På S-fronten intet nytt

Efter en process som får ett påveval att framstå som en skola i demokrati krönte Socialdemokraternas verkställande utskott en av sina egna medlemmar till ny partiordförande, IF Metalls ordförande Stefan Löfven.

Internt hyllas nu denne rejäle, facklige sosse redan som frälsare, om än något ansträngt från fackföreningar som Kommunal som han stötte sig rejält med i frågan om kvinnopotter i senaste avtalsrörelsen. Men Löfven är mycket långt från någon klasskampsinriktad fackföreningsaktivist. Hans toppstyrda ledarskap inom IF Metall har som främsta ledstjärna haft tanken att det som är bra för storföretagen är bra för löntagarna. Det svenska kapitalets vinster (under kodordet “konkurrenskraft”) har varit det lösenord som löner, arbetsvillkor, miljö och internationell solidaritet underordnats.

När Mona Sahlin i sitt avskedstal ville öppna den socialdemokratiska dörren på ännu vidare gavel för borgerlig politik visste Löfvens entusiasm inga gränser, inte ens i en facklig grundbultsfråga som A-kassan: “Det var ett väldigt bra tal. Hennes stora styrka var att hon vågade ta upp frågor där vi behöver en förändring, som A-kassan. Hon tog upp betydelsen av att se A-kassan som en omställningsförsäkring.” Och det var ingen tillfällighet. För, som partisekreterare Jämtin helt riktigt sa när Löfven presenterades som ny partiordförande, innebär valet av honom inte någon politisk förändring.
Det är heller knappast någon slump att SAP samma dag som VU utropat Löfven till partiordförande godkände regeringen Reinfeldts uppslutning bakom EU:s nyliberala “stabilitetspakt”. Löfven var som ordförande i “Fackliga röster för Europa” en av Ja-sidans mest okritiska kampanjmakare, känd för bevingade uttalanden som att “EMU ökar det politiska inflytandet på marknadens bekostnad.”

Socialdemokraternas kris har aldrig handlat om fel partiordförande. Den är mycket djupare än så och beror på partiets långsiktiga anpassning till den nyliberala politiken och den egna organisationens omvandling från folkrörelse till reklambyråanpassad yrkespolitik.
Nej, valet av Stefan Löfven till ny S-ordförande kommer sannerligen inte att innebära den politiska förändring som svensk arbetarrörelse är i så stort behov av. Men så kommer en sådan förändring heller inte att starta i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Den kan bara växa fram underifrån bland aktivister i fackföreningar och andra folkrörelser, i hård motsättning mot dem som idag lever gott på att företräda en borgerlig politik inom arbetarrörelsen.

Läs också: Inte handduken – men väl Stefan Löfven

SVD,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVT2,SVD5,DN7GP4,GP5,SVD6,

3 reaktioner på ”På S-fronten intet nytt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s