Hur bör vi minnas Trotskij?

Leo Trotskij under inbördekriget
Leo Trotskij under inbördekriget

- Zastreli! Zastreli! Skjut! Skjut!

Historikern Håkan Blomqvist gör en snabb svepande rörelse med armen och det går rysningar genom kroppen och lokalen i Göteborg där jag, tillsammans med femtio andra, befinner mig. Han citerar Trotskij, en av förra seklets mest hatade och älskade politiska figurer, som var överbefälhavare för de röda trupperna under det inbördeskrig som bröt ut i Ryssland efter oktoberrevolutionen 1917. I sin skrift Kommunismen och terrorn hade Trotskij under de här åren visat ett ansikte som kanske inte ens han själv kunnat föreställa sig bara några år tidigare. Han som blev vald till ordförande för arbetarrådet i Petrograd under den första revolutionen 1905. Han som fått namnet ”Pennan” på grund av sin litterära talang och outtröttliga agitation bland de ryska massorna. Nu stod ”Pennan” i ett svart pansartåg och skrev order om omedelbara avrättningar. ”Zastreli! Zastreli!” Om solen bara lyser på borgerligheten ska vi släcka den!

Är det så vi ska minnas denne ledare för den första segrande socialistiska revolutionen? Ja, tyvärr, menar Blomqvist. Det måste vi. Det råder ingen tvekan om att de metoder Trotskij och bolsjevikerna använde beredde väg för det som senare kom att bli stalinismen. Men det finns andra delar av Trotskij som vi också måste minnas. Inte så att vi ska sitta och läsa hans texter som en religiös försöker tolka den helige skrift, vilket fallet delvis var under det 70-tal då den unge Håkan Blomqvist fick sitt trotskistiska uppvaknande. Trotskijs texter, precis som alla ”klassiker”, måste läsas med kritiska ögon.

Trotskijs främsta bidrag till dagens revolutionärer är inte hans järnhårda nypor under inbördeskriget, utan de delar han utvecklade innan och efter att krigets logik tvingat revolutionen att militariseras. Här finner vi hans fokus på arbetarklassens självorganisering. Att arbetarklassen måste vara sin egen – fri från andra klassers inflytande. Här är Trotskijs poängterande av enhetsfronten avgörande, och som skulle kunnat vara en framkomlig väg för att stoppa den fascistiska utvecklingen i Europa på 30-talet. En front som är baserad på klassintressen och klassautonomi istället för att som sekteristen stänga in sig i sin egen grupp. Men också, så klart, Trotskijs teori om den permanenta revolutionen som idag är hyperaktuell tack vare de revolutionära strider som inleddes i nordafrika för drygt ett år sedan. Att revolutioner hela tiden måste fördjupas, och att en socialism fri från förtryck och nöd är omöjlig att bygga utan att den sprids och därmed kan utnyttja en internationell arbetsdelning, såsom kapitalismen idag hämtar miljontals komponenter till sina produkter från världens alla hörn. Denna internationella socialism står inför svårigheter som Trotskij och bolsjevikerna inte kunnat föreställa sig. För dem var tillväxten en motor mot kommunism. För dagens socialister är tillväxten ett av de mest akuta hoten mot mänsklighetens överlevnad, en insikt socialister måste tillföra alla de lärdomar vi genom åren samlat på oss. För vad det handlar om till syvende och sist är, med Trotskijs ord, följande:

”Livet är underbart. Må de framtida generationerna rensa det från all ondska, allt förtryck och allt våld, och njuta av dess rikedom. ”

För att detta ska bli verklighet måste vi enligt Blomqvist idag hjälpas åt oavsett vilken grupp eller tradition vi råkar tillhöra. ”Så fort vi kan gå tillsammans så måste vi göra det”.

