Finlands fruktansvärda förflutna

Mannerheim – värre än Pinochet

Den vita segerns svarta skugga – Finland och inbördeskriget 1918
Författare: Bjarne Stenquist
Förlag: Atlantis 2009

Efter valet i Finland hösten 1917 fanns 92 socialdemokratiska ledamöter i lantdagen. Ett halvår senare satt bara en av dem kvar. De övriga 91 socialdemokraterna hade mördats, fängslat eller flytt landet. Sett till Finlands dåvarande befolkningsmängd på tre miljoner är inbördeskriget 1918 ett av de blodigaste i Europas historia. De flesta dödsoffren skördades dock inte under själva kriget, utan under den skoningslösa vita terrorn som marskalk Mannerheim och riksföreståndare Svinhufvud släppte lös över Finlands arbetarklass när de röda redan hade besegrats. 80 000 arbetare fängslades10 000 avrättades och 15 000 dog av svält och sjukdomar i de eländiga fånglägren.

En vit officer avrättar en finsk arbetare (Klicka för att se en nyligen gjord "vit" finsk propagandafilm)

”Som jämförelse kan nämnas att cirka 3 000 personer dödades i Chile under Pinochets sjutton år vid makten och att cirka 28 000 motståndare arresterades under denna tid, i ett land med drygt 15 miljoner invånare” skriver journalisten Bjarne Stenquist, vars bok Den vita segerns svarta skugga skildrar terrorn och den borgerliga politiken efter kriget.

Enligt finsk lag skulle avrättningar genomföras genom halshuggning. Eftersom det var tidsmässigt orealistiskt att döda tiotusen människor med yxa, fick man snabbt anta en ny lag som möjliggjorde arkebusering, en metod som ju redan hade använts för att likvidera rödarmister utan rättegångar under kriget.
Mannerheim hade beordrat att också de rödarmister som kapitulerade och la ner sina vapen omedelbart skulle skjutas, en krigsförbrytelse som i Europa ända sedan 1500-talet har betraktats som oetisk, och som internationellt förbjöds vid 1874 års Brysselkonvention. Också sjukhusen stormades av vita soldater, där patienterna sköts i sina sängar och sjukhuspersonalen avrättades för att de hade hjälpt de sårade röda. Men officiellt rådde inget krigstillstånd i Finland och de röda betraktades inte som soldater utan som banditer, vilket kan jämföras med hur USA idag betecknar motståndare i Afghanistan och Irak som ”illegala stridande”, just för att man ska slippa ta hänsyn till internationell krigsrätt.

Att arkebuseras innebar i alla fall en snabb död. Värre var det i fånglägren, där 15 000 röda som inte hade dömts till döden ändå dödades genom att de fick svälta ihjäl eller duka under av sjukdomar. Anhöriga var förbjudna att lämna matpaket, och den lilla mat som fångarna tilldelades var så dålig att de bara blev ännu sjukare. De höga dödstalen i lägren avfärdades också med rasistiska skämt om att fångarna dog av sjukdomar som de smittats med efter umgänge med ryssar.

Precis som i alla ”inbördeskrig” var också utländska makter inblandade i det finska klasskriget. Det röda Ryssland skickade vapen till sina revolutionära finska kamrater, men bolsjevikerna kunde inte bidra med några soldater till Finland. Mannerheims vita armé däremot fick ett stort tillskott utländska trupper, dels genom svenska frivilliga överklassungdomar som ville vara med och döda socialister, men framför allt från tysk militär.

Det borgerliga Finland var nära förbundet med Tyskland, en allians som var tänkt att få en fortsatt mycket stor roll. I oktober 1918 beslutade nämligen lantdagen med 64 röster mot 41, att Finland skulle bli en monarki, och att man som kung skulle importera en tysk furste. Tack vare den tyska arbetarrevolutionen i november, som störtade kejsardömet, kunde detta inte realiseras.

Det borgerliga Finland drömde vid den här tiden om att tillsammans med Tyskland expandera sitt territorium österut och erövra stora delar av Ryssland. Efter Tysklands förlust i första världskriget 1918 kunde projektet inte fullföljas, men tanken återuppstod när Mannerheims Finland under andra världskriget allierade sig med Hitler. Precis som nazisterna tänkte sig ett större Lebensraum i öster, ville också Mannerheim utvidga det finska ”livsutrymmet” djupt in i Sovjet.

