När kommer revolutionen till Sverige?

Nytt flygblad från SP som tar upp striderna i Europa och i arabvärlden under 2011 och vad som krävs i vårt land. 

Ur bladet:

“En resning händer inte av sig själv. Inte heller kan den dikteras fram. Ingen individ, inget parti, ingen liten grupp av smarta strateger kan sätta ett samhälle i gungning: det är en uppenbar lärdom av 2011 års revolutioneroch revolter, från Tunis till London. Saker händer först när massor av människor strömmar till från alla håll, ser varandra med nya ögon, finner de gemensamma nämnarna – allt som varit så fel så länge och som nu ska rättas till. Det är social rörelsesom skapar skalvet. Om det är något Sverige lider brist på är det just detta: socialrörelse. Våra en gång så stolta rörelser – fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen, miljörörelsen, antikrigsrörelsen – ligger till störstadelen i dvala, nedfrysta, stelnade. Det är det vi först av allt behöver ändra på. Vi måste hitta nya sätt att komma i rörelse.”

Läs bladet som pdf: När kommer revolutionen till Sverige?

Läs också direktrapporter av Shora och Esmailian Andreas Malm från Egypten: Vykort från revolutionen, år 2 samt Tårgas, död och testosteron

 

Idag får vi rapporter om diktaturens slakt av syriska demokratikämpar, men vi säger som den gamla fackföreningsmannen Joe Hill: ”Sörj inte – Organisera!”
SR: Massaker i Syrien
Svt: Blodigaste attacken hittills
AB: 260 döda i ny attack
DN: Över 200 döda i syrisk massaker
SvD: Fruktansvärd massaker i Homs

DN

Diktatorn nästan uträknad – drömmar om frihet

”När detta skrivs nås vi av den glädjande nyheten att en oberoende facklig federation bildats i Benghazi. Det är fler nyheter av det slaget som måste till för att den framtida utvecklingen i Libyen ska kunna hamna i positiva banor.”

Denna veckas ledare i tidningen Internationalen:

Denna ledare skrivs samtidigt som all världens TV-skärmar kablar ut bilder av jublande rebellstyrkor som just intagit Gaddafis högkvarter i Tripoli. Fortfarande håller Gaddafis regim vissa geografiska fickor i Tripoli, ett kustband med ett antal städer vid Medelhavet samt en del områden i södra och centrala Libyen. Men nu när rebellerna intagit högkvarteret, när regimen förlorat själva sin hjärtpunkt och rotfäste, kan det knappast dröja mer än ett fåtal dygn innan den är absolut och slutgiltigt besegrad.

Vi socialister välkomnar
självklart regimens fall. Under Gaddafis tid vid makten har partier, fackföreningar, ja alla från staten självständiga sociala rörelser förbjudits. En död hand har lagts över det libyska samhället. Gaddafis fall kommer förhoppningsvis att öppna vägen för att folket ska kunna organisera sig, och att en arbetarklass med växande medvetande i förlängningen utkristalliserar sig. Den rådande utvecklingen i Benghazi där ett civilt samhälle nu växer fram – med bland annat en mängd fria tidningar – ger grund för en försiktig optimism.

Men, parallellt med alla jubelkrevader vid Gadaffis fallna högkvarter, tornar också en mängd problem upp vid horisonten. NATO:s bomber regnar ännu över Tripoli. Det libyska folket har inte befriat sig självt utan har varit beroende av västimperialismens militära stöd. Det är en västimperialism som primärt har i sikte att stabilisera utvecklingen i Libyen till sin egna favör; att Libyen återigen, som under kung Idris dagar före 1969, blir ett för den säkert brohuvud. Förutom att dess oljebolag ska få komma i första rummet när nya kontrakt tecknas, handlar det också om att man säkerligen återigen försöker att dra in Libyen i det militära samarbetet med väst. Libyen tillhör idag ett fåtal länder i Afrika som inte är med i Africom, USA:s militära samarbete med kontinentens länder Kanske kommer också USA, precis som under kung Idris dagar, att upprätta militärbaser i Libyen.

