Vem ska man tro på?

”Vi känner igen vår gamle vän, vår gamle mullvad, som så väl vet hur man arbetar underjordiskt, för att plötsligt bara dyka upp: revolutionen!” – Karl Marx

Igår var jag på debatt i Malmö och såg Andreas Malm och Aron Etzler drabba samman. Ämnet var Libyen och frågan gällde hur man skulle stödja upproret där. Problemet vara bara att Aron Etzler inte alls stödde den demokratiska revolutionen i Libyen. Tvärtom menade han att revolutionen borde avbrytas och istället skulle förhandlingar inledas med diktatorn Khaddafi och hans familj. Om detta innebar att Libyen skulle ha möjlighet att bli en demokrati med fria val och de demokratiska fri-och rättigheter hela arabvärlden nu kämpar för var dock osäkert. Inte minst eftersom Aron hävdade att det inte riktigt tillhörde ”traditionen” att tänka demokratisk om man var arab, och som bevisföremål använde han det manifest för ett demokratiskt Libyen som oppositionen formulerat. För eftersom dokumentet var så pass välskrivet och liknande västs demokratiska system så frågade sig Etzler om det inte bara var en kopia beställd av västmakterna. Hade det varit en högerpolitiker som suttit i salen så hade med all säkerhet vreden bubblat fram som om Birgit Friggebo velat sjunga ”We shall overcome”, men nu är det istället Flammans chefredaktör Aron Etzler och då ska det antingen applåderas eller nickas instämmande.

Andreas å sin sida fortsatte den revolutionära propagandism som han gjort sig känd för. I känslosamma inlägg om revolutionens förlopp, om revolutionen som hela tiden måste vinna ny mark – permanentas – eftersom revolutioner är färskvara. En mullvad som sällan visar sig, men när den väl gör det måste ges allt stöd för att utnyttjas till sin fulla potential.

Från publiken framkom farhågor om hur NATO:s intervention riskerar att göra det fritt fram för stormakterna att börja angripa länder som de vill. Det är ett märkligt argument som kan besvaras med ett antal länder och årtal som genom åren angripits eller genom ombud och militärt stöd störtats av samma stormakter.  Angola 1975, Nicaragua 1978, Afghanistan 1979, Argentina 1982, Grenada 1983. Vi behöver inte ens närma oss Irak och årtalet 2003 för att inse hur befängt argumentet är. Stormakterna har alltid skitit i ingångna avtal. Samtidigt har vänstern i andra konflikter anklagat ”Väst” för passivitet eller för att ha slutit upp bakom diktaturerna. Det vanligt förekommande ”hyckleri-argumentet” återvinns nu, fast upp och ned. Nu är argumentet ombyggt till att handla om att Väst hycklar för att de inte angriper Bahrain och Saudiarabien. Man kan då fråga sig om det är så att man egentligen vill att NATO ska börja bomba till stöd för de upproriska i ex. Bahrain, eller om det handlar om att man föredrar att Väst återgår till det 100%-iga diktaturstödet. Eller är det möjligen så att man helt enkelt är pacifister och värjer sig mot all våldsanvändning ö h t? Om det är så tycker jag man ska säga det rätt ut, och även vara ärlig med att man helt enkelt inte gillar revolutioner eftersom revolutioner riskerar att bli kladdiga tillställningar.

I dagens Aftonbladet skriver Mattias Gardell ett svar till  Andreas Malm. Som vanligt handlar väldigt lite om revolutionen och revolutionärerna. Istället ska det divideras hit och dit om stormaktspolitik över revolutionens huvud. Med direkt lögnaktig och ful retorik skriver han:

”Till skillnad från Malm tror jag emellertid inte att den arabiska revolutionen kan ledas av Sarkozy eller räddas av västvärlden och den arabiska halvöns diktaturer. Ett folks frigörelse måste vara dess eget verk.”

