Att twittra eller inte twittra

sd-reklamÄr det rätt att riva ner reklam från Sverigedemokraterna?

En som tycker det är rätt att riva ner Sverigedemokraternas reklam är vänsterpolitikern Hanna Gunnarsson i Lund. Efter att SD hade fått upp sin reklam som hetsade mot tiggare i Östermalms tunnelbana reagerade Gunnarsson på Twitter: ”Riv ner, klistra över, förstör! Skitet lär vara borta imorgon.” Och skitet var mycket riktigt borta den följande dagen.

För detta fick Gunnarsson sin bil vandaliserad och motta allvarliga hot från vad som, med en inte alltför vild gissning, torde vara den miljö av SD-anhängare som älskar att hota och hata sina politiska motståndare. Dessa rättskaffenhetens vita riddare som gärna avrättar ”landsförrädare”, önskar att barnfamiljer drunknar i havet, eller som i detta fallet: att folkvalda politiker hotas och skräms till tystnad.

Gunnarsson fick även motta kritik av Vänsterpartiets ordförande Anders Jarfjord, som i ett uttalande underströk att Hannas Twitter är hennes egen, och att hennes uttalande inte är något partiavdelningen diskuterat eller beslutat om. Andra, företrädesvis yngre medlemmar i och kring Ung Vänster, hyllade hennes uttalande. Samtidigt tyckte flera av partiets medlemmar att det var problematiskt att en så pass känd företrädare uttalade sig i en sådan laddad fråga utan att det egentligen berörde varken henne eller partiavdelningen. För vad var egentligen syftet med uttalandet, annat än att vara ett uttryck för ilska och frustration över att ett parti som SD på offentlig plats gång på gång hetsar mot de svagaste i samhället? Vad är egentligen poängen med att en lundapolitiker uppmanar till att affischer sextio mil bort ska rivas ner?

Uttalandet från Gunnarsson, och ordförande Jarfjords svar, har så klart spridit sig inom vänstern och igår publicerade styrelsen för Vänsterns Studentförbund ett uttalande där man uttrycker oro för Vänsterpartiets ängslighet och ovilja att stödja de antifascistiska rörelserna. Samtidigt skriver de:

”Nu finns det såklart en del begränsningar för vad ett riksdagsparti kan stödja. Utan att värdera vare sig det parlamentariska systemet eller de aktörer som finns inom det, så måste det finnas förståelse för vilka spelregler som gäller för en inomparlamentarisk rörelse. ”

De fortsätter med att säga att ”antifascismen […] bör förbli i huvudsak utomparlamentarisk ” samtidigt som de menar att det ”behövs en motkraft även i riksdagen ”, något de menar att Vänsterpartiet misslyckats med att vara.

Diskussionen är viktig och det är alldeles riktigt att Vänsterpartiet många gånger haft svårt att förhålla sig till grupper och händelser. Sist en längre period av utomparlamentarisk kamp ägde rum i Lund, 2008-2010, valde flera företrädare för V att just ta avstånd från denna. Under ett par år var hundratals personer i Lund, mestadels ungdomar, involverade i att ockupera hus för att dels fylla ett omedelbart behov för bostadslösa unga, men också för att på ett högre plan sätta press på politikerna för att få dem att lösa bostadsfrågan. När borgarna valde att stänga fritidsgården Romano Trajo på Norra Fäladen i Lund valde flera av de som var aktiva i bostadsfrågan att även engagera sig för ett bevarande av fritidsgården genom att ockupera den och hålla den öppen för ungdomarna i området. När beslutet om nedläggning slutligen skulle klubbas samlades ett 30-tal ockupanter i kommunfullmäktige där de från åhörarläktaren vecklade ut en banderoll med texten ”Rädda Romano Trajo”.

Hanna Gunnarsson, som var en av Vänsterpartiets fullmäktigeledamöter i salen, vände sig då mot ockupanterna och skrek:

– Ge er. Vi har kämpat för att Romano Trajo ska få fortsätta. Men det är kört nu. Beslutet är fattat att det ska stänga. Sluta. Det går inte längre. Ni bara förstör!

Ockupanterna svarade:
– Du ger dig, men det gör inte vi, innan de forslades bort av polis.

Hanna Gunnarsson är alltså ingen person man brukar se på samma sida som en radikalare vänster, snarare har hon internt gjort sig känd att tillhöra vad man kan kalla ”högern” inom Vänsterpartiet i Lund. Därför är det konstigt att Hanna nu backas upp av en förment radikal strömning i och utanför V-familjen.