Läs gärna Internationalens artikel från i somras : Håkan Blomqvist om Leo Trotskij ”En fantastisk historielektion”

Den socialistiska debatten

Den svenska teoretiska vänsterdebatten är rekordfattig.  Aldrig förr har det varit så ont om teoretisk debatt. Anledningarna till detta tänkte jag inte gå in på här, utan bara beklaga faktum. Det finns idag sorgligt få tidskrifter, åtminstone i jämförelse med den rika flora som har funnits, som försöker ge längre resonerande svar och stå för en  slags idédebatt. Socialistisk debatt är en av dem. Det är en tidskrift som står vänsterpartiet nära och som blandar högt med lågt. Som det ofta är med vänsterpartiet. En annan är den övervintrade lilla skriften Clarté. En slags post-maositisk publikation som iaf jag aldrig tyckt om. Här är det inte sällan grumliga försvar för märkliga rörelser i utlandet och historieskrivning som lider av den stalinistiska dogmatismen och oärligheten. Tvärdrag är en socialdemokratisk utgåva.

De enligt mig fräschaste teoretiska tidskrifterna är Tidsignal och Röda Rummet (och jag erkänner att det så klart är svårt att inte vara partisk). Tidsignal har en imponerande samling i sitt ”stall” med folk som Åsa Linderborg och framträdande internationella debattörer som Tariq Ali. Tidskriften är startad av medlemmar i Socialistiska partiet, med historieprofessor Kjell Östberg i spetsen, men står ändå fri från partiet.  Röda Rummet är Socialistiska partiets egna teoretiska tidskrift som utkommer med fyra nummer per år och som ingår som bilaga i veckotidningen Internationalen, men som även går att prenumerera på separat.  Den startades redan 1969, då med namnet Fjärde Internationalen, och har till dags dato kommit ut med  154 nummer, varav många man kan läsa på Socialistiska partiets hemsida. Där man även kan hitta andra teoretiska tidskrifter och publikationer som SP givit ut genom åren. Röda Häften, Revolutionär Information, Rött Forum, Moteld, och Bolsjevik. Tillsammans bildar dom en karta över den svenska vänsterns historia de senaste 40 åren. För den flerspråkige finns också internationella tidskrifter på tyska, franska, engelska och spanska.

Senaste numret av Röda Rummet har temat ”Socialist?”. Vår bloggkollega Erik Svensson diskuterar här tillsammans med en annan lundabo, Pia Gustafsson, vad människans natur är. Finns en sådan överhuvudtaget? Jens Ljunggren diskuterar de intellektuellas roll med rubriken ”De intellektuellas mission – 68-vänstern som ersättning för religionen”. Eva Kärfe, docent i sociologi i Lund, recenserar Gellert Tamas senaste bok De apatiska och klimataktivisten Daniel Brandell skriver om utsläppen av växthusgaser i en recension av David Jonstads bok ”Vår beskärda del – en lösning på klimatkrisen”.

I måndags recenserade Petter Larsson på Aftonbladet Kultur Lars Henrikssons bidrag i senaste numret. Den finns inte på Aftonbladets hemsida, men Röda Rummet har lagt upp den. Mycket nöje!

Volvoarbetarens lösning på klimatkrisen

När japanerna bombade Pearl Harbour ställde den amerikanska regeringen om industrin till krigsproduktion. Bilfabrikernas tekniska kompetens och sofistikerade produktionsprocesser ställdes i det allmännas tjänst. Man fick inte längre bygga bilar för privat bruk, istället tanks, kanoner, flygplan.

Det är något liknande som måste ske när klimathotet sätter punkt för massbilismens era, menar Volvoarbetaren Lars Henriksson i nya numret av Röda Rummet – en tidskrift som, slår det mig, aldrig försöker vara det minsta innesmart. Här skriver man av andra skäl än att visa sig på styva linan, för ekologi och socialism, till exempel.

Henriksson slår åt två håll. Mot dem som vill ”lösa” bilindustrins kris genom att låta den gå på skroten. Det vore en ohygglig förstörelse av kompetens och människor. Och mot dem som vill sända statliga överbryggningspengar för att den ska klara sig tills ”allt är normalt igen.”

