Röda Lund

★ Hjärtat i en hjärtlös värld

Posts Tagged ‘Socialdemokraterna’

Att leva i frihet och jämställdhet

Posted by Röda Lund på 06 mars 2010

Socialdemokraten Olof Palme, 1979:

Klicka!

”Visst är det viktigt att människorna ska ha så stort privat armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur, till kulturella upplevelser. Det gäller möjligheten att utvecklas och, som det heter, att förverkliga sig själv. Att leva i frihet och jämställdhet med andra.

I ett utvecklat och organiserat industrisamhälle som vårt är denna frihet för människorna hotad från olika håll. Många upplever att deras ekonomiska resurser är begränsade när hyror och priser går upp, när bilen ska betalas, när ungarna ska ha nya kläder eller nya skidor. Vi har inte lyckats göra jobben till den självklara rättighet de borde vara. Vi har inte lyckats skapa den gemenskap människor emellan som är nödvändig för friheten. Vi har stora och svåröverskådliga och som det verkar närmast opåverkbara företag, myndigheter och organisationer.

I ett sådant perspektiv är vårt samhälle inte särskilt behagligt, och man kan gå vidare. Man kan stå här på Sergels Torg, och se de unga och så brutalt misshandlade narkotikaoffrens förnedring. Lyfter man blicken ser man de glasade fönstren i detta hus, eller den till synes ointagliga penningbunker som är vår största affärsbanks huvudkontor. Och går man ner till tunnelbanan ser man de allt tydligare spåren av det snålhetens förfall som sakta gör sig märkbar när det gäller den kollektivtrafik som borde vara varje storstads stolthet.

Och det är kanske nånstans här som lockelsen till det privata kan bli stark. Glöm vem det är som sitter på den ekonomiska makten, ty den är orubblig. Blunda för utslagningens fasor, ty det är inte ännu dina barn som går under. Åk helst inte tunnelbana, ty det är bättre att sitta i bilen en halvtimme, om den möjligheten finns, än att stå i en buss eller ett tåg i trekvart. Fly undan allt detta, till det som du själv kan påverka, spara sen in till den egna familjen, till villan, till bilen, ytterligare några hundralappar på de utslagnas och på tunnelbanans bekostnad. Och sänk skatten, då kan det egna armbågsutrymmet bli ännu lite större.

Detta är naturligtvis en förenkling, en karikatyr. Men den kan användas för att dra två ganska viktiga politiska slutsatser.

Den första är helt enkelt följande; liksom gröna vågens flykt är det också en flykt att isolera sig i det privata och utestänga den omvärld vi är så beroende av. Ty även om du har ett eget privat armbågsutrymme, så är du fortfarande en del av ett komplicerat samhälle, av ett genomorganiserat företag eller förvaltning. Dina barn går i skolan eller kanske i bästa fall har en plats på dagis. Du får din information genom de stora organisationer och företag som ger ut tidningar eller sänder ut radio- och TV-program. Och när det gäller alla dessa för vardagen så viktiga företeelser sitter du inom andras armbågsutrymme. Och det är ofta fråga om mäktiga och vassa armbågar. Om det enda företaget läggs ner i Horndal eller Hällekis hjälper det inte med armbågsutrymme genom sänkta skatter och stora ränteavdrag, ty människor riskerar att berövas sitt levebröd och sin hembygd.

Vi har inte utvecklat den engagerande gemenskap som är en av socialismens grundtankar. I stället har gemenskapens villkor på många sätt blivit sämre genom strukturomvandling, sterila bostadsmiljöer, automatiserad produktion. Vi har inte i tillräcklig grad lyckats bryta det ekonomiska fåtalsväldet, och demokratisera och decentralisera den ekonomiska och politiska makten. På det privata området, liksom inom stat och kommun, möter vi byråkratier som är effektiva i mångt och mycket, men ofta fjärmade från människornas egentliga inflytande. Vi har inte i tillräcklig grad utvecklat det utrymme för varje människa att följa ”sina bästa stämningars längtan”. I stället har kommersialism och konkurrens fått sätta en stark prägel på värderingar och levnadssätt.”

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Posted in Socialism, Sossarna | Taggad: , , | 2 Comments »

Hatet och ilskan växer under ytan

Posted by Röda Lund på 26 februari 2010

Den danska tidningen Politiken ber Danmarks muslimer om ursäkt för att man publicerat de s.k. ”Muhammedbilderna”.

Socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt kallar uppgörelsen vanvettig.

- Det förekommer kränkningar i medierna varenda dag. Sådan är yttrandefriheten, säger hon till Politiken. Sosialistisk folkepartis ordförande Villy Sövndal, instämmer i att man inte kan förhandla om yttrandefriheten. Dansk folkepartis ordförande Pia Kjaersgård kallar situationen absurd och djupt, djupt pinsam. Venstres politiska ledare Peter Christensen säger att ”det är märkligt att Politiken har behov av att ursäkta sig”.

Samtliga av ovan nämnda byråkrater, dräktkärringar, slipsnördar och högerpolitiker har helt missat poängen. Det är inte konstigt, för det är nämligen dom som skapat och fortsätter skapa det samhälle som innifrån börjar spricka sönder. Det är inte bilderna i sig som är problemet. Det är inte en teckning i en urusel skvallertidning och högermegafon som är det som egentligen upprör. Det är den allmänna situationen och upplevelsen för miljoner muslimer i Europa idag som gör att en sådan här liten skitsak fått bägaren att rinna över.