Men för att återgå till frågan. Bör man som antirasist riva ner budskap som är rasistiska? Det kan så klart bara var och en svara på. Många tycker nog att det är viktigt att hindra rasistiska gruppers propaganda eftersom det är i kölvattnet av denna som våldet visar sig. Andra tycker att det är fel eftersom det är olagligt, men också för att det riskerar att slå tillbaka på vänstern och den antirasistiska rörelsen.

Själv river jag alltid ner rasistisk propaganda när jag ser den och har möjlighet till det. Jag anser, precis som många med mig, att den hets mot minoriteter som SD och andra ligger bakom i förlängningen skapar personer som Peter Mangs, Lasermannen och Breivik. Det är mitt och andras val. När det gäller nazistklistermärken på en lyktstolpe bryr sig inte lagen, men däremot skulle det kunna leda till böter om någon ertappas med att riva ner betald reklam. Till detta krävs dock varken Twitter eller Facebook.

Jag har alltså själv inga problem med Hannas ställningstagande i sig, däremot kan jag se problem med att en vald företrädare för ett parti som Vänsterpartiet väljer att köra sitt eget race i en fråga som knappast kräver uttalanden från en kommunpolitiker i Lund. Precis som Vänsterpartiets ordförande påpekade så är det Gunnarsson uttalande, och inte partiets, men när uttalandet snappades upp av media tvingades partiets företrädare att snabbt göra ett uttalande där man förklarade att tweeten inte bör ses som ett ställningstagande av lunda-avdelningen.

Den socialistiska vänsterns nuvarande svaghet har gjort att många som tidigare varit med i mindre radikala socialistiska grupper, eller skulle lockats av dessa, numera återfinns inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet upplevs av dessa som ett vindskydd att ställa sig under när ovädret stormar fram. Ett verktyg att använda för att lättare kunna påverka, få kraft och bli lyssnad på.

Men upplevelsen av vad Vänsterpartiet är eller bör vara skiljer sig åt beroende på vem och var du frågar i landet. Partiet är schizofrent, och ur samma mun kan diametralt olika åsikter uttryckas. Radikala paroller och symboler blandas med den krassa verkligheten och svårigheterna att förändra det politiska landskapet och samhället. Twitter och Facebook binder ihop radikala individer till en ett oräkneligt antal internetbaserade sociala nät där gilla-tryck och retweets formar en ideologisk överbyggnad och socialt rättesnöre inom gruppen, och där en kvävd radikalism kan få utlopp.

När det känns som att ingenting går att förändra lyfts symbolfrågor fram. Det som förr inte var något som man ens pallade berätta för sina kompisar – som att man rivit ner några klistermärken på stan – kan nu genom sociala medier kännas som en stor och viktig insats och digitala ryggdunkningar strömmar in från Treriksröset till Smygehuk.

Hanna Gunnarssons twitteruttalande är en del av den verkligheten och den logiken, men det är också en del av en annan verklighet och en annan logik. Den där borgare tar varje chans att underminera vänstern och ge den en stämpel som odemokratisk. Som vinnare står, som vanligt nuförtiden, SD som glatt kasserar in en röst för varje bokstav som uppehåller sig vi deras frågor enligt devisen ”all reklam är bra reklam”. På samma sätt som de små vänsternätverken på sociala medier konsolideras av att hitta en enligt dem modig och frispråkig förebild bland den gråa massan av politiker, konsolideras SD-anhängarna och de kan glatt peka på hur ”vänsterpöbeln” hotar vår demokrati. Vänsterpartiet vet inte hur man ska förhålla sig till detta. Det finns inget tydligt uppställt projekt mer än att samla medlemmar och få fler väljare, så därför finns det spelrum för egna initiativ och informella fraktioner.

Vänsterpartiet strävar efter ett socialistiskt samhälle, och anser att de viktigaste arenan idag är att växa i valen för att kunna stärka sitt parlamentariska inflytande. Man är i mångt och mycket ett ängsligt parti som å ena sidan lockar till sig många nya radikala medlemmar, men som å andra sidan har sin absoluta tyngdpunkt i det parlamentariska arbetet där man gärna vill framstå som ”regeringsdugliga”.

