svälte ut dem. De explosivt ökande priserna på basvaror, nära 30 procents arbetslöshet och hundratusentals utbildade ungdomar utan jobb var en rik grogrund för en social revolt, som tillsammans med en politisk kris ledde till en revolution.

Läs resten av texten på Internationalen

*Fjärde Internationalen – en internationell organisation som kämpar för den socialistiska revolutionen – består av sektioner och aktivister som accepterar och genomför dess program. De är organiserade i nationella sektioner och förenade i en enda global organisation som handlar gemensamt i de stora politiska frågorna. I Sverige är den svenska delen av Fjärde Internationalen Socialistiska Partiet.

Manifestation för stöd till folken i Egypten och Tunisien nu på fredag 11 febr kl 17 på Gustav Adolfs torg i Malmö. En manifestation som är öppen för alla som vill visa sitt stöd. För fler intressanta arrangemang se här.

Lars Henriksson (SP): Egyptens öde skrivet i sand
Kildén & Åsman: Revolution vid ett vägskäl

Andreas Malm talar i Lund om revolutionerna i Nordafrika

Andreas Malm, författare, debattör och medlem i Socialistiska Partiet, talar om kampen för demokrati och social rättvisa under revolutionerna i Nordafrika. Söndagen den 20:e februari i publokalen på Smålands nation, Kastanjegatan 7.

I samarbete med Kalles Kafé på Smålands nation  serveras smarriga mackor och smaskiga sötsaker till hungriga besökare. Kom en stund innan mötet och fyll magen för en billig peng.

Alla är lika välkomna, man behöver inte vara student!

UPPDATERAT: Nihal Ragab, som levt hela sitt liv i Kairo och studerar för närvarande humanekologi i Lund, kommer till mötet. Hon har länge varit aktiv i Palestina- och demokratirörelsen i Egypten och ger sin syn på de senaste veckornas dramatiska händelser.

Arr: Socialistiska Partiet i Lund

Facebook-evenemanget

Kildén & Åsman:
Mubarak sjunger sin svanesång…
Big Brother i Egypten