GREKLAND: Eliten hämnas på befolkningen

Den grekiska regeringen hanterar landets ekonomiska kris med massiva angrepp på arbetarklassen, vilket i onsdags fick tre miljoner att delta i en generalstrejk.

Eliten försöker dels rädda sig själva, och dels hämnas på befolkningen, som gång på gång satt käppar i hjulet för nyliberala reformer, säger Panagiotis Sifogiorgakis från den revolutionära socialistiska organisationen OKDE.

Onsdagen den 24:e februari deltog tre miljoner människor i en generalstrejk som reaktion på regeringens annonserade treåriga ”hästkur” för att få landets ekonomi stabiliserad. Nyhetsbyrån Ritzau meddelade att 55 procent av befolkningen, trots strejken, anser att hästkuren är nödvändig. Men det är inte hela bilden, menar Panagiotis Sifogiorgakis:

-    Om du frågar folk om de anser att det är nödvändigt att använda sig av drastiska metoder för att hantera krisen, så säger de naturligtvis ”ja”. Men om du frågar dem om de anser att majoriteten av befolkningen ska lida för att rädda de rika, så är svaret nej. Och det är precis detta treårsplanen, som den socialdemokratiska PASOK-regeringen lagt fram, handlar om.

Socialistisk Information träffade Sifogiorgakis i Oostende i Belgien, där han deltog som representant på Fjärde Internationalens världskongress.

De borgerliga medierna i Europa har de senaste månaderna varit fyllda med ”analyser” av den grekiska krisen, som förklarar den med ”låg produktivitet” och ”lättja” bland det grekiska folket. Detta håller föga förvånande Sifogiorgakis inte med om.

-   För det första avspeglar krisen strukturella svagheter i den grekiska kapitalismen. Grekland är, som det brukar sägas, den svaga länken i eurozonen. Vår ekonomi har de senaste årtiondena framförallt varit baserad på byggande, service, och kommersiell handelsflotta. Vi har i stort sett ingen produktiv industri längre, säger han och fortsätter:

-   Dessutom har vi ett underskott i handelsbalansen, som hänger ihop med integreringen i EU och den globala marknaden. De senaste åren har vår konkurrenskraft sjunkit, och i kombination med ökade offentliga skulder har detta gjort den grekiska ekonomin extremt sårbar.

(…)

Nina Trige Andersen, Socialistisk Information

Resten av artikeln kan du läsa i nästa veckas nummer av Internationalen

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vart går Vänsterpartiet?

Nu har andra delen från diskussionen om Vänsterpartiets valplattform kommit. Den här gången är det America Vera Zavala från Vänsterpartiet som får ordet. I den första delen talade Håkan Blomqvist från Socialistiska partiet och den kan du se här: En strategi för vänstern.

more about "Vart går vänstern? ", posted with vodpod


Veckobladet ger oss insyn i (v) i Lund: Besinning inför valrörelsen

Läs också:
Röda Lund: Vänsterpartiet på avvägar
Röda Malmö: Ingen klargörande debatt
Röda Lidköping: Styrkeförhållandena måste förändras

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En strategi för vänstern

Vänsterpartiet i Solna bjöd för några dagar sedan in ett par vänsterdebattörer till en debatt angående Vänsterpartiets valplattform. En av de inbjudna debattörerna var Håkan Blomqvist, historiker på Södertörns högskola och medlem i Socialistiska Partiet. Ovan kan ni se Håkans anförande i debatten.

Vi hoppas att ni ser detta, inte minst ni som tillhör eller sympatiserar med Vänsterpartiet, för det Håkan tar upp är något vänstern inte längre har råd att slarva med – bygget av sociala rörelser och ett tydligt antikapitalitiskt program.

Internationalen inför förra valrörelsen: V saknar strategi

Socialistiska Partiet och Vänsterpartiet – några viktiga skillnader

Ta fajten innan det är försent!

Håkan Blomqvist och Kjell Östberg, medlemmar i Socialistiska partiet och redaktörer för den socialistiska tidskriften Tidsignal, ger idag i Aftonbladet sig in i debatten om socialdemokratin. De har mycket att säga om de socialdemokratiska sveken och hur en arbetarrörelse borde tackla dagens samhällsproblem och skapa en väg ur dem.  De tar upp det många känner:

Försöken att förnya socialdemokratin genom att bygga allianser i mitten har inneburit att partierna successivt övergivit sin traditionella omfördelningspolitik, accepterat arbetslösheten och antagit stora delar av den nyliberala dagordningen. Samtidigt har den traditionella arbetarbasen gradvis ersatts av professionella skikt inom medelklassen – de ”högutbildade, ensamstående höginkomsttagare i storstäderna”, som tycks vara Arenas livsluft. Problemet är att partierna samtidigt förlorat allt mer av sin samhälleliga kraftkälla inom arbetarklassen. I stället har de högerpopulistiska krafterna kunnat profitera på utvecklingen.

