Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.
– Tomas Tranströmer, ur Snö faller, Den stora gåtan.
Sveriges stora poet, Tomas Tranströmer, fick idag äntligen Nobelpriset i litteratur, och det är inte bara Åsa Lindeborg som är ”otroligt glad”. Tranströmer är en läst poet som i varje ny generation får nya anhängare, och det hör inte till vanligheterna. Det finns inget mossigt eller överdrivet komplicerat med Tranströmer, som dikten ovan i all sin enkelhet visar. Alla kan se sig själv i Tomas ord. Både som dom har varit, är och kommer att vara. Vad dom ser och har sett.
Ända sedan jag, via de amerikanska modernisterna, i mitten av 90-talet upptäckte Tomas har jag hoppats. Så sent som för en halvtimme sedan skrev jag på FB det man brukar känna såhär minuterna efter att pristagaren offentliggjorts: ”Man börjar bli lite less på att hoppas på Tranströmer eller Dylan”. Men så är han då där i Peter Englunds manuskript; ”Världens mest framstående poet”.
‘Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.’
Röda Malmö: Jag höll på Bob Dylan
Röda Lund 