Röda Lund

★ Hjärtat i en hjärtlös värld

Archive for februari, 2011

Skyltar som får en att tänka på annat

Skrivet av Röda Lund på 11 februari 2011

Trots att revolutionen marscherar vidare på Egyptens gator, eller kanske just därför, tar vi en liten paus från allt det stora till det lilla lilla. Här är två skyltar från vår stad som Röda Lund stött på när hen flanerat gatorna.

KZ var förkortningen nazisterna använde för "koncentrationsläger". Tydligen har företagets grundare sett en poäng med att bygga sitt brand på ett begrepp som förknippas med hårda tag. Bilden är från Fjelievägen.

 

Den här passningen skickar jag gratis till polisen i stan. Skylten fotograferades på lasarettsområdet. Det kan väl knappast vara en tillfällighet att cannabisnätverket lagt sitt kontor på Kioskgatan? Det har man ju hört hur denna stimulantia leder till godissug.

 

Sparad i humor, Lund | Leave a Comment »

Fjärde Internationalen: Revolutionen är på väg

Skrivet av Röda Lund på 09 februari 2011

”Det mest otvivelaktiga kännetecknet för en revolution är massornas direkta ingripande i historiska händelser. I vanliga fall höjer sig staten, vare sig den är monarkisk eller demokratisk, över nationen, och historien görs av specialister i branschen – kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker, journalister. Men vid de avgörande skeden då massorna inte längre kan uthärda den gamla ordningen, bryter de ned barriärerna som avstänger dem från den politiska arenan (…). För oss är revolutionens historia först och främst historien om massornas våldsamma inträde på en scen där de själva avgör sitt öde.”

- Leo Trotskij, förord till Ryska revolutionens historia (ljudbok).

Som vid alla andra revolutioner ändras situationen timma för timma. Alla utvärderingar kommer med all sannolikhet att ifrågasättas av händelserna själva inom några timmar eller dagar. Men vi kan redan nu säga att de tunisiska och egyptiska befolkningarna skriver de första sidorna om det nya århundradets revolutioner. De sänder chockvågor genom hela arabvärlden, från Alger till Ramalla, från Amman till Sanaa i Jemen. Dessa revolutioner är resultatet av den kris som skakar det världskapitalistiska systemet. ”Fattigdomsupploppen” kombineras med en väldig mobilisering för demokrati.
Effekterna av den ekonomiska världskrisen tillsammans med diktaturernas förtryck gör dessa länder till den svaga länken inom det imperialistiska herraväldet i det nuvarande läget. De skapar förutsättningarna för att processer startar till sociala och demokratiska revolutioner.
Demonstrationer, strejker, massmöten, försvarskommittéer, mobilisering från fackföreningar och medborgarorganisationer, mobilisering av alla folkliga klasser, ”de där nere” och ”de i mitten” som börjar luta över mot uppror, ”de däruppe som inte längre kan härska som tidigare”, samgående mellan partier från den radikala oppositionen mot systemet, allt detta är inslag i en förrevolutionär situation som idag är nära att explodera.
Idag är det Egyptens tur att se hundratusentals arbetare, ungdomar och arbetslösa resa sig mot Mubaraks diktatur.


I Tunisien störtades
en blodig diktatur. Den var i fokus för ett helt samhälles hat, från de folkliga klasserna och särskilt från ungdomens sida. Ben Alis regim, hans förtryck, hans korruption, ett system som stöddes av alla imperialistmakterna, Frankrike, USA, EU, måste kastas ut.
Det är samma rörelse som idag sveper genom Egypten.
Det finns givetvis historiska skillnader mellan de båda länderna. Egypten har den största befolkningen i arabvärlden. Landet har en avgörande geostrategisk placering i Mellanöstern. Statens och institutionernas strukturer och arméns roll är annorlunda här. Men det är samma grundläggande rörelse som påverkar de båda länderna.
De tunisiska massorna uthärdade inte längre ett ekonomiskt system – ”en god elev i världsekonomin” enligt mr Strauss-Kahn – som svälte ut dem. De explosivt ökande priserna på basvaror, nära 30 procents arbetslöshet och hundratusentals utbildade ungdomar utan jobb var en rik grogrund för en social revolt, som tillsammans med en politisk kris ledde till en revolution.