Det är alldeles tydligt att den socialdemokratiska toppen och deras propagandister i Arena inte längre vill att socialdemokratin ska vara ett arbetarparti. Istället gör man som brittiska Labour och vänder sig mot mitten. Utvecklingen som länge pågått från folkhem till rå roffarkapitalism är snart till sin ända. I spetsen har har det svenska politiska etablissemanget stått och utnyttjat varandra på bästa möjliga sätt. Det har sett ut så här:

Det är sossarnas fel (Klicka!)

Den socialdemokratiska regeringen förlorar makten efter att de hamnat i ”identitetskris” och tappat arbetarväljare som i ren desperation och okunskap vänder sig till högerns glättiga populism. Högern tar makten och inleder privatiseringar och skattesänkningar i rasande takt och socialdemokratin agerar vit riddare i opposition och lyckas återsamla sin väljarskara med ett ”vi ska reda ut det här”-valfläsk. Väl vid makten skyller man statens dåliga finanser på högern och inleder kraftig nedskärningar på välfärden. Enstaka reformer görs för att blidka allmänheten och inte totalt framstå som de svikare de är. På det stora hela försämras dock välfärden, privatiseringar behålls, och ersättningsnivåerna står kvar på den nivå som högerregeringen satt. Detta leder till ytterliggare en kris för socialdemokratin, och högern kan ta makten igen, och vi är tillbaka där berättelsen började.

Det svenska folket måste förbättra sitt minne! Det håller inte att vart fjärde år säga ”nä, jag röstar på dom andra”. Det är precis det dom vill! De som tjänar på skattesäkningarna och privatiseringarna. De som sitter i partitopparna och fackledningarna. De vill att vi ska lämna över ansvaret. Att vi varje gång ska välja ”det minst dåliga”. Vi måste fatta att ”det minst dåliga” likförbaskat är dåligt. Att det är dags för något bra och äkta – en politik som verkligen utmanar kapitalismen och försvarar den välfärd som finns kvar. För annars: Var tror ni det slutar? Tror ni det slutar bra? Tror ni Sahlin är intresserad av eller kapabel att utmana det system som nu utan pardon bryter ner arbetarsverige?

Det svenska arbetande folket har sedan länge glömt hur det är att styra samhällsskutan. Vi har tappat erfarenheten av att strejka och protestera på ett effektivt sätt. De få gånger vi gjort det så har fackbossarna huggit oss i ryggen och inte alls velat ”ta fajten”. Det är dags för ett gräsrotsuppror i svensk fackföreningsrörelse och i det svenska samhället! Det är dags att bryta regler och gå på offensiven. Om inte annat kommer ingenting att hända mer än att den nedåtgående spiralen fortsätter.

Att vara revolutionär XI

Man kan alltså säga att vi är revolutionärer utifrån fyra förutsättningar:

• Vi strävar efter att ersätta kapitalismen med en gemensam demokratisk hushållning inte bara i vårt land utan internationellt.
• Vi bygger den strävan på att försöka förena vår tids arbetarklass till en politisk maktfaktor som kan bryta dagens ekonomiska makthavares ställning.
• För att det ska vara möjligt måste den politiska samhällsmakten förändras så att den representerar de många arbetande människornas styre över alla samhällsnivåer.
• En omvälvning som i sin tur kräver att vi som strävar i den riktningen organiserar oss kring våra gemensamma målsättningar, både här hemma och internationellt.

Ett samhälle av och för alla

Men det kan väl ändå inte bara vara några så få och så korta punkter som förenar oss som socialister och revolutionärer? Vad ska den gemensamma egendomen, makten och det nya sättet att styra syfta till, hur vill ni att de åtgärderna ska förändra samhället? På ett sommarläger Socialistiska partiet höll en gång, menade en representant från vänsterpartiets programkommission att vi revolutionära socialister verkade vara “besatta av själva frågan om makten”. I stället för att tala om vad vi anser om det ena eller andra i samhället och människornas liv, pratar vi mer om problemet med vem som styr och bestämmer. Och det rymmer faktiskt en god portion sanning.

Själva orsaken till att vår rörelse över huvud taget bryr sig om frågor om samhällsmakten, eller att över huvud taget existera, är vår övertygelse att alla människor har samma människovärde, samma rätt att leva och söka förverkliga sina möjligheter. Den övertygelsen genomsyrar också alla våra ställningstaganden vad gäller människornas liv och samhällets uppgifter här och nu. Det är utifrån den vi exempelvis bekämpar miljöförstöringen och vägrar acceptera att lösningarna blockeras av den kapitalistiska vinsten. Det är utifrån den övertygelsen vi vänder oss mot diskriminering och förtryck av kvinnor, människor av annan nationalitet eller hudfärg. Det är därför vi är mot fördomar och diskriminering av homosexuella eller människor som inte vill leva “som andra” o.s.v.