Det är ockupationen av Palestina, den kriminella invasionen av Irak, kriget i Afghanistan, plundringen av naturresurser och tillsättandet av lydregeringar. Det är diskrimineringen och hatet som man möts av i affären och på jobbintervjun i det land man tagit sin tillflykt undan samma lands bomber. Det är att bli trakasserad av polis och tulltjänstemän. Att tvingas leva trångbott utan arbete och se bostadsområden förfalla. Att läsa och höra att de landsmän som också flytt är ”parasiter” och ”snyltare” och ”mustaschbarn”.

Det de styrande politikerna och deras lydiga drängar i de främlingsfientliga partierna nu gör är att bädda för än värre motsättningar och hat. Ett hat som kommer utnyttjas av rasister, politiska islamister och andra religiösa dårar. Det är inte kristna kärleksbudskap eller muslimsk ödmjukhet som kommer få överhanden i ett sånt klimat. Det är det brutala våldet, splittrandet och rygghuggandet. Samma samhälle som människor idag flyr ifrån för sina liv i andra delar av världen. Ett iskallt klassamhälle som skickar Sverige och Svensk arbetarrörelse 100 år tillbaka i tiden.

Så länge vi vanliga löntagare, ungdomar, arbetslösa och pensionärer låter oss luras av det hat som de ökade klassorättvisorna och deras försvarare föder kan vi bara skylla oss själva. Lösningen stavas sammanhållning, solidaritet och välfärd, men det är en fan så mycket svårare uppgift än att slå på dom som redan ligger. För det krävs att arbetarsverige kavlar upp ärmarna och slutar tycka så förbannat syn om sig själv. En sak är säker: Varken Jesus, Muhammed eller ängeln Gabriel kommer stå oss bi i kampen mot klassamhället.

Röda Malmö skriver:

I tjugofem års tid har klassklyftorna stadigt växt i Sverige, oavsett vilken regering som suttit vid makten. Det är naturligtvis glädjande att regeringen Reinfeldt straffas för vad den gjort. Men samtidigt vet vi redan nu att en Sahlin-regering inte kommer att ändra färdriktning, bara hastighet. De som vinner blir rasisterna i Sverigedemokraterna.

Kapitalet är på offensiven. Borgarklassen vältrar sig i framgångar, väl medveten om att den sitter som kung på världens tron. Ohotad på grund av den gamla arbetarrörelsens förfall och avsomnande. Vänstern har mycket att lära.

Det kommer att krävas en ny vänster och en reorganisering av arbetarrörelsen i global skala för att ändra styrkeförhållandena. Just nu pågår en Världskongress om klimat, kris och revolutionärers uppgifter för att ta steg i den riktningen. Det håller inte att bara hålla på att ständigt byta regeringar med i stort sett samma kapitalistiska politik. Inte om man vill se grundläggande förändringar för ett bättre samhälle.

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Posted in Internationellt, Klass, rasism | Taggad: , , , , , , , | 14 Comments »

Malmö i uppror

Posted by Röda Lund på 09 februari 2010

Utanför väntar ett folk i svält – väntar ett land som bjöd
Svältande barn och mödrar sablar och bojor för bröd.
Utanför väntar en värld i brand frälsningens vårhögtid
-utanför väntar historiens största och stoltaste strid!

Så låt oss smida vår kedja fast och binda oss samman hårt
vänner, i helig förvissning om att landet vi drömt blir vårt!
Varje man i vår här kamrat och varje kamrat en tolk
åt allt det bästa som känts och drömts av Sverges förtrampande folk.

ur ”Prolog”, av Ragnar Jändel

En folkmassa på flera hundra angriper poliser som ställt upp sig på linjer. Från smågatorna kring Möllevången strömmar barn så unga att de inte ens hunnit bli tonåringar. Massan slår med våld till mot affärerna på torget. Ridande polis väller fram. I händerna har dom blanka tillhyggen och striderna sprider sig ända bort till Rosengården. Högern och pressen anklagar yrkesrevolutionärer för att sprida oro bland befolkningen.

När hände detta? tänker ni. Vad är det för små-terrorister som nu varit i farten? Är det dom där reclaimarna? Eller är det fotbollshuliganer som varit och druckit pilsner inför ett derby? Nej, de som sprider skräck i näringsidkare och polis på Möllan är inte unga rånluvemaskerade eller hejaramse-skrålande bråkmakare. De är allesammans kvinnor, de är 300 stycken, och de anser att maten, och inte minst potatisen, blivit för dyr. Året är 1917 och Malmö och Sverige står inför en socialistisk revolution.

Historien om den svenska arbetarrörelsen och dess politiska och organisatoriska utveckling är i mångt och mycket en historia som har sitt ursprung från de skånska slätterna och städerna. Det var utopisten Nils Herman Quiding som, efter observationer av Malmös arbetares armod, i mitten av 1800-talet formulerade några av de första svenska idéerna om ett kommunistiskt samhälle utan klasskillnader och fattigdom. Det var agitatorn August Palm som med sitt föredrag ”Hvad vilja socialisterna?” på Hotell Stockholm i Malmö den 6 november 1881 inledde det socialdemokratiska pionjärsarbetet. Och det var Axel Danielsson som med sina djupa marxistiska kunskaper och organisatoriska talang var med och befäste den socialdemokratiska rörelsen, bland annat genom skapandet av tidningen Arbetet 1887.

