När Mona Sahlin i sitt avskedstal ville öppna den socialdemokratiska dörren på ännu vidare gavel för borgerlig politik visste Löfvens entusiasm inga gränser, inte ens i en facklig grundbultsfråga som A-kassan: “Det var ett väldigt bra tal. Hennes stora styrka var att hon vågade ta upp frågor där vi behöver en förändring, som A-kassan. Hon tog upp betydelsen av att se A-kassan som en omställningsförsäkring.” Och det var ingen tillfällighet. För, som partisekreterare Jämtin helt riktigt sa när Löfven presenterades som ny partiordförande, innebär valet av honom inte någon politisk förändring.
Det är heller knappast någon slump att SAP samma dag som VU utropat Löfven till partiordförande godkände regeringen Reinfeldts uppslutning bakom EU:s nyliberala “stabilitetspakt”. Löfven var som ordförande i “Fackliga röster för Europa” en av Ja-sidans mest okritiska kampanjmakare, känd för bevingade uttalanden som att “EMU ökar det politiska inflytandet på marknadens bekostnad.”

Socialdemokraternas kris har aldrig handlat om fel partiordförande. Den är mycket djupare än så och beror på partiets långsiktiga anpassning till den nyliberala politiken och den egna organisationens omvandling från folkrörelse till reklambyråanpassad yrkespolitik.
Nej, valet av Stefan Löfven till ny S-ordförande kommer sannerligen inte att innebära den politiska förändring som svensk arbetarrörelse är i så stort behov av. Men så kommer en sådan förändring heller inte att starta i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Den kan bara växa fram underifrån bland aktivister i fackföreningar och andra folkrörelser, i hård motsättning mot dem som idag lever gott på att företräda en borgerlig politik inom arbetarrörelsen.

Läs också: Inte handduken – men väl Stefan Löfven

SVD,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVT2,SVD5,DN7, GP4,GP5,SVD6,

Ett avskaffande av kapitalismen

Vi hoppas att denna pamflett kan ge dig nya idéer för att arbeta politiskt. Mycket finns kvar att nämna som vi inte tagit upp. Att organisera sig och andra är i huvudsak inget man kan läsa sig till. Det måste utgå från en själv och läras genom handling. Men kanske vi med den här skriften i alla fall lyckas med att se till att arbetet kommer att gå lite smidigare och att en del misstag undviks.

Beställ den för 20kr + porto genom att maila info@socialistiskapartiet.se

Eller ladda ner den som pdf: Handbok i organisering

Så skriver Olle Svenning i Aftonbladet idag.

Synd då bara att ”den unikt framgångsrika socialdemokratiska välfärds­ideologin” grundades på hot om konflikt från en fackföreningsrörelse som organiserade nästan 100% av arbetskraften. Det var trycket från denna rörelse med miljoner stridsberedda som var det som gav utrymme för svensk välfärd. Det var inga smarta lösningar eller slipade argument i riksdagen. Det var hot från en rörelse som var uppbyggd genom tusentals strider och enorma arbetsinsatser från agitatorer runt om i landet.

För att (v) öht ska ha en teoretisk chans att bygga upp den svenska välfärden krävs att dess medlemmar lyfter häcken från sina stolar och går ut på gator och arbetsplatser och tar strid mot både kapitalister och sossar i fackföreningstoppen. Då får man se till att öppna käften och mobilisera medlemmarna när svensk bilindustri faller samman. Då får man se till att vara en del av en gräsrotsrörelse som varje dag på olika frontavsnitt i det här samhället tar strid mot försämringar och ha detta som sin politiska bas istället för att gömma sig i fullmäktigesalar och på interna möten.

Men Sjöstedts recept är regeringssamverkan med arbetarrörelsens dödgrävare. Politiska uppgörelser där de berörda sätts på åskådarplats och vackert får bocka och buga om någon enstaka förbättring bär v:s namnteckning. En attityd som värdig vilken sosse eller sovjetisk politruk som helst, och som i realiteten isolerar partiet än mer.

Då spelar det ingen roll att enstaka företrädare kan råka slänga ur sig några radikala trollformler om kapitalismens avskaffande. Man har nämligen inte förstått att dessa floskler inte ruckar en milimeter på den kapitalistiska ångvält som vridit tiden tillbaka och över hela västvärlden med våldsam kraft pressar allt fler ner i fattigdom.

Jag kommer inte tycka synd om er vänsterpartister om några år när hyllningskören tystat och ni står mitt uppe i nästa identitetskris. Även om Sjöstedt har sina fördelar och är en bättre retoriker än Ohly så är valet av honom bara kosmetika – även om den inte råkar vara testad på djur*. Vill ni ha en verklig förändring får ni allt se till att göra den själva. Så enkelt är det.