Problemet är bara att det normala kommer att döda planeten. Miljöbilar är en skenlösning, räcker ingenstans. Bygg tåg, spårvagnar, ja vad vi behöver för att klara klimatet, föreslår Henriksson.

Men ska en sådan omställning vara möjlig måste alliansen mellan bilkapitalisterna och bilarbetarna brytas. Löntagarna måste ge upp idén att de ska rädda sina jobb i knivskarp konkurrens med kollegerna i andra länder. Klamrar de sig fast vid bilen är de dömda.

Inte gjort i en handvändning, förstås, men ett av de få genuint rödgröna försöken att tänka bortom business as usual.

Petter Larsson

Lars Henriksson BILD: Elin Schwartz, Göteborgs Fria

Att leva i frihet och jämställdhet

Socialdemokraten Olof Palme, 1979:

Klicka!

”Visst är det viktigt att människorna ska ha så stort privat armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur, till kulturella upplevelser. Det gäller möjligheten att utvecklas och, som det heter, att förverkliga sig själv. Att leva i frihet och jämställdhet med andra.

I ett utvecklat och organiserat industrisamhälle som vårt är denna frihet för människorna hotad från olika håll. Många upplever att deras ekonomiska resurser är begränsade när hyror och priser går upp, när bilen ska betalas, när ungarna ska ha nya kläder eller nya skidor. Vi har inte lyckats göra jobben till den självklara rättighet de borde vara. Vi har inte lyckats skapa den gemenskap människor emellan som är nödvändig för friheten. Vi har stora och svåröverskådliga och som det verkar närmast opåverkbara företag, myndigheter och organisationer.

I ett sådant perspektiv är vårt samhälle inte särskilt behagligt, och man kan gå vidare. Man kan stå här på Sergels Torg, och se de unga och så brutalt misshandlade narkotikaoffrens förnedring. Lyfter man blicken ser man de glasade fönstren i detta hus, eller den till synes ointagliga penningbunker som är vår största affärsbanks huvudkontor. Och går man ner till tunnelbanan ser man de allt tydligare spåren av det snålhetens förfall som sakta gör sig märkbar när det gäller den kollektivtrafik som borde vara varje storstads stolthet.

Och det är kanske nånstans här som lockelsen till det privata kan bli stark. Glöm vem det är som sitter på den ekonomiska makten, ty den är orubblig. Blunda för utslagningens fasor, ty det är inte ännu dina barn som går under. Åk helst inte tunnelbana, ty det är bättre att sitta i bilen en halvtimme, om den möjligheten finns, än att stå i en buss eller ett tåg i trekvart. Fly undan allt detta, till det som du själv kan påverka, spara sen in till den egna familjen, till villan, till bilen, ytterligare några hundralappar på de utslagnas och på tunnelbanans bekostnad. Och sänk skatten, då kan det egna armbågsutrymmet bli ännu lite större.

Detta är naturligtvis en förenkling, en karikatyr. Men den kan användas för att dra två ganska viktiga politiska slutsatser.

Den första är helt enkelt följande; liksom gröna vågens flykt är det också en flykt att isolera sig i det privata och utestänga den omvärld vi är så beroende av. Ty även om du har ett eget privat armbågsutrymme, så är du fortfarande en del av ett komplicerat samhälle, av ett genomorganiserat företag eller förvaltning. Dina barn går i skolan eller kanske i bästa fall har en plats på dagis. Du får din information genom de stora organisationer och företag som ger ut tidningar eller sänder ut radio- och TV-program. Och när det gäller alla dessa för vardagen så viktiga företeelser sitter du inom andras armbågsutrymme. Och det är ofta fråga om mäktiga och vassa armbågar. Om det enda företaget läggs ner i Horndal eller Hällekis hjälper det inte med armbågsutrymme genom sänkta skatter och stora ränteavdrag, ty människor riskerar att berövas sitt levebröd och sin hembygd.

