Revolution i vår livstid V

I den utsträckning som revolutionära marxister spelar en konkret, påtaglig roll så har de ett stort organisatoriskt ansvar för att den sociala rörelsen uppnår sina mål. Enhet förblir en tvingande nödvändighet, desto mer som uppsvinget i den sociala rörelsen fortfarande är defensivt och ömtåligt, de traditionella facken fortsätter att försvagas och radikala samt alternativa krafter fortfarande är splittrade och i stark minoritet.

Medlem av det anarkosyndikalistiska facket i Spanien under klasstriderna där på 30-talet

FÖR ARBETARKLASSENS ENHET OCH FACKLIG KLASSKAMP

Under de senaste tjugo åren har fackföreningsrörelsen avsevärt försvagats i termer av medlemskap, mobiliseringsförmåga och stridbarhet samt politisk och programmatisk självständighet. Detta har återspeglats i försämrade styrkeförhållanden. Det är också resultatet av arbetarsidans egen förlust av sammanhållning i skuggan av denna storskaliga tillbakagång. Det föreligger även ett politiskt ansvar; socialdemokratins aktiva stöd till den nyliberala politiken i allmänhet och dess allt djupare underkastelse gentemot nationella och internationella statliga institutioner. Återuppbygget av fackföreningsrörelsen är en avgörande uppgift.

Detta är inte bara en fråga om att upprätta och förena vänsterfackföreningar och fackliga strömningar. Uppgiften som ställs är en verklig facklig “återorganisering” i massomfattning. Denna har tre dimensioner:

1) Uthållig uppfinningsrikedom ifråga om att utveckla sociala krav som svarar, inte enbart mot omstruktureringen av det exploaterade arbetet i allmänhet, utan även krav som uppstår ur betydande förändringar i samhälleligt liv och medvetenhet och som särskilt berör kvinnor och unga människor. Sådana förändringar är en betydelsefull källa till politisering.

2) Proletariatets nya strukturer – där kvinnor, invandrare och framförallt unga människor kommer att befinna sig i frontlinjen för klasstrider – trots att de har föga att säga till om i den överväldigande majoriteten av fackföreningarna. Det ökade antalet kvinnliga och manliga arbetare i marginalen av proletariatets relativt stabila kärna räknas inte, är tillfälligt anställda eller lever i svår fattigdom. Detta kräver särskild uppmärksamhet riktad mot organisering i nya industriella företag i beroende kapitalistiska länder, som etableras i frihandelsområden där det varken finns social lagstiftning eller ens ett uns av arbetarskydd.

3)  Som alltid genom hela arbetarrörelsens historia kommer det senaste sociala uppsvinget att skapa nya former för aktion, mobilisering och organisering. Från första början kommer den internationalistiska dimension som präglar dessa former att utgöra ett element i återupprättandet av fackföreningarna. Denna fackliga reorganisering kommer med nödvändighet att utvecklas mycket ojämnt på skilda kontinenter och i olika länder. Dess utgångspunkter kommer att vara mycket varierade.

I större fackföreningar med lång historia i länder med stor anslutningsgrad och en betydande facklig tradition kommer återmobiliseringen med säkerhet att äga rum i och genom dessa organisationer. Det kommer säkert att finnas stödjepunkter inom dessa för en facklig reorganisering. Det dialektiska samspelet mellan arbetarklassbasen, direktvalda representanter i företag och olika skikt inom fackföreningsbyråkratin kommer dock att anta komplexa former.

I länder där organiseringen i omfattande skala kom igång ett århundrade senare (COSATU i Sydafrika, CUT i Brasilien, och så vidare) kommer fackföreningarna att vara mer mottagliga för stämningar bland de vanliga medlemmarna. I alla fall kommer säkert vänsterströmningar inom dessa att utgöra en stödjepunkt för att rycka upp facket. Vidare har brister och felsteg hos de större facksammanslutningarna i en rad länder öppnat ett utrymme där nya fackföreningar kan uppstå. I allmänhet utgör dessa nya fackföreningar en liten minoritet av arbetarklassen som helhet. Dock kan de inom vissa fack, företag, regioner eller städer komma att inta en stark och ibland till och med dominerande ställning.

Framtiden kommer att utvisa vilken väg den massomfattande fackliga återorganiseringen kommer att ta. Denna “återorganisering” är desto mer sammansatt eftersom arbetets värld har genomgått en oerhörd förändring avseende strukturer, rutiner, medvetenhet, och så vidare. Detta gäller särskilt för unga arbetare som nyligen under osäkra villkor kommit in på arbetsmarknaden, som inte identifierar sig med den “historiska arbetarrörelsen” och som inte är beredda att ansluta sig till den. Detta är även fallet för kvinnor i den offentliga sektorn som är de som först drabbas av nedskärningar i den sociala budgeten och av privatiseringen av offentliga tjänster.

I den utsträckning som revolutionära marxister spelar en konkret, påtaglig roll så har de ett stort organisatoriskt ansvar för att den sociala rörelsen uppnår sina mål. Enhet förblir en tvingande nödvändighet, desto mer som uppsvinget i den sociala rörelsen fortfarande är defensivt och ömtåligt, de traditionella facken fortsätter att försvagas och radikala samt alternativa krafter fortfarande är splittrade och i stark minoritet.

För att motsvara skilda målsättningar kommer denna enhet i den nuvarande fasen att anta två olika skepnader; Kampen för en klassisk enhetsfront, det vill säga enhet mellan det största möjliga antalet organiserade krafter inom proletariatet i syfte att genomföra praktiska åtgärder för att uppnå bestämda målsättningar. Även om vi är väl medvetna om att organisationer under socialdemokratisk ledning försummar att försvara elementära krav, avstår vi inte från möjligheten att dra in dem i massaktioner. Men vårt politiska och taktiska ställningstagande har från och med nu att ta full hänsyn till missnöjet bland mängder av människor och särskilt bland unga.

Enhet i handling och ökad samstämmighet inom och mellan sociala rörelser, fackliga strömningar, långvariga kampanjer, intellektuella miljöer, och så vidare som kämpar mot nyliberalismen. Denna typ av enhet kombinerar ofta en sorts “enhetsfrontsaktivitet” med en intensiv partiliknande politiskt aktivitet. Detta ger en gynnsam jordmån för social omorientering och politiskt rörlighet. Vårt förhållningssätt är att delta i organiseringen, samtidigt som vi etablerar en politisk diskussion. När vi gör detta måste vi vara medvetna om varje miljös specifika särdrag, dess mottaglighet, arbetsmetoder, förhållningssätt och så vidare.

Revolution i vår livstid
Revolution i vår livstid II
Revolution i vår livstid III
Revolution i vår livstid IV

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s