”Jag tror pa Bibeln och pa Skapelseberattelsen och att Edens lustgard lag mellan de tva floderna Eufrat och Tigris i Mesopotamien. Det var dar som den forsta kanda konstformen agde rum, dansen. Och efter den, vad hande? Jo, precis som i skapandet av andra konstformer som skadespeleri, maleri och sang – de fick KRITIK. I alla fall da konsten utovas far konsten kritik… och manniskorna som utovar den far kritik.” – Gunilla Persson
Jag inser att det här är som att skjuta sig själv i foten. Att erkänna sånt som egentligen ska stanna innanför vardagsrummets fyra väggar. Men nu är det så, och jag erkänner: Det händer att jag kollar på Svenska Hollywoodfruar. Det började förstås med Anna Anka, som ju vi här på Röda Lund har en lite speciell relation till. Sen fortsatte det med en slags hatkärlek och nyfikenhet på Maria Montazami. Likaså kunde man skratta åt Agnes-Nicoles märkliga syn på sina egna förmågor när hon, verkar det som, på fullaste allvar tror att hon har ett uns av skådespelartalang. De tidigare säsongerna var helt enkelt lite smågulliga, småroliga och trevligt bisarra. Tills nu. Nu har nämligen Svenska Hollywoodfruar utvecklat sig till precis det genomvidriga uppvisandet av perverterad moral och svinerier som man hoppades på, alternativt fruktade, när man började glo på serien.
Jag vet egentligen ingenting om Gunilla Persson mer än att hon uppenbarligen beter sig som ett praktsvin och tycks tro att det är fullt normalt. Nämnde jag att hon var ”djupt kristen” också? Instängd i en bubbla av förljugenhet och dekadens har hon dock varit vänlig nog att låta resten av den svensktalande världen se vad hon går för och vad det är för människosyn som frodas hos vissa element inom den så kallade överklassen.
Det började med att hon ringde snuten på den kvinna hon anställt för att vårda sin morsa. Anledningen var att kvinnan helt enkelt gjorde klart för henne att hon ville ha sin lön, och att hon inte skulle utföra sysslor som inte ingick i arbetsbeskrivningen. Borgerlig klasspolitik på microplanet, alltså. När så snuten dök upp ljög hon ihop att den anställde hade slagit henne, vilket polisen utan konstigheter kunde få visshet om inte hade skett. Gunilla: Hade du glömt att ett kamerateam följde dig i hasorna eller hade människoföraktet stigit dig så åt huvudet att du kallt räknade med att snuten enkelt skulle ta parti för dig mot det lilla patrask som hade fräckheten att kräva sin rätt?
På sin blogg ”försvarar” hon sig och ger överklasshatet mer näring:
”Det varsta brottet i min mening var att sedan jag vaknade pa morgonen sa hotade manniskan med att lamna mamma om jag inte betalade, det i sig ar kriminellt nar man ar min mors vardarinna, det ar detsamma som att overge ett ettarig barn som nyss lart sig ga. Vem lamnar ett ett-tva-arigt barn ensamt, utan att bli straffad? Det ar i det skicket som min mor ar, hon ar likvardig det lilla barnet med en mycket hog, 95procentig fallrisk”
Nej, Gunilla Persson, det är inget brott att inte vårda din morsa. Speciellt inte när hennes dotter, som anlitat en, står en meter ifrån och tvärvägrar att betala ut lön. Vad i din fostran, i din uppväxt, och i ditt vuxna liv har fått dig att tro detta, Gunilla? Vilka värderingar är det du fått med dig genom åren, och i vilka sociala sammanhang har du snappat upp dem?
Ovanstående avsnitt fick mig, och många andra, att må direkt dåligt, och det blev inte bättre av att samma Gunilla lite senare uppenbarligen försöker få sin sjuka 9 åriga dotter att ställa upp i nån sorts ”talangjakt” och sjunga. I gårdagens avsnitt kom uppföljningen: Dottern kräks innan föreställning. Att ungen spyr är dock enligt morsan bara bra, för som hon sa till sin dotter:
– Vet du vad? Det är jättebra att du kräks, för då får du upp det här slemmet som sitter i halsen. Det är Gud som gör att du gör det, förstår du. Det är Jesus som ser till att du kräks nu. Jag har bett till honom. Och han såg att det satt otäckt slem i halsen. Det är det som gör att du kräks. Inte för att du är nervös. Det är jätte-jätte-jättebra att du kräktes.
Jag avslutar där och låter er läsare fylla i resten och dra slutsatser kring reklam-tv, barnuppfostran, värderingar och klassamhället. Jag pallar inte mer.