Den 17 mars 1917 vaknade Malmö till ännu en dag av bitande vinterkyla. Knappt något bröd fanns att finna, och den potatis som blivit dess substitut hade nu varit slut i två veckor. Det fanns inte längre något livsmedel som kunde fylla de hungrande arbetarnas näringsbehov, och i många fall måste två arbetarfamiljer dela på en lägenhet som inte ens var stor nog åt en familj. Svälten och nöden var ohygglig. Den stränga kylan gjorde det omöjligt att uppbåda den fastfrusna potatisen ur jorden, och samtidigt höll många handlare på sina förråd så att potatispriset kunde hållas uppe.

Men trots detta var den 17 mars en dag som skulle ingjuta nytt hopp i de hungrande massorna. Denna dag var inte längre tidningens huvudsidor upptagna med det pågående världskrigets böljande strider. Rubrikerna i tidningen Arbetet skrek ut den stora nyheten: ”REVOLUTION I RYSSLAND”, ”RYSSLAND; REVOLUTIONENS LAND”. Tsaren hade störtats och Malmös arbetare kunde läsa att de djupgående förändringar de slogs för nu äntligen skulle realiseras i det stora landet i öster. Arbetets journalister var eld och lågor och skrev stolt om hur revolutionen letts av de socialdemokratiska fanorna och om hur det som förut verkat omöjligt nu plötsligt blev verklighet: Amnesti för politiska fångar, allmänna val, fullständiga fri- och rättigheter, avskaffandet av soldaternas sociala inskränkningar, polisens ersättande av en demokratisk milis.

Den 9 april samlades i Malmö sammanlagt 1 100 människor vid två separata påskmöten för att dryfta den nuvarande situationen. Ett av mötena bevistades av bland andra den socialdemokratiske riksdagsmannen Gunnar Löwegren, som med följande ord uppmanade Malmös arbetare till återhållsam tillförsikt:

”Hoppas att det måtte gå här som i Ryssland – naturligtvis med reservation för revolutionen, något som vi icke behöva här då vi ha andra medel.”

Men Löwegren talade inför döva öron. En svältande människa kan inte i längden förklara för sin familj att maten måste vänta tills representanterna har gjort sitt. Hon griper efter minsta halmstrå för att trygga sin och sina närmstas framtid, och när hon märker att hon inte är ensam i sin nöd, formeras den enskildes vrede mot de som redan har till en kollektiv kraft som få kan tygla. Denna vredens, eller hatets om man så vill, kraft briserade för första gången förmiddagen den 14 april när en grupp arbetarkvinnor bevistade Möllevångstorget.

Klicka: Peps Persson - En del och andra

Det var ingen stor händelse som fick kvinnorna den dagen att handgripligen visa sitt missmod. En potatisförsäljerska hade försökt sälja sina korgar med potatis för det hutlösa priset av 30 öre litern, 5 öre mer än på Drottningtorget samma dag. Och den stora massan av kvinnor som samlats angrep nu ”månglerskan”. Man välte ut hennes korgar på torget, något som upprepades fyra gånger innan kvinnan kände sig nödsakad att kalla på polis, för att sedermera ”ta till schappen”. Även en lantman fick sina korgar omkullvälta samtidigt som han bombarderades av korgarnas innehåll. Inga omhändertaganden verkar ha gjorts, vilket kan förklaras av det stora antalet deltagare.

Möllevångsincidenten var bara en i raden av spontan aktion i Sverige dessa dagar. Över hela landet drog stora demonstrationer och strejker genom städerna för att kräva ökad livsmedelstillgång och höjda löner. På många håll konfiskerade man även livsmedel från handlarna och/eller genomförde inspektioner av förråden.

Knappt två veckor senare kom de från alla håll. 2 000 gick landsvägen från Limhamn, 500 från Arlöv, 150 från Lomma, och till slut stod det en 30 000 människor stark skara på Stortorget i Malmö. Inga fanor bars och endast ett standar kunde skymtas över människomassan, som löd: ”Högre lön, mera bröd”.

Det var arbetarkommunens styrelse som kallat till demonstration, och ur folkhavet steg nu sju representanter fram för att lämna över en rad krav till borgmästare W. Skytte. Några av kraven var:

  • Slut på hungerpolitiken
  • Stoppande av all livsmedelsexport
  • Reglering av alla livsmedel och lägre maximipriser Större brödransoner för arbetare – särskilt för dem med hårt arbete – möjliggjord eventuellt genom
  • Minskning av de förmögna klassernas ransoner
  • Billigare mjölk
  • Kraftiga åtgärder mot obefogad hyresstegring och för avhjälpande av bostadsbristen
  • 8-timmars arbetsdag samt höjning av reallönerna till 1914 års nivå

Det pyrde i leden, och snart var det dags för de årliga 1 maj-demonstrationerna. Det började florera rykten om ett internationellt uppror, och i Malmö, och i resten av Sverige, hade ”små röda lappar” spridits som talade om en socialistisk revolution. Men någon revolution kom aldrig. Tvärtom blev 1 maj den lugnaste på länge. Kanske var det pga det nyinstiftade nationella rusdrycksförbudet.

