Öppet brev till Annie Lööf

Bästa Annie, vi har förstått att du tycker att lägre löner är en bra medicin för att få fler i jobb. Vi tänkte ge dig lite fakta om hur det ser ut på arbetsmarknaden i dag och vilka nivåer på löner det handlar om.

Det finns ingen forskning som visar på något samband mellan
lägre ingångslöner och låg arbetslöshet. Det enda säkra resultatet av sänkta löner är att de som redan tjänar minst kommer att tjäna ännu mindre. Och i förlängningen innebär det sänkta löner överlag.
Du pratar om lägre ingångslöner och en flexiblare arbetsmarknad. För vilka undrar vi?

Anställda inom till exempel Hotell & Restaurangnäringen, Handeln eller städbranschen har en ingångslön på mellan 10 000 och 12000 kronor. Är det de som ska försörja sig på 25 procent lägre lön?

(…)

Avslutningsvis Annie, hoppas vi att du tänker om och som en liten upplysning så bifogar vi lägstalönerna i några av de vanligaste branscherna. Ge gärna en kopia till utbildnings- och finansministern också.

Lägstalöner i olika branschers nuvarande gällande kollektivavtal, i kronor:
• Hotell och Restuarang 11 925
• Installationstekniker 12 248
• Fastighets-Almega 9 360
• Handels-butik 11 892

Med vänliga hälsningar
Styrelsen för LO-distriktet i Stockholms län

Ur Aktuellt i Politiken

Aftonbladet: Vi förtjänar bättre
Kommunalarbetaren: Klasskampen förs uppifrån

DN1DN2DN3DN4SVDSVTEXPFbNtDA,DIHd.

Tre arbetare dog i går

Det är ju numera så att kapitalisterna föredrar att kallas ”arbetsgivare” och ”jobbskapare”. När arbetaren dör på jobbet borde väl då även detta vara något kapitalisten ”givit” och ”skapat”? Hos bloggvännerna Kildén & Åsman läser vi idag nämligen följande:

Tre arbetare dog i går

”Gårdagen blev en svart dag. Tre män dog i arbetsplatsolyckor. De fick aldrig en möjlighet att ens leva till den 75-årsdag där Fredrik Reinfeldt tycker att de ska ta ut pensionen.

I Eskilstuna avled en man som vid lastning klämdes till döds mellan två containrar, På Hägglunds Drives i Mellansel avled en man av sina skallskador och utanför Kungsbacka dödsstörtade ännu en i samband med ett husbygge.
Varje olycka var naturligtvis en tillfällighet och har sina särskilda omständigheter men tillsammans förstärker de den mörka bilden av de senaste årens utveckling.

Statistik från Arbetsmiljöverket
I vårt klassamhälle är vi inte ens lika inför döden. Som arbetare har vi inte bara sämre löner och sämre arbetsmiljö. Vi lever med mer skador och dör också tidigare än ”motparten”. Vårt ”livspussel” har inte så många bitar.

Under de senaste åren har dödsolyckorna ökat kraftigt. Fackförbundet Byggnads markerade i fjol genom att i ett I – majtåg bära en symbolisk likkista.

Bakgrunden är värre ackordsjakt. Större stress. Svartjobb och F-skattsedlar samt en politisk likgiltighet från den borgerliga regeringens sida att ge nödvändiga resurser till arbetsmiljöarbetet. Inte minst skyddsombuden saknar de resurser som behövs. Varje anställd vet att ett energiskt och kritiskt skyddsombud riskerar att först få foten när det är uppsägningar på väg. Framförallt på de mindre arbetsplatser där Miljöpartiet hand i hand med den borgerliga alliansen har begravt Lagen om anställningsskydd.”

Ytterliggare en anledning till ovanstående ökade dödstal i arbetet torde även vara bemanningsföretagens expansion. Oerfarna, unga, arbetare  hamnar i en arbetsuppgift de inte har tillräcklig kunskap och vana av, och riskerar därför att utsätta sig själva och andra för olyckor.


DN
 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 SvD GP HD SkD AB AB2 AB3 SVT

Vem är din semestervikarie?

