Revolutionerna i Libyen och Syrien

Just nu rasar striderna om Tripoli. Efter månader – ja ett halvt år – ser vi förmodligen ett slut på detta inbördeskrig som inleddes med den Libyska arméns slakt av de som i demonstrationer drog fram för att kräva demokrati i landet. Detta är inget försök att göra ett bokslut över den debatt som varit inom den internationella vänstern, och inte heller ett försök att kronologiskt beskriva händelseutvecklingen fram tills nu. Fortfarande sitter Khaddafi kvar vid makten (åtminstone enligt de senaste rapporterna) och striden om Tripoli är långt ifrån över. Fortfarande gäller det – som under hela konflikten – att göra sansade bedömningar utifrån knappa fakta.

På följande sajter kan du själv läsa de senaste uppdateringarna om vad som händer:

Aljazeera Libya Live Blog och The Guardian: Libya, Syria and Middle East unrest – live updates

Det är en historisk scen som spelas upp framför våra ögon och en lärdom av revolutionära processer som kommer eka i generationer. 2011 kommer gå till historien lika mycket som årtalen  1917, 1968 och 1989. Tänk på det, kamrater! Det är först i efterhand man brukar förstå vilken dignitet historiska händelser haft. På samma sätt som vi idag med stort intresse lyssnar på någon som var i livet när andra världskriget rasade och berättar om sina upplevelser då, kommer våra barn och barnbarn fråga ”Hur upplevde du det som hände 2011”.

Samtidigt som kampen i Libyen har upproret i Syrien fortsatt. Två från början väldigt lika uppror, men som ett träd förgrenat sig åt olika väderstreck. I Syrien har masslakten fortsatt utan att en organiserad rebellarmé bildats. Inga vapen har heller ställts till upprorets förfogande. De fredliga demonstrationerna har fortsatt och omvärldens reaktioner har sträckt sig till fördömanden, och på sistone sanktioner. Varför är det så, kan man fråga?

Svaret står att finna i en avgörande händelse. Den 20 februari dödas hundratals protesterande i Libyens näst största stad, Benghazi. De protesterande civila inser att om man inte gör motstånd kommer slakten att fortsätta. I en lastbil full med sprängmedel kör så en man rakt in i muren på en militärbarack och med detta spränger upp ett hål som gör det möjligt för massorna att övermanna soldaterna däri. Folket beväpnar sig och fler polis- och militärposteringar angrips och tas över. Här startar det avsnitt som i förlängningen leder till bildandet av en rebellarmé med befriade områden som gör det möjligt att upprätta en front mot Khaddafis soldater. Upprättandet av fronten skapar förutsättningar för att ge det understöd NATO senare ger i luften och till sjöss. Med befriandet av Misrata och Benghazi kan också rebellerna upprätta den struktur som krävs för att försvara sig. Sjukhus, militära utbildningar, vapendepåer, vapentillverkning, och informationsspridning på möten och via radio sammansvetsar motståndet samtidigt som det skapar ett ledarskap och drar till sig andra från närliggande områden. Revolutionen får en riktning. En bas.

Ovanstående händer aldrig i Syrien. Armén behåller sitt grepp och motståndet fortsätter huvudsakligen genom demonstrationer inne i städerna och sammanstötningar med en militär som är vida överlägsen demokratikämparna. Oppositionen poängterar att de vill störta sin diktator utan vapen pga riskerna det skulle kunna föra med sig i form av etniskt-separatistiskt våld. Först den 29 juli – efter fem månader av brutal slakt på tusentals syrier – framträder en grupp som kallar sig ”Free Syrian Army”, bestående av avhoppade officerare, men som tycks isolerade och få. Utan skapandet av en folkligt förankrad upprorsrörelse som med militära medel vill försvara sig, och störta diktatorn Assad, och med detta skapandet av befriade områden kan inte något egentligt stöd ges. Åtminstone inte av den dignitet som (om än bristfälligt) getts från NATO till demokratikämparna i Libyen. Så svaret till de som retoriskt frågar ”Varför bombar inte NATO Syrien?” är: ”Var ska dom bomba? Vad hjälper bombningar mot en armé som inte möter militärt motstånd?”. På samma sätt som det var upp till Libyerna själva att begära hjälp i yttersta nöd, är det upp till Syrierna att bestämma hur deras kamp ska organiseras och gestalta sig. Vad exemplet Libyen visar är att om även det syriska folket ska kunna andas de politiska fri-och rättigheterna så krävs det ett ledarskap som finner vägar ut ur den återvändsgränd man för närvarande verkar stå i.

Nu tycks i alla fall solen gå ner för ännu en diktator. Så snart han och hans närmaste är störtade fortsätter kampen om vilket Libyen som ska komma efter Khadaffi. Då går, precis som i Egypten, revolutionen in i en ny fas. Då måste arbetarklassen och progressiva omedelbart formera sig för att inte låta revolutionen kidnappas av den gamla byråkratin och de inom rebellerna som försöker göra sig själva till herrar på täppan. I råden i Benghazi och Misrata och den explosion av skaparkraft, självförtroende, solidaritet och politisk debatt som uppstått där ligger fröet till ett Libyen som går bortom störtandet av en diktator.

Läs också: Gilbert Achar – Natos dubbelspel i Libyen och Adjöss Gaddafi på bloggen Röda Malmö, samt veckotidningen Internationalens Frihetsvåg till Damaskus.