Dessutom domineras rebellernas ledarskikt av personer tillhörande den libyska eliten, och då bland annat ett antal tidigare Gaddafiministrar. Det är en västvänlig elit, som därtill genom imperialismens militära intervention hamnat i en stark beroendeställning. Här har vi ökända figurer som den nyliberala ekonomen Mahmoud Jibril, som efter att haft huvudansvaret för Gaddafiregimens privatiserings- och avregleringsprogram i samband med upproret hoppade av. Han leder idag rebellernas regering i Benghazi. En annan huvudperson är den tidigare justitieministern Mustafa Abdul Jalil, som leder det nationella övergångsrådet. Nämnas kan att Jalil satt som domare i den famösa rättegången när bulgariska sjuksköterskor 2006 dömdes till döden anklagade för att ha åsamkat libyska barn HIV-smitta. Ett tredje exempel är Kalifa Hifter. Hifter var under 1980-talet hög militär befälhavare i Libyen men hoppade av. Han har under de senaste decennierna mestadels framlevt sina dagar i USA. Hifter damp plöstligt ner i Benghazi 17 mars, samma dag som FN tog resolutionen om en flygförbudszon över Libyen. Han tilldelades, efter påtryckningar från Washington, en hög militär position i rebellernas styrka.
I Libyen finns det inte mycket av en inhemsk borgarklass. Mot bakgrund av den omgestaltning av ekonomin, som under senare år tagit fart, torde den libyska eliten främsta drivkraft i dagsläget vara att konstituera sig som borgarklass, att som junior partners till västimperialism självt lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet.

När detta skrivs nås vi av den glädjande nyheten att en oberoende facklig federation bildats i Benghazi. Det är fler nyheter av det slaget som måste till för att den framtida utvecklingen i Libyen ska kunna hamna i positiva banor. Det trösterika är att grunden till Gaddafiregimens fall är den spontana folkliga resning som sedan mitten av februari svept fram över landet. Arbetare, ungdomar, rättighetsaktivister ja alla som kämpat för friheten vill se en reell förändring och inte bara ett skifte av förtryckare på maktens taburetter. Det är krafter av det slaget som vi när den försöker organisera sig efter förmåga måste ge allt vårt stöd.

 

 

 

DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,

Solidaritet med Libyens kämpande folk

Uttalande från Socialistiska Partiets verkställande utskott

Despoten Khadaffis tid är över, diktaturen mals sönder, rebellsidan är på väg mot seger. Därigenom krossas en av regionens blodigaste regimer och den arabiska vårens revolt som även nådde Libyen i februari tyckts ha sprängt ännu en fördämning.

Och så kan det bli, om upprorets demokratiska och socialt progressiva krafter kan länka samman sin kamp med de egyptiska, tunisiska och andra radikala rörelserna i regionen, bibehålla sin egen strävan och nyvunna styrka – och vägra underordna sig stormakterna.

Men hotet och riskerna om en annan utveckling är överhängande, styrkeförhållandena ojämna och motståndskrafterna brokiga. Rebellsidan segrade inte heller av egen kraft utan med hjälp av NATO:s bombningar och militära stöd. Västimperialismen kommer att kräva lön för mödan i form av kontroll över oljan och ökat geopolitiskt inflytande. På rebellsidan finns överlöpare och bulvaner redo att gå västs ärenden.

Socialistiska partiet välkomnar khadaffidiktaturens fall och uttrycker vår solidaritet med Libyens undertryckta och kämpande folk i detta historiska ögonblick. Vi kommer att göra vad vi förmår för att motverka imperialistiska försök – inklusive från svensk sida – att beröva libyerna segerns frukter.

Libyerna måste själva bestämma sin framtid i full suveränitet över sitt kommande politiska system, naturtillgångar och territorium.

· Leve segern över tyranniet!
· Nej till imperialistisk utpressning och kontroll!
· Solidaritet med det libyska folkets kamp för frihet, demokrati och social rättvisa!

Socialistiska partiet
Verkställande utskottet
23 augusti

Läs också den mycket bra texten från Kildén & Åsman Tripoli befriat – Libyens öppna framtid
och Röda Malmös Stödet för Gaddafi en bluff

SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,AB1,AB2,AB3,GP1,GP2,GP3,GP4, SVT1,SVD6,SVD7,DN7,GP5,DN8,SVD8,SVD9,GP6DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,

Jubla med Libyen!

Andreas Malm, medlem i Socialistiska Partiet i Lund, och flitig debattör om de arabiska revolutionerna, ger i Aftonbladet idag oss en kommentar till Khaddafis fall. Han varnar för de svårigheter som kan komma, men framförallt jublar han tillsammans med Libyen och andra demokratitörstande i arabvärlden.

Seger igen!

Och vi som vant oss vid att aldrig få uppleva en seger! Nu är det 2011. Inte för första, inte för andra, utan för tredje gången detta år får vi se människor rusa ut på gatorna i extatiskt jubel, tända natthimlen med fyrverkerier, hamra på diktatorns porträtt, dansa in gryningen, förvånat se sig om i friheten och gråta ut sin glädje över att tyrannen har fallit efter alla dessa år. Nyp dig själv i armen: nu är det 2011 och folket på gatorna kan segra igen.

