Möten i Lund och Malmö om klimatet

Lars Henriksson, metallarbetare och SP-medlem, turnerar just nu runt om i landet med sin nya bok Slutkört (Bokförlaget Ordfront). I Skåne kommer följande möten att hållas:

LUND:

MALMÖ:

Ur boken Slutkört (Bokförlaget Ordfront) av Lars Henriksson:

”En majdag 1978 uttalade jag mitt livs mest betydelsefulla lögn. Jag var 19 år och stod i kö på Volvos anställningskontor i Torslanda. Killen framför mig sa att han ville ha sommarjobb, men fick svaret: »Det har vi inga« och vände snopet om. Jag, som tänkt fråga detsamma, omformulerade snabbt mitt ärende och sa helt enkelt att jag sökte jobb, blev anställd och gick nöjt hem. De kunde ju inte gärna tvinga kvar mig efter sommaren, tänkte jag. 32 år senare är jag fortfarande kvar i monteringsfabriken och mycket vatten har runnit under broarna, och många bilar har kört över dem  sedan dess.

På Volvo i Göteborg slog det till på allvar en decembermorgon 2008. Efter ett halvår av vånda stannades monteringsbanorna och förmännen visade overheadbilder i tio minuter. Var och en skulle under dagen kallas in för ett kort samtal och komma ut med ett vitt kuvert som antingen skulle vara tomt eller innehålla en uppsägning. Banan startade och vi började jobba i väntan på våra samtal.

Idag rullar banorna på lika snabbt som innan krisen och allt verkar normalt. Men det är en synvilla. Överproduktion och kris lurar runt hörnet och minst en Volvofabrik ska byggas i Kina. »Ordförande Li«, som en del av ledningen utan självironi kallar den nye ägaren, har inte köpt Volvo av välgörenhet.

Det tyngsta hotet mot våra jobb kommer dock varken från kreditkriser eller kinesiska låglönefabriker. Det kommer från produkten själv, de bilar jag och mina arbetskamrater kör ut ur fabriken en gång i minuten.”

Slutkörd bilindustri?

När klimatförhandlingarna havererat i Köpenhamn och Cancun går det inte längre att hoppas att de som styr världen ska rädda den. Hoppet måste istället sökas underifrån, bland oss själva. Det är den tanke som genomsyrar den bok Lars Henriksson skrivit om klimatet, bilismen och bilindustrin.

Billobbyisternas framgångsrika arbete alltsedan 1950-talet har lett till ett ohållbart transportsystem i ett ohållbart samhälle. Nu har det blivit nödvändigt med drastiska motåtgärder för att möta klimathotet.

På vägen tvingas Henriksson avliva myten om »den gröna bilen« men visar med andra konkreta exempel hur bilindustrin själv kan bidra till lösningen. Med sin flexibilitet och inriktning på massproduktion är den som klippt och skuren för att ta täten i en omställning av våra transport- och energisystem.

Av sig själv lär det dock inte ske, därtill är dagens ekonomi alltför uppknuten till den privata vinstjakten. Men om de som arbetar i bilindustrin gör klimatomställning till en fråga om att försvara jobben kan det bli möjligt.

7 mars 2011 kommer Slutkört ut i handeln. Den kan redan nu beställas från Ordfront förlag för 179 kronor. Maila till order@ordfront.se och ange ”Förhandsbeställning Slutkört” i ämnesraden.

* Lars Henriksson. Frilansskribent och debattör, men framför allt sedan slutet av sjuttiotalet bilarbetare vid Volvo Personvagnars monteringsfabrik i Torslanda. Fackligt aktiv inom Metall på olika sätt sedan dess och medlem i Socialistiska Partiet.

Tillsammans med arbetskamrater ger han ut fabrikstidningen Kvasten.


Det finns alternativ – Kubas ekologiska exempel

”Ett slående uttryck för Kubas framgångar inom jordbruket är att det idag går åt en kalori för att producera fem, i jämförelse med EU där det krävs tio kalorier för att producera en.”

” Klimatförhandlingarna är på rätt köl igen- Cancún ett steg på vägen mot det som krävs ”, utbrast miljöminister Andreas Carlgren då FN:s klimatmöte COP16 avslutats i Cancún i Mexico. Trots den optimism som miljöministern och övriga delegater från den industrialiserade världen sökte påskina var det konkreta resultatet tämligen magert.

De viktigaste besluten var målsättningar om max två graders temperaturhöjning, om att etablera en global klimatfond och att löftena om minskade utsläpp enligt överenskommelsen i Köpenhamn skall formaliseras som en del av FN-processen.

