Röda Lund

★ Hjärtat i en hjärtlös värld

Archive for mars, 2011

Svar på tal om Libyen

Posted by Röda Lund på 31 mars 2011

Aftonbladet 24 mars: "Mitt i öknen utanför staden Ajdabiya där Libyens folk kämpar för sin frihet mot Gaddafis legosoldater kommer en man gående. På ena axeln bär han en gitarr, på den andra ett granatgevär. ”Peace” ropar han till Aftonbladets team innan han fortsätter mot fronten."

Här följer några korta svar på påståenden som jag stött på sedan NATO införde den flygförbudszon som rebellerna i Libyen vädjade om. Jag har försökt hålla svaren korta så att läsaren inte tröttnar. Det ska tilläggas att det finns många problem för revolutionen både nu och tidigare. Ett sådant är t.ex. det faktum att en stor del av den libyska arbetarklassen varit utländsk och flydde när upproret startade istället för att ansluta sig till det. Ett annat är den brist på information som vi hela tiden lider av pga upprorets intensitet, vilket gör det svårt att göra bra bedömningar av bl.a. rebellernas struktur och militära förmåga. Vi har också svårt att via oberoende källor värdera olika städers befolkningars reaktioner på de senaste händelserna.

Sedan Khaddafi med tanks, flyg och artilleri försökte krossa och återta rebellkontrollerade områden har upproret tvingats till en arena som inte är fördelaktig för revolutioner. Istället för massdemonstrationer som de på Tahrir-torget i Egypten har revolutionen ”specialiserats”; dvs övergått till en rent militär uppgift. Just pga denna utveckling – och för att jag solidariserar mig med upproret – ansåg jag det var rätt av rebellerna att begära flygunderstöd för att om möjligt driva revolutionen till sin seger. För en sak är säker: Hade franska mirage-plan inte hindrat Khaddafis framryckning mot rebellfästet Benghazi, så hade revolutionen med all säkerhet krossats.

Flygförbudszonen infördes för att hindra revolutionen
Det är en mycket märklig slutsats, eftersom Khaddafi var i färd med att slå sista spiken i upprorets kista. Att då börja bomba dennes militära ställningar och hindra dess offensiv som syftade till att krossa upproret låter inte särskilt troligt. Tvärtom så ledde de första dagarnas bombningar till att kraftigt flytta fram rebellernas positioner, varpå flera större städer återtogs.

Upproret är en strid mellan olika klaner och egentligen mellan östra och västra Libyen
Påståendet saknar grund eftersom upproret varit omfattande även i de västra delarna, och inte minst i Libyens tredje största stad Misrata, bara 20 mil från huvudstaden Tripoli.

USA bombar för att de har intresse av oljan i Libyen
Den oljan var på inga sätt eller vis svår att få tag på innan upproret. Tvärtom är listan på utländska oljebolag i landet lång: ENI/Agip, Italien, Repsol, Spanien, Total, Frankrike, OMV, Österrike, Wintershall/BASF, Tyskland, Statoil Hydro, Norge, Tatneft, Ryssland, Shell, Holland, BP, Storbritannien, Occidental, USA, Conoco Philips, USA, ­Exxon Mobil, USA, m fl. I själva verket finns det en rad anledningar till att USA, England och Frankrike agerat. En av många är, och som många gånger glöms bort, det tryck den egna befolkningen skulle kunna utgöra på dessa länders ledare. Den nu djupt impopuläre franske presidenten Sarkoszy, och andra med honom, kunde med all säkerhet förvänta sig en storm av kritik från den egna befolkningen om de inte gjort något åt Khaddafis mord på sin egna befolkning.