”Hemligheten bakom de senaste dagarnas framgångar”, skriver Juan Cole, en av USA:s skarpaste Mellanösternvetare, ”ligger i en folklig revolt i Tripolis arbetarkvarter, som utförde det mesta av det hårda arbetet med att skaka av sig säkerhetspolisens och de militära klickarnas styre. Det lyckades så väl att när de revolutionära brigaderna närmade sig staden västerifrån mötte de litet eller inget motstånd och kunde rulla rakt in i centrum”.

Lördagskvällens revolt i Tripoli kommer, som så mycket annat detta år, att gå till historien. När mörkret lagt sig över arbetarkvarteren Tajoura, Fashloum och Suq al-Juma bröt invånarna fastan, bad kvällsbönen och gav sig ut på gatorna, som på given signal, med och utan vapen, för att helt enkelt storma Gaddafi-regimens utposter. Vid ett skede ska granater ha skjutits in i en folkmassa med 122 dödsoffer som följd, men tidvattnet steg obönhörligt, med hjälp av rebeller som gled in i Tripoli på gummibåtar och pickups, tills Gaddafis envälde krympt till öar i ett hav av röd-svart-gröna fanor.

Nej, detta är inte Nato:s seger. Det är en seger för Libyens studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater, för alla de som reste sig mot Gaddafi i februari och sedan dess har lärt sig, som enkla amatörer, att bygga om maskingevär och övermanna krypskyttar, säkra flanker och organisera offensiver, sända radio och ge ut tidningar, baka pizza till fronten och läsa poesi på Frihetstorget och hålla hemliga och öppna möten: det är de som nu befriar Tripoli.

Inga utländska trupper står på libysk mark. Nato:s luftunderstöd har, naturligtvis, varit avgörande för att nöta ned Gaddafis krigsmaskin – inte konstigt att rebellerna tackar för det – men det är vanliga libyer från Zawiya i väst till Beghazi i öst som offrat sina liv för friheten. Allt sedan kriget mellan regimen och de befriade zonerna blossade upp för ett halvår sedan har just detta varit drömscenariot: folket i Tripoli reser sig, rebellerna rycker in, staden faller ur Gaddafis händer.
Jubla med Libyen.
Är alltså landets framtid säkrad? När den kinesiske premiärministern Zhou Enlai någon gång på 1970-talet fick frågan om vad den franska revolutionen 1789 gett för resultat lär han, enligt den apokryfiska legenden, ha svarat: ”Det är för tidigt att säga”.
Konsekvenserna av en revolution kan – sådan är historiens sensmoral – fortfarande vara svåra att överblicka ett par århundraden senare: mitt i skeendet är det omöjligt. Men om historiker har till uppgift att diskutera de långsiktiga, oavsiktliga följder som ekar genom seklen är det revolutionärers uppgift att gripa ögonblicket i hetluften, kasta sig in med all sin kraft, göra det bästa möjliga av att den rådande ordningen suddats ut och samhället ligger öppet som en oritad karta.

Sedan vidtar det svåraste arbetet. Det gäller snart i Libyen, så som det redan gäller i Tunisien och Egypten: en utdragen, hård, ofta ojämn kamp mot reaktionära krafter gör utgången oviss. I flera avseenden har Libyen ett gynnsammare utgångsläge. Gaddafis statsapparat är på väg att krossas fysiskt, medan den i Egypten har ömsat skinn från Mubaraks kostym till arméns uniform och uthålligt konserverar sin ställning; den libyska revolutionen har utövat dubbelmakt i ett halvår, genererat sina egna organ och står redo att ta över helt.

Det är den väpnade triumfens fördelar, men nackdelarna är kanske lika många. Överflödet av utspridda vapen höjer risken för interna strider. Där Mubaraks fall i Egypten antände ett enormt tillbommat fyrverkerilager av partier, fackföreningar, bondekooperativ, studentgrupper, ungdomsorganisationer, konstnärsunioner och oräkneliga andra initiativ återstår det för libyerna att formera en liknande brokig mångfald av rörelser.
Men av det halvår som gått tycks ett vara säkert. Revolutionen kommer att ge libyerna friheten att uttrycka sig som de behagar, med sina egna medel, på vilket språk de vill för första gången kan Libyens amazigh, kända i väst som ”berber”, ta fram sin kultur ur gömmorna – utan att frukta fängelse, tortyr eller offentlig hängning. Den friheten är premissen för allt annat.
Den är uppenbarligen värd att offra livet för.
Nu ser viss vänster i Europa enbart Anders Fogh Rasmussen och Nicolas Sarkozy och blundar hårt för att få bort bilderna på euforiska araber. Men när mörkret lagt sig över Syrien på söndagskvällen och människor brutit fastan och bett kvällsbönen gav de sig ut i gränderna för att gratulera Libyen: ingenting kan blåsa mer luft i deras lungor än Gaddafis fall.
Och om segern är möjlig i Tunisien, Egypten och Libyen, varför inte också i Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina… Det är, när allt kommer omkring, 2011.

