Vänstern efter valet – vilken väg?

”En fullständig brytning med all nyliberal inspirerad agenda, stopp för alla nedskärningar och privatiseringar och för en omfattande omfördelning av samhällets resurser från rik till fattig, från privat lyxkonsumtion till gemensam välfärd och klimatomställning.”

Kriskommission hos Socialdemokraterna, framtidskommission hos Vänsterpartiet – men vad händer nu med vänstern efter bakslaget i valet? Sker det en omprövning av trettio års högerkurs inom socialdemokratin? Håller Vänsterpartiet på att finna en ny strategi för att skapa motkrafter till högern?

Det är svårt att skönja några sådana tecken. Snarare verkar det äga rum ytterligare en rättning högerut. S och Mp har spolat de rödgrönas överenskommelse om Afghanistan – som var full med kryphål, men ändå ville ge sken av en kursändring i frågan – till förmån för en räddningsinsats av regeringen Reinfeldt!

Lars Ohly tvingades spela den försmådde älskarens roll. Förgäves försökte han peka på den överenskommelse man gjort, men Peter Eriksson svarade kallt ungefär att ”trodde du verkligen på det?” Lars Ohly ville fortsätta det rödgröna samarbetet, men Mona Sahlin har ställt honom inför fullbordat faktum genom att förklara att man tar ”paus” i samverkan.

Naturligtvis kommer de rödgröna att formera sig igen inför nästa val i en eller annan form. Ledningen inom V kommer återigen att krypa för att få vara med, ungefär på samma sätt som när Mona Sahlin medvetet ställde V utanför när S och Mp började bygga upp sitt samarbete med inriktning på regeringssamverkan.

Visserligen höjs det nu kritiska röster inom V mot fortsatt rödgrönt samarbete, men det är till stor del relaterat till situationen just för tillfället. Någon omprövning av samarbetet inför valet har inte skett. Ändå måste detta utvärderas som en katastrof; då V tvingades vika ner sig till förmån för ett oppositionsalternativ som inte förmådde avskilja sig tillräckligt från högeralliansen, och då socialdemokratin gjorde sitt sämsta val sedan 1914.

Högerkursen från V är knappast ny, partiets stöd till socialdemokratin och till socialdemokratiska regeringar sträcker sig långt tillbaka i tiden – vem minns inte uppbackningen 1994-96 av Göran Perssons nedskärningspolitik – och vittnar om ett inskränkt perspektiv samt en oförmåga till att ta steg mot en politik som utmanar högerutvecklingen.

Med en annan hållning skulle Vänsterpartiet kunna bidra till att det formerades en vänsterpol i den svenska politiken, en pol som skulle attrahera såväl besvikna socialdemokrater som yttervänstern och samla radikala arbetare tillsammans med bland annat unga aktivister i en våg av utomparlamentariska opinionsbildande aktiviteter. En ny vänster skulle kunna byggas kring tre beståndsdelar:

-Antikapitalism: En fullständig brytning med all nyliberal inspirerad agenda, stopp för alla nedskärningar och privatiseringar och för en omfattande omfördelning av samhällets resurser från rik till fattig, från privat lyxkonsumtion till gemensam välfärd och klimatomställning. Detta innefattar också en radikalisering av fackföreningar med formuleringar av krav från gräsrötterna om slut på individuell lönesättning, bemanningsföretag, och så vidare. Dessutom – inte minst – en samling för kravet på sextimmarsdag för jobben, klimatet och jämställdheten.

-Ekosocialism: Vänsterpartiet är ansvarigt för att ha lämnat dörren öppen för det borgerliga Miljöpartiets framgångar. En klimat- och miljöomställning värd namnet är inte möjlig med Mp:s politik. det kommer tvärtom att krävas en demokratisk samhällsplanering och kontroll över kapitalet för att säkerställa en övergång till ett samhälle där mänsklighetens kort- och långsiktiga intressen kan garanteras.

-Ett internationellt samhällsomdanande perspektiv: Om än vår kamp till en början är nationell så kan en socialistisk samhällsomvandling inte tänkas utanför ett europeiskt och globalt sammanhang. Men det innebär också att vänstern, förutom ett aktivt solidaritetsarbete, även måste söka samarbete och erfarenhetsutbyte med sådana socialistiska krafter i andra länder som strävar åt samma håll. NPA i Frankrike är ett exempel på ett sådant typ av parti. Vänsterpartiet kunde dock börja med att rikta blickarna mot närmare håll. Danmark är ett fall där man lätt kunde statuera ett positivt exempel genom att säga upp bekantskapen med Socialistiskt Folkeparti till förmån för Enhedslisten. Det går inte att ha systerliga förbindelser med ett parti som likt Socialistiskt Folkeparti böjer sig för den främlingsfientliga agendan.

/Ledare i tidningen Internationalen

Annonser

En reaktion på ”Vänstern efter valet – vilken väg?

  1. Hvad vilja socialdemokraterna? frågade skräddaren Palm 1881 – och svarade: Revolution!

    Nu, efter den stora socialdemokratiska omprövningen efter katastrofvalet 2010 — nu, om någonsin — finns det väl alla goda skäl i världen att gå till botten, gå till Partiprogrammet 1897 och se efter: vad ville vi? Hur blev det? Och med hänsyn till utvecklingen därefter återstår egentligen bara ett intelligent alternativ: SAP och LO måste gå till vänster, kraftigt och beslutsamt. Att M och S byter roller med varandra fungerar som vi sett bara för M. I stället för att härma borgarna – låt Socialdemokraterna bli ett radikalt socialistiskt kampparti, gärna till vänster om V. Ekonomisk demokrati är ju vad alla LO-medlemmar längtar efter och behöver. Då skulle S/LO/SSU med sina miljoner medlemmar kunna uträtta något för Sverige och för arbetarklassen.

    Törs ni sossar? Eller väljer ni att tyna bort? Gör oss förvånade!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s