Fiendens fiende är inte automatiskt vår vän

Debatten om Libyen fortsätter och idag bidrar Peter Widén, metallarbetare i Eskilstuna, till debatten med ett gästinlägg.

När nu bomberna och tomahawkrobotarna regnar över Libyen kan jag öppet erkänna att jag sannerligen inte känner någon entusiasm. Närmast sorg. Sorg över att de libyska massorna inte förmådde störta Gaddafi. Sorg över att det antagligen nu betyder att imperialisterna kan ta ett grepp och börja vrida händelseutvecklingen i en riktning som passar dem. Alltså stoppa de arabiska revolutionerna. Faran för en sådan utveckling har i alla fall multiplicerats. Vi kan inte moralisera över de libyska demokraternas vädjan om stöd. Men vi kan kanske hålla med de tunisier som, citerade av Cecilia Uddén i P1, uttryckte sin förvåning över libyernas illusioner om Sarkozy.

Så något om Chavez position; Han har fördömt de imperialistiska staternas bombningar som ett kolonialt angrepp. Problemet med Chavez är inte främst detta uttalande, som faktiskt innehåller en del sanning. Problemet med Chavez är naturligtvis att han inte stött upproret. Och grundorsaken – eller orsakerna – till detta ligger långt tillbaka. De ligger i politiken ”fiendens fiende är vår vän”. Det är naturligt att en revolution som är utsatt för imperialistiskt tryck (som den venezuelanska, som den kubanska redan 1959) söker allierade. Och en psykologisk mekanism som kanske finns hos alla i en situation när vi behöver vänner är att vi förtränger obehagliga sidor hos dom vi söker allians med. Kubanerna ställde aldrig de verkligt avgörande frågorna om sovjetunionens roll och karaktär även om t.ex. Che med flera fann byråkratin och privilegierna stötande.

Det finns småborgerliga nationalistiska regimer som genom sin historia vacklat hit och dit och ibland kommit i konflikt med imperialismen. Gaddafis Libyen är ett exempel. Iran är ett annat. Chavez har upprättat vänskapliga förbindelser med dessa stater. Han har uppenbarligen förträngt dessa regimers agerande när de förtryckt arbetares rättigheter, dömt människor till döden och samarbetat med imperialismen. Inom parantes kanske man kan tillägga att det inte är säkert att Hugo Chavez varit helt kunnig om dessa regimers handlande genom historien.

Låt oss i detta sammanhang slå fast att det är socialisters plikt att stödja befrielserörelser som är i kamp med imperialismen även om dessa rörelser leds av borgerliga krafter. Låt oss ta ett exempel ur vår egen historia; det sovjetiska kommunistpartiets linje i förhållande till den kinesiska revolutionen i mitten av 20-talet. Den trotskistiska tendensen var ännu inte utesluten av den regerande Stalin-Bucharin-fraktionen. Och Trotskij och hans kamrater motsatte sej regeringsfraktionens ohämmade stöd till det borgerliga av Chiang Kai Check ledda Kuomintang som just då slogs på samma sida som det kinesiska kommunistpartiet mot de reaktionära pro-imperialistiska krigsherrarna. Det fanns t.o.m. de inom det sovjetiska kommunistpartiet som förordade att de kinesiska kommunisterna helt skulle uppgå i Kuomintang. Trotskisterna förklarade att det må så vara att Kuomintang just nu slogs mot krigsherrarna men att partiet är ett borgerligt anti-socialistiskt parti som i grunden kommer att motsätta sej den kinesiska arbetarklassens kamp. Trotskisternas argument viftades bort men kort därefter vände Chiang Kai Check vapnen mot kommunisterna och den kinesiska arbetarklassen och genomförde de fruktansvärda massakrerna i Kanton och Shanghai. Vårt förhållande i sådana situationer måste vara det samma som 20-talets trotskisters.

Vi måste nu öppet säga att de imperialister som nu attackerar i Libyen har sin egen dagordning. Gaddafi är inte längre ett spelbart kort för dem. Därför går de nu in på ett sätt som ger bilden av att de står på upprorets sida. Deras övergripande målsättning är att stoppa upp den arabiska revolutionen. På samma sätt som Chiang Kai Check kan deras vapen i morgon vändas mot det libyska folket. Det är symptomatiskt att Hillary Clinton samma dag som bombningarna i Libyen började svängde om USA:s politik i förhållande till händelseutvecklingen i Bahrein. Från en till inte förpliktigande kritik av regimens repression till ett stöd till den och ett accepterande av den saudiska invasionen.

Så låt oss inte göra om Chavez misstag. Fiendens fiende är inte automatiskt vår vän. Återigen: inget moraliserande över de libyska demokraternas vädjande om hjälp. Men för Guds (eller någon annans) skull: Inga hyllningar till de imperialistiska styrkorna!