Vi har inte utvecklat den engagerande gemenskap som är en av socialismens grundtankar. I stället har gemenskapens villkor på många sätt blivit sämre genom strukturomvandling, sterila bostadsmiljöer, automatiserad produktion. Vi har inte i tillräcklig grad lyckats bryta det ekonomiska fåtalsväldet, och demokratisera och decentralisera den ekonomiska och politiska makten. På det privata området, liksom inom stat och kommun, möter vi byråkratier som är effektiva i mångt och mycket, men ofta fjärmade från människornas egentliga inflytande. Vi har inte i tillräcklig grad utvecklat det utrymme för varje människa att följa ”sina bästa stämningars längtan”. I stället har kommersialism och konkurrens fått sätta en stark prägel på värderingar och levnadssätt.”

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vem behöver läkemedel?

Ctrl Alt Del

Nedläggningen av Astra Zeneca i Lund visar med stor tydlighet hur det ekonomiska system som mänskligheten i 200 år levt i inte är ett system som har sitt fokus människan. Vilket annan bransch än just läkemedelsforskningen hade tydligare kunnat visa på detta? En verksamhet som för mänskligheten är livsnödvändig, men för kapitalismen bara nödvändig om den ger tillräckligt hög avkastning på satsat kapital.

Som Röda Lund skrev häromdagen gjorde läkemedelskoncernen en vinst på drygt 15 miljarder kronor på bara ett kvartal förra året. Det är ett tusen semesterresor ut i rymden, eller 75 000 elbilar. Det är drygt 4 miljarder mer än vad regeringen detta år ger kommunerna i stöd för krisens kostnader.

Så vad är problemet, vänner? Varför är det så här? Jo, det är så här därför att vi tillåter det att vara så här. Vi tillåter kapitalister och chefer köra med oss. Trots att det är vi som skapar deras förmögenheter. Trots att det är vi som alltid ska betala när de inte längre finner det lönsamt att suga ut oss på vårt arbete. Ingenstans finns den samhälleliga aspekten. Att det är bra för samhället att forska fram och producera medicin. För kapitalisterna är det profiten som gäller. Den profit som vi skapar med den utbildning som vi kämpat oss till och som vi med skatten betalat så att företagen kan göra profit. För det är inte företagen som betalar socialbidragen på sommaren till studenterna. Som bygger våra universitet och ger oss bidrag att plugga. Det är inte heller företagen som står med servicen när vägar behöver snöröjas när vi behöver ta bussen till jobbet. Det är vi. Ändå så är det alltid dom som ska gå vinnande ur spelet.

Ärligt talat: Vi behöver inte företagen. Det enda vi behöver är verksamheten. Det producerade. Utan oss stannar Sverige. Utan oss får inte kapitalisterna sina hem städade, lyxbilar producerade och servade, eller utbildning för deras barn. Det är långt kvar innan arbetarsverige kommit till den insikt som krävs. Det är en lång väg att återigen bygga upp självförtroendet och klassmedvetandet och kraften att bestämma över våra egna liv 24 timmar om dygnet, och inte 16 timmar som det är idag. Till den dagen får arbetarsverige fortsätta sin självspäkning. Vi socialister har iaf tagit ställning redan. Vi vet att det här samhället är dödsdömt. Frågan är hur många som ska dö och lida innan vi gör oss av med skiten. Vi klarar oss själva, utan er som lever och berikar er på vårt arbete. Men först måste vi våga säga det högt och till varandra. Yes, we can.