*”Under hela hösten, under den mest akuta krisen, har Vänsterpartiet moltigit när det gällt SAAB:s framtid. Den har inte diskuterats, vad jag vet, vid den rundresa i landet där de olika kandidaterna till att efterträda Ohly presenterat sina politiska ståndpunkter. Från Kungsgatan 84 har det inte heller i frågan kommit några uttalanden eller utspel från partiet centralt. Politisk energi har under samma tid lagts ner på pressmeddelanden om ”bristerna i en ny djurskyddslag” eller på en uppmaning till regeringen ”att ta människors spelberoende på fullt allvar”.”

Citerat från Internationalen

Läs också: Kan Sjöstedt lyfta vänstern?

Läs gärna pamfletten Vad ska vi med facket till? som ger en bra inblick i vad som är en del av ett recept för en förändring av styrkeförhållandena.

Denna broschyr

Beställ den för 10kr + porto genom att maila info@socialistiskapartiet.se

Eller ladda ner den som pdf:
Vad ska vi med facket till?

Varför krisar kapitalismen? Hur kan ett socialistiskt alternativ till högerns nyliberalism se ut? Hur illa ställt är det med klimatet? Hur kämpar vi? Hur förändrar vi? Var brister vi?

Den här konferensen är tyvärr ganska unik. Alldeles för sällan träffas vi som vill se ett annat samhälle och sätter oss ner och lär av varandra. Men nu blir det ändring. Nu ser vi varandra med nya ögon.

Nu ses vi. I Malmö!

Hemsida med program:
Antikapitalistisk konferens

Facebook

Antirasister samlas till motdemonstration under namnet "Vi är 94%"

Det pågår ett generationsskifte inom svensk extremhöger. I tio år har de årliga Salemmanifestationerna varit ett enande nav för de nationella grupperingarna och partierna att samlas runt. Ganska snart gick dock manifestationen från att vara enande till att bli splittrande och landade i konkurrens mellan olika organisationsprojekt. Marscherna nådde sin kulmen 2003, men har därefter alltjämt minskat i deltagarantal.

Arrangörerna insåg att de behöva förnya marschen för att den inte skulle förlora sin relevans. 2010 brände arrangörerna i Salemfonden allt sitt krut och sköt till alla ekonomiska resurser de hade. Manifestationen fyllde 10 år, och det var nu eller aldrig de skulle vända den negativa trenden. Satsningen misslyckades fatalt och kort därpå lade nyhetssajten Info-14, som i alla år varit drivkraften bakom Salemfonden, ned.

Info-14s centralfigur, Robert Vesterlund, som  i mer än 15 års tid varit den centrala organisatören inom svensk utomparlamentarisk nationalism lämnade rörelsen för att istället satsa på sitt privatliv och företag. I det ögonblicket dog också Fria nationalister, ett nätverk av aktivister som Info-14 länge försökt bygga upp kring marschen.

Således var det få som förvånades när Salemfonden den 18 september 2011 deklarerade att de lägger ner sin verksamhet. I sitt sista uttalande öppnade Salemfonden för att nya arrangörer kunde få ta över marschen, men att den då behövde ”bestå [sic] av nytt blod och helt ny struktur”. Kravet var att manifestationen även i fortsättningen skulle vara ”tvärpolitiskt nationell så varje befintlig svenskvänlig organisation, parti och individ kan legitimera och motivera sitt deltagande”.

En knapp månad senare hade en ny arrangörsgrupp bildats. Dess ledning utgjordes av några gamla veteraner (Stefan Jacobsson, Victor Sjölund och Thomas Ölund, samtliga med bakgrund i Salemfonden) och en ny sammanslutning av högergrupper som medarrangörer. Den största nyheten var att man flyttade in manifestationen från Salem till centrala Stockholm. Vidare gavs evenemanget en tydligare politisk udd riktad mot “etablissemanget”.

Budkaveln summerade budskapet: ”Svenskar måste enas och säga nej till statligt sanktionerad svenskfientlighet. Svenskar måste ställa sig upp, skuldra mot skuldra och ta ställning för sig själva och vårt gemensamma arv. I denna protest måste vi eftersträva bredd och förstå att fienden inte är den som inte håller med om alla dina eller ditt partis idéer – utan att fienden är den som svikit vårt folk eller den som rent faktiskt angriper oss”.

Motståndsmän i kylan

Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har förändrat hela det politiska landskapet för den utomparlamentariska extremhögern. Ett nytt politiskt utrymme har öppnats och en ny generation som tagit över håller på att radikalisera den nationella rörelsen. För en del organisationer har detta orsakat  kris, för andra en nytändning.