Peter Widén, Socialistiska Partiet-Eskilstuna

Röda Malmö: Gör USA rätt i Libyen?
Warlenius: Internationell solidaritet med libyska folket

ABab123 dn12 svd1234 ex12 gp123 svt1

7 reaktioner på ”Fiendens fiende är inte automatiskt vår vän

  1. Att USA gör fel är givet. Sedan återstår bara hur man krystat motiverar detta.

  2. Och varför skulle ”imperialisterna” ”stoppa” de arabiska revolutionerna? Det är ju bara trams.
    USA, Frankrike, Storbritannien – alla tre länder som självfallet inte ville att de ledare i arabländer som Libyen, Tunisien och Egypten skulle falla eftersom det leder till en osäkrare situation (t ex högre oljepris, osäkrare terroristsituation, risk för att man måste intervenera med t ex flygbombningar etc).

    MEN bara för att dessa länder inte gillade läget då betyder inte att de vill vrida tillbaka klockan. De är inte imperialister, de är pragmatiker.

    Nu är man i den situationen att flygbombningar måste ske för att skydda Libyens civilbefolkning. Förhoppningen är att rebellrörelsen ska kunna inta Tripoli med FN-baserat flygunderstöd.

    Efter det råder samma situation som i Egypten och Tunisien. Det finns inget av dessa länder – eller övriga som ingår i koallitionen – som vill på något sätt ”ta över” Libyen eller skapa någon slags satellitstat. Att tro något sådant är trams.

    Det enda sättet för rebellerna att vinna över Ghaddafi är att sätta in flygunderstöd nu. Det är dessutom helt uppenbart fungerande. Att motivera att detta skulle vara något dåligt, bara för att USA leder aktionen just nu, vittnar om alltför stor foliehatt.

  3. Precis: NATO-länderna är pragmatiker. Därför har de inga problem med att stödja Saudiarabiens hjälp till Bahrain att slå ner upproret där, och därför stödde de samtliga diktatorer i området som nu fallit och riskerar att falla.

  4. Yeye Nato är så pragmatiska. På samma sätt så gullar ”röda” delar av politiken med sina favoritdiktatorer och gråtande drömmer om tiden när Sovjet fanns och rensade oliktänkande.

  5. Man behöver väl inte förklara varför det är praktiskt omöjligt att i varenda läge sätta in militär mot diktaturer som beter sig illa. Det måste väl alla förstå att det aldrig skulle gå att göra en intervention i Kina eller Iran på samma sätt som i Libyen. Eller ens Saudi Arabien. Dom politiska, ekonomiska och militära hindren är alldeles för stora för det. Att få med alla i FN är oerhört svårt, och nu har man äntligen lyckats (man borde gjort det många gånger tidigare, Rwanda, Balkan, ja kanske tom Gaza etc). Sedan är det ju ett helt enkelt ett faktum att ”väst” var de enda som hade möjlighet att genomföra resolutionen. Framförallt USA:s kapacitet för denna typ av aktioner finns ju ingen annanstans, dock så är det ju tydligt att USA nu vill tona ner sin roll i operationen då dom inte längre behövs. Obama får just en himla massa skit av republikanerna i USA som tycker att han antingen borde tagit en större ledarroll tidigare i konflikten och göra det här till en klart USA-ledd operation, eller att han inte borde gjort någonting för att dom inte kan se vad USA skulle ha för nationellt intresse av att störta Ghaddafi.

    Det går helt enkelt att genomföra den nuvarande insatsen utan större problem i Libyen och stoppa en galen diktator som angriper sitt folk, därför gör man den. Inte pga av olja eller någon annan mystisk konspiration.

    Om Hitler bara hade gasat ihjäl tyska judar, hade det varit en intern angelägenhet som vi andra icketyska människor inte skulle bry oss om? Var folkmordet i Rwanda en intern angelägenhet som vi gjorde rätt att inte ingripa i? Detta är vad detta handlar om för de flesta av oss som stödjer FN:s resolution om Libyen, och vad jag känner och tycker har ju knappast något med olja att göra. Och eftersom det bevisligen finns en massa människor i Sverige och överallt i världen som känner som jag, varför är det otänkbart att ledande politiker i FN skulle kunna känna samma sak och agera därutöver. Dom är människor precis som jag. Fundera på det. Tom Lars Ohly ställer sig bakom denna FN-resolution, och jag helt övertygad om att han inte gör det för att han tror att han ska få gratis olja till villan, och jag är 100% säker på att Obama delar samma övertygelse.

  6. JKE: De människorna är en mycket liten minoritet av vänstern, och på motsatta sidan av Röda Lunds och Socialistiska Partiets politik. Det var nämligen vår rörelse som var de första att rensas ut i det som kom att kallas Moskvarättegångarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s