Varje vår duggar semesterdiskussionen tät i medierna: ”Så blir vädret på semestern”, dvs så förutspås sommarvädret bli i slutet på juli då alla ligger på stranden och jobbar på brännan alternativt har åkt iväg på den årliga chartern. I år har debatten berikats med erbjudandet om semesterbonus för den som avstår semester och går in och arbetar istället eftersom behovet av vikarier är skriande inom vissa verksamheter.

Det här inlägget kom till efter att i åratal vid samma tidpunkt varje år ha upplevt samma irritation över vem som har tolkningsföreträde och vems verklighet som beskrivs och tas för given i semesterdebatten. För ”alla” ligger inte på stranden. Själva begreppet semester förutsätter faktiskt för de allra flesta en parhäst- semestervikarien. Vem är då denna semestervikarie? Ofta är det en ung person, nyutbildad eller under utbildning eller någon som varit arbetslös men som nu får chansen att få en ”fot in på arbetsmarknaden”.

Vem har råd med detta?

Min egen verklighet ser ut såhär: Under juni söker inte särskilt många semester längre, vilket innebär att jag då får lite jobb men så fort vi kommer in i juli blir det flera pass och de två sista veckorna i juli är högsäsong då de gärna ringer in mig på mer än heltid. Det är nämligen då ”alla” ligger på stranden och jobbar på brännan. Men jag får väl min semester i juni kanske någon invänder? Ja, om det bara inte var så att jag alltid är pank då. Semestervikariens ständiga dilemma är timanställningen, vars lön alltid betalas ut månaden efter. Om januari är månaden då många vänder på sparbössan efter vidlyftig julshopping, så är juni månaden då studenterna pantar burkar.

Rätten till betald semester är naturligtvis en viktig fråga och en kollektiv rättighet som det aldrig får tummas på för de som redan har rätt till den. Men är det inte dags att studenterna får rätt till betald semester? Och varför inte de arbetslösa och sjukskrivna också? För att inte tala om de som jobbar som timvikarier året runt? De senare har förvisso semestertillägg på lönen men att ta ledigt som timvikarie och ha semester på sparade pengar är snarare än teoretisk konstruktion än en realitet eftersom timvikariens tillvaro är på chefens villkor.

Min förhoppning är att detta perspektiv i större utsträckning ska finnas med när vänstern diskuterar våra rättigheter kring semester i fortsättningen. Att utgå från att alla har industrisemester är förlegat om det någonsin varit aktuellt. Möjligheten att kunna koppla av och återhämta sig är beroende av tryggheten i att ledighetens längd på förhand är bestämd och att den ekonomiska tryggheten är ordnad. Bland personer under 30 är den betalda sommarsemestern sällsynt och faktum är att stora grupper i samhället står utanför den.

I ljuset av detta är arbetsgivarorganisationen Almegas utspel om att det är förlegat med sommarsemester ett hån rätt upp i ansiktet på många människor. Jag skulle nog t.o.m. vilja påstå att det gör mig förbannad.

Läs också: Lön på ditt sommarjobb

Svensson: Förvirrade högerförslag

Aftonbladet AB

Slutkörd bilindustri?

När klimatförhandlingarna havererat i Köpenhamn och Cancun går det inte längre att hoppas att de som styr världen ska rädda den. Hoppet måste istället sökas underifrån, bland oss själva. Det är den tanke som genomsyrar den bok Lars Henriksson skrivit om klimatet, bilismen och bilindustrin.

Billobbyisternas framgångsrika arbete alltsedan 1950-talet har lett till ett ohållbart transportsystem i ett ohållbart samhälle. Nu har det blivit nödvändigt med drastiska motåtgärder för att möta klimathotet.

På vägen tvingas Henriksson avliva myten om »den gröna bilen« men visar med andra konkreta exempel hur bilindustrin själv kan bidra till lösningen. Med sin flexibilitet och inriktning på massproduktion är den som klippt och skuren för att ta täten i en omställning av våra transport- och energisystem.

Av sig själv lär det dock inte ske, därtill är dagens ekonomi alltför uppknuten till den privata vinstjakten. Men om de som arbetar i bilindustrin gör klimatomställning till en fråga om att försvara jobben kan det bli möjligt.

