Vad är antifascism?

mangsVi nämner inte valet. Vi orkar inte. Vi lämnar en text här – ”Revolutionär antifascism en självmotsägelse”. Det är inga banbrytande idéer som läggs fram. Man kunde tänka att den vore ganska basic för socialister som har mer i tankarna än att administrera det samhällssystem vi kallar kapitalismen. Det är ingen ny text heller, tvärtom har den många år på nacken, men den tar upp en frågeställning som många fortfarande har så svårt att ta sig an. Happy time! Mycket nöje! Ya basta, no pasaran, eller nåt…

Revolutionär antifascism en självmotsägelse

Gilles Dauvé

Kan proletariatet förhindra att det kapitalistiska samhället ibland förvandlas till en diktatur?

Nej. Det är klasskonflikterna som styr det moderna samhället, som kretsar kring arbetarklassens underordning och/eller motstånd och uppror… Det betyder inte att arbetarna kan vända på det politiska förloppet vid någon tidpunkt och undvika att deras försök att förändra historien får efterföljder. En aktiv klasskamp ledde till exempel till födelsen och upprättandet av Weimarrepubliken. Efter första världskriget kvävdes revolutionen i Tyskland genom en kombination av demokrati och fascism (de »freikorps» som användes av den socialdemokratiska regeringen för att krossa arbetarnas uppror 1919–1920 var riktiga fascistorganisationer, med många framtida nazister i sina led). Weimarsystemet skapades ur proletära angrepp och bakslag. När arbetarna spelade en politisk roll, även om den var i en begränsad och mystifierad utsträckning: reducerades rådsrörelsen till en byråkratisk institution och revolutionen som misslyckades gav plats åt en vänsterdominerad och socialistorienterad regim. Trycket från arbetarklassen och konflikterna mellan den reformistiska majoriteten och de revolutionära minoriteterna, formade efterkrigsperioden. Även när de »moderata» politikerna satt vid makten, även när Hindenburg var president (SPD uppmanade alla att rösta på honom 1932 som en skyddsmur mot Hitler…), fortsatte arbetarna att vara den centrala kraften under Weimarrepublikens tidiga dagar, och ofta dess avgörande faktor. Men den kombinerade och konkurrerande politiska tyngden av SPD och KPD blev deras egna svaga punkt. Med kraschen 1929, då även den härskande klassen behövde disciplineras, fann kapitalet att inte bara radikalerna utan även respektabla fackföreningsledare kunde vara en börda. Den borgerliga reformistiska kompromissen som hade satts i rörelse av arbetarna 14 år tidigare blev mer av ett hinder än en hjälp. Hitlerismen var inte oundviklig, med dess groteska och mordiska attiraljer. Men den 30 januari 1933 var någon form av stark centralmakt överst på dagordningen, och de enda alternativen för Tyskland var direkt repressions- och statsinriktade, för att lösas utom proletariatets räckhåll.

I vilken grad kan antifascism bidra till en revolutionär rörelse?

