Bostad åt alla!

Klostergården

Demonstration
3 september 14:00
Stortorget
Lund

Alla vet det. Varje år är det samma visa. Bostadsbristen exploderar varje september och i år har det slagit rekord igen. Det byggs för lite och det som byggs är för dyrt. Fantasin om att dyra bostäder skulle skapa flyttkedjor som öppnade upp billiga lägenheter är för länge sedan krossad av erfarenheten i Lund. Det är bara de redan rika som flyttar in från andra städer och knuffar undan oss andra. Våra områden gentrifieras, hyrorna höjs och krisen blir värre. Ockupationsrörelsens erfarenheter av hur tomma hus hålls tomma för spekulationsyften är i färskt minne för oss fortfarande. Kommunen har uppenbarligen ingen vilja att lösa situationen utan försöker bygga ett Lunds lilla torg på botulfsplatsen, stöttar lokala byggherrar som Arne Paulsen i områden som Klostergården där de boende protesterat mot dyra bostadsrätter och en onödig arena. De vägrar vare sig bygga billiga hyresrätter eller låta människor bruka tomma byggnader. Nog är nog. Vi är inte förvånade. I slutändan kommer vår långa kamp genom ockupationer, demonstrationer och blockader vinna. Bostad åt alla!

Arrangörer: Första Linjen, Virvelvinden och Ockupantscenen.se

Checka in eventet på Facebook

Idag läser vi i Sydsvenskan om Akelius – byggkapitalisten – som sitter på miljarder och styr över skånska bostäder. Helt utan insyn eller möjlighet att påverka för vanligt folk. ”Hyreshuskungen Roger Akelius tackar svenska lagar för miljardvinster. Pengarna hjälper företaget att växa utomlands.” Självklart skattar inte gubben, där han sitter i sin kåk på Bahamas. För skatt det kan han. Författare som han är till en bok om skatteplanering, dvs hur man som miljonär ska slippa betala skatt.

Diktatorn nästan uträknad – drömmar om frihet

”När detta skrivs nås vi av den glädjande nyheten att en oberoende facklig federation bildats i Benghazi. Det är fler nyheter av det slaget som måste till för att den framtida utvecklingen i Libyen ska kunna hamna i positiva banor.”

Denna veckas ledare i tidningen Internationalen:

Denna ledare skrivs samtidigt som all världens TV-skärmar kablar ut bilder av jublande rebellstyrkor som just intagit Gaddafis högkvarter i Tripoli. Fortfarande håller Gaddafis regim vissa geografiska fickor i Tripoli, ett kustband med ett antal städer vid Medelhavet samt en del områden i södra och centrala Libyen. Men nu när rebellerna intagit högkvarteret, när regimen förlorat själva sin hjärtpunkt och rotfäste, kan det knappast dröja mer än ett fåtal dygn innan den är absolut och slutgiltigt besegrad.

Vi socialister välkomnar självklart regimens fall. Under Gaddafis tid vid makten har partier, fackföreningar, ja alla från staten självständiga sociala rörelser förbjudits. En död hand har lagts över det libyska samhället. Gaddafis fall kommer förhoppningsvis att öppna vägen för att folket ska kunna organisera sig, och att en arbetarklass med växande medvetande i förlängningen utkristalliserar sig. Den rådande utvecklingen i Benghazi där ett civilt samhälle nu växer fram – med bland annat en mängd fria tidningar – ger grund för en försiktig optimism.

Men, parallellt med alla jubelkrevader vid Gadaffis fallna högkvarter, tornar också en mängd problem upp vid horisonten. NATO:s bomber regnar ännu över Tripoli. Det libyska folket har inte befriat sig självt utan har varit beroende av västimperialismens militära stöd. Det är en västimperialism som primärt har i sikte att stabilisera utvecklingen i Libyen till sin egna favör; att Libyen återigen, som under kung Idris dagar före 1969, blir ett för den säkert brohuvud. Förutom att dess oljebolag ska få komma i första rummet när nya kontrakt tecknas, handlar det också om att man säkerligen återigen försöker att dra in Libyen i det militära samarbetet med väst. Libyen tillhör idag ett fåtal länder i Afrika som inte är med i Africom, USA:s militära samarbete med kontinentens länder Kanske kommer också USA, precis som under kung Idris dagar, att upprätta militärbaser i Libyen.