Ta del av den socialistiska ekonomiska debatten i Sverige. Alternativet till kapitalismen:

Sten Ljunggren: Planekonomin är en återvändsgränd!
Jörgen Hassler: Marknaden, varan och människans frihet
W Paul Cockshott & Allin Cottrell: För ett genomskinligt produktionssätt
Tomas Widén: Ska vi befria marknaden?
Sten Ljunggren: Marx sade inget om marknaden
Tomas Widén: Vilket politiskt program, Sten?
Daniel Ankarloo: Marknad och kapital – omaka par?
Sten Ljunggren: Socialismen kräver marknader
Tomas Widén: Är vi överens om grunden, Sten Ljunggren?
Daniel Ankarloo: Inga seriösa argument, Sten Ljunggren!
Sten Ljunggren: Jo, men visst, Widén!
Sten Ljunggren: Inte min marxism, Ankarloo!
Daniel Ankarloo: Vad synd, Ljunggren!
Dick Forslund: Ingen behöver bry sig om färgen på min cykel
Benny Åsman: Varför inte demokratisk planekonomi?

Svensson: Avregleringen av apoteken – sämre tillgång på medicin

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kollektivets återkomst

För några år sedan identifierade kirurgen Dr Atul Gawade ett stort problem. Landet där han arbetar, USA, har världens dyraste och mest avancerade sjukvård. Trots det dör varje år 150 000 personer, inte av de sjukdomar de behandlats för utan av kirurgiska komplikationer , komplikationer som inte så sällan beror på missgrepp i samband med operationer.

Efter en tids letande hittade han en lösning på problemet som var förvånansvärt enkel – checklistor. Genom att hämta idéer från sjukhus över hela världen skapade han tillsammans med sitt arbetslag en checklista för åtgärder före, under och efter en operation. Resultatet blev förbluffande; där listan använts har dödligheten minskat med i genomsnitt 46 procent.

Dr Gawades listor är ett exempel på hur billiga, lågteknologiska metoder för förbättringar ofta förbises i ett kapitalistiskt samhälle därför att ingen kan tjäna pengar på dem. Som kirurg satte han problemet i fokus, och arbetade prestigelöst och utan egenintresse för att lösa det. Hade han istället varit direktör på ett vårdbolag hade listidén hamnat i papperskorgen. Men än mer intressant blir Dr Gawade om man lyssnar till det skäl han anger för att listan behövs, och förutsättningarna han menar måste uppfyllas för att den ska fungera.

Checklistorna behövs därför att vi gjort så stora framsteg inom vårdforskningen. Det kan låta absurt, men är det inte.I den amerikanska sjukvården arbetar man idag med 4000 olika kirurgiska ingrepp, 6000 olika mediciner och 13000 olika diagnoser. Kunskapsmängden har blivit så stor att en enskild person inte kan hålla mer än en bråkdel av den i huvudet.

Gawade menar att den nivå där kunskap och kvalité förutsätter organisation och samarbete inte bara uppnåtts i vården, utan att det är en generell tendens i samhället. Geniernas och hjältarnas tid är förbi, vi lever i lagens, organisationernas och kollektivens tidsålder. Checklistorna blir ett sätt att hantera och bevara den av kollektivet burna kunskapen, och för att det verkligen ska fungera menar Dr Gawade att två kriterier måste vara uppfyllda.

Kapitalismens pyramid. Vad ska du bli när du blir stor? (Klicka!)

För det första måste checklistan tas fram i en process där arbetslaget är involverat. De vetenskapliga utvärderingar som gjorts visar att det inte har någon effekt att bara införa checklistor uppifrån; de som opererar kommer inte att använda en lista de inte känner är deras. För det andra måste arbetslaget som använder checklistan vara jämlikt snarare än hierarkiskt, för annars kommer undersköterskan inte våga påpeka för sjuksköterskan att de glömt att ta fram blodet, och sjuksköterskan kommer inte våga påpeka för kirurgen att alla i rummet inte är presenterade för varandra, och att kommunikationen under operationen därför riskerar att försvåras.

Dr Gawade talar om specifika lösningar på specifika problem; han drar inga långtgående politiska slutsatser utifrån sitt arbete – men det kan vi göra. Den första slutsats vi kan dra är att vi lever i ett samhälle där ideologi och verklighet drar åt olika håll. Samtidigt som den allmänna historiska tendensen är att allt större del av samhällsverksamheten bygger på allt mer komplexa samarbeten, fokuserar politik och massmedia just nu allt mer på ”högpresterande” och ”kompetenta” individer – från grundskolans första år över hjälteberättelser i press, radio och tv till den sista pensionsutbetalningens storlek.