Khaddafi är den mest progressiva ledaren i området och antiimperialist
Vad som är progressivt är förvisso upp till var och en, och därför får man fråga sig om följande fakta är progressiva eller inte: Under lång tid bedrev Al-Qaida terrorverksamhet i Libyen vilket ledde till att Libyens militär och säkerhetstjänst blev världsledande i att ha kunskap om hur terroristerna agerade. Detta såg USA som en stor tillgång efter 11 september 2001 och efter att Khaddafi vid upprepade tillfällen erbjöd USA denna kunskap blev så Libyen till slut en accepterad partner och det embargo som varit mot landet hävdes. 2007 skriver man under avtal med flera multinationella företag som i korthet innebar omfattande privatiseringar. Så här formulerade Libyska konsultbolaget Phoenicia Gruppen innebörden:
”business confidence has reached an all time high among the Libyan private sector and foreign companies looking to invest in Libya, a result of astute government policies in streamlining the business and legal regulatory framework and government support of private sector and entrepreneurial growth.”

Varför bombar inte USA Colombia eller Saudiarabien om de nu vill stödja kamp mot diktatur och orättvisor?
USA bombar inte länder av någon annan anledning än att det ligger i deras egna intressen. Både Colombia och Saudiarabien är nära allierade till USA.

Rebellerna i Libyen består av Al-Qaida och har stöd av CIA
Den programförklaring som rebellernas råd i Benghazi antagit är klassiska demokratiska krav som ingen trogen islamist ens skulle ta i med tång. Däremot finns det säkert både en och annan Al-Qaida-medlem som gärna ser att deras motståndare Khaddafi störtas. Att CIA idag stödjer rebellerna är dock självklart. CIA finns överallt och särskilt där det pågår en amerikansk militär operation. I dagsläget är CIA i Libyen av främst två skäl:
1) Söka och binda upp allierade som man kan utöva inflytande på vid ett eventuellt fall för Khaddafi.
2) Samla in information om libyska militära ställningar och förflyttningar för att underlätta bombningarna av desamma.

Rebellerna i Libyen är en fraktion av den nationella borgarklassen
Upproret i Libyen är ett försök till s.k. ”demokratisk revolution”, eller ”politisk revolution”, som man också kan kalla det. Den är folklig till sin karaktär och samlar folk från alla samhällsklasser kring sin uppgift att störta Khaddafi. Utan tvekan befinner sig alltså delar av den libyska borgarklassen på rebellernas sida, och andra delar på Khaddafis sida.

Det är bara genom masskamp som man kan göra revolution och då på ett radikalt politiskt program
Masskampen i Libyen har varit ett faktum sedan dag 1. Men man ska inte blanda ihop saker och ting, och man ska kalla det vid sitt rätta namn; Detta är inte en socialistisk revolution, precis som det inte var det i Tunisien eller Egypten. Det är alldeles uppenbart att det gick att störta diktatorerna Mubarak och Ben Ali utan att rörelsen hade ett tydligt program för socialismen. Däremot kan alla demokratiska revolutioner övergå i en ny fas, så som den gjorde i Ryssland 1917 eller i Portugal på 70-talet. Då gäller det att vi socialister ända från början har stött revolutionen, och inte motarbetat den, för att våra lösningar ska vinna gehör.

Man borde förhandlat istället för att införa flygförbudszonen
Det beror så klart på vem du frågar, men inte om du frågar revolutionärerna. Khaddafi var glasklar med att han skulle avrätta de upproriska och gjorde också så i de städer han intog. Revolutioner förhandlar inte med diktatorer när de har segern inom räckhåll – de försöker störta diktatorn och använda det momentum som finns. Med Che Guevaras ord: ”Alltid framåt mot segern”.

Nu kommer fler dö pga bomberna och att inbördeskriget förlängs
Det är mycket möjligt. Men revolutionärerna gör inte revolution efter en kalkyl om hur många som räddas eller går under. De gör revolution därför att de måste. Det var Khaddafi som med sina massakrer på demokratikämpar satte ribban, och för revolutionen fanns i det läget bara två val: Antingen avbryta eller inleda ett väpnat motstånd.

USA har aldrig stött något folkligt uppror och kommer aldrig att göra det
Det är ganska ointressant, eftersom rebellerna begärde flygunderstöd utifrån sina intressen, och inte USA:s.