Huvudtalare var Gustav Möller från partistyrelsen. Möller tillhörde en av partiledaren Brantings tre ”skånska korpraler” (Ett nedsättande epitet. De andra två var Värner Rydén och Per Albin Hansson. En annan benämning på de tre var ”streberherrarna”), och hade haft kontakter med de ryska revolutionärerna. Hans tal berörde i radikala ordalag den nuvarande situationen och konstaterade, nästan i förbifarten, att ”vi skulle kunna göra revolution, (långvarigt bifall) men därmed inte sagt att vi komma att göra det”. Klart var i alla fall att ”ur denna kris måste Sverige gå ut som en verklig demokrati”.

Så skedde också. Samma år fick Sveriges män allmän rösträtt. Ett par år senare även kvinnorna. Det socialdemokratiska partiet skulle snart inleda en lång period av regeringsinnehav. Sakta men säkert byggde man upp ett välfärdssamhälle och kompromissade sig fram mellan radikala arbetarröster och profithungriga kapitalister. Snart var perspektivet om en svensk revolution efter rysk förebild mest en smått naiv dröm som ibland dammades av vid de årliga 1 maj demonstrationerna.

Idag menar många att vi är tillbaka där det en gång började. Denna gång sprängfyllda med historiens lärdomar.

Läs mer: Hungerrörelsen 1917 – 90 år sedan hungerupproret skakade Sverige
Röda Malmö: Malmö by bike
3000 tecken: De värsta kravallerna i Lunds historia
Röda Lund: Lund visar vägen
Se även: Den tidiga socialdemokratin av Håkan Blomqvist & Kjell Östberg

Hungerdemonstration på Stortorget i Malmö den 25 april 1917 med ca 30.000 deltagare. Foto: Malmö Museers bildarkiv

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Posted in Historia, Malmö, Skåne | Taggad: , , , , , , , , , , | 4 Comments »

Hjälplärare för både unga och vuxna

Posted by Röda Lund på 07 februari 2010

Jag ställer mig positiv, så här på morgonkvisten, till sossarnas förslag om hjälplärare. Den svenska skolan brottas med många problem, och det främsta är definitivt underbemanning och lite resurser. Vem tror att man kan lära barn matematik ensam i en klass på 25 stycken 11 åringar, varav hälften sitter med händerna uppsträckta, och fem av dom ser till att störa de andra därför att de har myror i brallorna? Ja, det går ju så klart, men det tar onödigt lång tid.

Därför vore det en jättehjälp och väldigt nyttigt om läraren fick stöd och friskt blod i form av en ung person som just lämnat ungdomsstadiet för att ta sig in i vuxenvärlden. Det vore väldigt värdefullt för den unge vuxne också. Som 20-åring är man inte färdig, och mycket finns kvar att förstå och lära i att vara i samhället.

Svenskan skriver: Tanken är att driftiga elever kanske jobbar som lärare i ett par år och fungerar som kunskaps- och vitamininjektioner och sedan går vidare med sin ordinarie karriär. Eller så får de smak för skolan och skaffar behörighet och fast anställning.

Det enda problemet jag ser är att det finns så många idioter där ute, och att flera av de som skulle söka sig till tjänsterna i många fall kanske själva borde sitta i skolbänken eller ha en hjälplärare.

Därför är det ypperligt att sossarna kommer med en motåtgärd för att korrigera så att vi inte får en massa folk som inte fixar det. Att införa ett test – ungefär som ett nationellt prov – för hjälplärare och kombinera detta med arbetsintervjuer skulle göra det betydligt lättare än idag, då man utgår från betygen, att hitta bra folk.

Nytt blod och nya kunskaper är också vad många äldre lärare är i stort behov av. De kommer i.o.m. sina nya kollegor att på köpet få en rejäl dos intryck och nya färdigheter som de annars aldrig fått.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Posted in Skolan, Utbildning | Taggad: , , , | Leave a Comment »

Vänsterpartiet på avvägar

Posted by Röda Lund på 05 februari 2010

7 december 2008 kablade media ut som huvudnyhet att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingått en överenskommelse om samarbete – med sikte mot valseger 2010 och en kommande regeringskoalition. Efter interna protester inom S bereddes Vänsterpartiet plats i den samverkan som S och Mp inlett tidigare under hösten. Lars Ohly blev mannen som kom in från kylan. Det var dock ingen ovillkorlig inträdesbiljett som Vänsterpartiet begåvades med, för att bli ”regeringsfähigt” tvingades partiet att surra sig fast vid en ekonomisk politik av nyliberalt snitt: budgettak, överskottsmål, och oberoende riksbank.

Vem styr Vänsterpartiet?

Kontentan av samarbetet är att Vänsterpartiet suddat ut mycket av sin egna självständiga profil. Det blir tydligt när man tar del av den valplattform som partiets styrelse antog 25 oktober 2009, en plattform som skall ställas till omröstning på partiets kongress 7-9 maj i år. Flera av Vänsterpartiets tidigare hjärtefrågor, som exempelvis arbetstidsförkortning och svensk trupp ut ur Afghanistan, lyser här med sin frånvaro. Trots finanskrisen reses inte heller något krav om bankförstatliganden och klimatfrågan är märkligt undanskuffad. Är det måhända så att den fallit på Mp:s lott i oppositionens interna arbetsdelning?

Den budgetmotion som partiet lade hösten 2009 går också i samma tecken. Man ger ett antal fler miljarder till den offentliga sektorn än de övriga riksdagspartierna, men även med Vänsterpartiets förslag kommer den offentliga sektorns andel av BNP att vara lägre 2012 än när den nuvarande alliansregeringen tillträdde 2006. Är det här verkligen samma parti som hösten 2005 gick ut med kravet om 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn?