Andreas Malm

Fler kommentarer från medlemmar i Socialistiska Partiet:

Röda Malmö: Adjöss Gaddafi
Svensson: Ghaddafi faller – blir livet i Libyen bättre?
Kildén & Åsman: Khaddafi jagas bort – Carl Bildt på tur?

SVD1,DN1,GP1,SVT1,SVD2,SVD3,AB1,SVD4,DN2,GP2,SVD5,DN3,DN4,

Revolutionerna i Libyen och Syrien

Just nu rasar striderna om Tripoli. Efter månader – ja ett halvt år – ser vi förmodligen ett slut på detta inbördeskrig som inleddes med den Libyska arméns slakt av de som i demonstrationer drog fram för att kräva demokrati i landet. Detta är inget försök att göra ett bokslut över den debatt som varit inom den internationella vänstern, och inte heller ett försök att kronologiskt beskriva händelseutvecklingen fram tills nu. Fortfarande sitter Khaddafi kvar vid makten (åtminstone enligt de senaste rapporterna) och striden om Tripoli är långt ifrån över. Fortfarande gäller det – som under hela konflikten – att göra sansade bedömningar utifrån knappa fakta.

På följande sajter kan du själv läsa de senaste uppdateringarna om vad som händer:

Aljazeera Libya Live Blog och The Guardian: Libya, Syria and Middle East unrest – live updates

Det är en historisk scen som spelas upp framför våra ögon och en lärdom av revolutionära processer som kommer eka i generationer. 2011 kommer gå till historien lika mycket som årtalen  1917, 1968 och 1989. Tänk på det, kamrater! Det är först i efterhand man brukar förstå vilken dignitet historiska händelser haft. På samma sätt som vi idag med stort intresse lyssnar på någon som var i livet när andra världskriget rasade och berättar om sina upplevelser då, kommer våra barn och barnbarn fråga ”Hur upplevde du det som hände 2011”.

Samtidigt som kampen i Libyen har upproret i Syrien fortsatt. Två från början väldigt lika uppror, men som ett träd förgrenat sig åt olika väderstreck. I Syrien har masslakten fortsatt utan att en organiserad rebellarmé bildats. Inga vapen har heller ställts till upprorets förfogande. De fredliga demonstrationerna har fortsatt och omvärldens reaktioner har sträckt sig till fördömanden, och på sistone sanktioner. Varför är det så, kan man fråga?

Svaret står att finna i en avgörande händelse. Den 20 februari dödas hundratals protesterande i Libyens näst största stad, Benghazi. De protesterande civila inser att om man inte gör motstånd kommer slakten att fortsätta. I en lastbil full med sprängmedel kör så en man rakt in i muren på en militärbarack och med detta spränger upp ett hål som gör det möjligt för massorna att övermanna soldaterna däri. Folket beväpnar sig och fler polis- och militärposteringar angrips och tas över. Här startar det avsnitt som i förlängningen leder till bildandet av en rebellarmé med befriade områden som gör det möjligt att upprätta en front mot Khaddafis soldater. Upprättandet av fronten skapar förutsättningar för att ge det understöd NATO senare ger i luften och till sjöss. Med befriandet av Misrata och Benghazi kan också rebellerna upprätta den struktur som krävs för att försvara sig. Sjukhus, militära utbildningar, vapendepåer, vapentillverkning, och informationsspridning på möten och via radio sammansvetsar motståndet samtidigt som det skapar ett ledarskap och drar till sig andra från närliggande områden. Revolutionen får en riktning. En bas.