Socialister kan aldrig vara på samma sida som imperialismen
Jo, det kan dom. I kriget mot Hitler gick det alldeles utmärkt. På samma sätt såg ex. Tyskland med glädje på hur de ryska revolutionärerna störtade tsaren eftersom Tyskland trodde att detta skulle försvaga Ryssland i första världskriget. Vi revolutionärer förhåller oss dock inte till vem som hejar på oss, utan på vilka möjligheter vi har att flytta fram våra positioner och uppfylla våra mål och delmål.

Ämnet är enormt, och mängder av inlägg har skrivits i tidningar och på nätet. Det är möjligt att vi får anledning att på Röda Lund återkomma till ämnet, men just nu får det räcka. För den som vill läsa mer rekommenderas Kildén & Åsman som skrivit många mycket bra inlägg, och inte minst detta: Libyen – en revolution i våra hjärtan. Läs även Gilbert Achcars Libya: a legitimate and necessary debate from an anti-imperialist perspective

En sista sak bara: När frågor är så komplexa som de är just nu vad gäller Libyen så kommer många inom vänstern att komma till helt skilda uppfattningar. Låt oss dock föra diskussionen kamratligt och seriöst. Vi har en egen revolution att ta hand om. Glöm inte det.

SvD DN DN2 DN3 DN4 AB AB2 VG VG2 GP GP2 Exp HD Svt

Posted in Den arabiska revolutionen | 12 Comments »

90-talets bästa album

Posted by Röda Lund på 30 mars 2011

Dags för en lista! Dags för kultur från ett tiotal som levererade mer än vad man i efterhand kan tro var möjligt. Den uppmärksamme ser att samtliga album är från perioden 90-95, och egentligen hör nog Morrisseys album Bona drag mer till 80-talet. För er med Spotify går det bra att klicka på titlarna för att lyssna på albumen. Klaga gärna i kommentatorsfältet och säg vad du anser borde vara med.

REM – Automatic for the people (1992)
Nirvana – Nevermind (1991)
Suede – Nude (1993)
The Prodigy – Music for the Jilted Generation (1994)
Metallica – Metallica (The Black Album) (1991)
The Notorious B.I.G. – Ready to die (1994)
The Cranberries – No Need to Argue (1994)
Rage Against the Machine – Rage Against the Machine (1992)
Oasis – (What’s the Story) Morning Glory? (1995)
Morrissey – Bona Drag (1990)
Smashing Pumpkins – Siamese Dream (1993)

Läs också: Vi minns vårt hårda 90-tal och Röda Lidköping som kontrar med: Top 10 album, 90-99

Posted in Musik | 4 Comments »

Välfärden byggdes genom klasskamp och hot om klasskamp

Posted by Röda Lund på 24 mars 2011

Öppet brev från Socialistiska Partiet till socialdemokraternas kongress:

Inför er kongress har det i media mest handlat om kris och personfrågor. Vi hoppas för er och allas skull att diskussionen om den politiska inriktningen ska dominera istället.

Den period då socialdemokratin var stark var också en period då klassklyftorna minskade och den gemensamma sektorn byggdes ut och bidrog till en ökning av både välfärden, jämlikheten och demokratin. Som man skriver i kriskommissionens rapport så vände denna utveckling efter 1980: ”Klyftorna i Sverige har ökat i trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar.” Ska denna utveckling fortsätta, eller kan den vändas?

Den period då klassklyftorna minskade och den gemensamma välfärdssektorn byggdes ut var ett resultat av en tidigare period av intensiv klasskamp i hela samhället. Men när välfärdspolitiken genomfördes skedde det däremot i en period av kompromiss och samarbete med borgarklassen. En del av den nyliberala offensiven handlade därför om att man sa upp detta samarbete från borgerliga kanten.

I krisrapporten säger man att socialdemokratin ”inte är ett parti som andra”, men när ni anpassat er till nyliberalismen och själva bidragit till ökade klyftor har många haft allt svårare att skilja er från de borgerliga partierna. Att fortsätta på den inslagna vägen kommer knappast att stärka arbetarrörelsen.