Läs resten av texten på Internationalen

*Fjärde Internationalen – en internationell organisation som kämpar för den socialistiska revolutionen – består av sektioner och aktivister som accepterar och genomför dess program. De är organiserade i nationella sektioner och förenade i en enda global organisation som handlar gemensamt i de stora politiska frågorna. I Sverige är den svenska delen av Fjärde Internationalen Socialistiska Partiet.

Manifestation för stöd till folken i Egypten och Tunisien nu på fredag 11 febr kl 17 på Gustav Adolfs torg i Malmö. En manifestation som är öppen för alla som vill visa sitt stöd. För fler intressanta arrangemang se här.

Lars Henriksson (SP): Egyptens öde skrivet i sand
Kildén & Åsman: Revolution vid ett vägskäl

Sparad i Fjärde Internationalen | 3 Comments »

Andreas Malm talar i Lund om revolutionerna i Nordafrika

Skrivet av Röda Lund på 06 februari 2011

Andreas Malm, författare, debattör och medlem i Socialistiska Partiet, talar om kampen för demokrati och social rättvisa under revolutionerna i Nordafrika. Söndagen den 20:e februari i publokalen på Smålands nation, Kastanjegatan 7.

I samarbete med Kalles Kafé på Smålands nation  serveras smarriga mackor och smaskiga sötsaker till hungriga besökare. Kom en stund innan mötet och fyll magen för en billig peng.

Alla är lika välkomna, man behöver inte vara student!

UPPDATERAT: Nihal Ragab, som levt hela sitt liv i Kairo och studerar för närvarande humanekologi i Lund, kommer till mötet. Hon har länge varit aktiv i Palestina- och demokratirörelsen i Egypten och ger sin syn på de senaste veckornas dramatiska händelser.

Arr: Socialistiska Partiet i Lund

Facebook-evenemanget

Kildén & Åsman:
Mubarak sjunger sin svanesång…
Big Brother i Egypten

Sparad i Aktuellt, Lund | 2 Comments »

Error installing

Skrivet av Röda Lund på 04 februari 2011

Sparad i Internationellt | 1 Comment »

Kairo: Lugnet före stormen

Skrivet av Röda Lund på 03 februari 2011

”En anställd på Nile-TV avgår, han är med folket och vill inte vara med på statens propaganda, det kan vara en öppning. Finns det något sätt att komma åt TV-huset?”

Sex timmar innan det promenerade vi förbi TV-huset. Fyrtio stridsvagnar var utplacerade runt byggnaden. Jag hade svårt att se en öppning…

3 feb 19.29 på vårt vandrarhem.

Snuset kickade skönt in. Zamalek/Zamlik tre timmar efter utegångsförbudet: Hungern slår till. Hundra meter ner längs 26e juli gatan och området är mörkt som det vore strömavbrott. Lyxhotellet Marriott verkar vara enda utvägen.

Medborgargardena kantar gatorna, men är tillbakadragna, kollar bilar och ger oss endast snabba blickar. Jag försöker att inte möta deras blickar utan tittar ner i marken. Får samma vibbar som om jag vore på en fest med hundratals huliganer som vill få första anledning att söka konfrontation.
- Känns som att hela Kairo är på tjack, mumlar jag tyst till min resekamrat.

Nästa samling män hundra meter längre fram, och min vän bryter den spända tystnaden: ”Salam alejkom”. ”Aleikum salam”, svarar ett antal män och vi går lugnt vidare.

Den äldre mannens kortväxta kropp får mig nästan att missa honom och vi är nära på att krocka. Han tittar upp på oss:
- Welcome to my country, säger han med hes röst och ger oss det varmaste leendet jag mött under resan och som avslöjar en enkel tand. Bandaget runt hans huvud lyser som solen på hans smutsiga kläder och blodfläcken som tränger igenom är det enda färgglada på honom.