Något som så klart Malm aldrig hävdat. Tvärtom är både han och revolutionärerna i Libyen väldigt tydliga med att det är libyerna själva som ska störta sin diktator. Men det libyska folket har mötts av en med oljemiljarder köpt och utrustad armé och värvade utländska legoknektar, och för att svara på det våld de utsatts för krävs det tyngre beväpning med stöd från omvärlden. På samma sätt som revolutionärerna i Spanien 1936 bönade om militärt stöd mot Francos bombardemang. De spanska revolutionärerna fick sent omsider vapen från Stalin, och för detta fick de betala hela den spanska guldreserven. Att Stalin själv var en kontrarevolutionär usling och mördare spelade i det läget ingen roll. Stalin ska inte kritiseras för att han skeppade vapnen, utan för att han krävde ett hutlöst pris för dem och dessutom att han utnyttjade dessa till att splittra revolutionen. Men vilken socialist hade under spanska inbördeskriget inför sina arbetarvänner kunnat säga: ”NEJ! Stalin är en despot – hans vapen ska icke få nå den spanska republiken!”.

Gardell punktar i slutet av sin replik till Malm upp tre motiv till varför NATO påbörjade interventionen. Det är punkter som definitivt är delar av motiven till varför man gjort som man gjort, såsom jag ser det. För rebellerna är detta dock av mindre vikt. Revolutionens motiv är ett: Khaddafi ska väck!

Debatten i Malmö filmades och så fort den kommer upp på nätet ser vi till att lägga upp den här.

En direkt ovärderlig text om Misrata och revolutionens förlopp i Libyens tredje största stad kan man i dag läsa på våra kamrater Kildén & Åsmans blogg: I Misrata deltar alla i revolutionen Missa inte heller inlägget: Stöd kampen för ett fritt Libyen
Röda Malmö: Störta Gaddafi-diktaturen
Socialistiska Partiet: Stöd det libyska folkupproret för demokrati – ingen tilltro till stormakterna

Vodpod videos no longer available.

DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,GP3

26 reaktioner på ”Vem ska man tro på?

  1. Som sagt: Debatten kommer när som helst. Då kan folk se själva. Aron var inte så hemsk som man kanske kan tro när man läser detta inlägget, utan argumenterade väl för sin sak. Tyvärr är den saken enligt mig ren reformism och pacifism, och inte alls i solidaritet med revolutionen. Men en bra debatt. Tyvärr var Andreas ganska rejält sjuk, vilket jag tyckte märktes lite. Poängseger till Malm, enligt mig. Men tyvärr ingen knock-out.🙂

  2. Ok, jag är pacifist och värjer mig mot all våldsanvändning ö h t. Så var det sagt. Blir det lättare för dig? Och inte alla revolutioner är de blodiga tillställningar som vissa vill göra gällande. Och så gör du det väldigt enkelt för dig genom att påstå att ”vänstern” med jämna mellanrum anklagat stormakterna för passivitet i andra liknande situationer. Jag och många med mig har aldrig någonsin ropat på bombinterventioner av något slag i någon konflikt. Det refererar angående Etzler låter dock ganska deppigt.

  3. Det är slarvigt av mig att skriva ”vänstern”. Det borde jag inte ha gjort. Jag borde ha skrivit ”många inom vänstern”, eller liknande. Jag tillhör ju själv ”vänstern”, precis som Aron Etzler m.fl.

  4. Det här referatet är direkt felaktigt och ohederligt.

    Min grundhållning i debatten, som här är helt fel återgiven var att det viktigaste är att få stopp på inbördeskriget, som just nu är på väg att störta landet ned i den värsta tänkbara situation: blodiga strider och utländsk intervention.

    Jag sa inte att landet inte behöver en demokratisk revolution, utan att rebellerna uppenbarligen varit för svaga för att starta en väpnad revolution.

    Jag citerade också Ho Chi Minhs order till de vietnamesiska kommunisterna om att inte starta krig därför att man skulle förlora det, och menade att det kunde finnas en mer långsiktig strategi som inte nödvändigtvis förstörde hela landet. Och jag konstaterade sedan att rebellerna avvisat alla förslag till medling.

    Jag tycker att det som kommit fram om rebellerna hittills är allt för lite för att man ska kunna dra de slutsatser Andreas Malm gör. Jag frågade honom om vilka källor han hade till påståendena om att de var fantastiskt demokratiska och bra. Han svarade att jag skulle få dem, men angav inte närmare vad uppgifterna kom ifrån.

    Det grövsta är påståendet att jag skulle sagt att ”det inte riktigt tillhörde ”traditionen” att tänka demokratisk om man var arab”.