Vi vet att det finns de bland er som vill genomföra en politik för minskade klassklyftor och en bra välfärdssektor utan marknadsinslag och vinstintressen. Men idag, med en borgerlighet som inte alls är inställd på eller har något att vinna på kompromisser, är läget annorlunda än under åren av välfärdens utbyggnad. För att genomföra denna politik idag måste man ta strid mot en mycket mäktig fiende som inte är inställd på kompromisser. Det kräver i sin tur en enorm aktivering och reorganisering av arbetarrörelsens alla delar. Kommer ni att vara med på detta?

Röda Lund: Ta fajten innan det är försent!

SvDSvD2DNDN2DN3DN4ABAB2ExpExp2

Posted in Socialistiska Partiet, Sossarna | 1 Comment »

Möten i Lund och Malmö om klimatet

Posted by Röda Lund på 24 mars 2011

Lars Henriksson, metallarbetare och SP-medlem, turnerar just nu runt om i landet med sin nya bok Slutkört (Bokförlaget Ordfront). I Skåne kommer följande möten att hållas:

LUND:

MALMÖ:

Ur boken Slutkört (Bokförlaget Ordfront) av Lars Henriksson:

”En majdag 1978 uttalade jag mitt livs mest betydelsefulla lögn. Jag var 19 år och stod i kö på Volvos anställningskontor i Torslanda. Killen framför mig sa att han ville ha sommarjobb, men fick svaret: »Det har vi inga« och vände snopet om. Jag, som tänkt fråga detsamma, omformulerade snabbt mitt ärende och sa helt enkelt att jag sökte jobb, blev anställd och gick nöjt hem. De kunde ju inte gärna tvinga kvar mig efter sommaren, tänkte jag. 32 år senare är jag fortfarande kvar i monteringsfabriken och mycket vatten har runnit under broarna, och många bilar har kört över dem  sedan dess.

På Volvo i Göteborg slog det till på allvar en decembermorgon 2008. Efter ett halvår av vånda stannades monteringsbanorna och förmännen visade overheadbilder i tio minuter. Var och en skulle under dagen kallas in för ett kort samtal och komma ut med ett vitt kuvert som antingen skulle vara tomt eller innehålla en uppsägning. Banan startade och vi började jobba i väntan på våra samtal.

Idag rullar banorna på lika snabbt som innan krisen och allt verkar normalt. Men det är en synvilla. Överproduktion och kris lurar runt hörnet och minst en Volvofabrik ska byggas i Kina. »Ordförande Li«, som en del av ledningen utan självironi kallar den nye ägaren, har inte köpt Volvo av välgörenhet.

Det tyngsta hotet mot våra jobb kommer dock varken från kreditkriser eller kinesiska låglönefabriker. Det kommer från produkten själv, de bilar jag och mina arbetskamrater kör ut ur fabriken en gång i minuten.”

Posted in Aktuellt, Föreläsning, Klimat | Leave a Comment »

Tankar i Ligurien

Posted by Röda Lund på 23 mars 2011

Tycker denna låten passar bra in i Libyen-debatten. Lyssna och begrunda. Själv gillar jag raderna ”Det är som om man i Kairo kräver köttbullar med lök som smakar som om mamma hade gjort dom.”


Om man lever i en ankdamm,
och är fullständigt tillfreds,
tror man snart att gölen är en ocean.
Då blir näckrosen en urskog,
och man själv en mänsklighet,
och på varje fråga har man själv ett svar,
Och allt bortom horisonten, känns skrämmande och fel,
som ett onaturligt, obegripligt spel.
Då blundar man och jäser av självbelåtenhet,
och dumheten blir snart ens religion.

Då sitter man i Stockholm, i Lund och Göteborg,
tre flugskitar i utkanten av världen,
och bedömer och förkastar, på krogar och i kök,
och avgör vad som har och saknar värde.
Där vet man mer om Kina,
Peru och USA än dom töntar vet som lever där var dag.
Man behöver inte fråga dom själva hur det är,
och man behöver verken läsa eller resa.