Dessutom domineras rebellernas ledarskikt av personer tillhörande den libyska eliten, och då bland annat ett antal tidigare Gaddafiministrar. Det är en västvänlig elit, som därtill genom imperialismens militära intervention hamnat i en stark beroendeställning. Här har vi ökända figurer som den nyliberala ekonomen Mahmoud Jibril, som efter att haft huvudansvaret för Gaddafiregimens privatiserings- och avregleringsprogram i samband med upproret hoppade av. Han leder idag rebellernas regering i Benghazi. En annan huvudperson är den tidigare justitieministern Mustafa Abdul Jalil, som leder det nationella övergångsrådet. Nämnas kan att Jalil satt som domare i den famösa rättegången när bulgariska sjuksköterskor 2006 dömdes till döden anklagade för att ha åsamkat libyska barn HIV-smitta. Ett tredje exempel är Kalifa Hifter. Hifter var under 1980-talet hög militär befälhavare i Libyen men hoppade av. Han har under de senaste decennierna mestadels framlevt sina dagar i USA. Hifter damp plöstligt ner i Benghazi 17 mars, samma dag som FN tog resolutionen om en flygförbudszon över Libyen. Han tilldelades, efter påtryckningar från Washington, en hög militär position i rebellernas styrka.
I Libyen finns det inte mycket av en inhemsk borgarklass. Mot bakgrund av den omgestaltning av ekonomin, som under senare år tagit fart, torde den libyska eliten främsta drivkraft i dagsläget vara att konstituera sig som borgarklass, att som junior partners till västimperialism självt lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet.

När detta skrivs nås vi av den glädjande nyheten att en oberoende facklig federation bildats i Benghazi. Det är fler nyheter av det slaget som måste till för att den framtida utvecklingen i Libyen ska kunna hamna i positiva banor. Det trösterika är att grunden till Gaddafiregimens fall är den spontana folkliga resning som sedan mitten av februari svept fram över landet. Arbetare, ungdomar, rättighetsaktivister ja alla som kämpat för friheten vill se en reell förändring och inte bara ett skifte av förtryckare på maktens taburetter. Det är krafter av det slaget som vi när den försöker organisera sig efter förmåga måste ge allt vårt stöd.

 

 

 

DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,

Solidaritet med Libyens kämpande folk

Uttalande från Socialistiska Partiets verkställande utskott

Despoten Khadaffis tid är över, diktaturen mals sönder, rebellsidan är på väg mot seger. Därigenom krossas en av regionens blodigaste regimer och den arabiska vårens revolt som även nådde Libyen i februari tyckts ha sprängt ännu en fördämning.

Och så kan det bli, om upprorets demokratiska och socialt progressiva krafter kan länka samman sin kamp med de egyptiska, tunisiska och andra radikala rörelserna i regionen, bibehålla sin egen strävan och nyvunna styrka – och vägra underordna sig stormakterna.

Men hotet och riskerna om en annan utveckling är överhängande, styrkeförhållandena ojämna och motståndskrafterna brokiga. Rebellsidan segrade inte heller av egen kraft utan med hjälp av NATO:s bombningar och militära stöd. Västimperialismen kommer att kräva lön för mödan i form av kontroll över oljan och ökat geopolitiskt inflytande. På rebellsidan finns överlöpare och bulvaner redo att gå västs ärenden.

Socialistiska partiet välkomnar khadaffidiktaturens fall och uttrycker vår solidaritet med Libyens undertryckta och kämpande folk i detta historiska ögonblick. Vi kommer att göra vad vi förmår för att motverka imperialistiska försök – inklusive från svensk sida – att beröva libyerna segerns frukter.

Libyerna måste själva bestämma sin framtid i full suveränitet över sitt kommande politiska system, naturtillgångar och territorium.

· Leve segern över tyranniet!
· Nej till imperialistisk utpressning och kontroll!
· Solidaritet med det libyska folkets kamp för frihet, demokrati och social rättvisa!

Socialistiska partiet
Verkställande utskottet
23 augusti

Läs också den mycket bra texten från Kildén & Åsman Tripoli befriat - Libyens öppna framtid
och Röda Malmös Stödet för Gaddafi en bluff

SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,AB1,AB2,AB3,GP1,GP2,GP3,GP4, SVT1,SVD6,SVD7,DN7,GP5,DN8,SVD8,SVD9,GP6, DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,

Jubla med Libyen!