7 mars 2011 kommer Slutkört ut i handeln. Den kan redan nu beställas från Ordfront förlag för 179 kronor. Maila till order@ordfront.se och ange ”Förhandsbeställning Slutkört” i ämnesraden.

* Lars Henriksson. Frilansskribent och debattör, men framför allt sedan slutet av sjuttiotalet bilarbetare vid Volvo Personvagnars monteringsfabrik i Torslanda. Fackligt aktiv inom Metall på olika sätt sedan dess och medlem i Socialistiska Partiet.

Tillsammans med arbetskamrater ger han ut fabrikstidningen Kvasten.


Systemskiftet

Systemskiftet , posted with vodpod

Och idag läser vi Röda Malmö:

Klyftorna ökar i samhället

Irländskt sparpaket drabbar svaga hårt, läser jag idag. Bland dem som får ta största smällarna finns pensionärer och lågavlönade. Bankerna har orsakat krisen, de fattiga får betala. EU ger stöd för att rädda sina egna banker och finansherrar, men vanligt folk får stå för notan.

Konsekvenserna av den kapitalistiska sjukan breder ut sig även i vårt land. Konstant hög arbetslöshet och ökande klyftor i samhället får naturligtvis genomslag på en rad områden. Idag läser jag rubriken Allt fler barn beroende av bidrag. På de senaste fyra åren har antalet barn som lever med långvarigt ekonomiskt bidrag, tidigare kallat socialhjälp, ökat med tiotusen till idag drygt 54 000.

Då är detta förmodligen bara toppen på ett isberg eftersom det är så fruktansvärt svårt att få något bidrag att många ger upp. Idag ska folk nästan ha gått under, svultit ihjäl eller blivit vräkta innan de får någon hjälp, om ens då. Reglerna behöver ändras och bidragen höjas. Det måste bli lättare för människor i nöd att få hjälp, men framför allt måste samhället förändras så att människor inte hamnar i elände.

Men överklassen sitter i orubbat bo. Mångmiljonlöner trots kris, läser jag. Medan barn i familjehem eller på institution är en eftersatt grupp.

Så förstärker Alliansregeringen de växande klassklyftorna. Anonyma privata givare stoppar 80 miljoner i fickorna på moderaterna och vill naturligtvis ha valuta för pengarna.

Vad var det vi sa?

Under 90-talet skedde en hel del konkurser och företagsnedläggningar. Men vad som samtidigt skedde – och har fortsatt ske – var neddragning av bemanningen på i stort sett alla arbetsplatser i Sverige. Nedskärningar, omorganisationer och uppsägningar genomfördes under skydd av krisen. Man hotade med nedläggnings- och konkursrisk även när någon sådan inte fanns.

På alla dessa arbetsplatser varnade vi för konsekvenserna. På en del ställen öppet och stridslystet. På andra ställen hördes varningarna bara som suckar i pausrummen, men de fanns där.

Vi sa: Om ni ska minska bemanningen och vi ändå ska klara arbetsuppgifterna, så kommer fler att bli stressade och fysiskt överansträngda. Sjukfrånvaron kommer att öka.

Vi sa: Om ni tar bort de där tjänsterna, så kommer vi som blir kvar att få ägna åt oss fel saker, och det kommer att göras misstag på grund av sämre samordning.

Vi sa: Om ni genomför den där nedskärningsplanen, så kommer kvalitén att bli sämre på de varor/tjänster som vi producerar. Vi kommer inte att hinna ta hand om de barn som har svårigheter / gallra bort fula limpor / hålla rent på sjukhusgolven / genomföra förebyggande underhåll / plocka bort utgångna varor på hyllorna / korrekturläsa före publicering / laga de trasiga bilarna/bussarna ordentligt / osv. osv.
Alla som varit med om något liknande på sin arbetsplats, kan lägga till sina varningar på denna lista.