Det är som om man i Kairo kräver köttbullar med lök
som smakar som om mamma hade gjort dom.
Eller som att på caféer i Paris, beställa sill,
och om dom tvekar peka tinningen emot dom.
Som att hålla Bajen före en sketen pyramid,
och en schottis före Beethovens mystik.
Då blir man sån som tysken är i Norditalien,
och då får man all den kärlek man förtjänar.

”Ja, kärleken är vacker det är människan som är ful.”
som Wennerberg säger när han är på örat.
Ska man skylla på systemet eller kanske på sej själv?
Vem bestämmer vad man anser man ska göra?
Men den som bara blundar är inte riktigt blind,
även om det vore satan på bekvämt.
Och om folkhemspräktigheten ger en ständigt bryderi
får man kanske gå och titta sej i spegeln.

Från min klippa i Ligurien ser jag bönderna som går
och svänger sina liar ner’ i dalen.
Dom arbetar med kroppen, under Solens vita klot,
för gamlingarna, kvinnorna och barnen.
I min stuga är jag allting, ute i världen ingenting.
Vilket värde vill jag sätta på mej själv?
Vill jag någonsin begripa den jord vi springer ur
får jag nog se till att va en smula ödmjuk!

Posted in Den arabiska revolutionen, Musik | Leave a Comment »

Nu räcker det

Posted by Röda Lund på 23 mars 2011

I allt det väsentliga verkar Khaddafis förmåga att upprätthålla herravälde i luften nu utraderat. Bombningarna av luftvärnen och flygfälten har haft effekt. Tack vare franska Mirage-plan hindrades Khaddafis anfall mot rebellfästet Benghazi. I städer som Misrata, 20 mil från huvudstaden Tripoli, behåller rebellerna kontrollen och man har nu en reell chans att lyckas med att störta diktatorn.

Trots detta fortsätter NATOs bombningar av Tripoli. Det är ingen större överraskning att revolutionen samtidigt som den ges möjlighet att segra också riskerar att kidnappas av samma stater som till för bara någon månad sedan hade Khaddafi som bundsförvant. Vi har hela tiden varit medveten om denna fara, så som den uttrycktes i Socialistiska Partiets partistyrelses uttalande i söndags:

”Den libyska folkresningen för demokratiska och mänskliga rättigheter befinner sig i ett kritiskt skede. Å ena sidan har diktatorn Khadaffis styrkor slagit sönder många av den demokratiska revolutionens framgångar. Å andra sidan hotar interventionen från de imperialistiska stormakterna att ta kontroll över den libyska utvecklingen. ”

I detta läge finns ingen som helst anledning för Sverige att bistå med JAS-plan till NATO-insatsen. Det enda syfte en sådan insats i detta läge kan ha är att dels öva piloterna i strid och att visa upp för omvärlden JAS förmågor och därmed använda insatsen till en ren reklamkampanj för svensk militär exportindustri.

Under en mikroskopisk tidsperiod i den Libyska historien sammanföll det demokratitörstande folkets intressen med imperialismens. Samtidigt som USA stödjer den vidriga diktaturen i Saudiarabiens stöd till Bahrains försök till krossande av demokratiupproret där, har man valt att angripa en annan diktatur. Detta visar – vilket vi hela tiden vetat – att USA och dess allierade på inga sätt och vis agerar för att stödja revolutionen, utan för att det ligger i deras egna intressen.

Nu måste bombningarna upphöra för att inte försvaga revolutionens folkliga karaktär. Det är bara Libyens egna massor som kan införa demokrati, och alla planer på utländsk marktrupp måste därför bekämpas.

För oss som är solidariska med det demokratiska upproret i Libyen återstår nu att i praktisk handling stödja de kämpande. Hur den praktiska handlingen ska se ut kommer variera med hur förutsättningarna ser ut där vi agerar; förutsättningar som förändras både med tid och rum. Praktisk solidaritet kan betyda allt från att organisera humanitära konvojer, precis som vi gjorde med Arbetarhjälpen till Bosnien eller Ship to Gaza, över konkreta insamlingar av pengar för att köpa vapen till de stridande som under Vietnamrörelsen till organiserandet av internationella brigader för att strida på de upproriskas sida, som i Spanien under trettiotalet.