    Vad jag sa var att dokumentet från rebellerna som presenterats i London på konferens med David Cameron a) påminde om dokument som skrevs när Saddam Hussein skulle störtas, b) att det snarare verkade avsett för utländsk publik eftersom det innehåller typiska ”catch-phrases” om transparens osv och eftersom rebellerna själva prioriterat att få internationellt stöd . Andreas Malm frågade då vad det var i innehållet som tydde på att det var ämnat för utländsk publik. Jag svarade att där fann den klassiska maktdelningsprincipen som direkt hämtad ur den amerikanska konstitutionen. Och tillade att jag inte trodde, att om libyerna blev av med Khadaffi, hade en öppen demokratiskt diskussion och skrev ett dokument om vad man ville bygga för slags demokrati, så skulle man inte automatiskt hämta idéerna från USA. Andreas Malm replikerade att det var naturligt att man skulle hämta idéer från en fungerande demokrati.

    Till saken hör att jag tycker den amerikanska konstitutionen svårt hämmar möjligheterna till samhällsförändring, som jag skrivit på andra ställen (se t.ex. http://www.flamman.se/rakna-inte-bort-obama). EU-systemet bygger till stora delar på denna tradition som – om vi nu skall tala revolution – är mycket medvetet konservativ.

    Vad har ni för nivå på era debatter? Någon jävla ordning får det väl vara även i ett trotskistiskt parti.

  5. Ja, Aron. Du är för att revolutionen ska avbytas och sätta sig vid förhandlingsbordet. Det skriver du ju till och med nu: ”få stopp på inbördeskriget”. Detta innebär de facto att revolutionen avbryts. En revolution är inget man kan trycka en paus-knapp på för att sedan, om förhandlingarna inte går så bra, starta från där man var. Revolutioner kräver momentum och riskerar hela tiden att förlora kraft i takt med att tiden går.

    Men så verkar du tro att det funkar. Play – Paus – Play. Inte minst tydligt blir det i din jämförelse med Ho Chi Minh som inte har några som helst likheter med denna direkt spontana libyska folkliga revolt. En likhet finns dock: Båda revolutionerna fick militärt stöd från makter med egna intressen i konflikten. I Vietnams fall: Sovjet och Kina. Och även i fallet FNL och Vietnam ansåg utländska experter att kriget snart skulle ta slut och rebellerna besegras.

    Det är du som ska upp till bevis vad dessa förhandlingar kan leda till, och så länge det sträcker sig till luddigt tal om ”demokratiska reformer”, och inga garantier för att Khaddafi och hans anhang försvinner, så kan förhandlingsinviten enligt mig hellre användas som dasspapper. Det är möjligen så att man är för svaga, och då lär väl inte minst Khaddafi veta detta, och aldrig gå med på några förändringar åt rebellernas håll. Isf är den enda piskan NATO, och den piskan har ju du från första stund kritiserat. Saken är snarare den att vi inte vet vem som kommer vinna denna strid, men en sak är säker: Lämnar man walk over är det torsk oavsett.

    Vad gäller traditioner blev både jag och folk runt om ganska häpna över vad du sa. Måhända missuppfattade vi dig, och jag vill inte påskina att du är rasist eller liknande. Dock kan man ju fråga sig vad som får en vänstermänniska att med en så bisarr konspirationsretorik få det till att rebellerna har skrivit sitt manifest (om de nu ens skrivit det själva) för att svassa för väst, och då implicit inte alls vilja ha demokrati. Hade du sagt det samma om upproret i det forna Sovjet? Skulle ju knappast tro det.

    När filmen kommer är det dock fritt för var och en att ta ställning i debatten, och måhända rätta mig om jag haft fel.

  6. Jag håller med Aron i kritiken av referatet, vi får se hur det blir med filmen för ljudet var inte det bästa, men han sa inte att ”det inte riktigt tillhörde ‘traditionen’ att tänka demokratisk om man var arab”. Jag minns inte den exakta ordalydelsen, men det där är definitivt felaktigt.

  7. Du har helt rätt, Pål. Detta var inte den exakta ordalydelsen, och det var inte meningen att det skulle framstå som det heller. Därför används inte heller citat-tecken annat än kring ”traditioner”. Men det var så jag uppfattade och mindes innebörden i den specifika repliken.

  8. Aron, vill du ha källor för att följa utvecklingen i Libyen föreslår jag följande:

    http://www.libyafeb17.com/

    http://english.aljazeera.net/

    http://www.guardian.co.uk/world

    http://www.juancole.com/

    http://www.merip.org/

    och sist men inte minst:

    http://www.fjardeinternationalen.se/blog/

    Du kan få fler.