- Where you going? frågar en ur det sjunde medborgargardet vi stöter på. Han följer oss hela vägen till Marriott – till skillnad från Ramses Hilton är det välbevakat. Åtta vakter reser sig direkt vid synen av oss, och pekar vägen till restaurangen. Vi passar fler vaktposter, hundkojan bredvid dem får mig nästan att skratta. De kraftiga bomberna på andra sidan Nilen ekar länge i den mäktiga ingången till hotellet. En säkerhetskontroll likt de på flygplatser tar oss till innergården, där världens journalistelit sitter samlad.

Marriott Hotel, där journalisteliten befinner sig

Den danske journalisten från flyget, som vi stötte på längs med Nilen och käkade falafel med tidigare under dagen, möter oss med ett leende.
- Svenskarna som överlevde säger han stolt till sitt sällskap av skandinaviska journalister runt sitt bord.
- Vad ska ni ha för en öl? 80 pund svarar kyparen. Pizzan kostar 55 pund.
Några liter vatten senare och mätta känns det kul att få användning av VISA-kortet som annars ligger tryckt i strumpan.

Vi vågar oss ut längs Nilen igen och blickar ut över 6 oktober-bron. Inte ett tecken av liv. Lugnet före stormen. På 26 juli bron patrullerar polisen som nu är i full tjänst igen bredvid ligistgängen. Vem som har våldsmonopol och bestämmer är en gåta för mig.

Tänker tillbaka på lynchstämningen bland ligistgängen vi stötte på i city. Okunskap. Fattigdom som uppenbarligen blivit köpt. Männens ständiga behov att hävda sig och sysselsätta sig. Fanatismen visar sin mest vansinniga skepnad. I grupp tappar männen all sin moral.

Promenaden har lugnande effekt på vägen hem. Medborgargardena i Zamalek skapar inga problem och ingen sliter passen ur fickan. Vi passerar ett till medborgargarde, bestående av enbart mörkhyade män.
- När får vi se en kvinnlig vägblockad? säger jag högt för mig själv.

Den mentala påfrestningen har släppt, men varje gång militärhelikoptern passerar lågt över vårt vandrarhem går en kall rysning längs ryggraden.

Lyckas vi ta oss  in till fredagsbönen och Tahrir imorgon med det utlovade motståndet så sover vi över där. Och då jävlar…

/John B, Kairo

gp svd dn svt gp svt gp dn dn dn vg gp dn svd svt svt vg svt svd dn svd gp dn svt

Sparad i Den arabiska revolutionen | 7 Comments »

Egypten: Direktrapport från svensk revolutionär

Skrivet av Röda Lund på 03 februari 2011

Direktrapport från Kairo

De 24 första timmarna i kaosets Kairo

3 februari 2011 kl. 14.55

Vårt plan blir nästan 3 timmar försenat från Kastrup. Där är fler personal på flyget än passagerare. Två danska journalister (Jyllands-Posten och DR), en egyptisk frilansare, ett egyptiskt par och två svenska ‘kravallturister’. När planet åker över Kairo är alla motorvägar tomma. Vi landar i Kairo sen onsdag natt.

Det spelar ingen roll vad vi erbjuder: Ingen taxi vill köra oss någonstans i närheten av staden och flygplatsen ar fylld med människor som vill fly landet. Sveriges UD som hade ett litet bås på flygplatsen tyckte vi var sjuka i huvudet som skulle in.

Sover någon timme på bänkarna i väntan på att utegångsförbudet ska hävas. Vaknar under natten kl 04.40 och tittar på två TV-skärmar i ena änden av flygplatsen. Den ena visar CNN och den andra statlig egyptisk tv. På CNN är det skottlossning och motolovs som slängs från tak, medan egyptisk TV visar ett lugnt och kolsvart torg. Komiskt.

Egyptens engelskspråkiga tidning rapporterar om 72 vägkontroller mellan flygplatsen och stan – en sträcka på 20 kilometer – varav större majoriteten är privata blockader, så det var med viss spänning vi hoppade in i en taxi klockan nio på morgonen. Dussintals tanks sporadiskt utplacerade, några aktiva privata vägblockader på sidogatorna, men vi kom fram.

