Tankar i Ligurien

Tycker denna låten passar bra in i Libyen-debatten. Lyssna och begrunda. Själv gillar jag raderna ”Det är som om man i Kairo kräver köttbullar med lök som smakar som om mamma hade gjort dom.”


Om man lever i en ankdamm,
och är fullständigt tillfreds,
tror man snart att gölen är en ocean.
Då blir näckrosen en urskog,
och man själv en mänsklighet,
och på varje fråga har man själv ett svar,
Och allt bortom horisonten, känns skrämmande och fel,
som ett onaturligt, obegripligt spel.
Då blundar man och jäser av självbelåtenhet,
och dumheten blir snart ens religion.

Då sitter man i Stockholm, i Lund och Göteborg,
tre flugskitar i utkanten av världen,
och bedömer och förkastar, på krogar och i kök,
och avgör vad som har och saknar värde.
Där vet man mer om Kina,
Peru och USA än dom töntar vet som lever där var dag.
Man behöver inte fråga dom själva hur det är,
och man behöver verken läsa eller resa.

Det är som om man i Kairo kräver köttbullar med lök
som smakar som om mamma hade gjort dom.
Eller som att på caféer i Paris, beställa sill,
och om dom tvekar peka tinningen emot dom.
Som att hålla Bajen före en sketen pyramid,
och en schottis före Beethovens mystik.
Då blir man sån som tysken är i Norditalien,
och då får man all den kärlek man förtjänar.

”Ja, kärleken är vacker det är människan som är ful.”
som Wennerberg säger när han är på örat.
Ska man skylla på systemet eller kanske på sej själv?
Vem bestämmer vad man anser man ska göra?
Men den som bara blundar är inte riktigt blind,
även om det vore satan på bekvämt.
Och om folkhemspräktigheten ger en ständigt bryderi
får man kanske gå och titta sej i spegeln.

Från min klippa i Ligurien ser jag bönderna som går
och svänger sina liar ner’ i dalen.
Dom arbetar med kroppen, under Solens vita klot,
för gamlingarna, kvinnorna och barnen.
I min stuga är jag allting, ute i världen ingenting.
Vilket värde vill jag sätta på mej själv?
Vill jag någonsin begripa den jord vi springer ur
får jag nog se till att va en smula ödmjuk!

Nu räcker det

I allt det väsentliga verkar Khaddafis förmåga att upprätthålla herravälde i luften nu utraderat. Bombningarna av luftvärnen och flygfälten har haft effekt. Tack vare franska Mirage-plan hindrades Khaddafis anfall mot rebellfästet Benghazi. I städer som Misrata, 20 mil från huvudstaden Tripoli, behåller rebellerna kontrollen och man har nu en reell chans att lyckas med att störta diktatorn.

Trots detta fortsätter NATOs bombningar av Tripoli. Det är ingen större överraskning att revolutionen samtidigt som den ges möjlighet att segra också riskerar att kidnappas av samma stater som till för bara någon månad sedan hade Khaddafi som bundsförvant. Vi har hela tiden varit medveten om denna fara, så som den uttrycktes i Socialistiska Partiets partistyrelses uttalande i söndags:

”Den libyska folkresningen för demokratiska och mänskliga rättigheter befinner sig i ett kritiskt skede. Å ena sidan har diktatorn Khadaffis styrkor slagit sönder många av den demokratiska revolutionens framgångar. Å andra sidan hotar interventionen från de imperialistiska stormakterna att ta kontroll över den libyska utvecklingen. ”

I detta läge finns ingen som helst anledning för Sverige att bistå med JAS-plan till NATO-insatsen. Det enda syfte en sådan insats i detta läge kan ha är att dels öva piloterna i strid och att visa upp för omvärlden JAS förmågor och därmed använda insatsen till en ren reklamkampanj för svensk militär exportindustri.

Under en mikroskopisk tidsperiod i den Libyska historien sammanföll det demokratitörstande folkets intressen med imperialismens. Samtidigt som USA stödjer den vidriga diktaturen i Saudiarabiens stöd till Bahrains försök till krossande av demokratiupproret där, har man valt att angripa en annan diktatur. Detta visar – vilket vi hela tiden vetat – att USA och dess allierade på inga sätt och vis agerar för att stödja revolutionen, utan för att det ligger i deras egna intressen.

Nu måste bombningarna upphöra för att inte försvaga revolutionens folkliga karaktär. Det är bara Libyens egna massor som kan införa demokrati, och alla planer på utländsk marktrupp måste därför bekämpas.

För oss som är solidariska med det demokratiska upproret i Libyen återstår nu att i praktisk handling stödja de kämpande. Hur den praktiska handlingen ska se ut kommer variera med hur förutsättningarna ser ut där vi agerar; förutsättningar som förändras både med tid och rum. Praktisk solidaritet kan betyda allt från att organisera humanitära konvojer, precis som vi gjorde med Arbetarhjälpen till Bosnien eller Ship to Gaza, över konkreta insamlingar av pengar för att köpa vapen till de stridande som under Vietnamrörelsen till organiserandet av internationella brigader för att strida på de upproriskas sida, som i Spanien under trettiotalet.

Men det gäller också att med vakande ögon och höjd beredskap övervaka och hindra de imperialistiska ländernas försök att göra upproret till sitt, och den svenska krigsindustrin att dra oss än närmre ett svenskt medlemskap i NATO.

Svensson: Libyen efter interventionen – vad gör vi nu?

GP1, 2, 3, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, AB1, 2, 3, 4, 5,