Ovanstående händer aldrig i Syrien. Armén behåller sitt grepp och motståndet fortsätter huvudsakligen genom demonstrationer inne i städerna och sammanstötningar med en militär som är vida överlägsen demokratikämparna. Oppositionen poängterar att de vill störta sin diktator utan vapen pga riskerna det skulle kunna föra med sig i form av etniskt-separatistiskt våld. Först den 29 juli – efter fem månader av brutal slakt på tusentals syrier – framträder en grupp som kallar sig ”Free Syrian Army”, bestående av avhoppade officerare, men som tycks isolerade och få. Utan skapandet av en folkligt förankrad upprorsrörelse som med militära medel vill försvara sig, och störta diktatorn Assad, och med detta skapandet av befriade områden kan inte något egentligt stöd ges. Åtminstone inte av den dignitet som (om än bristfälligt) getts från NATO till demokratikämparna i Libyen. Så svaret till de som retoriskt frågar ”Varför bombar inte NATO Syrien?” är: ”Var ska dom bomba? Vad hjälper bombningar mot en armé som inte möter militärt motstånd?”. På samma sätt som det var upp till Libyerna själva att begära hjälp i yttersta nöd, är det upp till Syrierna att bestämma hur deras kamp ska organiseras och gestalta sig. Vad exemplet Libyen visar är att om även det syriska folket ska kunna andas de politiska fri-och rättigheterna så krävs det ett ledarskap som finner vägar ut ur den återvändsgränd man för närvarande verkar stå i.

Nu tycks i alla fall solen gå ner för ännu en diktator. Så snart han och hans närmaste är störtade fortsätter kampen om vilket Libyen som ska komma efter Khadaffi. Då går, precis som i Egypten, revolutionen in i en ny fas. Då måste arbetarklassen och progressiva omedelbart formera sig för att inte låta revolutionen kidnappas av den gamla byråkratin och de inom rebellerna som försöker göra sig själva till herrar på täppan. I råden i Benghazi och Misrata och den explosion av skaparkraft, självförtroende, solidaritet och politisk debatt som uppstått där ligger fröet till ett Libyen som går bortom störtandet av en diktator.

Läs också: Gilbert Achar – Natos dubbelspel i Libyen och Adjöss Gaddafi på bloggen Röda Malmö, samt veckotidningen Internationalens Frihetsvåg till Damaskus.

Tidigare på Röda Lund: Svar på tal om Libyen

SvD SvD2 SvD3 SvD4 SvD4 AB GP GP2 GP3 GP4 Svt DN DN2 DN3 DN4 DN5 Exp Exp2 SkD SkD2 HD HD2

Benghazi Rising

Dokumentär om upproret i Benghazi, Libyen. Vilket mod! Vilka hjältar! Tidigare opolitiska människor som över en dag blir beslutsamma revolutionärer. Muslimer som – tvärtemot nätrasisternas och SD:s myter – slåss med sina liv som insatts för demokrati mot en fullkomligt vidrig diktatur. Så här ser revolutionen ut!

Vi ser i fallet Benghazi hur revolutioner utvecklas. Det är inga nyheter för skolade revolutionära socialister, men för andra kan det vara nya insikter som Benghazis befolkning ger. Revolutioner har nämligen ett mönster. De kännetecknas av att de som tidigare var splittrade och atomiserade i det kapitalistiska samhället, för första gången inser sin kollektiva styrka. Här skapas varje individs frihet genom kollektiva ansträngningar för att sköta samhällets viktigaste funktioner. Verkligheten själv tvingar massorna att bryta med den kapitalistiska logiken och marknadstänket där konkurrensen är religion. Här behövs inga rikemän, despoter, bossar. Här är man inte tjänare, löneslav, eller arbetslös. Här drar alla sitt strå till stacken utifrån sina egna förutsättningar, viljor och mål. Här är man vägarbetare på morgonen, lärare på dagen, kökspersonal på kvällen, och revolutionssoldat hela tiden. Revolutionen har gjort dem lyckligare och medvetnare än någonsin. Detta är revolutionen, mina vänner. Studera den. Förbered den.

Vodpod videos no longer available.

Tidigare på Röda Lund om Libyen:
Vem ska man tro på?
Svar på tal om Libyen

Shora skriver om en annan revolution: Splittringen fortsätter och Kontrarevolutionärer intar Tahrir

Vem ska man tro på?

”Vi känner igen vår gamle vän, vår gamle mullvad, som så väl vet hur man arbetar underjordiskt, för att plötsligt bara dyka upp: revolutionen!” – Karl Marx

Igår var jag på debatt i Malmö och såg Andreas Malm och Aron Etzler drabba samman. Ämnet var Libyen och frågan gällde hur man skulle stödja upproret där. Problemet vara bara att Aron Etzler inte alls stödde den demokratiska revolutionen i Libyen. Tvärtom menade han att revolutionen borde avbrytas och istället skulle förhandlingar inledas med diktatorn Khaddafi och hans familj. Om detta innebar att Libyen skulle ha möjlighet att bli en demokrati med fria val och de demokratiska fri-och rättigheter hela arabvärlden nu kämpar för var dock osäkert. Inte minst eftersom Aron hävdade att det inte riktigt tillhörde ”traditionen” att tänka demokratisk om man var arab, och som bevisföremål använde han det manifest för ett demokratiskt Libyen som oppositionen formulerat. För eftersom dokumentet var så pass välskrivet och liknande västs demokratiska system så frågade sig Etzler om det inte bara var en kopia beställd av västmakterna. Hade det varit en högerpolitiker som suttit i salen så hade med all säkerhet vreden bubblat fram som om Birgit Friggebo velat sjunga ”We shall overcome”, men nu är det istället Flammans chefredaktör Aron Etzler och då ska det antingen applåderas eller nickas instämmande.