Antifascism är självklart inget homogent fenomen. Durruti, Orwell och Santiago Carrillo kvalificerar alla som antifascister. Men frågan kvarstår: vad är antifascism anti? Och vad är den egentligen för? Jag är mot imperialism, vare sig den är fransk, brittisk, amerikansk eller kinesisk. Men jag är inte »antiimperialist», eftersom det är en politisk position som stödjer de nationella befrielserörelserna som bekämpar de imperialistiska krafterna. Jag är (och så är även arbetarklassen) mot fascism, oavsett om det är i formen av Hitler eller Le Pen. Men jag är inte en »antifascist», eftersom det är en politisk position som ser den fascistiska staten eller hotet som den främsta och viktigaste fienden att krossa till varje pris, genom att till exempel liera sig med borgerliga demokrater som ett mindre ont, och skjuta revolutionen på framtiden till dess att fascismen är krossad. Detta är antifascismens essens. »Revolutionär antifascism» är en självmotsägelse. Kommunismen går oundvikligen bortom antifascismens begränsningar och hamnar förr eller senare i konfrontation med den. När spanska arbetare beväpnade sig mot militärkuppen juli 1936 bekämpade de självklart fascismen, men (oavsett vad de kallade sig själva) agerade de inte som antifascister, eftersom deras handlingar riktades både mot fascisterna och den demokratiska staten. Men efteråt, när de lät sig fångas inom de institutionella ramarna, blev de »antifascister», som kämpade mot sina fascistiska fiender samtidigt som de stödde sina egna demokratiska fiender. Revolutionär kritik av antifascismen har gång på gång anklagats för att sabotera kampen mot fascismen och att vara Francos eller Hitlers »objektiva» allierade vilket snart nästan blev att vara »subjektiva»… Den sorgliga ironin är att det bara är proletariatet och kommunismen som är den grundläggande motståndaren till fascismen. Antifascismen ger alltid demokratin mer stöd än den motsätter sig fascismen: den tar inte till antikapitalistiska åtgärder för att pressa tillbaka fascismen och föredrar hellre sin egen undergång än att riskera proletära utbrott. Det var ingen slump eller tillfällighet att de spanska borgarna och stalinisterna ägnade tid och energi åt att göra sig av med de anarkistiska bondekommunerna när de egentligen skulle göra allt för att vinna kriget: deras första prioritet var inte och hade aldrig varit att krossa Franco, utan att hålla massorna under kontroll. Poängen är inte att det finns massor med olika sätt att vara antifascist på, och att ickerevolutionära antifascistiska individer kan bli revolutionära, som såklart många kan bli, utan att antifascismen som sådan, för att undvika en diktatorisk stat, underkastar sig den demokratiska staten. Sådan är dess natur, dess logik, vilket den bevisat historiskt; Alla »ja, men» om detta drunknade i Barcelona maj 1937 i blodet från alla de arbetare som hoppades överlista den moderata antifascismen. Antifascism är inte som ett möte man stormar in på och tvingar att anta ett nytt politiskt program. Det är inte en form: den har ett eget innehåll och politisk substans. Den är inte ett »borgerligt» skal inom vilket en samhällsomstörtande verksamhet kan få ett proletärt förkroppsligande. Med det menar jag inte att hårdkokta kommunister bara ska delta i »rena» attacker mot lönearbetet, undvika alla antifascistiska grupper och vänta på att de andra ska komma ikapp oss. Förkastandet av allt fascismen står för (etnicism, rasism, sexism, nationalism, lag och ordning, en reaktionär kultur etc) är utan tvekan ofta ett första steg till att göra uppror. Faktum är att många av de unga män och kvinnor som deltar i demonstrationer mot Front National gör det eftersom de inser att fascisterna kräver en ännu större underkastelse under den samhällsordning som demonstranterna hatar, och inte på grund av att fronten är ett hot mot den parlamentariska demokratin som ungdomarna knappt bryr sig om. Sedan kommer de politiska krafterna och försöker kanalisera detta till ett stöd för demokratin. Dessa spontana handlingar kommer att utvecklas till en kritik mot orsakerna till världens problem om vi förkastar den antifascistiska grunden i kampen: respekten för den demokratiska kapitalismen. Bara genom att visa på de frågor som det verkligen handlar om kan vi bidra till detta mognande. Att krossa fascismen innebär att förstöra dess förutsättningar, dess sociala orsak: kapitalismen.

Hur kan vi besegra en av de mest uppsplittrande krafterna inom proletariatet: rasismen?

Det går helt klart inte genom att behandla rasism som ännu en fråga som ska adderas till antikapitalismen. Rasismen betonar skillnader. Antirasismen gör det motsatta: den betonar något som är liknande för alla de grupper rasismen splittrar. Detta gemensamma element är vanligen människan eller mänskligheten. När nu borgarna också vädjar till dessa likheter i förhållande till sina arbetare, vad kommer revolutionärerna då att invända? Tydligen kan denna gemensamma faktor inte vara den samma för de som styr denna värld och de som vill förändra den.

Det vi ofta faktiskt brukar göra är att ersätta »vi är alla människor», med »vi är alla arbetarklass». Vi säger: (a) att svarta arbetare är detsamma som vita arbetare, (b) att de båda skiljer sig från svarta eller vita chefer. Haken är att detta attackerar inte rasismen; det stödjer solidaritet, vilket vi självklart måste, men solidaritet är precis det som saknas på grund av rasismen. Vi ersätter bara en humanistisk antirasism med en proletär. Men båda ägnar sig bara åt rasismen i dess synliga form och missar dess orsaker. Det fanns rasister 1968, även bland lönearbetarna, men det franska borgarskapet kunde inte utnyttja rasismen som ett avgörande splittrande vapen, på grund av masskampens förenande effekt.

