Hur man kan älska en klass om man föraktar individen?

Den unga vänsterns burka
Den unga vänsterns burka

Idéer om konsumentmakt, socialistiska öar, arbetarkooperativ, osv är som jag ser det ett uttryck för nederlag och desillusion. En genväg, som likt de flesta genvägar, gärna blir en senväg. Att sluta sig och försöka hitta perfekta lösningar som svar på kapitalismen är en återvändsgränd så länge dessa inte kommer ur självaktivitet från ”de djupa folklagren” och speglar dessas omedelbara behov och strävan. Tanken är att likt 70-talets gröna våg vända ryggen mot samhället, och upprätta socialismen här och nu.

Det är inte konstigt att det inom dagens unga vänster söks efter en universalpolitik som ska frälsa arbetarklassen. Denna generation som är den första att växa upp med sämre förutsättningar än sina föräldrar har i hela sitt liv sett hur den vuxna arbetarklassen sluter sig inåt och vägrar göra motstånd mot högervågen. Istället för radikal arbetarkamp som har möjlighet att utmana systemet som håller dom på knä, vänder sig många mot andra inom samma klass. Rasistiska föreställningar får ökad kraft. Konsumtion blir ett sätt att uttrycka frihet. Solidariteten och det kollektiva självförtroendet slås i bitar.

Denna unga vänster – som i böcker läst om arbetarklassen som ”det revolutionära subjektet” (dvs den klass som ska göra revolution) – ser hur de gamla marxisternas förutsägelser om en mäktig arbetarrevolution bara varit en naiv förhoppning. Så vad är felet tänker många. Inte strategin. Inte idén om ett jämlikt och demokratiskt samhälle. Så felet måste vara taktiken. ”Om vi bara gör så här” kommer arbetarmassorna att komma stormande. ”Om vi bara hittar den ultimata lösningen”. Och så drar man igång och spånar. ”Hej! Hopp! Vi kan ju samla alla socialister på ett och samma ställe. Då kan vi ju bestämma själva!” Och borgarklassen fnissar. Det finns inget mer härligt (förutom att räkna pengar) för en borgare än att se hur motståndet mot deras makt förpassas till periferin där det självutnämnda avantgardet smider storstilade planer om samhällelig perfektion. Socialister som inte förstår att du syns även om du blundar. Som Björn Afzelius sjöng:

”Politik är inget mode
Ingen ball och trendig grej
För de flesta är det en livsnödvändighet”

Det finns dom inom den unga vänstern som blivit en ”satsa på sig själv”-vänster som spexar och flexar med happenings och tävlar i vem som kan vara mest revolutionär. Reclaim Rosengård är ett exempel. De årliga självmordsaktionerna i Salem ett annat. Ju svartare och tuffare kläder, ju fler stenar, ju fler demonstrationer, ju fler rånarluvor, ju fler bombastiska uttalanden, ju mer rätt är man. Att hoppa på nazister i Höllebölle kräver betydligt mindre ansträngningar än att samla människor i bostadsföreningar till kamp mot höjda hyror. Att ansluta sig till det mest bokstavstroende facket är viktigare än att ta strid mot byråkraterna i de fack som organiserar 99% av de svenska fackanslutna. Att storma ett möte är radikalare än att arrangera egna möten utanför den innersta kretsen. Att slåss med snuten är viktigare än att slåss för förskolor. Att tålmodigt och långsiktigt bygga upp gräsrotsorganisationer som innefattar alltfler, och där de radikalaste kraven kanske inte alltid får majoritet, ses som slöseri med tid och tråkigt.

De organisationer som samlar den vuxna arbetarklassen vänds ryggen. De är köpta. Reformistiska. Svikare. Byråkrater, mm. Och detta stämmer ibland. Det lilla som finns kvar av den stolta svenska arbetarrörelsen, som ex. LO, ABF, Kooperativa Förbundet, Hyresgästföreningen, m.fl. är i många fall sorgligt passiviserade och byråkratiska. Men det är också organisationer som i grunden är bildade utifrån arbetarklassens intressen. Vissa av dessa har kanske spelat ut sin roll och behöver ersättas. Andra kan fortfarande användas för dess ursprungliga syften. Om bara någon vågar ta tag i saken och säga ifrån.

Den stora frågan är dock hur några förlästa 25:åringar ska kunna göra det som världens mest organiserade arbetarklass inte lyckades med. Den stora frågan är hur man kan älska en klass om man föraktar individen?

Tillägg/Förtydligande: Vad som ovan kritiseras är en strömning inom den unga vänstern. Inte hela den unga vänstern – Som består av allt från SSU till autonoma. Inte  en specifik organisation, utan en tradition.  Att jämföra med den tradition som Marx på sin tid kallade ”de utopiska socialisterna”.

Läs Internationalens debatt om ”Anarkism”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s