Andreas å sin sida fortsatte den revolutionära propagandism som han gjort sig känd för. I känslosamma inlägg om revolutionens förlopp, om revolutionen som hela tiden måste vinna ny mark – permanentas – eftersom revolutioner är färskvara. En mullvad som sällan visar sig, men när den väl gör det måste ges allt stöd för att utnyttjas till sin fulla potential.

Från publiken framkom farhågor om hur NATO:s intervention riskerar att göra det fritt fram för stormakterna att börja angripa länder som de vill. Det är ett märkligt argument som kan besvaras med ett antal länder och årtal som genom åren angripits eller genom ombud och militärt stöd störtats av samma stormakter.  Angola 1975, Nicaragua 1978, Afghanistan 1979, Argentina 1982, Grenada 1983. Vi behöver inte ens närma oss Irak och årtalet 2003 för att inse hur befängt argumentet är. Stormakterna har alltid skitit i ingångna avtal. Samtidigt har vänstern i andra konflikter anklagat ”Väst” för passivitet eller för att ha slutit upp bakom diktaturerna. Det vanligt förekommande ”hyckleri-argumentet” återvinns nu, fast upp och ned. Nu är argumentet ombyggt till att handla om att Väst hycklar för att de inte angriper Bahrain och Saudiarabien. Man kan då fråga sig om det är så att man egentligen vill att NATO ska börja bomba till stöd för de upproriska i ex. Bahrain, eller om det handlar om att man föredrar att Väst återgår till det 100%-iga diktaturstödet. Eller är det möjligen så att man helt enkelt är pacifister och värjer sig mot all våldsanvändning ö h t? Om det är så tycker jag man ska säga det rätt ut, och även vara ärlig med att man helt enkelt inte gillar revolutioner eftersom revolutioner riskerar att bli kladdiga tillställningar.

I dagens Aftonbladet skriver Mattias Gardell ett svar till  Andreas Malm. Som vanligt handlar väldigt lite om revolutionen och revolutionärerna. Istället ska det divideras hit och dit om stormaktspolitik över revolutionens huvud. Med direkt lögnaktig och ful retorik skriver han:

”Till skillnad från Malm tror jag emellertid inte att den arabiska revolutionen kan ledas av Sarkozy eller räddas av västvärlden och den arabiska halvöns diktaturer. Ett folks frigörelse måste vara dess eget verk.”

Något som så klart Malm aldrig hävdat. Tvärtom är både han och revolutionärerna i Libyen väldigt tydliga med att det är libyerna själva som ska störta sin diktator. Men det libyska folket har mötts av en med oljemiljarder köpt och utrustad armé och värvade utländska legoknektar, och för att svara på det våld de utsatts för krävs det tyngre beväpning med stöd från omvärlden. På samma sätt som revolutionärerna i Spanien 1936 bönade om militärt stöd mot Francos bombardemang. De spanska revolutionärerna fick sent omsider vapen från Stalin, och för detta fick de betala hela den spanska guldreserven. Att Stalin själv var en kontrarevolutionär usling och mördare spelade i det läget ingen roll. Stalin ska inte kritiseras för att han skeppade vapnen, utan för att han krävde ett hutlöst pris för dem och dessutom att han utnyttjade dessa till att splittra revolutionen. Men vilken socialist hade under spanska inbördeskriget inför sina arbetarvänner kunnat säga: ”NEJ! Stalin är en despot – hans vapen ska icke få nå den spanska republiken!”.

Gardell punktar i slutet av sin replik till Malm upp tre motiv till varför NATO påbörjade interventionen. Det är punkter som definitivt är delar av motiven till varför man gjort som man gjort, såsom jag ser det. För rebellerna är detta dock av mindre vikt. Revolutionens motiv är ett: Khaddafi ska väck!

Debatten i Malmö filmades och så fort den kommer upp på nätet ser vi till att lägga upp den här.