Hur ska partiet kunna samla både äldre partiträlar och ungdomlig radikal entusiasm? Hur ska de parlamentariska platserna och aktivisternas arbete stärkas av varandra? Vilken identitet vill man ha? En sådan diskussion kräver att informella grupperingar kommer upp till ytan och ges möjlighet att öppet, respektfullt och ödmjukt föra fram sina gemensamma erfarenheter och tankar. Det krävs att partiets medlemmar börjar lyssna på varandra förutsättningslöst istället för att medvetet missförstå eller prata förbi varandra. Om inte en sådan diskussion äger rum riskerar minsta tweet att tända en brand som när den är över trasat sönder både partiet självt och de inblandades optimism och kampvilja.

Kort samtal med Podemos

Rött forum podiet

Under Rött Forum i Stockholm 30-31 januari talade medlemmar i Enhedslisten (Danmark), Podemos (Spanien), Syriza (Grekland) och Vänsterfronten (Ryssland). De var inbjudna av Socialistiska Partiet och ABF Stockholm, som stod bakom arrangemanget Rött Forum. I en av pauserna fick jag möjlighet att prata en stund med Podemos-medlemmen Antonio Garcia, ett samtal som jag här kort ska försöka återberätta.

Antonio Garcia har i 10 år varit aktiv i Fjärde Internationalens spanska grupp, Antikapitalistisk Vänster, som tog initiativ till att bilda Podemos. Han är i trettioårsåldern och bor i Madrid.

Podemos utveckling är väldigt lik så som jag och andra inom den revolutionära vänstern föreställt oss att kamp och organisering har möjlighet att utvecklas på bästa och mest lovande sätt. För att en svensk motsvarighet till Podemos ska uppstå, tror jag att en viktig faktor är att syndikalistiska, anarkistiska och autonoma grupper i vårt land förenar sig med andra ur den radikala vänstern. Hur är ert förhållande till dessa i Spanien?

Antonio: I Spanien finns CGT – det syndikalistiska facket – och vi har många kontakter med dem. Anarkister finns det många sorter av. Vissa är positiva till det vi gör, och andra är direkt fientliga. De autonoma i Spanien var först misstänksamma mot Podemos. De valde att bygga de sociala rörelserna och inte gå med i vårt projekt. Nu finns det ett bra samarbete. Exempelvis kommer Podemos inte att ställa upp i kommunvalen senare under året, utan bara i regionerna. De autonoma grupperna kommer satsa på kommunvalen, och där har de vårt stöd. Podemos ledare, Pablo Iglesias, är själv en före detta ledande autonom aktivist.

Inom den svenska vänstern har utrikespolitiken varit ett område där debatten varit stor. De arabiska upproren, nu särskilt i Syrien, och krisen i Ukraina har debatterats livligt. Har ni också haft de debatterna och hur ser ni på utrikespolitiken i ert projekt?

Antonio: I början diskuterade vi Syrien, men då särskilt inom Antikapitalistisk Vänster. Idag diskuterar vi knappt alls internationella kriser inom Podemos. Det är inte en viktig arena för oss, vårt fokus är Spanien och det är där vi måste rikta våra krafter. I EU-parlamentet brukar våra medlemmar rösta med Europeiska vänstern i internationella frågor.

Podemos finns nu nästan överallt i Spanien. Hur spred sig Podemos från Madrid och Barcelona till mindre städer?

Antonio: Vi åkte på en turné, jag var själv med, och besökte mycket små byar och mindre städer. Vi kunde komma till en stad och hålla ett möte. Många var mycket förväntansfulla på att vi skulle komma och när vi hade berättat om vår syn på det politiska läget och vad Podemos syftade till, så fick vi ofta frågan: Hur går vi med? Till vem ska vi vända oss? Vi var bara ett gäng som åkte runt i landet och berättade om oss. Vi hade aldrig tidigare varit i staden, eller haft några kontakter där. Vi sa: Det finns ingen att vända sig till. Det finns inget Podemos här. Vill ni att Podemos ska finnas och att ni kämpar med oss, får ni starta det själva. Och så blev det.

Vilka råd har du att ge oss här i Sverige? Vad är era lärdomar av att ha skapat Podemos?

Antonio: Först och främst behöver ni vara organiserade. Skapa kontaktytor mellan grupper och aktiva. Ni ska sen söka er till sektorer i samhället där motstånd uppstår och understödja dessa. Se till att människor blir stärkta av dem och utnyttjar sin potential till sin fulla kraft. Använd er erfarenhet som aktivister för att hjälpa de som tar strid, se till att de kollektiven inte splittras och lär dem allt ni kan av politisk organisering och förändring. Var ödmjuka och lyssna, men kom också med konstruktiva förslag.