Men det gäller också att med vakande ögon och höjd beredskap övervaka och hindra de imperialistiska ländernas försök att göra upproret till sitt, och den svenska krigsindustrin att dra oss än närmre ett svenskt medlemskap i NATO.

Svensson: Libyen efter interventionen – vad gör vi nu?

GP1, 2, 3, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, AB1, 2, 3, 4, 5,

Posted in Den arabiska revolutionen | 4 Comments »

Fiendens fiende är inte automatiskt vår vän

Posted by Röda Lund på 22 mars 2011

Debatten om Libyen fortsätter och idag bidrar Peter Widén, metallarbetare i Eskilstuna, till debatten med ett gästinlägg.

När nu bomberna och tomahawkrobotarna regnar över Libyen kan jag öppet erkänna att jag sannerligen inte känner någon entusiasm. Närmast sorg. Sorg över att de libyska massorna inte förmådde störta Gaddafi. Sorg över att det antagligen nu betyder att imperialisterna kan ta ett grepp och börja vrida händelseutvecklingen i en riktning som passar dem. Alltså stoppa de arabiska revolutionerna. Faran för en sådan utveckling har i alla fall multiplicerats. Vi kan inte moralisera över de libyska demokraternas vädjan om stöd. Men vi kan kanske hålla med de tunisier som, citerade av Cecilia Uddén i P1, uttryckte sin förvåning över libyernas illusioner om Sarkozy.

Så något om Chavez position; Han har fördömt de imperialistiska staternas bombningar som ett kolonialt angrepp. Problemet med Chavez är inte främst detta uttalande, som faktiskt innehåller en del sanning. Problemet med Chavez är naturligtvis att han inte stött upproret. Och grundorsaken – eller orsakerna – till detta ligger långt tillbaka. De ligger i politiken ”fiendens fiende är vår vän”. Det är naturligt att en revolution som är utsatt för imperialistiskt tryck (som den venezuelanska, som den kubanska redan 1959) söker allierade. Och en psykologisk mekanism som kanske finns hos alla i en situation när vi behöver vänner är att vi förtränger obehagliga sidor hos dom vi söker allians med. Kubanerna ställde aldrig de verkligt avgörande frågorna om sovjetunionens roll och karaktär även om t.ex. Che med flera fann byråkratin och privilegierna stötande.

Det finns småborgerliga nationalistiska regimer som genom sin historia vacklat hit och dit och ibland kommit i konflikt med imperialismen. Gaddafis Libyen är ett exempel. Iran är ett annat. Chavez har upprättat vänskapliga förbindelser med dessa stater. Han har uppenbarligen förträngt dessa regimers agerande när de förtryckt arbetares rättigheter, dömt människor till döden och samarbetat med imperialismen. Inom parantes kanske man kan tillägga att det inte är säkert att Hugo Chavez varit helt kunnig om dessa regimers handlande genom historien.

Låt oss i detta sammanhang slå fast att det är socialisters plikt att stödja befrielserörelser som är i kamp med imperialismen även om dessa rörelser leds av borgerliga krafter. Låt oss ta ett exempel ur vår egen historia; det sovjetiska kommunistpartiets linje i förhållande till den kinesiska revolutionen i mitten av 20-talet. Den trotskistiska tendensen var ännu inte utesluten av den regerande Stalin-Bucharin-fraktionen. Och Trotskij och hans kamrater motsatte sej regeringsfraktionens ohämmade stöd till det borgerliga av Chiang Kai Check ledda Kuomintang som just då slogs på samma sida som det kinesiska kommunistpartiet mot de reaktionära pro-imperialistiska krigsherrarna. Det fanns t.o.m. de inom det sovjetiska kommunistpartiet som förordade att de kinesiska kommunisterna helt skulle uppgå i Kuomintang. Trotskisterna förklarade att det må så vara att Kuomintang just nu slogs mot krigsherrarna men att partiet är ett borgerligt anti-socialistiskt parti som i grunden kommer att motsätta sej den kinesiska arbetarklassens kamp. Trotskisternas argument viftades bort men kort därefter vände Chiang Kai Check vapnen mot kommunisterna och den kinesiska arbetarklassen och genomförde de fruktansvärda massakrerna i Kanton och Shanghai. Vårt förhållande i sådana situationer måste vara det samma som 20-talets trotskisters.