De politiska lösningar och de förändringar av samhället vi kämpar för uttrycker alla den förutsättningen: att alla människors lika värde och rätt att leva garanteras. Men vad människorna vill göra med sina möjligheter, när de jämlika förutsättningarna och respekten för allas livsmöjligheter garanteras, om det har vi faktiskt ingen uppfattning.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

——————————————————————–

Läs en fortfarande aktuell artikel i Internationalen: V saknar strategi
Röda Malmö om sossarna: Kongressen som gick till höger
Röda Lidköping: Vi måste prova något nytt

Att vara revolutionär V

För att skapa en gemensamt styrd hushållning måste, insåg Marx och de som kom att följa honom, kapitalets makt brytas. Det kan inte åstadkommas av någon liten kuppgrupp eller terroristliga. Sådana grupper uttrycker en oerhörd underskattning av vad den borgerliga makten representerar. Den kan inte heller brytas av en tillfällig riksdagsmajoritet på endast parlamentarisk väg.

Hur många välmenande socialdemokratiska regeringar har inte till sin häpenhet stött på hårda klasskampsmetoder från borgerligheten när de försökt genomföra reformer som haft stöd hos folket. Vi behöver inte gå till Allendes blodiga nederlag i Chile 1973 när militären krossade den folkvalda regeringens försök att genomföra sitt program. Vår egen tids svenska verklighet med Ipred, lånekaruseller och nedläggningar visar bara alltför tydligt vilka metoder de ekonomiska makthavarna är redo till för att driva igenom sin vilja.

Nej, det härskande storkapitalets makt kan bara brytas om en ännu väldigare maktfaktor i samhället utmanar och besegrar den. Den maktfaktorn kan bara vara arbetarklassen i vid mening – inte endast industriarbetarna utan de stora arbetande och maktlösa grupper i samhället som upprätthåller produktion, distribution och det som kallas “reproduktion” (fostran, utbildning, vård, omsorg osv). Alltså de samhällsskikt som de ekonomiska makthavarna måste hålla i schack och hämta arbetskraft och värde ur för att kunna härska.

Vår uppgift som revolutionärer
, är att försöka bidra till att förena denna breda och brokiga arbetarklass till en sådan maktfaktor i samhället, en maktfaktor som ställer sig uppgiften att bryta kapitalets herravälde och ta över de viktigaste samhällsfunktionerna.

Det är en oerhörd uppgift. Ja, det är den största uppgift en politisk rörelse kan ställa sig; att skifta samhällets grundläggande maktförhållanden. Det handlar om att genomföra en förändring av den storleksordningen som när den framväxande borgerligheten för ett par hundra år sedan trängde undan den gamla jordägaradeln. Eller som när de gamla slavägarsamhällena från antiken tvingades ge plats åt feodalherrarnas vasallsystem.

Inser man vidden av den uppgiften – då inser man också hur vi måste förstå oss själva: som medvetna ingredienser i den sammanslutning av väldiga samhällskrafter som till stor del äger rum oavsett vår enskilda vilja, inte bara här i Sverige utan över hela jorden.

Tidigare ur följetongen ”Att vara revolutionär”: Del ett, två, tre och fyra

Trollhättan: Stoppa nedläggningen! Ställ om produktionen!

BJÖRN LARSSON ROSVALL / SCANPIX

Att förstöra SAAB som är en tillgång för samhället – en organisation som kan utveckla och tillverka saker vi behöver – är samhällsekonomiskt vansinne. Det saknas varken praktiska lösningar eller realistiska förslag. Det som saknas är sociala krafter som kan göra dem verkliga. Lars Henriksson Volvoarbetare och författare till en kommande bok om Alternativ produktion ger sin syn på vad som borde göras för att rädda jobben och klimatet.

– När nu klimatkrisen ställer en rad akuta behov på dagordningen borde produktion av utrustning för förnybar energi eller satsning på hållbara transportsystem vara två självklara spår att växla in bilindustrin på innan den styckas i bitar eller dumpas vid vägkanten för att rosta sönder.

– Det saknas varken praktiska lösningar eller realistiska förslag. Det som saknas är sociala krafter som kan göra dem verkliga.

Lars Henriksson arbetar på Volvo personvagnar i Göteborg och är flitig krönikör i Göteborgs Posten

Lördagen 23/1 kl 13:30 Trollhättans Folkets Hus, Clio-salen

Arrangemang: Socialistiska partiet & Ordfront

Läs också:
Dags för myteri!
Bara ett sätt att rädda SAAB: Ta över maskinerna och ockupera lokalerna!
Maud Olofsson flyr från Saab-krisen