- Är du inte stolt över ditt land?

- Är du inte stolt över ditt land?
Vi känner väl alla igen frågan som brukar sägas lite sådär indirekt som ett påstående:
– Klart du är stolt över ditt land!?

Ja, vem är inte det? Själv brukar hemlängtan drabba mig efter bara några dagar på resande fot. Det spelar inte så stor roll om jag är i Göteborg eller om jag rest iväg till något europeiskt land på semester. För oavsett hur härligt, varmt, skönt, nytt och spännande det är så kommer snart tankarna om hur mycket jag tycker om det Skåne där jag är uppvuxen. Släkten, vännerna, landskapet, minnena eller bara att kunna lägga sig i sin favoritpark och läsa en bok i solen. När en svensk under OS står högst upp på pallen och ”Du gamla du fria” spelas får jag rysningar. Ibland kommer till och med glädjetårar. Om jag råkar se ett utländskt program där Sverige nämns spetsar jag omedelbart öronen och känner inte sällan stolthet. Jo, jag är stolt över mitt land. Det är nog de flesta människor, oavsett var på jorden de bor. Läs mer

Sjuksköterskestudenter manifesterar i Lund

Manifestation för högre löner
Stortorget Lund
24 april 17.00

”Inte under 24 000 har varit ett hett ämne de senaste månaderna och vi gör det ännu hetare!

Sjuksköterskestudenterna i Malmö och Lund har gaddat ihop sig och tillsammans kommer vi att genomföra en manifestation på Stortorget i Lund för att visa vår avsikt att sätta en rimlig lägstanivå för sjuksköterskelöner år 2012.

Vi förklarar härmed 24 000 kr/mån vara den absolut lägsta rimliga lönen för en legitimerad sjuksköterska. Manifestationer genomförs samtidigt också av lokalgrupper på andra håll i landet.

Kom och lyssna och visa vad du tycker att du är värd!”

Anmäl dig på Faccebook-eventet: Inte under 24 000 – manifestation den 24 april på Stortorget i Lund

Visst finns det pengar – men var?

Ibland när man sitter uppe och har tråkigt om kvällarna kan man få för sig att göra saker man inte brukar. Så var det denna kväll då jag råkade gå in och läsa SCB:s statistik över hur inkomsterna förändrats. Det som intresserade mig mest var utvecklingen från 1991-2010. Själv blev jag tonåring på 90-talet och fick mina första politiska insikter under det årtionde då politikerna upprepade sig som trasiga LP-skivor om att ”det finns inte pengar”. Det tragiska är att så låter det fortfarande. Och att det finns brist på pengar kan inte minst åtskilliga föräldrar tala om. Allt fler barn växer upp i fattigdom.

Hursom så bestämde jag mig för att föra in SCB:s siffror i diagram. Diagram kan vara lite knivigt, och själv är jag varken matematiker eller statistiker, men jag ska försöka förklara vad det är ni ser i diagrammet. De röda staplarna representerar Sveriges befolkning uppdelade efter hur deras *disponibla inkomst förändrats. Stapeln längst till vänster visar den fattigaste tiondelens inkomstförändring och stapeln till höger den rikaste tiondelens. Som en parentes har jag dessutom lagt till en stapel – den svarta. Den visar de rikaste fem procenten. Egentligen ingår ju dessa fem procent i den röda stapeln direkt till vänster – den rikaste tiondelen – men jag har här lyft ut den till allmän beskådan. Anledningen till att jag tog med denna stapeln är för att det var intressant att visa hur otroligt mycket dessa fem procent fått i ökad disponibel inkomst. (Man kan ju undra hur det sett ut om det funnits siffror på den rikaste en procenten). Hoppas ni hänger med, annars får ni fråga.

Staplarna visar alltså hur många tusen kronor varje individ fått i löneökning i snitt i de olika tiondelarna mellan åren 1991-2010. För den fattigaste delen är alltså detta 4 700 kronor och för den rikaste tiondelen 242 000 kronor per år. Bryter vi ner detta till månader har den fattigaste tiondelen fått 392 kronor mer att röra sig med i månaden. Den rikaste tiondelens individer har däremot i snitt fått  20 167 kronor mer att spendera varje månad. För ett hushåll där båda tillhör samma tiondel  har man fått 784 kronor, respektive 40 334 kronor mer i månaden.

*Disponibel inkomst=Inkomst minus skatt. 

Äh, va tusan! Vi tar ett diagram till, och denna gång om hur förmögenheterna är fördelade. Samma princip. De med minst är stapeln till vänster, och de med mest är stapeln till höger.

Så nog finns det pengar alltid. Frågan är hur dessa ska fördelas.