Senare när arbetarmilitansen började lägga sig, kom splittringarna. Talbotstrejken i Frankrike 1983 visade, som en vändpunkt, på en allt större klyfta mellan de så kallade nationella och utländska bilarbetarna. En sådan spricka var mer ett resultat än en orsak. Är det bara ett rent sammanträffande att 1983–84 så började Front National också att växa? Det är inte bristen på antirasistiska kampanjer som har hjälpt Le Pen att nu få så mycket som 15 % av rösterna. Det är snarare nedgången av kollektiv kamp bland arbetarna. Rasismen manifesterar sig själv som en ideologi, men den är inte i första hand ideologisk. Det är ett praktiskt fenomen, en social relation: en av de mest brutala aspekterna av konkurrensen mellan lönearbetare, en konsekvens av nedgången av levande och kämpande lokalsamhällen. »Rasifieringen» av arbetarklassen sammanfaller med dess atomisering. Arbetarklassen är inte svag eftersom den är splittrad: dess svagheter föder splittringar. Så allt som gör den starkare slår ett slag mot rasismen.

Medan man undviker organiserad humanistisk antirasism, kan man konfrontera rasismen när man möter den i verkliga livet, som många ickerasistiska arbetare spontant gör på puben, på arbetsgolvet eller i strejkvakten, vilket återskapar någon form av självständig gemenskap. För att ta ett exempel tystade de arbetslösas protester i december 1995 Le Pens retorik. På samma sätt förde många av Paris förortskravaller samman människor från Nordafrika, med svart och »vit» bakgrund. Den kommunistiska rörelsen har både ett klass- och ett mänskligt innehåll. En intressant fråga är: vilken klassaktivitet för samman proletärer, och lyckas praktiskt röja bort rasismen? Arbetare kan vara militanta och rasistiska samtidigt. 1922 sänkte de sydafrikanska cheferna de vita gruvarbetarnas löner och öppnade upp ett antal arbeten för svarta. »Vita» kravaller slutade i ett blodbad: över 200 gruvarbetare dödades. Precis som strejker mot kvinnlig eller utländsk arbetskraft, var det här lönearbetarnas självförsvar i sin värsta form. Å andra sidan gick holländska arbetare ut i strejk, när Holland var ockuperat av Nazityskland, i protest mot hur judarna och de judiska arbetarna diskriminerades och deporterades. Nyckeln till de sydafrikanska arbetarnas reaktionära hållning eller den holländska solidariteten, finns inte i att folk skulle ha rasistiska/ickerasistiska värderingar. Inställningar formas av tidigare och nuvarande sociala förhållanden och handlingar. Ju öppnare, globalt, potentiellt universellt och därför »mänskligt» ett krav eller en aktion är, ju mindre sannolikt är det att den kommer att begränsas till sexistiska, främlingsfientliga eller rasistiska former.

Tänk dig en arbetsplats. En kamp för att rädda arbeten kan lätt föra arbetsstyrkan närmare rasism än, till exempel ett krav på en allmän ökning av lönen på 200 spänn i veckan för alla anställda på arbetsplatsen. Den förra kampen innesluter folk i defensiva handlingar, begränsar dem till »sin» fabrik, isolerar dem från andra arbetsplatser och delar i slutändan upp dem internt (»Vem ska få sparken? Hoppas det blir min arbetskompis, inte jag»). Hur liten det senare kravet än är, förenar det arbetare oavsett kön, nationalitet och arbetsuppgift, och kan sammankoppla dem med andra arbetsplatser utanför deras egen, eftersom många andra människor kan ta över kravet och kräva samma löneökning på sin arbetsplats, eller något som är ännu mer enande. Några krav och taktiker stärker arbets-, lokala eller »rasistiska» indelningar. Andra involverar ett samspel med större samhällsgemenskaper, öppnar upp nya frågor och bryter ner exempelvis »etniska» uppdelningar. Det enda sättet att besegra rasismen är att handskas med den på ett allmänt och »politiskt» plan, genom att visa på hur varje splittring inom arbetarklassen (och rasism i ännu högre grad än främlingsfientlighet) alltid slutar i en försämring, nedvärdering och ökad underordning för alla arbetare. Rasism kan inte behandlas som en separat fråga och aldrig bemötas som en »ond ideologi» som ska krossas av en mer varmhjärtad.

(Textkredd: riff-raff.se)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s