En organisation som haft stora problem att förändra sig är Svenska motståndsrörelsen. Organisationen har de senaste tio åren gått i en allt våldsammare riktning och kommit att bli en isolerad politisk sekt. Den våldsamma kader som skolades i de konfrontationer som ofta uppstod kring organisationens torgmöten förde med sig våldet även in i organisationens interna konflikter, vilket fått en förlamade effekt på SMRs arbete. De senaste åren har SMR därför drabbats av åtskilliga avhopp och förlorat sin närvaro på gatuplan.

En av SMRs långvariga ledare, Magnus Söderman, lämnade organisationen under våren och under följande halvår kom ytterligare medlemmar att göra honom sällskap. De avhoppade medlemmarna samlades kring Södermans tankesmedja Nordengruppen och närmade sig övriga nationella grupperingar just i den stund som diskussionerna om att ta över efter Salemfonden påbörjades.

Även inom Svenska motståndsrörelsen fördes en diskussion om att ta initiativ till en ny demonstration som kunde ta vid där Salemmanifestationen slutade. SMR bjöd sommaren 2011 in de andra organisationerna  med syfte att få till stånd en ny ”tvärnationell” arrangörsgrupp på temat “Stoppa svenskfientligheten”. Så blev det dock inte, istället gick de andra organisationerna bakom ryggen på SMR och tog initiativ till den nya manifestationen. Den nya organisationen samarbetade med SMR-avhopparna, samtidigt som Svenska motståndsrörelsen medvetet utelämnades från samarbetet. Den 12 oktober kungjordes den nya arrangörsgruppen för ”nya Salem”. Den bestod av Nationaldemokraterna, Förbundet nationell ungdom (fd Fria nationalister), Svenskarnas parti (fd Nationalsocialistisk front) och Södermans projekt, Nordengruppen.

Läs resten av artikeln på Vi är 94%

Svensson: Stockholm: Vi är 94% som är mot nazistmarschen

> All vård, skola och omsorg bör drivas i offentlig regi
> Månglarna måste kastas ut ur templet
> Sverige rikare än för 20 år sedan

De två senaste decennierna har skatterna i Sverige sänkts med hundratals miljarder kronor. År 1990 låg det totala skatteuttaget på 55,7 procent av BNP, tjugo år senare hade det sjunkit till 45,8 procent. År 2010 låg BNP på 3308 miljarder kronor, vilket betyder att vi då haft 327 miljarder mer att röra oss med till offentliga utgifter om skatteuttaget legat kvar på 1990-års nivå. Som jämförelse budgeterar regeringen inför nästa år med 70,5 miljarder för posten arbetsmarknad/arbetsliv och med 85 miljarder i allmänna bidrag till kommunerna, sammantaget inte ens hälften av de bortskurna miljarderna. Att denna nedrustning inte lett till värre konsekvenser än det gjort beror på att Sverige som nation är så mycket rikare idag än för tjugo år sedan, då BNP/capita låg på drygt 250 000 kronor mot drygt 350 000 i nuläget.

Under efterkrigsperioden 1945-1980 byggdes den offentliga sektorn ut i rask takt, samtidigt som de sociala klyftorna drogs ihop och Sverige utvecklades till det kanske mest jämlika kapitalistiska samhälle som någonsin funnits. Trots dessa framsteg bestod dock två basala problem:
Dels att kapitalismen och borgarklassens makt inte på något grundläggande sätt rubbades. Utbyggnaden av den sociala välfärden ägde rum parallellt med att Wallenbergimperiet och de övriga rika kapitalistfamiljerna växte och frodades. När tillväxten på 1970-talet mattades av efter de tidigare rekordåren hade den maktpotenta svenska borgarklassen möjlighet att gå till motoffensiv. Utvecklingen de senaste decennierna – med skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar – talar också sitt tydliga språk om hur väl man lyckats med denna offensiv.
Det andra problemet var att arbetsorganisationerna i den offentliga sektorn i mångt och mycket byggdes upp på samma hierarkiska sätt som i det privata näringslivet. Trots att en sektor skapades som bröt med marknadslogiken togs inte det naturliga nästa steget. Om de anställda istället hade fått verklig makt och bestämmanderätt hade man troligtvis på ett helt annat sätt haft kraft och intressegemenskap till att göra motstånd när de nyliberala vindarna svepte fram.

Idag ser vi bland annat effekterna av nyliberalismens framfart i form av de aktuella skandalerna i den privata vårdsfären. Det är hög tid att resa ett starkt och brett motstånd mot skattesänkningarna och profithärjningarna i den sociala välfärden. Skatteuttaget måste generellt bli högre och mer progressivt. All vård, skola och omsorg bör drivas i offentlig regi. Att kasta ut månglarna ur templet är en precis lika akut uppgift idag som under Jesu tid.

Artikeln är veckans ledare i veckotidningen Internationalen

Har du Facebook? Anmäl dig isf gärna på: Vad kan vänstern i Sverige lära av Enhedslisten?