Var är kampen och sammanhållningen?

Den fackliga byråkratin kapitulerar

Så har då de flesta fackförbund och arbetsköparnas organisationer skrivit under uppgörelserna i årets avtalsrörelse. Att det blir reallönesänkningar för exempelvis metallarna under det närmaste året står klart. Ändå är det inte lönenivån som stått i centrum utan arbetsköparnas rätt att hyra in bemanningsföretag till och med när uppsagda arbetare har laglig rätt till förtur för återanställning. Denna återanställningsrätt har gällt under nio månader räknat från det att du lämnat företaget. Arbetsköparna har med hjälp av bemanningsföretagen gått runt denna regel. Ibland har det blivit så att en del av de uppsagda återkommit som anställda i ett bemanningsföretag. De arbetar återigen på sin gamla arbetsplats, men de kan få gå utan varsel eller förhandling. Arbetsköparen har också genom detta agerande kunnat strunta i LAS-listan. Det är ju inte alls säkert att det är de som kommit tillbaka genom bemanningsföretaget som stod på tur enligt LAS. En inhyrd arbetares position när det gäller att stå upp för sina rättigheter är därtill betydligt försvagad. Arbetsköparna har därmed elegant underminerat årtiondens arbetsrättsliga reformer.

Metalls ledning hade inför avtalsrörelsen deklarerat att man såg mycket allvarligt på denna fråga, att det handlade om arbetsrättens grunder, och att man till och med skulle kunna tänka sig att tillgripa konfliktvapnet. Desto mer skakande är då kapitulationen. I stället för nio månader med förtur till återanställning har Metall gått med på att det enbart under sex månader ska vara “förbjudet” att ta in bemanningsföretag. Under de sex månaderna ska dock undantag även kunna göras vid tidsbegränsade produktionsuppgångar. Vilken arbetsköpare kan inte med det argumentet finna sitt kryphål.

Om företaget bryter mot förbudet att använda bemanningsföretag under de första sex månaderna blir det skadeståndsskyldigt. De arbetare som enligt LAS-listan borde återanställas ska då erhålla tre månadslöner. Om detta kan för det första sägas att det måste vara en klumpig eller mycket arrogant arbetsköpare som inte lyckas använda kryphålet med tidsbegränsad produktionsuppgång. För det andra är tre månadslöner ett billigt pris för att inte återanställa en arbetare som kanske varit fackligt aktiv eller på annat sätt inte tillräckligt följsam. Ovanpå detta får företagen dessutom frångå LAS-listan för var tredje person man återanställer. Detta är inget annat än en kraftig försämring av de arbetandes positioner. Metalls strategi borde ha varit att täppa till detta kryphål. Istället har man tagit ett stort kliv bakåt.

Detsamma gäller de andra LO-förbunden. Arbetsköparna är nöjda och har all anledning att vara det. “För första gången känner vi att vi har tagit ett steg mot ett modernare avtal”, som Dag Klackenberg på Svensk Handel sammanfattar avtalet. “Svensk Handel konstaterar stolt att rätten att bestämma i bemanningsfrågan är oinskränkt, men möjligen behäftad med en kostnad” (GP 8/4)

Den fackliga rörelsen lider av en svår byråkratisering. På central nivå styr ledare med löner flera gånger högre än medlemmarnas. Ledare som växt in i det borgerliga samhället. Inför årets avtalsuppgörelse hävdade en del borgerliga skribenter att strejk tillhörde stenåldern och var ovärdigt ett “modernt samhälle”. De fackliga ledarna uttalar sig inte så men deras agerande visar att de är främmande inför att i praktiken använda det centrala och livsviktiga vapnet som strejken är.

Under 1970-talet upplevde vi en våg av vilda strejker i Sverige. Dessa stärkte arbetarklassen i dess helhet och var också en viktig orsak till socialdemokratins arbetsrättsliga reformer. 1980 hade vi dessutom en officiell konflikt i Sverige. Metall har inte tagit ut sina medlemmar i avtalsstrejk sedan dess. En hel generation av arbetare har aldrig upplevt kamp och sammanhållning.
På samma sätt som strejkerna stärkte oss på 70-talet har frånvaron av kamp inneburit en enorm försvagning. Den fackliga ledningens rädsla för att ta upp strejkvapnet innebär en kontinuerlig försvagning av arbetarklassen. Liksom att vi förlorar terräng på specifika områden, som frågan om bemanningsföretag i år.

Texten är dagens ledare i veckotidningen Internationalen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s