Enligt guideboken ska det finnas billiga vandrarhem runt Tahiri torget och utan att inse allvaret i vikten utav striderna igår ber vi taxin köra oss så nära torget som möjligt. Han släpper av oss ungefär en kilometer ifrån – närmare vill han inte köra. Så det blir till att gå. En kilometer bort syns brandrök från, vad vi senare skulle inse, var 6 oktober-bron. Efter några hundra meter ser vi upphetsade män i en klunga, och när vi kommer närmre ser vi hur de bakbundit en mans händer och bundit ihop benen och är på väg att hissa upp honom på ett staket samtidigt som de sparkar honom.

Vi rör oss mot museet och Tahiri utan några problem. Någon enstaka blick men inga hotfulla stirrande. Från långt håll ser vi 6 oktober-brons början, tom och avspärrad med tre-fyra tanks i vägen och soldater utplacerade. Runt hundratalet människor rör sig i närheten. Att gå nära dem var ett stort misstag.
Innan vi hinner reagera har den lösa massan av människor i anknytning till bron omringat oss och börjat slita tag i oss. Vi slänger omedelbart upp våra pass ur fickorna och järnrören höjs samtidigt som massan börjar sjunga slagord som om de fångat självaste George Bush. Mönstret som följer nu kom att återupprepa sig flera gånger om under dagen:

Först fram tar passet, håller en i armen och beordrar alla andra att backa samtidigt som han för oss till ledarna som ar likadant klädda som alla andra. Vi har senare fått reda på att detta är poliser som agerar i Pro-Mubarak gängen och bestämmer över skaran. Anklagelser skriks: Israeli! Americano! och som så många gånger senare under dagen: MEDIA! MEDIA!
Ligistledarna tittar på passen, men det är en soldat jag riktar mig till med de tydliga orden ‘Jag är svensk, jag är svensk’.
Detta verkade ge oväntat lugnande effekt och efter en snabb titt i passet blir vi eskorterade från den fortfarande piss-förbannade massan, på väg till en väntade taxi och ber dem om ursäkt. De hälsar oss välkomna till Egypten, men säger att det var dumt av oss att röra oss i närheten av stan. Innan taxibilen åker iväg öppnar någon dörren och med en ordentlig knuff skickar in en storbyggd man i svart North Face-fleece och blont hår.
- Speak english? frågar min vän men blir ombedd att hålla käften av mannen.

Utan att veta vart vi ska passerar vi en vägspärr och alla ska visa pass. Nykomlingen visar sig vara amerikan. Mannen börjar till vår förvåning att tjafsa på arabiska med chaffisen och när vi kör förbi Ramsi Hilton Hotell, bredvid Nilen, blir det aggressivt. Chaffisen tvärnitar och amerikanen öppnar sin dörr från utsidan och rusar mot hotellets entré med chaffisen efter sig som inte hinner ifatt honom. Vi försöker göra samma sak men hinner bara halvägs till hotellentrén innan chaffisen och två lokala pro-Mubarak med järnrör springer ifatt oss och det var bara att snällt betala åtta gånger vad det normalt kostar att åka taxi i stan.
Utanför hotellet står en skara utländska journalister fastklämda mot hotellfasaden, livrädda och blickar ut mot kaoset vid 6 oktober-bron och museet. Australienska och danska journalister berättar för oss att alla deras kollegor fått tokspö utav pro-Mubarak ute på stan igår och att idag vågar sig ingen ut, och istället filmar de från hotellfönstren.

Efter tio minuters mingel med utländska journalister öppnar stridsvagnen och soldater eld mot något vi inte kan se borta på bron. Detta var alltså idag runt 12 tiden. Minuterna efteråt närmar sig ett dussintal pro-Mubarak hotellentren och skanderar slagord pekande upp på byggnaden. Två civilklädda man med järnrör springer fram och ‘pratar’ med massan och lyckas hålla dem borta, och vi får förklarat för oss att detta var hotellets ‘secret service’, och ärligt talat så fanns där varken någon annan militär eller polis som skyddar hotellet förutom, fem dörrvakter till synes obeväpnade.
Varje gång en större skrikande grupp kommer för nära hotellet vid 6 oktober-bron springer halva journalistkåren med benen på ryggen in i hotellet. Det hela lugnar dock ner sig och vi bestämmer oss för att hitta hotell i områden där det enligt journalisterna inte råder häxjakt på utlänningar.