Andreas Malm, medlem i Socialistiska Partiet i Lund, och flitig debattör om de arabiska revolutionerna, ger i Aftonbladet idag oss en kommentar till Khaddafis fall. Han varnar för de svårigheter som kan komma, men framförallt jublar han tillsammans med Libyen och andra demokratitörstande i arabvärlden.

Seger igen!

Och vi som vant oss vid att aldrig få uppleva en seger! Nu är det 2011. Inte för första, inte för andra, utan för tredje gången detta år får vi se människor rusa ut på gatorna i extatiskt jubel, tända natthimlen med fyrverkerier, hamra på diktatorns porträtt, dansa in gryningen, förvånat se sig om i friheten och gråta ut sin glädje över att tyrannen har fallit efter alla dessa år. Nyp dig själv i armen: nu är det 2011 och folket på gatorna kan segra igen.

”Hemligheten bakom de senaste dagarnas framgångar”, skriver Juan Cole, en av USA:s skarpaste Mellanösternvetare, ”ligger i en folklig revolt i Tripolis arbetarkvarter, som utförde det mesta av det hårda arbetet med att skaka av sig säkerhetspolisens och de militära klickarnas styre. Det lyckades så väl att när de revolutionära brigaderna närmade sig staden västerifrån mötte de litet eller inget motstånd och kunde rulla rakt in i centrum”.

Lördagskvällens revolt i Tripoli kommer, som så mycket annat detta år, att gå till historien. När mörkret lagt sig över arbetarkvarteren Tajoura, Fashloum och Suq al-Juma bröt invånarna fastan, bad kvällsbönen och gav sig ut på gatorna, som på given signal, med och utan vapen, för att helt enkelt storma Gaddafi-regimens utposter. Vid ett skede ska granater ha skjutits in i en folkmassa med 122 dödsoffer som följd, men tidvattnet steg obönhörligt, med hjälp av rebeller som gled in i Tripoli på gummibåtar och pickups, tills Gaddafis envälde krympt till öar i ett hav av röd-svart-gröna fanor.

Nej, detta är inte Nato:s seger. Det är en seger för Libyens studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater, för alla de som reste sig mot Gaddafi i februari och sedan dess har lärt sig, som enkla amatörer, att bygga om maskingevär och övermanna krypskyttar, säkra flanker och organisera offensiver, sända radio och ge ut tidningar, baka pizza till fronten och läsa poesi på Frihetstorget och hålla hemliga och öppna möten: det är de som nu befriar Tripoli.

Inga utländska trupper står på libysk mark. Nato:s luftunderstöd har, naturligtvis, varit avgörande för att nöta ned Gaddafis krigsmaskin – inte konstigt att rebellerna tackar för det – men det är vanliga libyer från Zawiya i väst till Beghazi i öst som offrat sina liv för friheten. Allt sedan kriget mellan regimen och de befriade zonerna blossade upp för ett halvår sedan har just detta varit drömscenariot: folket i Tripoli reser sig, rebellerna rycker in, staden faller ur Gaddafis händer.
Jubla med Libyen.
Är alltså landets framtid säkrad? När den kinesiske premiärministern Zhou Enlai någon gång på 1970-talet fick frågan om vad den franska revolutionen 1789 gett för resultat lär han, enligt den apokryfiska legenden, ha svarat: ”Det är för tidigt att säga”.
Konsekvenserna av en revolution kan – sådan är historiens sensmoral – fortfarande vara svåra att överblicka ett par århundraden senare: mitt i skeendet är det omöjligt. Men om historiker har till uppgift att diskutera de långsiktiga, oavsiktliga följder som ekar genom seklen är det revolutionärers uppgift att gripa ögonblicket i hetluften, kasta sig in med all sin kraft, göra det bästa möjliga av att den rådande ordningen suddats ut och samhället ligger öppet som en oritad karta.

Sedan vidtar det svåraste arbetet. Det gäller snart i Libyen, så som det redan gäller i Tunisien och Egypten: en utdragen, hård, ofta ojämn kamp mot reaktionära krafter gör utgången oviss. I flera avseenden har Libyen ett gynnsammare utgångsläge. Gaddafis statsapparat är på väg att krossas fysiskt, medan den i Egypten har ömsat skinn från Mubaraks kostym till arméns uniform och uthålligt konserverar sin ställning; den libyska revolutionen har utövat dubbelmakt i ett halvår, genererat sina egna organ och står redo att ta över helt.

