Att vara revolutionär XI

Man kan alltså säga att vi är revolutionärer utifrån fyra förutsättningar:

• Vi strävar efter att ersätta kapitalismen med en gemensam demokratisk hushållning inte bara i vårt land utan internationellt.
• Vi bygger den strävan på att försöka förena vår tids arbetarklass till en politisk maktfaktor som kan bryta dagens ekonomiska makthavares ställning.
• För att det ska vara möjligt måste den politiska samhällsmakten förändras så att den representerar de många arbetande människornas styre över alla samhällsnivåer.
• En omvälvning som i sin tur kräver att vi som strävar i den riktningen organiserar oss kring våra gemensamma målsättningar, både här hemma och internationellt.

Ett samhälle av och för alla

Men det kan väl ändå inte bara vara några så få och så korta punkter som förenar oss som socialister och revolutionärer? Vad ska den gemensamma egendomen, makten och det nya sättet att styra syfta till, hur vill ni att de åtgärderna ska förändra samhället? På ett sommarläger Socialistiska partiet höll en gång, menade en representant från vänsterpartiets programkommission att vi revolutionära socialister verkade vara “besatta av själva frågan om makten”. I stället för att tala om vad vi anser om det ena eller andra i samhället och människornas liv, pratar vi mer om problemet med vem som styr och bestämmer. Och det rymmer faktiskt en god portion sanning.

Själva orsaken till att vår rörelse över huvud taget bryr sig om frågor om samhällsmakten, eller att över huvud taget existera, är vår övertygelse att alla människor har samma människovärde, samma rätt att leva och söka förverkliga sina möjligheter. Den övertygelsen genomsyrar också alla våra ställningstaganden vad gäller människornas liv och samhällets uppgifter här och nu. Det är utifrån den vi exempelvis bekämpar miljöförstöringen och vägrar acceptera att lösningarna blockeras av den kapitalistiska vinsten. Det är utifrån den övertygelsen vi vänder oss mot diskriminering och förtryck av kvinnor, människor av annan nationalitet eller hudfärg. Det är därför vi är mot fördomar och diskriminering av homosexuella eller människor som inte vill leva “som andra” o.s.v.

De politiska lösningar och de förändringar av samhället vi kämpar för uttrycker alla den förutsättningen: att alla människors lika värde och rätt att leva garanteras. Men vad människorna vill göra med sina möjligheter, när de jämlika förutsättningarna och respekten för allas livsmöjligheter garanteras, om det har vi faktiskt ingen uppfattning.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

——————————————————————–

Läs en fortfarande aktuell artikel i Internationalen: V saknar strategi
Röda Malmö om sossarna: Kongressen som gick till höger
Röda Lidköping: Vi måste prova något nytt

Att vara revolutionär IX

Klicka för MC Solaar - Dégâts Collatéraux

Men skulle inte en sådan förändring av det nuvarande samhället leda till våld och kaos?

Nej, tvärtom, det är just för att undvika våld och sönderfall som styrelsesättet måste förändras. För om de viktigaste ekonomiska medlen överförs i samhällets händer, och alltså berövas de nuvarande ägarna, är det bara en kraft som kan förhindra att den omvälvningen leder till ett nedbrytande samhällskrig. Det är befolkningens stora massa av arbetare, lägre tjänstemän och andra utnyttjade.

Endast om de många mobiliserar sin energi, kunskap och förmåga på samhällets alla nivåer kan våld och sammanbrott motverkas. För vi kan vara säkra på att de gamla ekonomiska makthavarna inte godvilligt och godmodigt kommer att överge sin ställning. De kommer, som nu, att sabotera politiska beslut och folkviljan genom investeringsstrejker, valutaflykt och liknande. Den gamla stats- och myndighetsmakten, som byggts upp på de ekonomiska makthavarnas villkor och för att tjäna dem, kommer inte att vara något skydd mot sådant sabotage.