Individfokuset är kontraproduktivt, men det är nödvändigt därför att den nuvarande politiken i vid mening bygger på en liberal ideologi skapad för att förklara och försvara kapitalismen; en ordning där de stora massorna arbetar, medan några få koncentrerar makt och rikedom hos sig själva på en allt mer absurd nivå. Produktionsförhållandena, det vill säga det kapitalistiska systemet, sätter med andra ord ramar som hämmar utvecklingen av produktivkrafterna, eftersom produktivkrafternas utveckling i allt större utsträckning blir beroende av människor som arbetar tillsammans.

Den andra slutsatsen vi kan dra är att Dr Gawades idé om samarbetande grupper, som är jämlika och till stor del självorganiserade och självstyrda, är angelägen, men den är inte helt ny. Det är en idé som i över 150 år har utgjort hörnstenarna i det system som vi brukar kalla socialism.

Om Dr Gawade har rätt, om vi generellt befinner oss i en situation där kollektivt arbete är en förutsättning för gott arbete, måste vi bryta ner de hämmande ramar det kapitalistiska systemets inriktning mot individen sätter för utvecklingen. Då blir likheten mellan det som Dr Gawade beskriver och det vi kämpar för mer än en putslustig poäng, därför att vi kommer att ha att välja mellan samarbete och fortsatt framåtskridande eller individualism och stagnation; alternativen är med andra ord socialism eller systemiskt – och systematiskt – förfall.

Dom som ska ha det ska ha det

Josefin är i Stockholm i helgen. Det var hon som skrev den grymma ledaren i Internationalen denna veckan, så tro inte att vi skånska revolutionärer ligger på latsidan. Socialistiska partiet har kongress i helgen och det innebär att vi ska diskutera vår framtida verksamhet. Frågor om hur man ska stötta upp vår envetna kamp mot det här usla samhällssystemet.

Socialistiska partiet bildades en gång i tiden som en reaktion på den tarvliga och förljugna svenska vänster som tävlade i att hylla diktaturer i Moskva och Peking. Samtidigt som dessa förståsigpåare snackade vitt å brett om arbetarkamp och gud vet vad så ställde man upp på förtryck i socialismens namn. Men det var ingen socialism. Det var trams och förtryck. Dom blev pellejönsar i TV och på redaktioner när det inte längre var hippt att vara radikal. Samma män tror vi bara ska hålla käften och gilla läget. Nä du. Så dumma är vi inte. Så enkelt får det inte vara. Fackpampar och sossar har snackat nog med skit. Vi vet att dom bara snackar strunt och bara har sina egna intressen framför ögonen. Karriärister som så fort dom hamnar i smeten blir lydiga drängar. Varenda en i det här landet vet att dom bara tänker på sig själva.

När våra kamrater smugglade arbetarlitteratur till de oppositionell i Polen och DDR så åkte kreatur som Lars Werner på bastu och supa-resor till Bukarest och Berlin och sossarna gjorde allt för att passivisera oss. Men vår vänster var en vänster som hade fattat att frihet är samma sak som socialism. Det var därför vi med risk för vårt eget liv gick i god för de oppositionella i Budapest och Sofia. För socialismen är lika fientlig mot förtryck och småpåvar som den är fientlig mot kapitalister och sossar. Socialistiska partiet är en del av en revolutionär och internationell världsrörelse som heter Fjärde Internationalen. Vi går i god för de klassiska idéerna som förtryckta och förtrampade alltid gjort. Vi bygger en rörelse som är antikapitalistisk och vi gör det för att vi har fått nock av ett samhälle som inte har ett skit att erbjuda vanligt folk. Det är viktigt att inte glömma detta! Oavsett hur många förståsigpåare som dragit socialismen i smutsen. Vi är dom sanna demokraterna och revolutionärerna. Vi stödjer alla frihetsträvanden och har alltid gjort. Det är mer än vad Sahlin, Wetterstrand och Ohly kan skryta med. Vi har aldrig bett om ursäkt för vår kamp. Vi har aldrig tagit tillbaka några ”gamla synder”. Vi har alltid stått upp för frihetsidealet. För ingen socialist kan snacka om frihet samtidigt som den fjäskar för diktaturens kreatur. Det är Socialistisk partiet ett levande bevis på. Vi vill vara, och är, där folk kämpar för sina intressen. Det spelar ingen roll om dom heter Reinfeldt, Sahlin eller Hägglund. Vi står alltid på den lilla människan sida. Det är det som gör oss till socialister, och därmed basta.