    Vi behöver väl inte tjafsa om vad som sagts och inte på debatten eftersom det snart inshallah finns bildbevis, men visst var det något väldigt märkligt med att krav på transparans och demokrati – exakt de krav som alla arabiska revolutioner hittills ställt – av Aron klassades som ohederligt fjäsk för USA. Analysen gick så vitt jag förstod ut på att det här är ett land som består av stammar och etniska grupper som krigat länge med varandra och saknar demokratiska traditioner. Extremt problematiskt på många olika plan, vill jag påstå. Men när filmen kommer upp kan väl var och en bedöma själv. Och då kan man också se att jag aldrig kallat USA en fungerande demokrati.

    I sakfrågorna kan jag bara instämma i Röda Lunds egna lysande argument på varje punkt.

    PS. Jag tror inte det är första gången Aron skriver ”någon jävla ordning får det väl vara även i ett trotskistiskt parti”. Vet inte riktigt hur man ska tolka det här mantrat.

  9. Jag tycker inte man kan kalla det att ”tjafsa om vad som sagts eller inte sagts” alternativt hänvisa till hur man ”uppfattade och mindes” en diskussion om poängen med ett referat blir att måla ut den ene debattören som kultur-rasist. Jag tycker även din tolkning, Andreas, är ett rejält övertramp. Jag är kritisk till idén om att prata om regionalt förankrade konstitutionella traditioner, men ni går för långt.

  10. Andreas, det där är inte en bättre källa än att skriva ”jag såg det på nätet!”. Du får väl ta och hänvisa till specifika artiklar istället.

    Vad vi vet är att en rebell-ledare hänvisat till kontakter med al qaida:

    http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8407047/Libyan-rebel-commander-admits-his-fighters-have-al-Qaeda-links.html

    Och en annan till CIA:

    http://www.mcclatchydc.com/2011/04/12/112071/libyan-rebel-chief-with-us-ties.html

    Inget av dem känns direkt som en strävan mot demokrati. Och att utrusta dem med vapen känns mest som ett recept för en libanonisering eller för all del irakifiering. Skapa interna gäng som slåss mot varandra.

    Det finns en stor skillnad på situationen i Libyen och på den i Tunisien repsektive Egypten. Där handlade det om en närmast anarkistisk situation baserad på icke-våld. I Libyen handlade det om våld direkt och med flera ledare som kämpar med varandra om vem som ska få mest inflytande samtidigt som folk överlag (om de inte är beväpnade) helt verkar ha försvunnit från horisonten.

    Det är naturligtvis möjligt att en vinst över Gaddafi skulle leda till en demokrati. Om det överhuvudtaget blir en vinst. Men det är lika möjligt att vi får en korrupt ”demokrati” av typen i Irak som just nu skjuter ihjäl sina demonstranter. Eller tom ett söndersplittrat land med två despoter som torterar varandras anhängare. Eller en anarki av stridande.

    Här ska vi inte tillföra mer vapen eller ropa på mer bomber. Bättre att hjälpa de flyktingar som nu fördrivits och hoppas att kriget tar slut så fort som möjligt. Att avsluta krig måste alltid vara första prioritet. Allt annat är ett direkt förakt mot de civila som tvingas in i en konflikt för att presumtiva kolonialherrar/revolutionärer ska få känna att de utför den vite mannens börda.

  11. Jag deltog inte i debatten som refereras ovan. Men jag reagerar på det sätt som ni beskriver den på. Det känns som ett uppenbart övertramp och försök att smutskasta en politisk motståndare. Jag tillhör själv dem som stödde flygförbudszonen. Men det var inte ett helt enkelt ställningstagande. Jag erkänner att det finns goda argument mot ingripandet och att det medför vissa problem. Men alternativet, att stillatigande åse slakten av civila framstod som ett mycket sämre alternativ.

    Artikeln ovan känns som ett exempel på ohederlig retorik. Samma tendens har funnit även i motsatta lägret där det pratats om ”bombvänster” och att de som är för ett flygförbud går USA:s ärenden osv. Tyvärr visar debatten att vänstern saknar en god och hederlig debatt med respekt för meningsmotståndare. Jag kan inte låta bli att känna vänsterns marginalisering i stor utsträckning är dess eget verk. Sorgligt.