Kritiken lät heller inte vänta på sig. Bolivia reserverades sig, som enda land på mötet, mot den gemensamma uppgörelsen och menade att den blott var en seger för den hållning som de rika länderna representerade. Indien och andra utvecklingsländer hade krävt att Kyotoprotokollet skulle förnyas eftersom det garanterar att i-länderna tar det huvudsakliga ansvaret för minskningen av växthusutsläppen. De två största utsläppsländerna – USA och Kina – vägrar emellertid fortfarande att skriva under protokollet. Det fick Ryssland, Japan och Kanada att hota med avhopp från förhandlingarna.

Även från svenska politiker
har skarp kritik framförts, exempelvis betecknade ordföranden i miljö- och jordbruksutskottet, socialdemokraten Matilda Ernkrans, överenskommelsen som ” en klen tröst för alla de miljontals människor som idag lever med klimatförändringar.” Kanske sammanfattas resultatet av mötet bäst av en ledarartikel i Ludvika tidning, från 13 december, som ” pausmusik fram till nästa klimattoppmöte i Sydafrika om ett år. ” Istället för att skjuta besluten framför sig borde Cancúnmötets samlade auditorium låtit sig inspireras av det enda landet i världen som tagit avgörande steg mot ett ekologiskt hållbart samhälle, nämligen Kuba.

Under nästan tre decennier hade Sovjetunionen ett avgörande inflytande på Kubas jordbruk. Nära 80 procent av jorden var statligt ägd och i huvudsak inriktad på storskaligt exportjordbruk – med flitig användning konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Då Sovjetunionen upplöstes förlorade man både sin främsta importör av socker och leverantör av olja och andra insatsvaror till jordbruket. Den ekonomiska kris som blev följden förvärrades av att USA På 1990-talet införde Helms-Burton och Toricellilagarna som ytterligare skärpte den blockad USA påtvingat Kuba sedan 1961.

Till följd av detta tvingades kubanerna att utveckla ekologiska alternativ inom jordbruket. Man har anlagt stadsnära grönsaksodlingar, där idag 50 procent av Havannas behov av grönsaker odlas ekologiskt, vilket även starkt reducerar dyra och miljöförstörande transporter. Solceller och vindkraft har i allt högre grad ersatt oljan och år 2006 byttes alla lampor ut mot lågenergilampor. Samma år skrev Världsnaturfonden (WWF) i sin årsrapport att Kuba var det enda landet i världen som utvecklades genom att bedriva hållbar ekonomisk utveckling.

År 2010 fick Kuba också gratulationer från FN-organet FAO, eftersom den kubanske forskaren Humberto Rios Labrada tilldelats Goldman Environmental Prize i USA . Priset kallas ibland för ” Det Gröna nobelpriset ” och är världens största miljöpris på gräsrotsnivå. Labrada fick priset för sin metod att ha introducerat olika fröer, växelbruk och organiska bekämpningsmedel i syfte att öka skördarna och förbättra miljön.

Ett slående uttryck för Kubas framgångar inom jordbruket är att det idag går åt en kalori för att producera fem, i jämförelse med EU där det krävs tio kalorier för att producera en. Fortfarande måste emellertid Kuba importera stora delar av sitt livsmedelsbehov. Den rådande blockaden fördyrar också denna import. För den kubanska revolutionens utveckling är det därför av stor vikt att man lyckas öka volymen på avkastningen inom det ekologiskt producerande jordbruket. Idag är 20 procent av jordbruket kvar i statlig regi, medan en allt större del drivs i mindre enheter, som familjejordbruk. Jorden kan emellertid inte köpas och säljas utan endast brukas i olika former.

Debaclet i Cancún påvisade än en gång att det världskapitalistiska ekonomiska systemet är oförmöget att lösa de globala miljöproblemen. Som kontrast till detta visar Kuba på nödvändigheten av en planerad hushållning för att kunna kombinera bindande och varaktiga ekologiska framsteg med förbättrade levnadsvillkor för hela befolkningen.

Röda Lidköping: COP15: Polisen bröt mot lagen med preventiva gripanden

sds sds2 dn dn2

Klimatmötet i Cancún

”När världens regeringar fortsätter att böja sig för storföretagens krav synliggörs sambandet mellan kapitalismens strukturer och klimatförändringarnas obönhörliga framskridande.”