Läs mer: Syriza på Rött Forum: ”Vår prioritet är att rädda folket, inte bankerna”

Det är vänstern. Inte vänstern.

v

Podemos i Spanien. Syriza i Grekland. Enhetslistan i Danmark. Socialistiska Partiet i Holland.

Namn som har givit nytt hopp i vår kalla land.  Det är framgångsrika namn. Namn som nu får svenska vänsteranhängare att få ny energi och tro. Framåt! Venceremos!

Men en viktig sak att hålla i huvudet är att dessa grupper inte är ett resultat av det vi känner som vänstern. Vänsterpartiet är inte dessa partiers tvillingar.

De har fötts i opposition mot deras ”Vänsterpartiet”. I Spanien heter Vänsterpartiets motsvarighet Esquerra Unida. Ett parti som är nere på 4-5 procent och som i Andalusien, där de regerar med sossarna genomfört samma skitpolitik som alla andra sossepartier gör så fort de får makten. Det är mot dessa, Vänsterpartister, som Podemos nu kommer ta kampen i de olika valen i år.

Socialistiska Partiet i Holland har maoistiskt förflutet och har haft en helt annan approach till politiskt arbete än Vänsterpartiet. Deras arbete har utgått från ”tjäna folket”. Det vill säga att deras fokus har varit att hjälpa till konkret i vardagen. Städa i parker, hjälpa till på dagis, renovera bostäder och vara nyttiga.

I Grekland är det inte heller ”Vänsterpartiet” som nu tagit makten. Det spelar ingen roll att Jonas Sjöstedt är nere och snackar med Syrizas ledning och syns på pressens bilder. Syriza är en koalition av radikala vänstergrupper och deras kamp och form är långt ifrån den Vänsterpartiet gjort sig kända för. Där ryms en mängd olika grupper och individer som tillsammans byggt upp ett parti som Vänsterpartiet inte har några historiska band till.

Samma sak är det i Danmark. Det är näst intill provocerande att se Vänsterpartiet nu, hipp som happ, vända sig till Enhetslistan så fort de börjar få stöd i den danska befolkningen och är på väg att bli Köpenhamns största parti. Vänsterpartiet brydde sig aldrig om Enhetslistan för bara några år sedan. Deras vänner var (och är) Socialistisk Folkeparti, som kunde gå ut med paroller om längre – inte kortare – arbetstid i valrörelsen tillsammans med sossarna. Deras politik var alltså att danskarna skulle jobba mer! Inte mindre. Det skulle bli skitbra tyckte dom. Kritiken mot arbetet, att kapitalismen använder oss som varor, fanns inte på kartan. Enhetslistan föddes i kamp mot den typen av sosseri hos Vänsterpartiet och dess polare. Tro inget annat.

Det måste sägas. Inte för att det är fel att Vänsterpartiet idag börjat frottera sig med den nya vänstern, utan för att det är pinsamt att ett parti hoppar hit och dit beroende på opinionssiffror. Vad är nästa grej? Vem vill man visa sig som polare med nästa gång någon får rubriker?

Den nya vänstern i Europa har fötts ur insikten att den vänster Vänsterpartiet står för har blivit passé. Den har inga band till den stelbenta ”socialism” som Vänsterpartiet bara pratar om men i realiteten reduceras till sossarnas vilja. När dessa länders sossar har sagt ”Hoppa!”, har Vänsterpartiets bundsförvanter svarat ”Hur högt?”.

Denna nya vänster har tagit politiken till gatan och velat – och lyckats – få människor i vardagen att känna kraft och självförtroende. De har inte suttit och möglat i kommunala nämnder eller på partilokaler. De har varit aktiva – förändrat därför att de är en del av förändringen och inte fastlåsta i ett parlamentariskt brädspel med fan och hans moster.

Det här inlägget är inte menat att säga att alla i Vänsterpartiet är dumma i huvet och fejk-socialister. Men det är faktiskt ganska olustigt när Vänsterpartiet nu, helt plötsligt och utan att egentligen ha förändrats, börjar se de som kämpat mot det de representerar som bästa polarna.