  12. OK. Jo, Andreas, jag såg i efterhand att jag använt samma uttryck. Det var stilmässigt tjatigt, men innehållsmässigt befogat båda gångerna. Kildén och Åsmans inlägg var helt enkelt uppåt väggarna. Och här har jag nu blivit brunmålad.

    Tack för länkarna. Jag har läst en hel del där, men också på andra ställen. Flamman har publicerat ett antal artiklar, ex. vis http://www.flamman.se/missriktat-vald-mot-gastarbetare, http://www.flamman.se/har-ar-de-som-ska-strida-mot-gaddafi, som i grunden varit positiva till rebellerna, men inte blundat för några av de problematiska sidorna. Jag vet inte om du anser att lynchningar av gästarbetare, Al-Qaida-inslag osv är ren desinformation, men du har åtminstone helt undvikit att svara på de uppgifterna.

    Du kan naturligtvis också ha rätt i att rebellerna är så bra som du påstår. Min fråga är bara: hur skall man veta vad de kommer stå för om de mot förmodan vinner ett krig med Natos hjälp? Vad jag kan se är det ju verkligen en tydligt välvillig inställning till västmakterna att presentera sin vision om ett framtida Libyen i London tillsammans med David Cameron. Och när jag igen läser det dokument vi pratar om (http://ntclibya.org/english/libya/.) blir inte misstanken svagare. Här finns verkligen en tydlig markering för maktdelningsprincipen (som kan kallas mycket, men knappast revolutionär)och målet att ha en ”free private sector”. Man lovar också att ställa upp i kampen mot auktoritära regimer (vilka som brukar benämnas så tror jag vi alla är bekanta med. Avslutningen är ju också rätt tydlig: ”A state which will join the international community in rejecting and denouncing racism, discrimination and terrorism while strongly supporting peace, democracy and freedom.” Ingen kritik av stormakternas dubbelspel om terrorism där, inte!Allt detta har man dessutom FÖRBUNDIT sig till (”We recognise without reservation our obligation to…”).

    Det jag sa om stammar hade inte med detta att göra – om jag inte minns fel – utan om att landet har en historia av politiskt våld. Ohederligt fjäsk för USA har jag aldrig kallat det heller.

    Notera nu att tendensen att sätta ord i mun på sin motståndare, eller tänka det värsta om vad motståndaren ”egentligen” menat hela tiden kommer från ett håll. Jag tycker det är barnsligt. I längden vinner man inte debatter på det sättet. Man klarar inte ut några principiella ställningstaganden heller. Man bara smutsar ner. Sluta med det, så gör ni vänstern i bred bemärkelse en tjänst.

  13. Manne: Jag skulle vilja hävda att den debatt som förs i det stora hela varit en bra och sansad debatt. Så var också debatten i Malmö. Att övertramp sker och att en diskussion kan gå över från att vara en diskussion till att vara en tillställning där man försöker vinna debatten med ohederlig retorik och medvetna missförstånd är inget som är begränsat till vänstern. Det är snarare något som förekommer i all politisk debatt oavsett vilket läger man tittar på. MEN, att utan att ha varit på debatten hävda att mitt korta referat är smutskastning är väl snarare ett tecken på att även du själv har en del brister. Det var flera som häpnade över de resonemang Aron förde fram kring rebellerna. Själv blev jag väldigt förvånad.

    Är det någon som i den här soppan försöker smutskasta någon så är det nämligen just Aron Etzler som på de mest flagranta vis försöker underminera den libyska revolutionen intentioner genom att återkommande insinuera att vad vi har att göra med inte alls är demokratikämpar utan folk som blåkopierat västs demokratisyn för att få stöd. Och detta med rena spekulationer om att det finns fraser i texten som liknar andra demokratiska dokument. Det är att smutskasta. Det är, om något, att använda sig av ohederlig retorik. Detta innebär inte att också jag kan föreställa mig dunkla motiv hos parterna, eller att det döljer sig en och annan jihadist bland rebellerna, och en och annan nyttig idiot för stormakternas intressen. Men någon måtta på hittepået får det ju faktiskt vara.

