Revolution i vår livstid VII

Vi fortsätter publiceringen av texten ”Fjärde Internationalens roll och uppgifter”.  Se till att läs den, ni som är intresserade av en socialistisk strategi för störtandet av det kapitalistiska systemet.

UPPBYGGET AV BREDA ANTI-KAPITALISTISKA PROLETÄRA PARTIER

Vår målsättning är att bilda proletära partier som:

1 Är anti-kapitalistiska, internationalistiska, ekologistiska och feministiska.
2 Är breda, pluralistiska och representativa.
3 Är djupt engagerade i den sociala frågan och orubbligt framför de omedelbara krav och samhälleliga strävanden som utgår från arbetets värld.
4 Ger utryck för arbetares stridsvilja, kvinnors frigörelselängtan, ungdomens uppror och internationella solidaritet samt tar upp kampen mot alla former av orättvisor.
5 Grundar sin strategi på den utomparlamentariska kampen, proletariatets egenaktivitet och självorganisering.
6 Klart tar ställning för att expropiera kapitalet och för (demokratisk, självstyrd) socialism.

I fallet Latinamerika är vårt syfte att bygga breda, pluralistiska, antikapitalistiska partier och/eller omgrupperingar med en verklig närvaro i proletariatet och de sociala rörelser, som inom ramarna för kampen mot den kapitalistiska globaliseringen uttrycker ett motstånd mot nyliberalismen. Som en revolutionär marxistisk strömning strävar vi efter att bygga en vänsterns “hårda kärna”.

Denna inriktning kan inte bli framgångsrik om den ersätter strategiskt tänkande, radikal handling och djärva initiativ med en sekteristisk inställning som genom “självbekräftelse” syftar till att vidmakthålla “vår egen identitet”.

Kampen för sådana partier kommer att passera en rad etapper, taktiska och organisatoriska former som är specifika för varje land. En sådan anti-kapitalistisk omgruppering måste från början styras av en huvudmålsättning i det att den skapar en tydlig, synbar polarisering mellan sig själv och de krafter som förhåller sig lojala till social nyliberalism (socialdemokrati, poststalinism, ekologister, populister), detta i syfte att fördjupa deras kris och ge den en positiv utväg.

Detta förutsätter:

1 Förekomsten av betydande politiska krafter där revolutionärt marxistiska strömningar samarbetar med tunga eller symboliskt betydelsefulla strömningar eller företrädare som bryter med reformistiska partier utan att nödvändigtvis ha antagit revolutionärt marxistiska ståndpunkter.
2 En respektfull men nära relation till den sociala rörelse vars krav och aktioner den omgrupperade organisationen framför och deltar i.
3 En gruppering som erkänns som representerande en samhällelig realitet som bryter det monopol som utövas av partier som är lojala med den sociala nyliberalismen, och som gör detta i kraft av den allmäna rösträtten – valda företrädare på lokal, regional, nationell och (möjligtvis) internationell (europeisk) nivå.
4 Ett pluralistiskt funktionssätt som går längre än enkel intern demokrati på ett sätt som gynnar både ökad samstämmighet och diskussion och alltså tillåter en revolutionärt marxistisk strömning som del av en större helhet.

De senaste tio årens erfarenheter visar att den ickesekteristiska revolutionära vänstern kan spela en nyckelroll när det gäller att bevara och bibehålla inriktningen hos en samtidigt radikal och pluralistisk enhet av denna typ samt kombinera utomparlamentarisk aktion med parlamentarisk närvaro. För att uppnå sitt syfte måste den följa en komplicerad kurs – sammansatt av olika etapper och omvägar som tillåter den att samla styrkor – steg för steg tydliggöra inriktningen, reaktivera stridbara miljöer och tålmodigt bygga förbindelser med den sociala rörelsen.

Från första början av denna nya period måste fyra väsentliga lärdomar av det senaste decenniet införlivas med vår taktik:

1 I de etablerade partierna har ingen bred vänsterströmning organiserats i syfte att framträda som instrument för en antikapitalistisk omorientering.
2 Inom socialdemokratin är vänstertendenserna blygsamma och varken särskilt tillförlitliga eller sammanhållna.
3 De stora “överlevande” kommunistpartierna närmar sig slutfasen. Deras ställningstagande mot nyliberalismen har inte (med undantag för Rifondazione) lett till något antikapitalistiskt politiskt projekt eller något demokratiskt, pluralistiskt funktionssätt. Inte heller har någon ickestalinistisk, nationellt organiserad, vänstertendens visat sig.
4 De större gröna partierna har inte lyckats framstå som verkliga politiska och samhälleliga alternativ. Några (som de gröna i Tyskland) har definitivt gått över gränsen till den borgerliga statens sida. Den inre oppositionerna i dessa partier har inte lett till någon verklig social-ekologisk vänsteropposition.

Detta innebär inte att det inte föreligger något intresse eller potential för en anti-kapitalistisk reorganisering av dessa partier och av den sociala rörelsen. Reorganiseringen antar dock skilda former. Vår slutsats bör inte vara att vända oss från dessa partier och deras aktivister. Tvärtom, för att upprätta en riktigt bred attraktionspol för att besegra socialnyliberalismen är det oundgängligt med en mer omfattande omorientering av deras inriktning, åstadkommen genom ett systematiskt förhållningssätt, präglat av av samarbete och ökad samstämmighet. Mer än någonsin gäller emellertid den avgörande slutsatsen av våra erfarenheter; att omorienteringen kommer att vara beroende av att en stark, självständig attraktionspol växer i styrka och av ett yttre styrkeförhållande som kan attrahera och organisera sådana sympatier.

Endast den revolutionära vänstern är för närvarande i stånd till att ta initiativ till en anti-kapitalistisk omgruppering och med ett radikalt, pluralistiskt, socialt grundat projekt av masskaraktär hålla denna på rätt köl. Men detta förutsätter ett djupgående välgenomtänkt avståndstagande till sekterism i praktiken. Det betyder också att närmanden inom den revolutionära vänstern endast kan ses som möjlig inom ramarna för och i kraft av den gemensamma erfarenheten av denna anti-kapitalistiska omgruppering.

Icke desto mindre ställer dessa processer uppenbart omgrupperingen av de revolutionära krafterna på dagordningen, eftersom den revolutionära vänstern inte kan stimulera omfattande omgruppering utan att den sätter sin egen splittring i fokus.

Samtidigt som FI bidrar till en omfattande reorganisering i världsskala av arbetarrörelsen samt sociala och folkliga rörelser med inriktningen att bilda en ny internationalistisk, pluralistisk, revolutionär styrka av aktivister med massinflytande – måste vi även parallellt med stärka vår organisation. Inte för att tävla med eller besegra andra revolutionära strömningar utan för att i största möjliga utsträckning bidra till uppbygget av en ny kraft, samtidigt som de väsentliga teoretiska slutsatserna av det tjugonde århundradets revolutioner klargörs.

Tidigare:

Revolution i vår livstid
Revolution i vår livstid II
Revolution i vår livstid III
Revolution i vår livstid IV
Revolution i vår livstid V
Revolution i vår livstid VI

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s