Det är den väpnade triumfens fördelar, men nackdelarna är kanske lika många. Överflödet av utspridda vapen höjer risken för interna strider. Där Mubaraks fall i Egypten antände ett enormt tillbommat fyrverkerilager av partier, fackföreningar, bondekooperativ, studentgrupper, ungdomsorganisationer, konstnärsunioner och oräkneliga andra initiativ återstår det för libyerna att formera en liknande brokig mångfald av rörelser.
Men av det halvår som gått tycks ett vara säkert. Revolutionen kommer att ge libyerna friheten att uttrycka sig som de behagar, med sina egna medel, på vilket språk de vill för första gången kan Libyens amazigh, kända i väst som ”berber”, ta fram sin kultur ur gömmorna – utan att frukta fängelse, tortyr eller offentlig hängning. Den friheten är premissen för allt annat.
Den är uppenbarligen värd att offra livet för.
Nu ser viss vänster i Europa enbart Anders Fogh Rasmussen och Nicolas Sarkozy och blundar hårt för att få bort bilderna på euforiska araber. Men när mörkret lagt sig över Syrien på söndagskvällen och människor brutit fastan och bett kvällsbönen gav de sig ut i gränderna för att gratulera Libyen: ingenting kan blåsa mer luft i deras lungor än Gaddafis fall.
Och om segern är möjlig i Tunisien, Egypten och Libyen, varför inte också i Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina… Det är, när allt kommer omkring, 2011.

Andreas Malm

Fler kommentarer från medlemmar i Socialistiska Partiet:

Röda Malmö: Adjöss Gaddafi
Svensson: Ghaddafi faller – blir livet i Libyen bättre?
Kildén & Åsman: Khaddafi jagas bort – Carl Bildt på tur?

SVD1,DN1,GP1,SVT1,SVD2,SVD3,AB1,SVD4,DN2,GP2,SVD5,DN3,DN4,

Revolutionerna i Libyen och Syrien

Just nu rasar striderna om Tripoli. Efter månader – ja ett halvt år – ser vi förmodligen ett slut på detta inbördeskrig som inleddes med den Libyska arméns slakt av de som i demonstrationer drog fram för att kräva demokrati i landet. Detta är inget försök att göra ett bokslut över den debatt som varit inom den internationella vänstern, och inte heller ett försök att kronologiskt beskriva händelseutvecklingen fram tills nu. Fortfarande sitter Khaddafi kvar vid makten (åtminstone enligt de senaste rapporterna) och striden om Tripoli är långt ifrån över. Fortfarande gäller det – som under hela konflikten – att göra sansade bedömningar utifrån knappa fakta.

På följande sajter kan du själv läsa de senaste uppdateringarna om vad som händer:

Aljazeera Libya Live Blog och The Guardian: Libya, Syria and Middle East unrest – live updates

Det är en historisk scen som spelas upp framför våra ögon och en lärdom av revolutionära processer som kommer eka i generationer. 2011 kommer gå till historien lika mycket som årtalen  1917, 1968 och 1989. Tänk på det, kamrater! Det är först i efterhand man brukar förstå vilken dignitet historiska händelser haft. På samma sätt som vi idag med stort intresse lyssnar på någon som var i livet när andra världskriget rasade och berättar om sina upplevelser då, kommer våra barn och barnbarn fråga ”Hur upplevde du det som hände 2011″.

Samtidigt som kampen i Libyen har upproret i Syrien fortsatt. Två från början väldigt lika uppror, men som ett träd förgrenat sig åt olika väderstreck. I Syrien har masslakten fortsatt utan att en organiserad rebellarmé bildats. Inga vapen har heller ställts till upprorets förfogande. De fredliga demonstrationerna har fortsatt och omvärldens reaktioner har sträckt sig till fördömanden, och på sistone sanktioner. Varför är det så, kan man fråga?