Mannerheims rasistiska syn på ryssarna var också i stil med Hitlers, och de sovjetiska krigsfångarna behandlades nästan lika illa av finnarna som av tyskarna. Minst 19 000 sovjetiska krigsfångar mördades i de finska fånglägren, något som först de senaste åren har börjat uppmärksammas av historiker i Finland. Bjarne Stenqvists bok skildrar också den vita terrorns efterspel i den historiska debatten ända fram till våra dagar, där ämnet fortfarande är tabubelagt och där det officiella Finland vägrar att göra upp med vad som hände 1918.

Hitler på besök hos Mannerheim vid dennes 75-årsdag 4 juni 1942. Klicka för tysk propagandafilm om händelsen.

Efter terrorn utfärdade riksföreståndare Svinhufvud en amnesti för de vita bödlarna, så att ingen skulle kunna åtalas för det massmord de gjort sig skyldiga till. ”Amnestin liknar den som utfärdades av juntorna i Chile och Argentina. Skillnaden är att Finland än idag inte har upphävt amnestin och gett plats för en juridisk granskning” skriver Stenqvist.

Den finska staten har officiellt inte erkänt att tiotusentals medborgare mördades 1918. Tvärtom har staten grundligt arbetat för att sopa igen spåren av den vita terrorn, genom att förstöra historiska dokument och försvåra tillminneshållandet av vad som hände, något som väl annars mest förknippas med diktaturer. Så långt in som på 1970-talet har arbetet fortgått med att rensa i arkiven.

Orsaken till detta är inte alls svårbegriplig. Det moderna borgerliga Finland är resultatet av den vita segern. De militärer, poliser, jurister, politiker och byråkrater som organiserade terrorn och fånglägren utgjorde statens kärna, och fortsatte att ha betydande positioner i Finland långt in i modern tid. Marskalk Mannerheim framställs fortfarande som Finlands nationalhjälte, och hans pampiga ryttarstaty tronar alltjämt över Helsingfors.
Den vita terrorn i Finland 1918 är också ett bra historiskt jämförande exempel på hur det skulle kunnat ha sett ut i Ryssland om de vita arméerna hade segrat också där, med vad mångdubbelt många fler offer det skulle ha inneburit.

Per Leander (Tidigare publicerad i veckotidningen Internationalen)

Advertisements

11 reaktioner på ”Finlands fruktansvärda förflutna

  1. Det var en hemsk tid. Massmord både från folk som kallade sig ”höger” och ”vänster”. Är det något man kan lära av detta så är det att vi ska försöka kämpa mot gemensamma mål och inte polarisera och splittra samhället. Oftast är ju det som är bra för en person också bra för andra, så misstänkliggörandet är ofta både onödigt och kontraproduktivt. Men ändå fortsätter det ända in i våra dagar, dock utan att leda till så mycket våld på gator och torg.

  2. Nu var det inte Finland som anföll Sovjet utan det var kommunisterna som anföll Finland 1939 och tog territorium från Finland.
    Dessa försökte Finland ta tillbaka under fortsättningskriget.

    Vad artikelförfattaren ”glömde” ta upp var den röda terrorn.

    Brott begicks på båda sidorna i denna finska tragedi.

  3. Anders: Fast nu handlar texten om inbördeskriget, och inte om andra världskriget, även om samarbetet med Hitler nämns i förbifarten. Själv ser jag en del positivt med Sovjets invasion av Finland. Den var möjligen felaktig, precis som mycket annat Stalin tog sig för. Men å andra sidan så var det ju Finland som 1920 ockuperat Östkarelen som Sovjet ville ha tillbaka. Finnarna var knappast några humanister som ville sprida frihet och jämlikhet till ryssarna, utan snarare sätta nackskott i dom (vilket texten också förklarar).

    Vi ska inte glömma att hade det inte varit för bolsjevikernas revolution så hade Finland inte blivit självständigt öht. Ett av de första besluten bolsjevikerna tog efter revolutionen var nämligen att ge Finland dess självständighet.

  4. Loaderrroready: Hur du kan se något positivt till Sovjets invasion 1939 är helt sanslöst.

  5. Jag tror frågan inte är helt lätt att reda ut, och precis som all historia måste man sätta det i sitt sammanhang. Kriget handlade om hur Sovjet skulle stärka sina möjligheter att försvara sig. Det syftade inte till att ockupera Finland utan man ville stärka sina möjligheter på havet i det anstormande världskriget. Skulle man handlat annorlunda från ryskt håll? Ja, förmodligen. Man måste dock förstå det hot Sovjet stod inför med en Hitler beväpnad till tänderna och det nödvändiga i att förstärka landets försvar. Finland var i detta läge (som vi redan tagit upp) styrt av en vidrig och fascistoid höger med starka band till Hitler som vid minsta chans inte skulle tveka att anfalla Sovjet.

