Styrkeförhållandena måste förändras

Med anledning av partiledardebatten:

Sedan 1980-talet har hela det politiska livet förskjutits åt höger i takt med den nyliberala marknadsomvälvningen. Folkligt inflytande har minskat, samhällsklyftorna har vidgats och kapitalets makt har ökat. Det politiska etablissemanget har anpassat sig till detta – och i många fall varit aktivt pådrivande. Det gäller även för den s k ”oppositionen”. Ja, det är ju faktiskt under (s)-regeringar vi upplevt en mycket stor del av de avregleringar och marknadsanpassningar som idag ökar klyftorna och undergräver demokratiskt inflytande.

SP:s övertygelse är att denna utveckling bara kan brytas genom förändrade sociala styrkeförhållanden. Med det menar vi att sociala rörelser – fackföreningar, sociala forum, protestaktioner mm – växer sig så starka att ingen kan nonchalera dem. Det är därför vi lägger vårt huvudsakliga krut på att få sådana rörelser att växa, snarare än arbeta parlamentariskt.

Varje negativ kompromiss i riksdagen från vänsterkrafters sida försvagar möjligheten av en underifrånrörelse; av klasskamp. De breda grupper av arbetande och arbetslösa som skulle kunna förändra politikens själva förutsättningar demoraliseras, stöts bort från arbetarrörelsen och vänstern, blir politiskt likgiltiga eller lyssnar på populister av olika slag.

Från dagensarbete.se

Styrkeförhållandena i samhället försämras därmed ytterligare, och hela den politiska dagordningen vrids i en ond cirkel än mer åt de välbeställdas frågor och bekymmer – vilket ger ännu sämre förutsättningar för de parlamentariska kompromisserna. V sitter fast i denna fälla.

De ser sig tvingade att acceptera färden högerut i utbyte mot en och annan, ibland nog så betydelsefull reform. Därför tvingas V också höja tonläget i närmast frasradikal riktning, i synnerhet gentemot den yngre generationen, för att kompensera för stödet åt regeringspolitiken.

Vi i SP förkastar inte alla parlamentariska kompromisser, men dessa måste vara helt underordnade dagens huvuduppgift att lägga all kraft på att bygga upp och mobilisera till socialt motstånd och rörelser mot hela den marknadsliberala politik som så övermäktigt dominerar vårt samhälle. Här är vi ”absolutister”: Absolut nej till sociala nedskärningar, privatiseringar och marknadsutsättningar av den gemensamma välfärden. Absolut nej till företagsnedläggningar och utflyttningar av profitskäl – vetorätt för de anställda. Absolut nej till försämringar av socialförsäkringar, till arbetslöshet och social nöd.

AB AB2 AB3 AB4 AB5 AB6 AB7

Advertisements

9 reaktioner på ”Styrkeförhållandena måste förändras

  1. Just! Och därför är det rörelser vi behöver. Inte partier med perfekta program. ”En ordentlig rörelse är värd tio perfekta program”, sa Marx som bekant.

    Er fixering vid partier är obegriplig. Bara för att Lenin ansåg det nödvändigt i ett efterblivet jordbruksland 1902 där det inte fanns några behöver det inte vara sant i ett industriland 2010 där det finns hur många som helst.

  2. Jag förstår inte på vilket sätt vi skulle vara fixerade vid partier. Det är väl snarare så att arbetarklassen vid varje tillfälle den försökt gå på offensiven organiserat sig i partier eller parti-liknande grupper utefter vilken politisk inriktning de föreslår. Jag håller med Marx. Samme man som grundade den första internationella organisationen för arbetarpartier och som gått till historien genom partiprogrammet ”Det kommunistiska manifestet”.

  3. SP är väl det minst rörelsefixerade partiet. Sen när det gäller autonomi har väl det sina fördelar, men jag gick med i SP efter ett och ett halvt år som autonom just för att de autonoma inte styrde upp ett enda dugg.

  4. Problemet är att enligt min erfarenhet partismen hämmar rörelseorganiseringen snarare än främjar. Visserligen hör ofta partimedlemmar till de mest aktiva – men bara det faktum att det finns partier med får folk att dra sig för att aktivera sig. Man vet av erfarenhet att partimedlemmar bildar kotterier för sig, som lägger upp taktiker för sig om hur rörelsen ska föras dit eller dit, och lämnar de andra utanför. Och därför vill man inte vara med. Man vill inte agera nyttig idiot.