18 januari i år – vid Folk- och Försvarskonferensen i Sälen – offentliggjorde så oppositionen en gemensam säkerhets- och försvarspolitisk plattform. Det mest anmärkningsvärda här är att Vänsterpartiet ställer sig bakom ett djupgående militärt samarbete inom såväl EU som med NATO. Den solidaritetsdeklaration, som är en del av EU:s Lissabonfördrag, skriver man under på: ”Sverige skall inte förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land”.

I den krassa verkligheten betyder det att Vänsterpartiet nu accepterar att Sverige ställer sig villigt att bidra med trupp till stormaktsexpeditioner i tredje världen där europeiska intressen hotas, som det svenska deltagandet under franskt befäl i Tchad 2008. Partiet underordnar sig därmed den stormaktsimperialism som främst företräds av brittiska, franska och tyska intressen.

Vidare skriver man också bland annat att ”EU utvecklat sin kompetens att leda alltmer komplexa operationer. Sverige har deltagit i praktiskt tagit alla fredsfrämjande insatser som EU genomfört. Sverige skall fortsätta det aktiva engagemanget och deltagandet i internationella insatser inom ramen för FN, EU, NATO och OSSE”. Med denna inriktning blir det i realiteten inte så mycket kvar av den av partiet så omhuldade svenska alliansfriheten. Fler än en medlem i Vänsterpartiet sätter säkert kaffet i vrångstrupen vid läsningen.

Dokumentet står också i skriande kontrast till ett flertal skrivningar i det partiprogram som Vänsterpartiet antog på sin kongress 2008, som exempelvis: ”Sveriges militära alliansfrihet, som idag hotas av EU:s militära ambitioner och NATO:s utvidgning, skall försvaras och stärkas”.

Vi socialister upprepar det vi redan skrev i en ledare i höstas (Internationalen 45/09) : Vänsterpartiet har idag – i en tid då hela vänsterflanken i svensk politik gapar tom – ett gyllene tillfälle för att få genomslag för en radikal politik. Partiet skulle göra betydligt mer nytta om man artikulerade en tydlig vänsterlinje istället för att fungera som en lågmäld kugge i en kommande regering som till stora delar kör vidare i samma gamla hjulspår som den nuvarande alliansregeringen.

7-9 maj går Vänsterpartiet till kongress. Vår förhoppning är att ett ökande antal medlemmar inför denna kongress blir alltmer kritisk mot den rådande politiken och samarbetet med S och Mp, att en majoritet säger nej till denna politik, att samarbetet avbryts och att partiet slår in på en ny kurs. Sverige behöver i riksdagen en vänster som är en vänster, en vänster som ser som sina huvuduppgifter att lägga fram såväl systemkritiska som systemöverskridande förslag samt fånga upp artikulera och understödja utomparlamentarisk kamp i fackföreningar och sociala rörelser.

Tidigare på Röda Lund: Styrkeförhållandena måste förändras

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Expressen väljer Twingly!, Kaj Raving skriver Reinfeldt har fortsatta problem med sanningen, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Johan Lundberg och elitismen, Anders_S skriver Problemet med Mosa Sayeds avhandling stavas postmodernism, Redaktionen skriver Sverigedemokraterna behöver dig!, Fredrik Jönsson skriver sdnyheter på Twitter

För mer vänsterbloggar besök http://www.konfliktportalen.se.

Posted in Internationalenledare, Socialistiska Partiet, Vänsterpartiet | Taggad: , , , , , | 1 Comment »

Därför är vi demokratiska socialister

Posted by Röda Lund på 27 januari 2010

Veronica Palm, riksdagsledamot (S), skriver bra om den borgerliga politiken.

Klyftor är någonting denna regering har varit duktiga på att skapa och fördjupa. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har 70 000 fler svenskar hamnat i utanförskap. 100 000 fler är arbetslösa bara på ett år och 50 000 slängs ut ur sjukförsäkringen. Det är ett högt pris som betalas för att regeringen sänkt skatten på lånade pengar för dem som tjänar bäst.

Synd då bara att hennes parti är minst lika skyldiga till denna utveckling. Deras fullkomliga anpassning till kapitalismen är en av orsakerna till att människor som Alexandra inte får det stöd som behövs. Du, Veronica, ska inte komma här och vinna billiga poänger. Vi är många som minns era svinerier med sänkt a-kassa, sänkta barnbidrag, och försämrad välfärd. Vad har ni gjort bra de senaste 25 åren? Sålt ut våra gemensamma företag? Sänkt skatten för de rika? Privatiserat våra skolor? Ökat klassklyftorna? Nej, ni är lika skyldiga som Reinfeldt

Bra att Svenskan idag granskar äldrevården. Våra äldre som blivit hånade av den borgerliga regeringen och drabbas av det allt hårdare arbetstempot bland vårdarna som ”effektiviseringar” och privatiseringar medför. Bloggaren Carl är klockren i sin kritik mot regeringen:

De är fullt villiga att låna upp pengar för skattesänkningar för dem som har en arbetsinkomst, men är fullt villiga att misshandla samhällets minsta. I det här fallet pensionärerna. Det senaste budet är att pensionärerna ska kompenseras ”när ekonomin så tillåter”.