Vi passerar TV-huset där militären har maktuppvisning de lux och när vi ska börja närma oss den andra bron ut från stan börjar trakasserierna igen.
På en sträcka av 600 meter blir vi stoppade elva gånger, och vid samtliga tillfällen tar de våra pass och hälften av gångerna håller oss i handen på väg mot ledarna. Många gånger är handhållandet en vänlig gest som att ”om du inte har något att dölja så är allt lugnt”. Det är uteslutande män som stoppar oss och som opererar i ligorna. Ledarna och de som stoppar är lugna, men följarna är aggressiva, ropar ”emshi!” (stick!) och skriker ”Mobarak! Mobarak!” efter en. Majoriteten av gångerna ber de om ursäkt och vinkar hejdå med ett glatt ”Välkommen till Egypten” som sista ord. Vid ett tillfälle ser vi ungefär femton människor hoppa på en taxibil för att till slut slita ut chaffisen och överlämna honom till ledaren.
Efter att vi tagit oss bron och passerat Mariott Hotel går vi in i stadsdelen Zamalak och de rika kvarteren och slipper fortsatta trakasserier. Inga som helst tecken av någon anti-regim samling alls. Inget liv och inga signaler på det.
Fullständigt omöjligt, enligt dansk journalist, att ta sig in på Tahiri. Han hade försökt alla vägar.

Jag börjar oroa mig för hur det kommer se ut vid den stora fredagsbönen imorgon. Kommer folk våga sig dit, kommer torget fortfarande vara revolutionärernas till dess, etc etc. Om torget fortfarande är vårt efter fredag planerar vi en ‘stoppa det svenska vapen hyckleriet’-banderoll på svenska på lördagen. Det hade nog fått mycket uppmärksamhet.
Redan nu har ett par journalister intervjuat oss under de få minuterna vi hängt utanför Ramsis Hilton. Vi fick höra att även revolutionärerna gett sig på media men vägrar tro på det tills vi fått säkrare uppgifter.

Ikväll ska vi försöka ta oss till ett sjukhus och bidra som volontärer. om vi kommer sa långt vill säga. Väskan får vi skippa denna gången och kanske det minskar deras fördomar om att vi skulle vara journalister.

Den aggressivitet som finns i centrala Kairo och den kontroll som pro-Mubarak innehar och som gör precis vad fan de vill verkar verkligen ha chockat alla, inklusive mig.
Hoppas de nästa 24 timmarna blir bättre än de första.

/John B

Kildén  Åsman:
Mubarak skjuter skarpt
När Mubaraks mobb går bärsärkargång

ab1 ex123456 dn123 svd12345 gp1 dagen svt

Sparad i Den arabiska revolutionen, Uncategorized | 2 Comments »

The revolution will be googalized

Skrivet av Röda Lund på 03 februari 2011

Svårt att hänga med i kampen om Kairo? Kollar du på Al Jazeera men fattar nada? Vet du inte vem som är god och vem som är ond? Har du chips och läsk men inte en aning om var ditt favoritlag håller hus? Önskar du att du vore där? Här är lösningen för dig! Tillsammans med Al Jazeeras rapportering kan du nu via Google-maps hålla koll på ställningarna.

Gå in på Google och håll dig uppdaterad!

Klicka: Battle of Cairo

ps. Till de svenska kamrater som idag nådde Egypten för att delta i revolutionen: Vi är inte värdiga! Lycka till, kör hårt, och ta hand om er!

Andreas Malm: Folket sitter också kvar på gatorna

Läs Per Björklunds blogg Från Kairo till Världen

Sparad i Den arabiska revolutionen | Leave a Comment »

Allt stöd till den egyptiska revolutionen!

Skrivet av Röda Lund på 02 februari 2011

”Mubarak ditt flyg till Saudi-Arabien väntar på dig”. Miljoner demonstranter skanderar nu dessa ord på gator och torg i Egyptens större städer, trötta på diktatur, korruption, massarbetslöshet och milsvida sociala klyftor.

Likt revolutionens stormsvalor är ungdomsgenerationen navet i de rådande protestyttringarna. Det är inte förvånande i ett land där majoriteten av befolkningen är under 30 år. Egypten har dessutom en välutbildad yngre befolkning. Varje år sprutar landets lärosäten ut tiotusentals nya akademiker, men det är till en verklighet som inte har mycket att erbjuda i form av anställningar och en trygg social vardag.