Nej, Vänsterpartiet. Ni är inget Podemos. Ni är inget Syriza eller Enhetslistan, för de grupperna har ni gett blanka fan i under hela den tiden de var så pass små så ni sket i vilket. Det är sanningen, och det sanningen får ni gärna göra något åt, men då får det också vara en förändring som gör er till något annat än det gamla trötta reformistiska parti ni faktiskt alltid varit. Ni tycks inte bry er om det politiska innehållet, utan snarare det politiska inflytandet. Ni vill vara polare med den populäraste klicken på skolan, alldeles oavsett om den slickar rektorns röv eller ber hen dra åt helvete.

Ni är partiet som runt om i Sverige regerar med sossar och liberala miljöflummare. Ni är partiet som ville sitta i Löfvens regering och därmed backa upp samma högerpolitik som vi alltid vetat att sossarna står för. Ni vill att det ska bli lite bättre än innan. Ni vill vara snälla. Ni vill vara polare. Få det lite mindre dåligt. Nej, Vänsterpartiet. Socialister är inte snälla på det sättet. De är jävligt taskiga mot de som sitter på makten och låter skitsystemet fortsätta.

Get real.

Rött Forum 2015

rött forum fb omslagsbildDet är många som på sistone efterlyst en samling för vänstern där vi möts, samtalar och planerar om att bygga en gemensam kraft för förändring. Det som redan hänt i Grekland, i Spanien, i Danmark och på andra håll i Europa. Ibland med framgång, ibland utan resultat.
Den 30-31 januari äger en sådan samling rum i Stockholm. Folk från Podemos, Syriza, och Enhetslistan är några av de inbjudna gästerna, och idag blev det klart att även Jonas Sjöstedt kommer. Kanske du också?

Läs mer: Rött Forum 2015

Om bara de döda kunde tala…

reingeldt

Här är en kamrats reaktion på Sjöstedts tal om Reinfeldt i riksdagen igår.
Talet kan ni se här: Sjöstedts politiska respekt för Reinfeldt

”Är jag krass om jag tycker att det här är vidrigt? På något vis antar jag att jag tycker att man inte kan stå och skrika revolution i ansiktet på motståndare hela tiden. Men att likt någon sorts jävla vasall till en storkung lovsjunga och ge tribut som vi här ser Sjöstedt göra under Reinfeldts ”avtackning” går mig på nerverna.
Jag har liberala vänner och jag tror på att samtala med dem och försöka förstå hur de tänker men varför ska vi hymla med vårat politiska fiendskap? Att Sjöstedt och Reinfeldt kan ha någon sorts personlig respekt för varandra kan de väl få ha men varför ska den basuneras ut i riksdagen? Vad skickar det för signaler? Och det Sjöstedt kallar sin politiska respekt för karln: Vad är det här för jävla uppfattning om att Reinfeldt i sin skinande rustning vågat stå upp mot draken Åkesson? Att helt och hållet massakrera den sociala säkerheten och sedan ”ta ansvar” för dess högerpopulistiska resultat genom att nöja sig med att säga att rasism är dumt är inte att ”aldrig backa ner” snarare att stå och se på. Grima Ormtunga är kanske en mer passande liknelse än riddare, för att hålla oss i sagans värld.
Samtidigt uttrycker sig ärkesvinet Åkesson mycket mer återhållsamt och nöjer sig med att säga att Reinfeldt är en bra retoriker. Hur ska man bygga ett trovärdigt, solidariskt alternativ till högerpopulismens framfart när vänstern går bugande genom maktens korridorer?”

Att stå där och hylla en människa som fått människor att ta sina egna liv för att de hamnat i sån djup personlig- och ekonomisk misär att de inte ser någon annan utväg. Jag orkar inte ens ranta om det här. Om bara de döda kunde tala…

Mats Eriksson dog efter tiden i Fas 3
”– Om jag dör måste du säga att försäkringskassan och regeringen tog livet av mig”

Vad är antifascism?

mangsVi nämner inte valet. Vi orkar inte. Vi lämnar en text här – ”Revolutionär antifascism en självmotsägelse”. Det är inga banbrytande idéer som läggs fram. Man kunde tänka att den vore ganska basic för socialister som har mer i tankarna än att administrera det samhällssystem vi kallar kapitalismen. Det är ingen ny text heller, tvärtom har den många år på nacken, men den tar upp en frågeställning som många fortfarande har så svårt att ta sig an. Happy time! Mycket nöje! Ya basta, no pasaran, eller nåt… Läs mer