Att vara revolutionär V

För att skapa en gemensamt styrd hushållning måste, insåg Marx och de som kom att följa honom, kapitalets makt brytas. Det kan inte åstadkommas av någon liten kuppgrupp eller terroristliga. Sådana grupper uttrycker en oerhörd underskattning av vad den borgerliga makten representerar. Den kan inte heller brytas av en tillfällig riksdagsmajoritet på endast parlamentarisk väg.

Hur många välmenande socialdemokratiska regeringar har inte till sin häpenhet stött på hårda klasskampsmetoder från borgerligheten när de försökt genomföra reformer som haft stöd hos folket. Vi behöver inte gå till Allendes blodiga nederlag i Chile 1973 när militären krossade den folkvalda regeringens försök att genomföra sitt program. Vår egen tids svenska verklighet med Ipred, lånekaruseller och nedläggningar visar bara alltför tydligt vilka metoder de ekonomiska makthavarna är redo till för att driva igenom sin vilja.

Nej, det härskande storkapitalets makt kan bara brytas om en ännu väldigare maktfaktor i samhället utmanar och besegrar den. Den maktfaktorn kan bara vara arbetarklassen i vid mening – inte endast industriarbetarna utan de stora arbetande och maktlösa grupper i samhället som upprätthåller produktion, distribution och det som kallas “reproduktion” (fostran, utbildning, vård, omsorg osv). Alltså de samhällsskikt som de ekonomiska makthavarna måste hålla i schack och hämta arbetskraft och värde ur för att kunna härska.

Vår uppgift som revolutionärer
, är att försöka bidra till att förena denna breda och brokiga arbetarklass till en sådan maktfaktor i samhället, en maktfaktor som ställer sig uppgiften att bryta kapitalets herravälde och ta över de viktigaste samhällsfunktionerna.

Det är en oerhörd uppgift. Ja, det är den största uppgift en politisk rörelse kan ställa sig; att skifta samhällets grundläggande maktförhållanden. Det handlar om att genomföra en förändring av den storleksordningen som när den framväxande borgerligheten för ett par hundra år sedan trängde undan den gamla jordägaradeln. Eller som när de gamla slavägarsamhällena från antiken tvingades ge plats åt feodalherrarnas vasallsystem.

Inser man vidden av den uppgiften – då inser man också hur vi måste förstå oss själva: som medvetna ingredienser i den sammanslutning av väldiga samhällskrafter som till stor del äger rum oavsett vår enskilda vilja, inte bara här i Sverige utan över hela jorden.

Tidigare ur följetongen ”Att vara revolutionär”: Del ett, två, tre och fyra

Annonser

7 reaktioner på ”Att vara revolutionär V

  1. Jaja. Tänk så bra socialismen lyckats i gamla Sovjet, Kina, Kambodja, Kuba, Nordkorea…

  2. Det har den väl inte. Å andra sidan har väl kapitalismen funkat rätt kasst också. Det kan jobbarna på SAAB, flyktingarna från Irak eller barnsoldaterna i Kongo berätta för dig. Vi är för en demokratisk socialism som utgår från folket. Det kan man knappast beskylla det gamla öst för att ha varit.

  3. Ni skriver mycket bra grejer! Synd att ni mest får sura, korkade kommentarer som den ovan…

  4. Inget av de länderna som Surgubben räknar upp är eller har varit kommunistiska. Nordkorea är en halvteokratisk (juche är ingen politik, det är en religion), järnhård diktatur med en fullständigt mentalsjuk ledarklass som precis som vilka kapitalistiska utsugare som helst lever på sitt folks svält.

    Kambodja var ett bottenlöst tragiskt resultat av en masspsykos.

    Sovjet var precis som USA ett imperailistiskt skitimperium med den lilla skillnaden att staten stod som ägare. Någon fördelning förekom inte i praktiken.

    Kina är socialistiskt enbart i en tankevärld som knappt ens är en tanke. Det är en totalkapitalistisk diktatur som tagit det sämsta från båda systemen. Kubas enda fördel är att de producerar en massa läkare och att det inte finns några analfabeter. Sen ägnar de också sig åt att fördela fattigdom istället för välstånd.

    Politbyråer, statskapitalism, hemlig polis, angiverisystem, militärparader och imperialism har ingen plats i en socialistisk välfärdsstat.

  5. Faktum är, när jag tänker på saken, att dåvarande Jugoslavien nog var det som utgjorde det lilla undantaget bland dåvarande öststaterna. Inte för att de var perfekta, långt dårifrån, men mina arbetskompisar som är juggar säger alltid att de inte hade något att klaga på under Tito. Och det oavsett om de är serber, bosnaker eller kroater. De hade både mat, hus och pengar – och faktiskt också saker att köpa för pengarna.

  6. Nicklas:
    Jugoslavien är ju kanske inte heller nåt lysande exempel. Där grodde mycket hat under ytan, och när landet upplöstes vet ju du också vad som hände.

    Även om länderna som räknades upp ovan inte var riktiga kommunistiska stater enligt din definition, så påstod man det och fick stöd genom att påstå detta.

    Är inte istället Sverige nästan det land som kommit närmast det som du menar med kommunism? Och eftersom vi har demokrati och folk fick nog, tyder det mesta på att man i Sverige redan varit för långt ut till vänster och seglat. Nu svänger vi sakta in oss mot en kompromisspolitik mellan höger och vänter. Gott så. Jag kan leva med att alla inte vill ha det exakt som jag vill ha det. Kan du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s