Vi måste nu öppet säga att de imperialister som nu attackerar i Libyen har sin egen dagordning. Gaddafi är inte längre ett spelbart kort för dem. Därför går de nu in på ett sätt som ger bilden av att de står på upprorets sida. Deras övergripande målsättning är att stoppa upp den arabiska revolutionen. På samma sätt som Chiang Kai Check kan deras vapen i morgon vändas mot det libyska folket. Det är symptomatiskt att Hillary Clinton samma dag som bombningarna i Libyen började svängde om USA:s politik i förhållande till händelseutvecklingen i Bahrein. Från en till inte förpliktigande kritik av regimens repression till ett stöd till den och ett accepterande av den saudiska invasionen.

Så låt oss inte göra om Chavez misstag. Fiendens fiende är inte automatiskt vår vän. Återigen: inget moraliserande över de libyska demokraternas vädjande om hjälp. Men för Guds (eller någon annans) skull: Inga hyllningar till de imperialistiska styrkorna!

Peter Widén, Socialistiska Partiet-Eskilstuna

Röda Malmö: Gör USA rätt i Libyen?
Warlenius: Internationell solidaritet med libyska folket

ABab123 dn12 svd1234 ex12 gp123 svt1

Posted in Den arabiska revolutionen | 7 Comments »

Säg som det är

Posted by Röda Lund på 21 mars 2011

Benghazi, Libyen, Mars 2011

 

”Vi offrar Benghazis miljonbefolkning. Vi väljer att se er kamp för demokrati gå förlorad. Vi säger till de som strider att deras uppror var förgäves. Vi säger till de som fått sina vänner, barn, systrar, bröder, mödrar, fäder och medkämpar dödade att deras arv inte räknas. Vi säger att eftersom nationsbeteckningen på de flygplan och de missiler som i detta nu försvagar er fiende är av fel sort, därför också är fel i sig. Vi offrar er alla för att med raka ryggar och rena händer kunna fortsätta våra egna liv och uppfylla våra egna drömmar. De lemlästade barnens skrik, de torterade föräldrarnas sista suck, kommer från oss mötas av tystnad eftersom ni får hjälp av de som vi alltid annars bekämpar. Vi sänder er inga vapen – det kan vi inte, för vi har inga – men vi önskar er lycka till nästa gång.”

Detta är vad många inom vänstern nu de facto säger – men inte törs uttala. Det är detta deras ord om att motsätta sig militär hjälp till de libyska demokratikämparna innebär. Så låt oss tala klarspråk. Låt oss säga vad det egentligen handlar om. Säg som det är.

Gilbert Achcar om Libyen: Det fanns inga alternativ till en FN-ledd intervention

DN DN2 DN3 DN4 SvD SvD2 AB AB2 GP GP2 VG VG2 HD HD2 SkD DN

Posted in Den arabiska revolutionen | 6 Comments »

Stöd det libyska folkupproret för demokrati – ingen tilltro till stormakterna

Posted by Röda Lund på 21 mars 2011

Den libyska folkresningen för demokratiska och mänskliga rättigheter befinner sig i ett kritiskt skede. Å ena sidan har diktatorn Khadaffis styrkor slagit sönder många av den demokratiska revolutionens framgångar. Å andra sidan hotar interventionen från de imperialistiska stormakterna att ta kontroll över den libyska utvecklingen. Interventionen kan också bli ett stöd för motrevolutionära krafter i hela regionen – från den saudiska diktaturen och dess angrepp på den folkliga rörelsen i Bahrain, till konservativa och ”stabiliserande” krafter i Egypten, Tunisien och på andra håll.
Den dramatiska utvecklingen har skapat debatt och skilda uppfattningar i hela vänstern, inklusive i Socialistiska Partiet.