En direkt ovärderlig text om Misrata och revolutionens förlopp i Libyens tredje största stad kan man i dag läsa på våra kamrater Kildén & Åsmans blogg: I Misrata deltar alla i revolutionen Missa inte heller inlägget: Stöd kampen för ett fritt Libyen
Röda Malmö: Störta Gaddafi-diktaturen
Socialistiska Partiet: Stöd det libyska folkupproret för demokrati – ingen tilltro till stormakterna

Vodpod videos no longer available.

DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,GP3

Svar på tal om Libyen

Aftonbladet 24 mars: "Mitt i öknen utanför staden Ajdabiya där Libyens folk kämpar för sin frihet mot Gaddafis legosoldater kommer en man gående. På ena axeln bär han en gitarr, på den andra ett granatgevär. ”Peace” ropar han till Aftonbladets team innan han fortsätter mot fronten."

Här följer några korta svar på påståenden som jag stött på sedan NATO införde den flygförbudszon som rebellerna i Libyen vädjade om. Jag har försökt hålla svaren korta så att läsaren inte tröttnar. Det ska tilläggas att det finns många problem för revolutionen både nu och tidigare. Ett sådant är t.ex. det faktum att en stor del av den libyska arbetarklassen varit utländsk och flydde när upproret startade istället för att ansluta sig till det. Ett annat är den brist på information som vi hela tiden lider av pga upprorets intensitet, vilket gör det svårt att göra bra bedömningar av bl.a. rebellernas struktur och militära förmåga. Vi har också svårt att via oberoende källor värdera olika städers befolkningars reaktioner på de senaste händelserna.

Sedan Khaddafi med tanks, flyg och artilleri försökte krossa och återta rebellkontrollerade områden har upproret tvingats till en arena som inte är fördelaktig för revolutioner. Istället för massdemonstrationer som de på Tahrir-torget i Egypten har revolutionen ”specialiserats”; dvs övergått till en rent militär uppgift. Just pga denna utveckling – och för att jag solidariserar mig med upproret – ansåg jag det var rätt av rebellerna att begära flygunderstöd för att om möjligt driva revolutionen till sin seger. För en sak är säker: Hade franska mirage-plan inte hindrat Khaddafis framryckning mot rebellfästet Benghazi, så hade revolutionen med all säkerhet krossats.

Flygförbudszonen infördes för att hindra revolutionen
Det är en mycket märklig slutsats, eftersom Khaddafi var i färd med att slå sista spiken i upprorets kista. Att då börja bomba dennes militära ställningar och hindra dess offensiv som syftade till att krossa upproret låter inte särskilt troligt. Tvärtom så ledde de första dagarnas bombningar till att kraftigt flytta fram rebellernas positioner, varpå flera större städer återtogs.

Upproret är en strid mellan olika klaner och egentligen mellan östra och västra Libyen
Påståendet saknar grund eftersom upproret varit omfattande även i de västra delarna, och inte minst i Libyens tredje största stad Misrata, bara 20 mil från huvudstaden Tripoli.

USA bombar för att de har intresse av oljan i Libyen
Den oljan var på inga sätt eller vis svår att få tag på innan upproret. Tvärtom är listan på utländska oljebolag i landet lång: ENI/Agip, Italien, Repsol, Spanien, Total, Frankrike, OMV, Österrike, Wintershall/BASF, Tyskland, Statoil Hydro, Norge, Tatneft, Ryssland, Shell, Holland, BP, Storbritannien, Occidental, USA, Conoco Philips, USA, ­Exxon Mobil, USA, m fl. I själva verket finns det en rad anledningar till att USA, England och Frankrike agerat. En av många är, och som många gånger glöms bort, det tryck den egna befolkningen skulle kunna utgöra på dessa länders ledare. Den nu djupt impopuläre franske presidenten Sarkoszy, och andra med honom, kunde med all säkerhet förvänta sig en storm av kritik från den egna befolkningen om de inte gjort något åt Khaddafis mord på sin egna befolkning.

Khaddafi är den mest progressiva ledaren i området och antiimperialist
Vad som är progressivt är förvisso upp till var och en, och därför får man fråga sig om följande fakta är progressiva eller inte: Under lång tid bedrev Al-Qaida terrorverksamhet i Libyen vilket ledde till att Libyens militär och säkerhetstjänst blev världsledande i att ha kunskap om hur terroristerna agerade. Detta såg USA som en stor tillgång efter 11 september 2001 och efter att Khaddafi vid upprepade tillfällen erbjöd USA denna kunskap blev så Libyen till slut en accepterad partner och det embargo som varit mot landet hävdes. 2007 skriver man under avtal med flera multinationella företag som i korthet innebar omfattande privatiseringar. Så här formulerade Libyska konsultbolaget Phoenicia Gruppen innebörden:
”business confidence has reached an all time high among the Libyan private sector and foreign companies looking to invest in Libya, a result of astute government policies in streamlining the business and legal regulatory framework and government support of private sector and entrepreneurial growth.”