Det är därför det behövs en ny arbetarrörelse, med en ny inriktning, och ett nytt parti för arbetare med en konsekvent politik. En politik som står på de svagas sida och som syftar till att stärka positionerna i samhället för den arbetande klassen. Med företrädare och aktivister som talar ur skägget och som stolt förklarar att det här samhällssystemet måste rivas från botten till toppen, och istället ersättas med ett demokratiskt socialistiskt samhälle som utgår från människors behov. Där det ses som fult att inte försvara den som behöver hjälp, och där det finaste som finns är bry sig om sin nästa.

Olof Palme hade många fel och brister. Han stödde precis innan sin död dåvarande Finansminister Kjell-Olof Feldt i att inleda nedmonteringen av folkhemmet – den s.k. ”tredje vägens politik”. Men det fanns också mycket bra saker med Palme. Saken är dock klar. Palme är död, och idag är socialdemokratin en annan. Varför förstår ni när ni lyssnar på detta tal. Vilken sosse skulle idag låta så här? (Från partiledardebatten 1982)

Läs också Svensson: Bildts hyckleri om frihet på nätet
Röda Göinge: Privatvård sämre än kommunal vård

Posted in Socialistiska Partiet, Välfärd | Taggad: , , , , | 3 Comments »

Ta fajten innan det är försent!

Posted by Röda Lund på 20 januari 2010

Håkan Blomqvist och Kjell Östberg, medlemmar i Socialistiska partiet och redaktörer för den socialistiska tidskriften Tidsignal, ger idag i Aftonbladet sig in i debatten om socialdemokratin. De har mycket att säga om de socialdemokratiska sveken och hur en arbetarrörelse borde tackla dagens samhällsproblem och skapa en väg ur dem.  De tar upp det många känner:

Försöken att förnya socialdemokratin genom att bygga allianser i mitten har inneburit att partierna successivt övergivit sin traditionella omfördelningspolitik, accepterat arbetslösheten och antagit stora delar av den nyliberala dagordningen. Samtidigt har den traditionella arbetarbasen gradvis ersatts av professionella skikt inom medelklassen – de ”högutbildade, ensamstående höginkomsttagare i storstäderna”, som tycks vara Arenas livsluft. Problemet är att partierna samtidigt förlorat allt mer av sin samhälleliga kraftkälla inom arbetarklassen. I stället har de högerpopulistiska krafterna kunnat profitera på utvecklingen.

Det är alldeles tydligt att den socialdemokratiska toppen och deras propagandister i Arena inte längre vill att socialdemokratin ska vara ett arbetarparti. Istället gör man som brittiska Labour och vänder sig mot mitten. Utvecklingen som länge pågått från folkhem till rå roffarkapitalism är snart till sin ända. I spetsen har har det svenska politiska etablissemanget stått och utnyttjat varandra på bästa möjliga sätt. Det har sett ut så här:

Det är sossarnas fel (Klicka!)

Den socialdemokratiska regeringen förlorar makten efter att de hamnat i ”identitetskris” och tappat arbetarväljare som i ren desperation och okunskap vänder sig till högerns glättiga populism. Högern tar makten och inleder privatiseringar och skattesänkningar i rasande takt och socialdemokratin agerar vit riddare i opposition och lyckas återsamla sin väljarskara med ett ”vi ska reda ut det här”-valfläsk. Väl vid makten skyller man statens dåliga finanser på högern och inleder kraftig nedskärningar på välfärden. Enstaka reformer görs för att blidka allmänheten och inte totalt framstå som de svikare de är. På det stora hela försämras dock välfärden, privatiseringar behålls, och ersättningsnivåerna står kvar på den nivå som högerregeringen satt. Detta leder till ytterliggare en kris för socialdemokratin, och högern kan ta makten igen, och vi är tillbaka där berättelsen började.

Det svenska folket måste förbättra sitt minne! Det håller inte att vart fjärde år säga ”nä, jag röstar på dom andra”. Det är precis det dom vill! De som tjänar på skattesäkningarna och privatiseringarna. De som sitter i partitopparna och fackledningarna. De vill att vi ska lämna över ansvaret. Att vi varje gång ska välja ”det minst dåliga”. Vi måste fatta att ”det minst dåliga” likförbaskat är dåligt. Att det är dags för något bra och äkta – en politik som verkligen utmanar kapitalismen och försvarar den välfärd som finns kvar. För annars: Var tror ni det slutar? Tror ni det slutar bra? Tror ni Sahlin är intresserad av eller kapabel att utmana det system som nu utan pardon bryter ner arbetarsverige?

Det svenska arbetande folket har sedan länge glömt hur det är att styra samhällsskutan. Vi har tappat erfarenheten av att strejka och protestera på ett effektivt sätt. De få gånger vi gjort det så har fackbossarna huggit oss i ryggen och inte alls velat ”ta fajten”. Det är dags för ett gräsrotsuppror i svensk fackföreningsrörelse och i det svenska samhället! Det är dags att bryta regler och gå på offensiven. Om inte annat kommer ingenting att hända mer än att den nedåtgående spiralen fortsätter.

Posted in Socialistiska Partiet, Sossarna | Taggad: , , , , , , | 50 Comments »

Att vara revolutionär XI

Posted by Röda Lund på 20 januari 2010

Man kan alltså säga att vi är revolutionärer utifrån fyra förutsättningar:

• Vi strävar efter att ersätta kapitalismen med en gemensam demokratisk hushållning inte bara i vårt land utan internationellt.
• Vi bygger den strävan på att försöka förena vår tids arbetarklass till en politisk maktfaktor som kan bryta dagens ekonomiska makthavares ställning.
• För att det ska vara möjligt måste den politiska samhällsmakten förändras så att den representerar de många arbetande människornas styre över alla samhällsnivåer.
• En omvälvning som i sin tur kräver att vi som strävar i den riktningen organiserar oss kring våra gemensamma målsättningar, både här hemma och internationellt.