Den 29 november började det igen: COP16 – försöket att få 194 länder att komma överens om ett klimatavtal som inte bara ska ersätta det gamla Kyotoavtalet – som går ut 2012 – utan även rädda världen från katastrofala och oåterkalleliga klimatförändringar. Klimatmötet i Köpenhamn förra året slutade med att inget avtal alls skrevs under och att klyftan mellan nord och syd ytterligare synliggjordes. Det är svårt att känna optimism inför COP16 i Cancún, Mexiko. Inte enbart för att Köpenhamn slutade så snöpligt som det gjorde – det var tyvärr bara ett av många misslyckanden i kampen mot klimatförändringarna, som underminerats å det grövsta av industriernas påtryckningar och av ovilliga, alternativt undfallande regeringar. George Monbiot kallade nyligen responsen på klimatkrisen för ”det största politiska misslyckandet världen någonsin skådat”. Det är inte små ord, men om man tittar på vilka de förväntade effekterna en fullskalig klimatkris kommer att få är de kanske berättigade.

Det är bara att konstatera: Världen ligger risigt till. Monbiot visar att EU:s utsläppshandelssystem (carbon trading system) är helt verkningslöst. Industrins minskade utsläpp under den ekonomiska krisen har gjort att flera stora koldioxidbovar kunnat spara utsläppsrätter – som de istället kan utnyttja under kommande faser i handelssystemet.

FN-organet WMO (World Meteorological Organization) visar att växthusgaserna koncentration i atmosfären – bland annat koldioxid, metan och dikväveoxid – har nått de högsta nivåerna någonsin sedan industrialiseringens början.

World People’s Conference on Climate Change and the Rights of Mother Earth som hölls i Cochabamba, Bolivia, i april i år, slår fast att det är fullt möjligt att den globala uppvärmningen stiger med minst två procent i kölvattnet av Köpenhamnsfiaskot. Om detta händer, menade de församlade aktivisterna, finns det en femtioprocentig risk för att skadorna som åsamkats jorden aldrig kommer kunna återställas.

Mellan tjugo och trettio procent av alla arter riskerar att utplånas. Matproduktionen kan komma att minska drastiskt, vilket kommer att leda till mångfalt mer utbredd svält än vad vi redan nu kan bevittna. Vi känner redan till de förväntade katastroferna. De församlade i Cochabamba tvekar inte om vad som ligger bakom oförmågan att stoppa det så enormt drastiska hot mot världen och mänskligheten som klimatförändringen utgör: det kapitalistiska systemet, skriver de i sin överenskommelse. Det finns ingen större förhoppning om att de församlade regeringarna i Cancún kommer att dra samma slutsats. Förhoppningen är mycket liten att nord – EU och USA – kommer att närma sig de sydliga ländernas krav på mer jämlika och utjämnande utsläppsmål; att de som släpper ut mest minskar mest och kompenserar för sin stora utsläppsandel. Och kanske har det väldiga uppsving som klimatrörelsen hade under COP15 – då så många som 100 000 människor demonstrerade för att sätta press på sina regeringar att faktiskt anta hållbara och verksamma klimatmål – gått ned en aning och den allmänna uppgivenheten inför detta historiskt sett massiva problem har kanske fått fäste även bland en del klimataktivister.

Men klimatkrisen har ändå lyckats sätta fingret på och uppmanat aktivister att direkt utmana vitala delar av det kapitalistiska systemet: konsumismen, konkurrensen om jordens ändliga resurser och den okritiska tillväxten. När världens regeringar fortsätter att böja sig för storföretagens krav synliggörs sambandet mellan kapitalismens strukturer och klimatförändringarnas obönhörliga framskridande. Nej, COP16 väcker ingen större entusiasm, snarare riskerar denna process att förstärka insikten om att loppet är kört om vi fortsätter låta våra regeringar styra och bestämma. Och en domedagstanke som att loppet kanske redan är kört bygger inga starka rörelser. Det finns egentligen bara en väg framåt, och det är inte den enkla, den uppgivna eller den fega. Det gäller bara att fortsätta gnata om hur kapitalismen – i drastiskt tal – är oförenlig med mänsklighetens överlevnad, att lägga ned tid och möda på att hitta lösningar och att övertyga en majoritet om att dessa lösningar bara måste genomföras. Det kommer ta tid, och segern är inte självklar.

Men vi har lokaliserat den felande länken mellan system och undergång – inte kan vi låta bli att försöka laga den.

/Internationalen

 

DN1, 2GP

Ekosocialism – Innan det är för sent!

”Utsugningen av arbete och förstörelsen av biosfären kan inte skiljas åt. De har aldrig kunnat skiljas åt.”

Andreas Malm, medlem i Socialistiska Partiet i Lund, har skrivit veckans ledare i tidningen Internationalen. Läs och begrunda:

Medan Pakistans bönder och arbetare försöker värja sig mot vattenmassorna i vad som håller på att utvecklas till det här millenniets hittills värsta humanitära katastrof lunkar den svenska valrörelsen vidare. Det är som om inget särskilt pågår ute i världen.