Röda Malmö: Den svenska fattigdomen
Svensson: Barnfattigdomen ökar i takt med ökade klassklyftor
SCB: Disponibel inkomst inklusive kapitalvinst – individer i decilgrupper

Är vi alla en enda medelklass?

Ett samtal om klass; den kanske avgörande frågan för alla som betecknar sig som socialister eller vänster. Målsättningen med detta panelsamtal är att utifrån deltagarnas tre olika infallsvinklar (egen klassbakgrund, forskning samt facklig arbetsplatskamp) belysa hur den svenska arbetarklassen egentligen ser ut idag. Och framför allt via en öppen diskussion med publiken sedan ställa frågan om hur vi kan gå vidare för att i sista änden avskaffa klassamhället. Medverkande: Åsa Linderborg, Göran Ahrne och Erik Helgeson. Moderator Björn Rönnblad. Från Socialistiskt forum i Stockholm 19 november. Arrangör tidskriften Röda rummet.

Tid är pengar

Förmögenhetsfördelning i Sverige

Man brukar säga att tid är pengar. Det finns nog få ordspråk som är så sanna som just detta. Orden blir extra tydliga när man bryter isär och tittar djupare in i dess betydelse, och ser hur de beskriver de olika verkligheter vi människor upplever.
Eftersom tid är pengar blir också pengar en mätare av den tid vi lever. Det går att statistiskt tydliggöra detta genom att jämföra mellan de som har mycket pengar och de som har lite.

Det svenska klassamhället visar sig i hur dessa pengar är fördelade. Men pengar är svåra att begripa. Lika svårt för en miljardär att förstå vad det innebär för en fattig att en tand gått sönder och behöver betalas, lika svårt är det för en fattig att förstå vilket oerhört överflöd som den svenska överklassen badar i. De rikas vräkiga villor ligger i stadsdelar som vi andra aldrig besöker. Och även om vi skulle göra det så skulle få våga klättra över murarna och se in i husen. Men vi kan få en bättre förståelse för klassamhället om vi pratar om något vi alla kan relatera till: Tid.

När vi delar upp det svenska folket utifrån hur mycket pengar de förfogar över ser vi hur mycket de rika respektive fattiga i det här landet har att röra sig med. Eller i det här fallet: Hur mycket tid de har.

Sveriges statistiska centralbyrå (SCB) lär oss följande, enligt deras statistik från 2007:
En fjärdedel av svenskarna blir – när vi låter pengar omräknas till tid – aldrig födda. De har alltså inga pengar. Tvärtom så är de skuldsatta. Deras tid är minus. Tittar vi på de som ligger i mitten – ”medelsvensson”, som det heter – så hinner dessa omräknat från pengar bli 5 år gamla innan de dör. Hur gammal blir då den rikaste tiondelen – de 10% med mest förmögenheter? Svaret är 528 år.

Men detta var bara för att åskådliggöra en del av klassamhället. Den verkliga tiden – den vi har innan vi levt vårt liv och till slut begravts. Hur ser den ut? Kan vi hitta några skillnader där?

Mellan Västra- och Södra Innerstaden i Malmö är det ungefär en kilometer. Det tar alltså runt 10 minuter att i normal takt gå mellan de olika stadsdelarna. För de som bor där tar det emellertid 8 år. Åtta år är nämligen det som skiljer levnadslängden mellan en man i västra och en man i södra innerstaden. När den genomsnittlige mannen i södra innerstaden dör vid 70 års ålder har mannen en kilometer bort 8 år kvar att leva. Det här är verkliga saker, mina vänner. Det är åtta år av liv. Åtta år innan mörkret, innan evigheten av intighet, innan vi inte längre kan hålla om dom vi älskar, eller helt enkelt vara dom vi är. Som sagt: Tid är pengar. Om klassamhället någonsin känts ogreppbart så torde väl faktumet om skillnaden i livet och döden visa vad vi har att göra med.

Idag tar jag tåget in till Malmö för att försöka demokratisera tiden. Jag gör det inte för de tio procenten i toppen utan för den majoritet som i ekonomiska tidsmått mätt aldrig får uppleva sin första kyss. Jag hoppas vi ses på Stortorget klockan 15.00. Occupy Malmö. Vi ses!

Röda Malmö: Kom ut och ockupera
Kildén & Åsman: -Giriga svin styr våra företag
Rickard Warlenius: Lägg inte skulden på de fattiga

SVD,DN, AB

Svenskarna vill ha välfärd

”De enda samhällsskikt med vars stöd socialdemokratin någonsin kunnat regera är arbetande människor, i arbetarklassen och den lägre medelklassen. Det är de samhällsskikt som har ett egenintresse av ökad jämlikhet.”

Forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har i den omtalade boken ”Jämlikhetsanden” visat att ökade inkomstskillnader leder till ökade hälsorelaterade och sociala problem, allt från hög spädbarnsdödlighet till kriminalitet och dålig läs- och skrivkunnighet hos skolelever, till sänkt förväntad livslängd.

En motsatt ståndpunkt har sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, Filippa Reinfeldt, som i flera intervjuer upprepat: ”Vi vårdar inte hus utan människor.” På så sätt försvarar hon att Vårdval Stockholm tagit bort alla extra resurser till primärvården i socialt och ekonomiskt utsatta områden. Ojämlikheten i vården har ökat.

Att hon säger så, bör inte förvåna. Det handlar ytterst om borgarklassens egenintressen och om kapitalismens logik. Budskapet att ökade inkomstklyftor leder till ökad ekonomisk dynamik har förstärkts under den nyliberala epoken, de senaste 30 åren, och att gå emot det är att gå emot kapitalismen i vår tid. Det kan man inte vänta sig av Filippa Reinfeldt.

Möjligen kan man vänta sig något annat av socialdemokraterna. Nu kan vi läsa i en artikel i Dagens Medicin 15 december att socialdemokraterna i Stockholmslandstinget vill kompromissa om vårdvalsreformen. Syftet är att få till stånd ett mer rättvist system, men det är ändå uppseendeväckande. Vårdvalets negativa effekter för multisjuka äldre, för låginkomsttagarområden och för vårdpersonalen, handlar inte om detaljer. Att Stockholmsalliansen skulle ge upp den fria etableringsrätt som gjort att flest nya resurser hamnat i välbärgade områden är knappast troligt, när riksdagen redan lagstiftat om densamma.

De senaste veckorna har vi sett flera liknande socialdemokratiska sidbyten. Socialdemokraterna fick med V och MP på att gå till val på en politik, där de praktiska förslagen låg så nära de borgerliga som möjligt. I flera frågor där det ändå fanns en viss skillnad – a-kassan, Afghanistan, FRA-lagen, skatterna – har partiet eller ledande partiföreträdare efter valet skyndat att göra avbön. Det tycks bottna i analysen att socialdemokraternas enda chans att få regera igen är att de blir bättre än borgerliga partier på att föra borgerlig politik.

Driver S den linjen på grund av räddhågsenhet och brist på självförtroende som Lars Ohly menar i en debattartikel i Dagens Nyheter 19 december? ”De vågar inte stå för något som kan uppfattas som samhällsförändrande”, skriver Ohly. Sådant politiskt psykologiserande är en lika ytlig förklaring, som när Ohly på valnatten talade om ”valvinden” som gått emot de rödgröna.

De enda samhällsskikt med vars stöd socialdemokratin någonsin kunnat regera är arbetande människor, i arbetarklassen och den lägre medelklassen. Det är de samhällsskikt som har ett egenintresse av ökad jämlikhet. Det är inte, som det ibland framställs i debatten, ett krympande ”särintresse”. I en rapport som sociologen Stefan Svallfors nyligen presenterade framkommer att över 80 procent av de tillfrågade anser att det offentliga ska ansvara för skola och sjukvård. 66 procent var beredda att höja skatterna för sjukvårdens skull, och 60 procent för skolornas skull.

Men för att få dessa samhällsgruppers stöd, måste S ompröva hela sin politik och säga nej till systemskiftet – som kommer att ha gått så oerhört mycket längre ifall det inte kraftfullt utmanas under åren fram till nästa val. Det vill inte socialdemokratins ledning. Det har den inte velat på många år – men dilemmat har blivit skarpare under trettio år av offensiv från kapitalägarna och deras politiker.

Vad vill vi andra? Att vänsterpartiet har fått 3 000 nya medlemmar trots valförlust innebär att det finns så många som inte är opportunister, utan som vill göra något själva. Utmaningen för vänsterpartiet blir att aktivera sig i motståndet mot de accelererande samhällsförändringarna, istället för att till varje pris försöka komma in i S-stugans värme. Utmaningen för oss alla blir att oförtröttligt söka efter vägar att visa motståndet och göra alternativen kända och trovärdiga.

Den broschyr som LO-distriktet i Stockholms län tagit initiativ till och som sammanfattar ”Jämlikhetsanden” har följande rubrik: ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i.” Det är just för att flertalet inte vill ha en sådan skada som kampen för välfärden och för jämlikheten har en chans.

Ursprungligen ledare i Internationalen v 51/2010

SvD DN AB AB2 Exp Svt