Ett samhälle av och för alla

Men det kan väl ändå inte bara vara några så få och så korta punkter som förenar oss som socialister och revolutionärer? Vad ska den gemensamma egendomen, makten och det nya sättet att styra syfta till, hur vill ni att de åtgärderna ska förändra samhället? På ett sommarläger Socialistiska partiet höll en gång, menade en representant från vänsterpartiets programkommission att vi revolutionära socialister verkade vara “besatta av själva frågan om makten”. I stället för att tala om vad vi anser om det ena eller andra i samhället och människornas liv, pratar vi mer om problemet med vem som styr och bestämmer. Och det rymmer faktiskt en god portion sanning.

Själva orsaken till att vår rörelse över huvud taget bryr sig om frågor om samhällsmakten, eller att över huvud taget existera, är vår övertygelse att alla människor har samma människovärde, samma rätt att leva och söka förverkliga sina möjligheter. Den övertygelsen genomsyrar också alla våra ställningstaganden vad gäller människornas liv och samhällets uppgifter här och nu. Det är utifrån den vi exempelvis bekämpar miljöförstöringen och vägrar acceptera att lösningarna blockeras av den kapitalistiska vinsten. Det är utifrån den övertygelsen vi vänder oss mot diskriminering och förtryck av kvinnor, människor av annan nationalitet eller hudfärg. Det är därför vi är mot fördomar och diskriminering av homosexuella eller människor som inte vill leva “som andra” o.s.v.

De politiska lösningar och de förändringar av samhället vi kämpar för uttrycker alla den förutsättningen: att alla människors lika värde och rätt att leva garanteras. Men vad människorna vill göra med sina möjligheter, när de jämlika förutsättningarna och respekten för allas livsmöjligheter garanteras, om det har vi faktiskt ingen uppfattning.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

——————————————————————–

Läs en fortfarande aktuell artikel i Internationalen: V saknar strategi
Röda Malmö om sossarna: Kongressen som gick till höger
Röda Lidköping: Vi måste prova något nytt

Posted in Revolution, Socialistiska Partiet | Taggad: , , , , , , , , | 25 Comments »

Det är inte SD som är problemet

Posted by Röda Lund på 29 december 2009

”Mitt förslag går i korthet ut på att för varje mandat som Sverigedemokraterna får i riksdagen avsätter de övriga partierna lika många av sina egna mandat, i proportion till sin storlek. Dessa mandat används för att bilda ett ”anti-parti”.”

Så skriver ”filosofen” Martin Peterson i den mörkblå blaskan Svenska Dagbladet idag och man undrar om filosofen pimplat för mycket glögg och akvavit under julhelgen. Han fortsätter – och här blir det riktigt tragikomiskt:

Heja USA (Klicka)

”Exempel: Om Sverigedemokraterna får 25 mandat och deklarerar att de avser rösta ja till ökade satsningar på undervisning i historia avsätter de övriga partierna lika många mandat, i proportion till sin storlek, och ger dessa 25 ledamöter till uppgift att rösta nej till förslaget om ökade satsningar på historia, oavsett vad ledamöternas egna partier har för uppfattning i sakfrågan.”

För min egen del kan jag bara säga: Om jag suttit i riksdagen hade jag omedelbart röstat för ett sånt förslag, oavsett om det är Moder Maria eller Hin Håle själv som kommit med det. Allt annat vore politiskt självmord och ett hån mot det svenska folket i allmänhet och våra barn i synnerhet. På samma sätt hade jag röstat mot en försämring av a-kassan eller en skattelättnad för miljonärer. För svårare än så är det inte. Politik är att vilja, som Palme sa, men vad dagens politiker pysslar med är snarare ovilja. Ovilja att stå på landets befolknings sida.

Istället lever dom sina egna inpyrda liv i riksdagens korridorer där de springer runt med ett koppel av uppassare och feta löner och pensionsprogram. Alla partier i riksdagen – från höger till vänster – är bara olika varianter på samma sorts proffspolitiker som vi svenskar är förbannat trötta på. De har inget nytt att komma med. Särskilt inte när både sosseregeringar och moderat-ledda regeringar de senaste 20 åren på punkt efter punkt anpassat sig till den politik som en gång i tiden fick folkpartiets ledare att resa sig upp ur TV-soffan i protest mot pellejönsarna i Ny Demokrati. Avskärmade mot folket har de med berått mod fört över miljarder från det offentliga – från välfärden – rakt ner i fickorna på spekulanter och rikemän. Privatiseringar, strejkförbud, attacker mot arbetsrätten, kommunalisering och därmed försämring av skolan, budgettak och EU-medlemskap.

Här är några förslag – som istället för SD:s vara eller icke vara – borde diskuteras och genomföras:

  • Sänkning av arbetstiden till 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön
  • Stressen och utbrändheten bland svenskarna har exploderat. Det har påverkat våra barn så att de skär sig i sina armar och tar livet av sig i ren desperation. Många – framförallt kvinnor – är fast i deltidsfällan där de knappt har råd med mat i slutet av månaden därför att lönen inte räcker till. Detta samtidigt som Sverige producerar mer -och möjligheterna till ett gott liv för alla är större än någonsin. Detta samtidigt som folk går utan arbete och inget hellre vill än att ha ett jobb.