Nä, inte du Bingo, för du är så jävla ful

Idag köttar Röda Lund på en hyllning till alla dom som vågar tala ur skägget. Vi ber inte om ursäkt. Vi är stolta över vår kamp, och vi gör allt vi kan för att stödja dom som står upp för sig själva. Så kom ni borgare, sossar, förtryckare och pack! Här har ni er motståndare, och vi backar aldrig. Vi går tillbaka till den arbetarrörelse som byggde det här landet i kamp. Som slogs för allt det som var rätt och riktigt. Den rörelse som som fackpampar och politiker försöker få oss att glömma. Kom igen, mannen! Kom igen, kvinnan! Vi är här, och du har nånting att komma med!

Björn Afzelius – Till min kära
Peps Persson – Vildjurets Tecken
Svenska Akademin – Falsk Matematik
Vapnet – Kalla mig
Timbuktu – Gott Folk
Ebba grön – Die mauer
Rage Against The Machine – Know Your Enemy
George Michael – Outside
George Thorogood – Bad to The Bone
Nynningen – För full hals
Public Enemy – Can’t Truss It
The Beach Boys – Barbara Ann

Läs Eskil i Sydis. Det är sällsynt med en snubbe i den skittidningen som inte är helt väck i skallen. Och du Eskil, när ska du bli polare med Röda Lund på Facebook? Visst fattar vi att du skäms litta för att du inte är lika köpt som dom andra på redaktionen, och det är ju inte lätt. Men kom i luckan, mannen!

Kommunistjävlar

En hyllning till De socialistiska dagarna i Lund.

Så var fredagen här igen, och då vet ni vid det här laget vad som gäller. Party med Röda Lund! Vi kör på med en lista tillägnad alla kommunistjävlar där ute.  Ni vet dom där övre-medel-klass-socialbidragstagande-arbetslösa-bortskämda-osnutna-kulturarbetande-studerande-innerstadsboende-pappas pengar-slarvigt klädda människorna som aldrig någonsin betalat en krona i skatt men som snart kommer att bli ledarskribenter på DN. Eller kanske de som hjälper dig när du blivit sjuk, som har byggt ditt hus, som undervisar dina barn, städar på stan, går upp varje dag klockan sju. Klipper biljetten på tåget, klipper håret, vårdar dom gamla, och är arbetskamrat med din mamma. Vi är överallt – och vi har alla fattat en sak: Den här jorden, och människorna som bor här, har allt att vinna på att vi alla slutar sova. Det är dags att vakna.

Svenska akademien – Vakna
Rage Against The Machine – Take The Power Back
Ulf Lundell – Kristen kommunist (Live)
Nationalteatern – Kolla Kolla
On the Occasion of the First Anniversary of Maoism Third Worldism
Peps Persson – Vildjurets Tecken
EAK – KLASS MOT KLASS
Mörbyligan – Kalle Emil Andersson
Nynningen – För full hals
Cornelis Vreeswijk – Ballad till en Bra Polis
Fattaru – Klassfoto

Röda Malmö: Mona Sahlin är en katastrof