Tidigare på Röda Lund: Svar på tal om Libyen

SvD SvD2 SvD3 SvD4 SvD4 AB GP GP2 GP3 GP4 Svt DN DN2 DN3 DN4 DN5 Exp Exp2 SkD SkD2 HD HD2

11 reaktioner på ”Revolutionerna i Libyen och Syrien

  1. Risken är överhängande att utvecklingen går åt samma håll som i Egypten. Religiösa fanatiker med stöd från Iran griper makten. Dåligt för folket som lidit under Gadaffi och än värre för Israel som plötsligt får en ny fiende.

  2. Vilka religiösa fanatiker har gripit makten i Egypten menar du? Vad baserar du farhågan om Irans inblandning på? Eller är det samma typ av ”analys” som du kom med häromdagen angående vänsterpartiet om att de har Pol Pot som föredöme?

  3. Röda Lund:

    Tror du på tomten också eller? NATO kommer nog låta Libyska folket få arbetardemokrati eller något som äns är i närheten av något progressivt. Hur kan du snurra in i sådana idealistiska tankebanor? NATO har redan kontrollen över vad som komma skall. Imperialismen har gått framåt som fan och världen har blivit av med en fjuttig diktator. I det långa perspektivet har vi torskat och NATO och kapitalisterna i Väst skrattar högt.

  4. Khaddafi var knappast en fjuttig diktator, om det kan det Libyska folket vittna. De som gått fram är de som krävt störtandet av sin diktator, vilket i sig är progressivt. Någon arbetardemokrati har denna revolutionen inte handlat om, utan det har varit en revolt för att öht kunna andas politiskt och få slut på försvinnanden och mord på de som inte fått godkänt av Khaddafi-familjen. För första gången på 42 år är det nu iaf möjligt för det libyska folket att organisera sig som de vill. Självklart har NATO gjort sitt för att påverka utvecklingen, men de som de facto har förändrat Libyen är de massor som nu firar över hela Libyen. Vad du syftar med ”idealism” övergår mitt förstånd, men du får gärna förklara.

    Du skriver att ”NATO har redan kontrollen över vad som komma skall.” Det är ett ganska magstarkt yttrande som mer liknar det som kommer från en spådam än en konkret analys av verkligheten. Saken är den att vi inte kan säga vad som komma skall. Det hade vi dock kunnat göra om upproret inte ägt rum. Då hade fängelserna fortsatt fyllas med politiska fångar och Khaddafi-familjen hade fortsatt berika sig, bl a genom lukrativa avtal med utländska oljebolag. Nu finns en möjlighet till en annan väg för Libyen. Den möjligheten fanns inte för ett halvår sedan.

    Här är en lista på de utländska oljebolag som verkade i landet innan upproret: ENI/Agip, Italien, Repsol, Spanien, Total, Frankrike, OMV, Österrike, Wintershall/BASF, Tyskland, Statoil Hydro, Norge, Tatneft, Ryssland, Shell, Holland, BP, Storbritannien, Occidental, USA, Conoco Philips, USA, ­Exxon Mobil, USA, m fl.

    ps. Nej, jag tror inte på tomten. Däremot tror jag på ett folks rätt att störta sin diktator.

    Var god klicka: https://lh5.googleusercontent.com/-CqsAZq7Pw1Q/TlHyXEp_UjI/AAAAAAAAHpg/KkvKG09df34/Fullsk%2525C3%2525A4rmsinf%2525C3%2525A5ngning%2525202011-08-22%252520080559.jpg

    Jag undrar: Är ovanstående tidningsurklipp ”borgerlig propaganda” eller ”antiimperialism”?

  5. Både du som jag vet att kapitalisterna i Väst är livrädda för revolutionerna i arabvärlden. I synnerhet de europeiska. För hade folket tagit makten i Libyen hade dem med säkerhet förlorat mycket av kontrollen i landet. Därför kom ”inbjudan” från rebellerna som en skänk från ovan. Du hänger dig åt idealism när du framställer rebellerna som något progressivt, där är helt taget ur luften utan några som helst materialistiska analyser. Dem har centralisterat makten till sig själva, mördar och torterar (likadant som Ghadaffi) människor som inte stödjer dem. Dem har sålt ut ännu mer av den libyska ekonomin till väst. Dem har ju redan accepterat nyliberala omstruktureringar och ”säkerhetsrådgivare” från väst. Dem har garatnerat en fortsatt utsugning av Libyen.

    Det var från början en genuin kamp som förlorade allt hopp när man bjöd in NATO. Finns ju redan tecken på att det komma blossa upp klankrig och diverse mysigheter för det libyska folket. Glöm sen inte heller de islamistiska krigarna, dem kommer ju kräva saker dem med. Hellre socialdemokratisk kvasi-islamistisk diktatur än en nyliberal islamistisk borgerlig diktatur där NATO har fått mer makt på det världspolitiska planet som bonus.

  6. Vi kommer nog inte längre än så här. Du föredrar att ett demokratiskt ”genuint” folkligt uppror krossas, framför att de får flygunderstöd av NATO. Jag föredrar att upproret segrar och en möjlighet ges till demokrati. Vad som händer vidare får framtiden utvisa.

  7. Med fjuttig menade jag att han bara är en i mängden. Han är fjuttig om man jämför med alla andra som NATO älskar och inte har en tanke på att avsätta.

  8. Skillnaden är att jag tror inte på att det är ett genuint demokratiskt uppror. Det är där du är vilseledd. Snubbarna som är rebeller tycker om demokrati lika mycket som Ghadaffi gjorde. Där kan vi avsluta. Dem ända som har vunnit på detta är NATO, kommer du stödja deras framtida ”demokratiska interventioner” också..? Vi får se..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s