Svaret står att finna i en avgörande händelse. Den 20 februari dödas hundratals protesterande i Libyens näst största stad, Benghazi. De protesterande civila inser att om man inte gör motstånd kommer slakten att fortsätta. I en lastbil full med sprängmedel kör så en man rakt in i muren på en militärbarack och med detta spränger upp ett hål som gör det möjligt för massorna att övermanna soldaterna däri. Folket beväpnar sig och fler polis- och militärposteringar angrips och tas över. Här startar det avsnitt som i förlängningen leder till bildandet av en rebellarmé med befriade områden som gör det möjligt att upprätta en front mot Khaddafis soldater. Upprättandet av fronten skapar förutsättningar för att ge det understöd NATO senare ger i luften och till sjöss. Med befriandet av Misrata och Benghazi kan också rebellerna upprätta den struktur som krävs för att försvara sig. Sjukhus, militära utbildningar, vapendepåer, vapentillverkning, och informationsspridning på möten och via radio sammansvetsar motståndet samtidigt som det skapar ett ledarskap och drar till sig andra från närliggande områden. Revolutionen får en riktning. En bas.

Ovanstående händer aldrig i Syrien. Armén behåller sitt grepp och motståndet fortsätter huvudsakligen genom demonstrationer inne i städerna och sammanstötningar med en militär som är vida överlägsen demokratikämparna. Oppositionen poängterar att de vill störta sin diktator utan vapen pga riskerna det skulle kunna föra med sig i form av etniskt-separatistiskt våld. Först den 29 juli – efter fem månader av brutal slakt på tusentals syrier – framträder en grupp som kallar sig ”Free Syrian Army”, bestående av avhoppade officerare, men som tycks isolerade och få. Utan skapandet av en folkligt förankrad upprorsrörelse som med militära medel vill försvara sig, och störta diktatorn Assad, och med detta skapandet av befriade områden kan inte något egentligt stöd ges. Åtminstone inte av den dignitet som (om än bristfälligt) getts från NATO till demokratikämparna i Libyen. Så svaret till de som retoriskt frågar ”Varför bombar inte NATO Syrien?” är: ”Var ska dom bomba? Vad hjälper bombningar mot en armé som inte möter militärt motstånd?”. På samma sätt som det var upp till Libyerna själva att begära hjälp i yttersta nöd, är det upp till Syrierna att bestämma hur deras kamp ska organiseras och gestalta sig. Vad exemplet Libyen visar är att om även det syriska folket ska kunna andas de politiska fri-och rättigheterna så krävs det ett ledarskap som finner vägar ut ur den återvändsgränd man för närvarande verkar stå i.

Nu tycks i alla fall solen gå ner för ännu en diktator. Så snart han och hans närmaste är störtade fortsätter kampen om vilket Libyen som ska komma efter Khadaffi. Då går, precis som i Egypten, revolutionen in i en ny fas. Då måste arbetarklassen och progressiva omedelbart formera sig för att inte låta revolutionen kidnappas av den gamla byråkratin och de inom rebellerna som försöker göra sig själva till herrar på täppan. I råden i Benghazi och Misrata och den explosion av skaparkraft, självförtroende, solidaritet och politisk debatt som uppstått där ligger fröet till ett Libyen som går bortom störtandet av en diktator.

Läs också: Gilbert Achar – Natos dubbelspel i Libyen och Adjöss Gaddafi på bloggen Röda Malmö, samt veckotidningen Internationalens Frihetsvåg till Damaskus.

Tidigare på Röda Lund: Svar på tal om Libyen

SvD SvD2 SvD3 SvD4 SvD4 AB GP GP2 GP3 GP4 Svt DN DN2 DN3 DN4 DN5 Exp Exp2 SkD SkD2 HD HD2

Vad är det för fel på Vänsterpartiet?

”Vänsterpartiet saknar ett revolutionärt perspektiv på samhällsutvecklingen, säger vi socialister. Vad innebär det? Att vi är revolutionsromantiker och vänsterpartisterna realister? Nej, det handlar om att flytta fokus till gräsrötternas kamp underifrån och till ackumulering av klasskampserfarenhet hos vanliga arbetare – ett framflyttande av arbetarrörelsens positioner i den utomparlamentariska kampen.”

Lars Ohly höll nyligen sitt sista sommartal som partiledare. Ohly sa många bra saker och kritiserade helt riktigt Reinfeldt för hans otydlighet i kampen mot rasismen. Ohly menade också att bankerna ska betala sin egen kris.
Helt rätt! Vi har ofta hört både Lars Ohly och andra företrädare för Vänsterpartiet säga bra saker. Vi socialister kan säkert ställa oss bakom det mest som kommer från V. Problemet ligger på ett annat plan, nämligen när det kommer till den politiska praktiken, då faller de vackra orden platt till marken.