    Aron försöker i sin kommentar här blanda bort korten genom att påvisa att man från oppositionens sida inte kritiserar västs hyckleri och att man är för kapitalism. Vad han vill ha sagt med detta övergår dock mitt förstånd. Vem har hävdat att detta är ett uppror mot kapitalismen och imperialismen? Detta är en revolt mot diktatur, och inget annat. Det är ingen social revolution, den har inget radikalt program annat än att man vill ha sina borgerligt demokratiska fri-och rättigheter. Och om nu detta skulle innebära att detta gör att rebellerna inte kan stödjas, ja då får man utgå från att Aron inte heller stödjer upproren i Syrien, Bahrain och Jemen, och att han inte stödde upproren i Tunisien och Egypten.

    För oss som förstår oss på revolutioner – det kan man inte utgå från att medlemmar i reformistiska partier som v gör – så är det här en kamp som kan bereda väg för större och djupare strider som även når till de sociala frågornas område (vilket de förvisso redan gör, om än underordnat frågan om politisk revolution). Den skapar möjligheterna för en dynamik som överskrider den plattform man idag har från de ledande i oppositionen. Den dynamiken kan komma att sätta massorna i rörelse mot just kapitalism och imperialism – och i framtiden alltså mot de nuvarande ledande figurerna. Precis som arbetarklassen i Ryssland 1917 överskred den demokratiska februarirevolutionens ramar i juli (julihändelserna) och i oktober (oktoberrevolutionen). Det är därför vi pratar om den permanenta revolutionen i arabvärlden idag. Revolutionen som sätts i rullning, sprider sig, antar nya former, ser forna vänner bli fiender (titta på Egypten idag) och fortskrider. Aron förstår alldeles uppenbart inte denna massans och revolutionens dynamik, eller så väljer han att inte förstå.

    Avslutningsvis vill jag understryka att jag inte alls tror att Aron är rasist. Däremot att han förde dunkla resonemang som inte sällan stöter på hård patrull från vänstern när det är högern som framför dem.

  14. Poängen är väl att det är revolt mot *en* diktatur. Inte nödvändigtvis mot diktatur i sig. Tre av rebell-ledarna var innan ministrar hos Gaddafi. De är inte direkt några trovärdiga demokratikämpar. Då blir det märkligt att det kallas för ”smutskastning” när man poängterar detta.

    Ja, argumenten om bomba för demokrati ses mycket riktigt som ”dunkla resonemang” när de framförs av högern och stöter då med all korrekthet på hård patrull.

  15. Tyvärr ni som väntar på att få se resultatet på webben, kan sluta vänta. Har varit i kontakt med personen som filma och kvaliten blev för dålig,typiskt blir så trött…..

  16. Det finns perspektiv som skiljer sig lite från såväl Aron Etzlers som Andreas Malms: Betoningen ligger då på Västs önskan att påverka upproret i mer pro-europeisk, pro-amerikansk, pro-liberal riktning. Att upprorsvågen i Nordafrika/arabvärlden har oroat makthavare eftersom den delvis har riktat sig mot just västmakterna och ”deras” diktatorer.
    Och nu har dom väl, åtminstone till viss del, lyckats? När man ser demonstrationer i Benghazi där folk viftar med amerikanska och franska fanor. Jag kan förstå det. Men jag tycker inte det är bra. Alls.

    Immanuel Wallerstein, Alain Badiou (dock lite onyanserat och grovt i hans fall, tycker jag) och Campo Antiimperialista har fört fram detta synsätt:
    http://www.agenceglobal.com/article.asp?id=2528
    http://www.versobooks.com/blogs/463-alain-badious-open-letter-to-jean-luc-nancy
    http://www.antiimperialista.org/en/node/6899

    ”Under these circumstances, the west seized the opportunity to halt the dynamics of the Arab revolutions. In Tunisia and in Egypt, the United States and their allies were still backing the regimes behind the scenes; in Libya, they played the supporters of the democracy movement without having to abandon an oligarchy that had been a western ally. They calculated that there would be the chance to have control over whoever comes after Qaddhafi, or in other words: the ideological gains against the pan-Arab democracy movements outweigh the potential harm resulting from the loss of an unloved ally.”

    ”There is one thing on which Gaddafi and Western leaders of all political views are in total accord. They all want to slow down, channel, co-opt, limit the second Arab revolt and prevent it from changing the basic political realities of the Arab world and its role in the geopolitics of the world-system.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s