Socialistiska Partiets styrelse menar att vänsterkrafterna inte kan ifrågasätta det libyska folkupprorets rätt att kräva militärt stöd och beskydd av den omvärld som påstår sig värna demokrati och mänskliga rättigheter. Att en demokratisk revolution i yttersta nöd kräver att omvärlden solidariserar sig med dess kamp, även militärt, är ofrånkomligt. Men de militära medlen måste ställas under revolutionens ledning – inte styras av andra krafter.
För oss som lever i de imperialistiska stormakternas del av världen står uppgiften att stödja de folkliga upproren efter bästa förmåga och blockera ekonomiskt och politiskt stöd till förtryckarna. All vapenhandel med diktaturerna måste upphöra, alla hemliga avtal och förbindelser kring ekonomi, migration och säkerhetspolitik måste dras fram i ljuset.
Samtidigt måste vi bekämpa försöken av stormakterna att utnyttja upproren för att ta kommandot över utvecklingen, kontrollera de folkliga krafterna och installera lydregimer.

Gamla imperialistmakter som Frankrike, England och Italien samt USA – vilka tills alldeles nyligen utgjorde Khadaffis bundsförvanter – förtjänar ingen som helst tillit i kampen mot förtryckarna i den värld som nyss präglades av deras kolonier och marionettregimer. Det är de folkliga befrielsekrafterna som har rätten på sin sida och själva måste leda frigörelsen och de militära insatserna.

Vi socialister står på de folkliga revolutionsrörelsernas sida och kommer att göra vad vi kan för att bidra till deras seger och förhindra att de förvandlas till brickor i imperialistiska stormakters spel.

Socialistiska Partiet
Partistyrelsen
20 mars

Läs mer!
Andreas Malm: Försvara Libyens folk med svenska JAS-plan
Biology & Politics: En antimilitaristisk vänsterståndpunkt i Libyen?
Röda Malmö: Huvudet sitter löst på Gaddafi
Svensson: Bara ynkryggar, förrädare och fascismens agenter kan avvisa hjälp till de libyska revolutionärerna

SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, AB1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4, HD,

Posted in Den arabiska revolutionen, Socialistiska Partiet | 3 Comments »

En hyllning till Mitt Lund

Posted by Röda Lund på 13 mars 2011

För er läsare som varit med ett tag så vet ni kanske att bloggen Mitt Lund är en gammal favorit. Det var nog snart ett år sedan Röda Lund upptog denna eminenta sida till sitt Hall of fame: Länklistan ”Sidor vi gillar”. Igår fick Mitt Lund ännu ett – om än inte lika hedrande – erkännande av tidningen Sydsvenskan i artikeln ”Finns historier i varje gathörn”.

Bloggen i fråga är en härlig samling nostalgiska tillbakablickar på ett Lund som varit, men också ett Lund som är. Eller med Simons egna ord:

– Jag har alltid varit intresserad av Lunds historia och gick för att låna lite böcker i ämnet. Detta var sommaren 2009. Vad jag upptäckte var att nästan allt som skrivits handlade om Lund före 1950. Senare tider fanns det inte mycket skrivet om.

– Dessutom är jag intresserad av sådant som inte brukar dokumenteras. Bortglömda ställen, offentliga toaletter, udda personligheter. Det behövdes någon som tog tag i det och då startade jag Mitt Lund. Sedan har det bara vuxit.

Men vad nog inte den gängse läsaren av Sydsvenskan känner till är Simon Berglinds, mannen bakom Mitt Lund, insatser för att hjälpa ungdomar att hitta rätt i speldjungeln. Här guidar han den intresserade mellan olika höjdpunkter och lågvattenmärken i numera mindre kända spel för bl.a. spelkonsolen ”Sega Mega Drive”. Vi bjussar på ett smakprov, och om ni vill se mer så är det bara att klicka på: Lerkot playing games

Mer om Lund: Ut med skiten ur innerstan

Röda Malmö dokumenterar sin stad: Mera funkis i Malmö

Posted in Lund | 1 Comment »

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.