Att demokratikraven nu reses höga över hela arabvärlden är inte heller förvånande. Av Arabförbundets 22 medlemmar är det under det senaste decenniet endast två som hållit några fria val värt namnet: Libanon och Palestina. Arabvärlden har, trots stora omvärldsförändringar, bibehållit sin ålderdomliga mix av shejkdömen och auktoritära despotier. Det folkliga missnöjet har dock alltmer stegrats.

Liberala debattörer har en tendens att se denna brist på demokrati som ett specifikt förklenande arabiskt karaktärsdrag. Ingenting kan dock vara mer missvisande. Roten till arabvärldens demokratiunderskott är i själva verket att västvärldens imperialistmakter gett ett massivt stöd till en mängd diktaturer och motarbetat folkliga demokratisträvanden – och då ytterst med syftet att kontrollera områdets väldiga oljetillgångar. När exempelvis Hamas gick segrande ur det demokratiska valet i Palestina 2006 blev Gaza föremål för rena svältblockaden och med hjälp av sin nära allierade Israel utsätts Libanons sköra demokrati för ständig destabilisering.
Också i Nordafrika förskräcker spåren efter dessa imperialistmakters framfart. Det allra värsta övertrampet var när man 1992 vägrade att acceptera det islamiska FIS valseger i Algeriet utan istället gav sitt stöd till en blodig militärkupp. Följden blev ett inbördeskrig med 180 000 döda.

Och nu befinner sig således Mubaraks regim, en av den västliga imperialismens närmaste allierade, i gungning. Varje år mottar denna regim 1,3 miljarder dollar i amerikanskt militärt bistånd, man tillhandahåller tortyrhålor i USA:s så kallade krig mot terrorismen, är Israels trogna bundsförvant i arabvärlden, genomför Internationella Valutafondens nyliberala hästkurer och öppnar dörren på vid gavel för utländska investeringar.
Till slut har Mubarak – efter amerikanska påtryckningar – deklarerat att han inte kommer att ställa upp i höstens presidentval. Obamaadministrationen har bedömt att hans timme är slagen och vill få till stånd palatsrockader, samtidigt som det rådande systemet bibehålls. En verklig demokratisering i Egypten – och arabvärlden i övrigt – står emellertid i motsatsställning till den västliga imperialismens intressen och kan bara uppnås i kamp mot denna imperialism.

Vad finns det då för positiva alternativ till Mubaraks fallfärdiga regim? Ja, enbart en legalisering av alla förbjudna partier, frigivning av politiska fångar, pressfrihet och demokratiska val skulle sända en mäktig stötvåg genom hela arabvärlden, en stötvåg som även skulle kunna skaka om Saudi-Arabien och de små men oljestinna emiraten vid Persiska viken. Det som är mest trösterikt i nuläget är att den egyptiska arbetarklassen under senare år vuxit i militans och styrka. En strejkvåg har – anförd av den kvinnodominerade textilsektorn – sköljt över landet. För några dagar sedan bildades den oberoende fackföreningsrörelsen CTUWS på nationell basis. CTUWS har som sin första aktion manat till generalstrejk mot Mubaraks diktatoriska styre.

Vi socialister ger allt vårt stöd till den sociala revoltens Egypten, den uppflammande vrede och mobilisering som tilldelats epitetet hibiskus- eller nilrevolutionen. I samma andetag när vi en förhoppning om att denna rörelse når så långt som möjligt på vägen mot den sociala revolutionens yttersta mål; att en klass herravälde ersätts med en annan klass herravälde, att hibiskusen i sin förlängning färgas illröd av en socialistisk revolution.

Ledare i veckan nummer av Internationalen

Slavoj Žižek: Sanningens ögonblick
Kildén & Åsman: Kairo min älskade
Socialistiska Partiet: Intervju med Olivier Besancenot i Tunisien & Andreas Malm: “De visar vägen”

DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,GP1,GP2,AB1,DN6,

Sparad i Den arabiska revolutionen | 1 Comment »

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.