Vänsterpartiet tar nämligen få eller inga initiativ till organisering av protesterna underifrån i samhället. Försöken till den nödvändiga reorganiseringen av arbetarrörelsen lyser med sin frånvaro. Vänsterpartiets fokus ligger på överenskommelser på det parlamentariska planet.
I dessa förhandlingar med andra partier säljer V ut och kompromissar bort arbetarkraven. Allra tydligast har detta varit under socialdemokratiska regeringar då V även stött grova nedskärningar i välfärden. Under de rödgröna förhandlingarna inför förra årets val gick man också med på utgiftstak och mycket annat.

Lars Ohly har nu aviserat sin avgång. Det var väntat mot bakgrund av att röstetalet kontinuerligt reducerats i varenda val under hans tid som partiledare. Kommer V att förändras med en ny partiledare? Nej, ingen avgörande kursändring är i sikte. Svagheterna sitter i väggarna sen årtionden tillbaka. Partiet har sin grund i en stalinistisk organisation som tillhörde Kommunistiska Internationalen – och efter dennas nedläggning 1943 en mer löslig samarbetsform – under den byråkratiska diktaturens tid i Moskva.
Förutom att alltid försvara Moskva utvecklade partiet ett alltmer försiktigt uppträdande i politiken, särskilt gentemot socialdemokratin. Under Hilding Hagbergs ordförandeskap (1950-64) uttrycktes detta som ”den vänliga pådrivarens” roll.
Utvecklingen framtvingade en uppgörelse med försvaret av de forna öststatsdiktaturerna, även om olika former av kontakter inte avbröts förrän sovjetblocket upplöstes. Rollen som vänlig pådrivare har dock aldrig ifrågasatts på allvar, den fortsätter att vara rättesnöret för den politiska inriktningen. Dock med den skillnaden att V inte längre har några fästen i fackföreningarna. Förutsättningarna för att vara en vänlig pådrivare, som åtminstone skulle kunna få något lite i utbyte, har alltså minskat.

Vänsterpartiet saknar ett revolutionärt perspektiv på samhällsutvecklingen, säger vi socialister. Vad innebär det? Att vi är revolutionsromantiker och vänsterpartisterna realister? Nej, det handlar om att flytta fokus till gräsrötternas kamp underifrån och till ackumulering av klasskampserfarenhet hos vanliga arbetare – ett framflyttande av arbetarrörelsens positioner i den utomparlamentariska kampen.
Vi kan se vad som händer om man inte har detta fokus. Vänsterpartiets försök att ”vrida politiken åt vänster” leder inte bara till uteblivna resultat, det resulterar också i en ren kräftgång. I slutet av 90-talet ökade V:s röstetal i valen. Inte som ett resultat av egna meriter utan på grund av det omfattande missnöjet med de massiva nedskärningar som socialdemokraterna genomförde.
Kunde V dra någon fördel av detta? Nej, därför att fokus fortsatt låg på det parlamentariska schackrandet, inte på organisering underifrån. Medlemstillströmningen i början av 2000-talet lyckades man inte heller använda som en språngbräda för framsteg. Jämfört med 1980 hade partiets medlemsskara vid förra årets val reducerats med hälften. Efter det senaste valet, då många upprördes av rasisternas framgångar, fick V en ny tillströmning av medlemmar.

Det är inte långsökt att befara att det kommer att gå på samma vis den här gången. Vänsterpartiet befinner sig i en långvarig kronisk kris till följd av sin politiska inriktning. Ja, ska sanningen fram så är partiet, i sitt nuvarande skick, en stor bromskloss för radikalisering åt vänster. När unga människor väcks upp och söker aktivering i politiken så är det naturligt att man vänder sig till V. Resultatet blir i många fall antingen passivisering eller att man sugs upp i den parlamentariska praktiken.
I nuläget gör du som vill ha ett radikalt socialistiskt alternativ klokt i att vända dig till Socialistiska Partiet. Ännu ett litet parti, men om fler drar de logiska konsekvenserna kan vi utvecklas till ett salt i arbetarrörelsen som på sikt kan få saker att hända.

Från Veckotidningen Internationalen

AB AB2

Semestern snart slut

Den 22 augusti planerar Röda Lund att dra igång med bloggandet igen. Det vill säga samma dag som skolorna börjar i Lund och de flesta löneslavarna återgått till arbetet.

Vi syns!