Det nya sättet att styra krävs också för att målsättningen, en gemensam skötsel av samhällets tillgångar i alla människors intresse, inte ska förloras på vägen. Det gamla klassamhället, med dess normer, tänkande och nedärvda förutsättningar raderas inte ut i ett slag. Tvärtom, under tyngden av århundradens klassförhållanden och maktmönster kommer det gamla att återskapas och prägla oss under mycket lång tid.

De människor som bär arvet från arbetarklass och äldre tiders underklass kommer med tusen trådar att vara bundna vid det förflutnas ställning, befinna sig på efterkälken vad gäller studievana, förmåga att uttrycka sig och ta sig ton mot vad som uppfattas som auktoriteter osv. Medan arvtagarna till borgerligheten och andra mer välsituerade samhällsklasser kommer att ärva med sig fördelar på livets olika områden in i framtiden. För att inte tala om hur arbetslivets krav ännu under lång tid kommer att odla fram skillnader.

Det gäller också för förhållandet mellan män och kvinnor där dominansen för män och de levnadsmönster manssamhället präglar inte raderas ut för att de gamla ägande- och maktförhållandena förändras.

Vi kommer inte att kunna förhindra att de gamla klass- och maktmönstren tenderar att återskapas, men vi kan motverka dess svåraste konsekvenser, bland annat just genom att förankra samhällets beslutsmakt i former som underlättar för de många arbetande människorna att styra, inte som idag blockerar dem. En revolution av de grundläggande maktförhållandena i samhället kräver också en revolution av den politiska maktens former.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

Tankar från åhörarläktaren

Ett halvår innan Ockupationsfestivalen hölls det första - direkt demokratiska - planeringsmötet (bilden)

Vi fick in en kommentar från en av våra läsare och tyckte texten var så bra och intressant att den förtjänade läggas upp som ett eget blogginlägg.

”Att bevista ett sammanträde i Lunds Kommun från åhörarläktaren är ett bra sätt att bättra på sitt politikerförakt. ”Medborgarförslag” heter det när någon av oss som egentligen borde bestämma här i Lund, vi som är vanliga invånare, högst tillfälligtvis får komma till tals. Då kan yrkespolitikerna tala obegränsat länge om hur illa dom tycker om detta medborgarens förslag, eller om själva idén med medborgarförslag, eller personen som skrivit förslaget, utan att medborgaren själv får kommentera. Det känns tryggt för politikerna. I synnerhet rasisterna i Sverigedemokraterna tycker säkert det är tryggt att ha denna påstådda demokrati att gömma sig bakom.

I mitt fall, skrivelsen ”Öppna Romano Trajo igen!” skickade man förslaget vidare ner i hierarkin till de tjänstemän som stängde Romano Trajo. Vilket var ungefär vad jag förväntat mig. Då kan man förstås fråga sig: varför alls bry sig om att komma med medborgarförslag? Hittills har inget gått igenom, i stället har skendemokratin fått nya utklädningskläder. Men nu hade jag inga som helst illusioner om ”inflytande”. Jag ville bara påminna yrkespolitikerna om att vi och dom inte är överens. Och att vi aldrig kommer att bli det. Och så fick jag ju bättra på mitt politikerförakt — det var åtminstone gratis.

Mats Olssons (v) förslag om en stor antinazistisk demonstration med deltagande av alla politiska partier i Lund den 29 november blir inte av. Moderaterna och Sverigedemokraterna är särskilt negativa till att demonstrera mot nazismen, vilket knappast förvånar någon. Och manifestationen skulle naturligtvis ha planerats till den 30:e, inte den 29:e(!) november. Som vanligt överlåter man nu kampen mot nynazismen åt den utomparlamentariska vänstern, de enda som vågar stå fast och inte ger efter. Men kom sen inte och klaga efteråt!”

Gästskribent: Staffan Jacobson

SDS SDS2 SKD