  6. Ok så ett angreppskrig är helt ok om det är för att skydda sig själva.
    Intressant med tanke på ni kommunisters ständiga klagan på USA.

    Måste säga Sovjetdiktaturen var duktig på att stärka landets försvar med tanke på annekteringarna på Estland, Lettland, Litauen och halva Polen.

    Stalin ställde helt orimliga krav på Finland (ungefär som Hitler ställde på Tjeckoslovakien).
    Stalin visste att Finland inte skulle acceptera dessa orimliga krav och Finland avvisade de kraven med tanke på dess neutralitet och non-aggressionspakt som de hade med Sovjet 1932.

    Stalin var inställd på ett snabbt anfallskrig på 10-14 dagar och sedan skulle Finland ockuperats och en lydregering skulle installerats.
    Att påstå något annat tyder på total okunnighet.

    Dessutom har ni tokfel när ni påstår att Finland styrdes av en facistoid höger med starka band till höger.
    Att sedan påstå att den skulle anfalla Sovjet utan tvekan är skrattretande med tanke på den arme Finland hade.

  7. Det är bra synpunkter du har. Jag menade så klart inte att Finland ensamt skulle anfalla Sovjet. Jag skrev så här: ”vid minsta chans inte skulle tveka att anfalla Sovjet”. Det vill säga så fort det skulle vara fördelaktigt för Finland. Det hade man ju gjort tidigare.

    Att jämföra USA:s angrepp på u-länder är väl en viss skillnad om man tänker på att Hitler förfogade över världens mest avancerade och mekaniserade krigsmakt. Jämför du Irak med Nazi-Tyskland med en ledare som Hitler som hade blivit diktator på ett program att utrota ”judebolsjevismen”? Menar du att Svinhufvud och Mannerheims pågar inte var extremhöger? Självklart var de ju det. De hade kopplingar både till Hitler och den vita sidan i ryska inbördeskriget. Hade de inte använt sig av en oerhörd grymhet mot de röda EFTER inbördeskrigets slut? Vad skulle de då inte vilja göra med ryssarna? Att installera en rysk lydregering i Finland hade varit ett problem efter att de finska kommunisterna tvingats i landsflykt eller mördats. Ett annat problem är att äcklet Stalin styrde den kommunistiska världsrörelsen.

    Nåväl. Jag är inte intresserad av att ta ställning till huruvida det var bra eller dåligt av Stalin att annektera delar av tidigare ryskt territorium. Ur politisk synvinkel var det antagligen fel, och ur militärstrategisk förmodligen rätt. Jag tycker det är upp till var och en att göra bedömningen baserad på historiska källor och empiri.

  8. Det är en väldigt stor skillnad mellan att vara höger och fascist.
    Mannerheim var definitivt inte en facist och han var inte förtjust i kontakter med Hitlertyskland.

    Svinhufud hade däremot tyskvänliga sympatier.

    Har redan kommenterat den vita terrorn i samband med inbördeskriget. Däremot tar ni inte upp den röda terrorn vilket är beklagligt.

    Inbördeskrig är oftast de mest smutsiga krigen då hatet och känslorna är som högst.

    Under inbördeskriget i Ryssland arkebusserades massor av människor både på den vita och röda sidan där en viss Leo Trotskij var grundare och krigskommisarie för Röda Armen.

  9. Känner du till Stalins terror? Säkert minst 30 miljoner döda! Vad tror du hade hänt med det finska folket om Finland hade besegrats med hjälp av 5:e kolonnarna? Jo, jag tycker också att dom var grymma mot dom röda. Men det var ömsesidigt och det var krig. Inget konstigt med det! Du måste för h-e se saker i perspektiv!

  10. Jo, jag känner till Stalins terror. De första medlemmarna i den socialistiska rörelse vi tillhör var de första offren för denna terror.
    Att de vitas terror var vida överlägset de rödas under det finska inbördeskriget är historiska fakta. Likaså att tusentals avrättades efter att kriget var över.
    Vad gäller 5:e kolonnare beror ju det helt enkelt på vilken sida man stod på. Tillhörde man den finska överklassen fanns det ingen tvekan om vem som var vän eller fiende, och detsamma gäller förstås för de finska arbetarna på landsbygden och i städerna.
    Det kan tilläggas att ledningen för de röda gjorde återkommande försök att hindra sina stridande att använda samma bestialiska metoder som sina motståndare. I de vitas fall upphöjdes terrorn av sina ledare till lag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s