Ett vanligt valår; lite pensionärsskatter, lite bröstpumpar, lite ansiktsslöjor. Att det rådande produktionssättet är på god väg att störta mänskligheten ner i en avgrund av skyfall, bränder, torka och ständigt stigande vattenmassor märks i stort sett inte alls.

Kanske ligger det i sakens natur? De som drabbas först är just bönder och arbetare på andra sidan världshaven, ett socialt ljusår från svenska valurnor, i världssystemets periferi. Där brinner redan bildäcken i klasskriget om vem som får överleva. Förra veckans blodiga matkravaller i Moçambique var en logisk följd av att sommarens extremväder – skyfallen i Kanada, bränderna i Ryssland, torkan i Thailand – höjt världsmarknadspriserna på matvaror. Miljoner människor knuffas lite närmare hungersnöden. I länder som Moçambique är således den globala uppvärmningens effekter redan en högst kännbar plånboksfråga – men vem skulle vinna ett svenskt val på moçambikiska hungerskrin? Är det inte självskrivet att debatten här handlar om våra bekymmer? Vad har väljare i ett fortfarande tämligen välmående skandinaviskt land för skäl att alls bry sig om klimatfrågan?

Saken är emellertid mer komplicerad än så, inte bara för att vattenmassorna en dag kommer att nå hit, inte bara för att även den svenska skörden krympte denna galna sommar, och inte bara för att internationell solidaritet är en värdering som en arbetarrörelse värd namnet skulle hålla vid sprakande liv.

Den fossila ekonomin skördar också offer i vår del av världen; idag, nu. Den explosiva tillväxten av koldioxidutsläpp under det senaste decenniet är en funktion av globaliseringen; av att allt fler varor, halvfabrikat och komponenter fraktas över allt längre avstånd, av att skogsprodukter och andra resurser sugs in från periferi till centrum i större flöden än någonsin förr, och – överlägset viktigast – av att så mycket industriproduktion har förflyttats till Kina. Det är exakt samma globalisering som har försvagat arbetarklassens styrkeposition, samma strukturella förskjutning som gör att vänstern i vår del av världen är så förtvivlat svag.

Kopplingen är ingen tillfällighet. Själva orsaken till att fabriker flyttas till Kina är att arbetskraften (än så länge) är så fantastiskt billig där. Den absoluta förutsättningen för sådana flyttar är att företagen kan ta obegränsade mängder fossil energi i anspråk; för att driva fabrikerna i Kina och för att transportera produkterna därifrån. Resultaten är två. Det ena är avsiktligt: arbetarklassen i Sverige och resten av världen kan pressas mot väggen, med det ständiga hotet om ny utlokalisering av produktion. Det andra är oavsiktligt, men en oundviklig konsekvens av biosfärens lagar: atmosfärens koldioxidhalt växer som aldrig förr.

Det kan låta som en långsökt tankekedja, men en intelligent vänsters uppgift är att göra det osynliga synligt. Den fossila ekonomin har alltid varit ett redskap för borgerlig klassmakt, från ångmaskinens dagar till den kinesiska utsläppsexplosionen. Idag är fossil energi bränslet i en gasande globalisering som tar död på välfärdsstater, facklig styrka och på förutsättningarna för mänskligt liv på den här planeten. Arbetare på svenska Volvofabriker som hotas med att produktionen kan flyttas utomlands befinner sig i ena ändan av den långa kedja som, via atmosfären, värmen, världsmarknaden och kåkstäderna, slutar i kravallröken i Moçambique.

Utsugningen av arbete och förstörelsen av biosfären kan inte skiljas åt. De har aldrig kunnat skiljas åt.
Det är här vi har en möjlighet att kortsluta systemet. Kedjan skulle kunna vändas; vi vill ha kontroll över produktionsmedlen, så att de inte ständigt rinner oss ur händerna, bort till andra platser, varifrån lättrörliga kapitalister kan skjuta ner allt vi byggt upp. Vi behöver makt över penningflöden och fabriksflyttar, så att vi kan skydda vår välfärd och våra jobb – ja, och också förbättra välfärden och göra jobben fler. Samtidigt måste vi klippa de fossila kablarna, om inte annat för att även egendomslösa massor i den här delen av världen en dag kommer att få lida följderna.
De två flugorna är gjorda för att slås med en smäll. Vi kallar den för ekosocialism.
En vänster som tog upp den stenen skulle kunna vinna inte bara svenska val, utan en hel planet.

SvD SvD2 DN DN2 DN3 AB AB2 AB3 AB4 Sydsv