    Jag tror det skulle göra mer nytta om alla dessa beundransvärt aktivistiska partimedlemmar satsade fullt ut på ”rörelser” typ Gemensam Välfärd, Septemberalliansen eller Miljöförbundet, som inte har alltför fixa program utan släpper in folk från alla möjliga håll. Och lägger ner sina partier tills vidare.

    Sen, om och när en rörelsemiljö är tillräckligt stark för att kunna bära upp en parlamentarisk representation kan det vara dags med partier. Kanske. Om det inte finns några andra alternativ. MAS i Bolivia är nog rätt, det finns inget annat. Kanske NPA i Frankrike är rätt, där har det länge funnits en rätt utvecklad rörelsemiljö som kan behöva en representation. Men Sverige? Idag? Knappast.

  5. Jan: Tycker du gör en onödig – s.k. ”mekanisk” – uppdelning mellan rörelse och parti. SP finns bl a just för att dra lärdomar ur de tillfälliga eller permanenta rörelser som finns.

    Både MAS och NPA har sitt ursprung i fasta och formella grupper av människor som gått samman kring en målsättning. Den målsättningen har varit socialism. De har parallellt verkat i rörelser, men då rörelser som inte främst varit socialistiska, utan snarare grundats på en specifik fråga eller uppgift (ex. jordreform, miljö, pensionsförsämringar, m.m.). Partierna står inte i motsättning till rörelserna, utan precis som du säger är de de mest aktiva i dem.

    Vi kan inte lägga det socialistiska perspektivet åt sidan, eller lämna allt vi har byggt upp och kommit fram till gemensamt bara för att rörelserna idag är svaga. Tvärtom föder de, som sagt, varandra och utvecklas i symbios.

    VAd gäller din inriktning för socialister är delta i rörelserna för att bygga dem håller jag dock med dig. Men vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet.

    Som vi skriver:

    ”SP:s övertygelse är att denna utveckling bara kan brytas genom förändrade sociala styrkeförhållanden. Med det menar vi att sociala rörelser – fackföreningar, sociala forum, protestaktioner mm – växer sig så starka att ingen kan nonchalera dem. Det är därför vi lägger vårt huvudsakliga krut på att få sådana rörelser att växa, snarare än arbeta parlamentariskt.”

  6. Det kvittar om du tycker att uppdelningen är mekanisk eller inte. Den finns – inte minst på så sätt att partisterna tycker att deras engagemang är mer värt än andras. Lite av ett frimureri. Jag har varit aktiv i miljörörelsen i 40 år och jag har så ofta mött den överlägsenheten och är hjärtligt trött på den. Andra är så trötta på den att de vägrar att engagera sig nånstans där partister är med – de vill inte agera ”nyttiga idioter” (Lenins term för folk som engagerade sig i en rörelse utan att vara med i ett parti). Säkert är den inte medveten utan bara en följd av att de anser sig själva bättre analytiker än dem som inte har tagit del av deras teser, och därför inte behöver ta andra människors synpunkter på allvar.

    Detta hindrar inte att jag kan sätta värde på det arbete många partister gör, inte heller hindrar det att jag kan tycka om många av dem som människor.

    Jag är också ytterst tveksam generellt till att organisera sig utifrån ideologier. Så mycket marxist är jag att jag vet att intresset är den viktigaste drivkraften, och det tycker jag också bör spegla sig i organiseringen. Allra helst som en rörelse, när den utvecklas, också utvecklar tänkandet hos de deltagande människorna. Bättre då att hålla en diskussion levande i en hel rörelse än att stelna den i partier med partiprogram redan från början, som hur som helst bara är löjliga så länge de inte representerar något.

    Jag skulle vilja se en sorts gränsöverskridande diskussions- och initiativsammanhang utan smågruppspartier, där det var möjligt att delta så fort man var på något sätt aktiv i någon av de rörelser som arbetar för en solidarisk värld.

  7. Jan: Är det inte lite ohederligt att så svepande tala om ”partister”? Vad är det du uppfattar som vi SP:are har gjort eller gör fel? Är det inte bättre att du tar upp det isf, för så här förstår man faktiskt inte vad du menar. Det verkar som om du har bittra erfarenheter, och jag vet många inom olika politiska grupper som i olika sammanhang betett sig illa. Ärligt talat känner jag ex. inte igen mig i din text från mina egna lokala erfarenheter. Inte nu längre iaf. Förr var det dock många ggr så att Vänsterpartiet skulle styra och ställa.

    Vad gäller diskussion så är den knappast stelnad i vårt parti. Du skulle bara varit på vår förra kongress 😉

    Konkretisera gärna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s