  • Kraftig beskattning av inkomster över 30 000 per månad
  • Dels för att välfärden kostar pengar, och dels för att vi måste omfördela landets rikedomar. Det är de rikaste i samhället som är de som tynger mest på klimatet. De är de stora bovarna – med sina Thailandsresor, bensinslukande stadsjeepar, och vältrande i eltörstande elektronik i varje rum – som gör de största avtrycken i förstörelsen av vår planet. Det är inte studenten eller städerskan som tar bussen varje morgon och som lever i dåligt uppvärmda lägenheter.

  • Stopp för vapenförsäljning och stöttande av USA:s krigsäventyr
  • Ställ om det svenska försvaret till att ta hand om Sverige! Gör om det till ett folkligt försvar som stöttar upp i den nödvändiga klimatomställning vi behöver. Istället för vapen bör vi satsa på solenergi, vatten -och vindkraft. Istället för militärövningar i skogen bör de som gör värnplikten arbeta med att bygga ut tågnätet, värmeisolera och rusta upp hus, och lära sig solidariska värden i kontakt med gamla, barn och sjuka. Istället för att döda och ockupera borde vi skicka ut brigader som hjälper flyktingar i sina närområden så att de slipper utnyttjas av hänsynslösa människosmugglare eller trafficking-profitörer. Varför inte bygga upp ett konkret samarbete med de som i Iran nu kämpar för demokrati? Hjälpa dom att bli kvitt diktaturen och stötta goda och progressiva krafter med material och ekonomiska muskler? Ett Sverige vi kan vara stolta över!

Men inget av ovan gör våra regeringar. Så vad är problemet med SD? Det är i själva verket mot Sahlin och Reinfeldt vi borde bygga värn. De som verkligen förstör och hotar. Vi kan inte mota djävulen i grind förrän vi tagit hand om den redan förekommande djävulskapen.

————————-

Ni har väl inte glömt att skriva under uppopet för att Rädda Vårdcentralerna i Malmö? Klicka på bannern ”Lindängen ska leva!” uppe i vänstra hörnet!

SvD SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 AB AB2 SDS SDS2 DN DN2 DN3

Posted in Politik, Socialistiska Partiet, Sverigedemokraterna | Taggad: , , , , , , , , , , | 22 Comments »

Vi minns vårt hårda 90-tal

Posted by Röda Lund på 11 december 2009

Den återuppståndna popen. Euro-technons genomslag. Grungens uppgång och fall.  Oasis, Culture Beat, Pearl Jam, Dia Psalma, Papa Dee, Broder Daniel, Spice Girls, Pantera, olika sidor av ett och samma årtionde. Frågan är om inte den självständiga, ärliga, raka, ifrågasättande, gitarrbaserade och egenproducerade musiken dog detta förra millenniets sista suck. Det känns så i alla fall.

De som växte upp på 1990-talet var den första generationen som fick det sämre än sina föräldrar. Ett årtionde som trots datorns och kommunikationens explosionsartade genomslag bestod av försämringar och nedmontering av välfärden, massarbetslöshet, rasism och den ohejdade konsumismens genomslag. I början av årtiondet slog förtvivlade och förbannade ungdomar sönder Malmös innerstad och krossade bankfönster som en folkets första reaktion på högerregeringens vettlösa politik. Några år senare gick tiotusentals gymnasieelver ut i strejk över hela landet i protest mot finansminister Göran Perssons nådiga nedskärnings-lunta. Kriget härjade på den europeiska kontinenten för första gången på 50 år. Flyktingströmmar skapades som nådde oss från forna Jugoslavien.

Det hårdnande samhällsklimatet speglades tydligt i dåtidens musik, och det är kanske först nu, 10 år senare som man märker hur majoriteten av den tidens populärmusik skriker ut uppgivenhet, som i Nirvanas Rape Me, desperationen i Sepulturas Refuse/Resist, eller vanmaktens kyla i danslåtar som Ice MC – Think About The Way. Vi var nog inte många som när vi dansade på de populära Big Discona hörde Ice MC:s ord över den intensiva rytmen. Hörde du?

”Boom diggy diggy diggy boom diggy bang
milk an honey deh ine everyland
but a who have it all dat a de power man
an dem don’t give a damn ’bout the situation
de homeless de jobless or de confusion
ina bosnia lord me know seh dem wrong
mek de future look good fi all de youth man
to come through”

1999 slog Eminem igenom med sin superaggressiva och genomironiska The Slim Shady LP. Verkligheten hade blivit för hård och kall för nyanser. Allt som fanns kvar var bara att be alla jävlar dra åt helvete. Eminem – Rock Bottom. Visionen om ett bättre samhälle försvann i ett dis av extacy. 2000-talet skulle handla om varje man och kvinna för sig själv. Vi minns vårt 90-tal:

C & C Music Factory – Gonna Make You Sweat (Everybody Dance Now)
Brainpool – Bandstarter
Shaggy – Mr. Boombastic
The Verve – Bitter Sweet Symphony
The Cranberries – Linger
Pulp – Common People
Warren G – Regulate
Suede – Everything Will Flow
Britney Spears – Hit Me Baby One More Time
Aqua – Barbie Girl

Läs också: Vi minns vårt ljuva 80-tal

SvD DN DN2 SDS EXP

Posted in Listor, Musik | Taggad: , , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.