Att vara revolutionär XII

Accept - Fight it back (Klicka!)

Vårt parti är inget “tycke och smak” parti. Vi företräder ingen särskild smakritning vad gäller mänsklig kultur eller samlevnad. Vi föredrar inte gruppäktenskap framför tvåsamhet eller tvärtom. Vi tycker inte att konsten ska vara abstrakt eller att den ska vara föreställande, att musiken ska vara si eller så. Vi har inte, som rörelse, någon uppfattning om ifall barnen ska leka med pedagogiska träklossar eller med plastdockor.

Vår kamp syftar till att människorna själva
ska kunna få avgöra hur de vill forma sina liv utan att klassamhälle och förtryck sätter ramarna. Detta kan vara nog så viktigt att påpeka eftersom inte minst det som kallas “vänster” ofta har trott sig sitta inne med svaret på allt som rör det mänskliga livet och hur det bör levas.

I den svenska socialistvänsterns barndom, vid tiden för första världskriget, formligen sprutade de radikala vänsterkrafterna ut sina levnadsideal. Helnykterhet, motstånd mot kortspel, mot “revykultur” och den nya “biografteatern”, mot jazzmusik, “rekordidrott” och “smutslitteratur” (billiga kioskdeckare och pigromaner) var uttryck för en slags moralisk renhetsideologi som besjälade i synnerhet den socialistungdom som skulle bli det framtida kommunistpartiets kärna.

Och den kommunistiska rörelsen under stalintiden hyllade en slags “proletärideologi” inom såväl konsten som musiken, arkitekturen och naturvetenskapen. Partiet med stort P antogs sitta inne med det marxist-leninistiska svaret på allt som rörde det mänskliga livet. För att inte tala om 60- och 70-talets nyvänster där allt från kollektivboende till fiolmusik ingick i mångas frälsningsbudskap.

Vi socialister förenas inte av några sådana evangelier. Bland vår typ av revolutionärer förenas människor av väldigt olika temperament, läggning och smakuppfattning. Här finns de som älskar gamla hus och stadsmiljöer och sådana som tycker det är oerhört spännande med nya djärva material och lösningar. Här samsas de som njuter av 1700-talsmusik med hårdrockare och country- älskare. Här finns de som tycker att svarta damasker och spretigt hår är häftigt och de som trivs bäst i skjorta och slips. Här finns de som avskyr äktenskap och tvåsamhet och de som vill leva i ett livslångt parförhållande. Här finns kollektivister och enstöringar, tålmodiga och otåliga, himlastormare och gnetare. Det förenande är målsättningen att avskaffa kapitalets makt och klassamhället och göra det möjligt för människorna att själva välja.

Den gamle ryska revolutionsledaren Leo Trotskij, som ju en gång i tiden bidragit med en del till vår rörelse skrev vid ett tillfälle att med klassamhällets bortdöende skulle också partier i vår mening, partier som grundar sig på klassintressen, dö bort. Det betyder inte, menade Trotskij, att människor skulle upphöra att gå samman kring idéer och ideal, att konfrontationerna mellan olika uppfattningar skulle upphöra. Men formeringen skulle, tänkte han sig, ske mer utifrån olika recept för hur den mänskliga kulturen borde utformas och det mänskliga livet levas. Inte kring oförsonliga klassintressen. Så kan det nog bli. Och de flesta av oss skulle säkert gärna leva i den framtiden. Men vår tid har ännu att röja undan klassamhället. Och vår uppgift är ännu att förena arbetarklassen för det jobbet.

Läs hela serien: Att vara revolutionär

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s