Om man påminner sig om vad vi varnade för, så blir samhällsutvecklingen fullkomligt logisk. Om man – bara som ett räkneexempel – minskar bemanningen från fyra till två vårdare för tjugo åldringar, så blir konsekvenserna:

Två vårdare får ett stressigare arbete. Två vårdare blir arbetslösa. (Eftersom de två stressade vårdarna ofta blir sjuka, så får en av de arbetslösa ibland rycka in som timvikarie.) Tjugo åldringar får sämre vård. Anhöriga till tjugo åldringar får mer stress och oro i sitt liv. Ett vårdbolag får högre vinst.

Multiplicera detta med 1000 avdelningar för åldringsvård:
2000 personer får ett stressigare arbete. 2000 personer blir arbetslösa. (Eftersom de 2000 stressade vårdarna ofta blir sjuka, så får ett antal av de arbetslösa rycka in som timvikarier.) 20 000 åldringar får sämre vård, osv.

Multiplicera vidare med alla sorters arbetsplatser: Skolor, daghem, fabriker, restauranger, städfirmor, försäkringskassor, tidningar, sjukhus, affärer…

Varför har sjukligheten ökat? Varför har vården blivit sämre? Varför kraschar maskinerna på den här arbetsplatsen? Varför sjunker kvalitén på så mycket? Varför har det blivit så rörigt här? Alla dessa frågor kan besvaras med en motfråga: VAD VAR DET VI SA?

Om man inser vad som hänt, så inser man också att uttrycket ”det som är bra för företagen är bra för folket” fullkomligt söndersmulas. Det som händer är något totalt annat: Det går bättre för företagen därför att det går sämre för folket. Vinsterna ökar därför att fler är arbetslösa.

Sammanfattningsvis: Effekten av färre arbetande och fler arbetslösa är: högre vinster och sämre samhälle.

Mitt tak är en annans golv.
Min stress på brödfabriken är en annans smaklösa bröd.
Min sjukhusinfektion är en annans arbetslöshet.
Och min arbetslöshet är en annans vinst.

Av: Frances Tuuloskorpi
AB AB2 svd svd2 svd3 dn dn2 dn3 dn4 dn5 gp

Sossarna skämta aprillo?

I ett avsnitt av serien Seinfeld spånar George och Jerry på en programidé. Det handlar om att göra ett pilot-avsnitt där Seinfeld blir tilldelad en butler. Sossen Carin Jämtin måste ha sett avsnittet, och tagit idén ett steg längre. Hon vill att alla ska ha en butler! I T-banan!

Det är alls inget fel i att tänka över hur staden är planerad. Att förlägga service lättåtkomligt och smidigt. Men istället för att plädera för en sänkning av arbetstiden – vilket hon avfärdar utan argument – så ska nu alltså minuter vinnas på att man kan beställa en matkasse på tuben. Så här resonerar hon:

”– Sjuttio procent av alla stockholmare åker kollektivt till jobbet. De flesta åker tunnelbana eller passerar en station och då kan man väl placera de här tjänsterna på samma ställe, säger Jämtin.

I praktiken skulle förslaget genomföras med en ny fastighetsstrategi som styr hur man använder t-banestationerna samt ny policy om var kommunal verksamhet som bibliotek och barnomsorg ska placeras.

– T-banestationerna är väldigt olika. I Gullmarsplan, där jag är nu till exempel, finns tomma lokaler och där skulle man kunna se skillnad redan nästa sommar. Om 70 000 stockholmare passerar här varje dag skulle de kunna hämta mat eller tvätt här.”

Ännu en reform för att alienera oss och få sociala relationer till att handla om att köpa, köpa, och köpa. För i själva verket är det inte att förbättra för människan och avstressa vår vardag hon verkar vara ute efter. Istället handlar det om att vi ska jobba och stressa mer. Nu ska vi – enligt hennes förslag – även jobba på väg till jobbet! Som det står i förslaget: ”Bättre bredband i hela kollektivtrafiken så att stockholmarna kan använda sin värdefulla restid till att jobba.” Begreppet ”arbetarparti” har fått en ny innebörd.

Själv anser jag att sossarma och facket ska ta strid för att tiden vi använder för att ta oss till arbetet ska dras av från arbetstiden. Det skulle inte minst vara en rättvisereform för förorternas invånare.

Från Chaplins film Moderna Tider. Tänk så mycket tid vi skulle spara med en maskin som hjälper oss att äta!