Varför bombar inte USA Colombia eller Saudiarabien om de nu vill stödja kamp mot diktatur och orättvisor?
USA bombar inte länder av någon annan anledning än att det ligger i deras egna intressen. Både Colombia och Saudiarabien är nära allierade till USA.

Rebellerna i Libyen består av Al-Qaida och har stöd av CIA
Den programförklaring som rebellernas råd i Benghazi antagit är klassiska demokratiska krav som ingen trogen islamist ens skulle ta i med tång. Däremot finns det säkert både en och annan Al-Qaida-medlem som gärna ser att deras motståndare Khaddafi störtas. Att CIA idag stödjer rebellerna är dock självklart. CIA finns överallt och särskilt där det pågår en amerikansk militär operation. I dagsläget är CIA i Libyen av främst två skäl:
1) Söka och binda upp allierade som man kan utöva inflytande på vid ett eventuellt fall för Khaddafi.
2) Samla in information om libyska militära ställningar och förflyttningar för att underlätta bombningarna av desamma.

Rebellerna i Libyen är en fraktion av den nationella borgarklassen
Upproret i Libyen är ett försök till s.k. ”demokratisk revolution”, eller ”politisk revolution”, som man också kan kalla det. Den är folklig till sin karaktär och samlar folk från alla samhällsklasser kring sin uppgift att störta Khaddafi. Utan tvekan befinner sig alltså delar av den libyska borgarklassen på rebellernas sida, och andra delar på Khaddafis sida.

Det är bara genom masskamp som man kan göra revolution och då på ett radikalt politiskt program
Masskampen i Libyen har varit ett faktum sedan dag 1. Men man ska inte blanda ihop saker och ting, och man ska kalla det vid sitt rätta namn; Detta är inte en socialistisk revolution, precis som det inte var det i Tunisien eller Egypten. Det är alldeles uppenbart att det gick att störta diktatorerna Mubarak och Ben Ali utan att rörelsen hade ett tydligt program för socialismen. Däremot kan alla demokratiska revolutioner övergå i en ny fas, så som den gjorde i Ryssland 1917 eller i Portugal på 70-talet. Då gäller det att vi socialister ända från början har stött revolutionen, och inte motarbetat den, för att våra lösningar ska vinna gehör.

Man borde förhandlat istället för att införa flygförbudszonen
Det beror så klart på vem du frågar, men inte om du frågar revolutionärerna. Khaddafi var glasklar med att han skulle avrätta de upproriska och gjorde också så i de städer han intog. Revolutioner förhandlar inte med diktatorer när de har segern inom räckhåll – de försöker störta diktatorn och använda det momentum som finns. Med Che Guevaras ord: ”Alltid framåt mot segern”.

Nu kommer fler dö pga bomberna och att inbördeskriget förlängs
Det är mycket möjligt. Men revolutionärerna gör inte revolution efter en kalkyl om hur många som räddas eller går under. De gör revolution därför att de måste. Det var Khaddafi som med sina massakrer på demokratikämpar satte ribban, och för revolutionen fanns i det läget bara två val: Antingen avbryta eller inleda ett väpnat motstånd.

USA har aldrig stött något folkligt uppror och kommer aldrig att göra det
Det är ganska ointressant, eftersom rebellerna begärde flygunderstöd utifrån sina intressen, och inte USA:s.

Socialister kan aldrig vara på samma sida som imperialismen
Jo, det kan dom. I kriget mot Hitler gick det alldeles utmärkt. På samma sätt såg ex. Tyskland med glädje på hur de ryska revolutionärerna störtade tsaren eftersom Tyskland trodde att detta skulle försvaga Ryssland i första världskriget. Vi revolutionärer förhåller oss dock inte till vem som hejar på oss, utan på vilka möjligheter vi har att flytta fram våra positioner och uppfylla våra mål och delmål.

Ämnet är enormt, och mängder av inlägg har skrivits i tidningar och på nätet. Det är möjligt att vi får anledning att på Röda Lund återkomma till ämnet, men just nu får det räcka. För den som vill läsa mer rekommenderas Kildén & Åsman som skrivit många mycket bra inlägg, och inte minst detta: Libyen – en revolution i våra hjärtan. Läs även Gilbert Achcars Libya: a legitimate and necessary debate from an anti-imperialist perspective

En sista sak bara: När frågor är så komplexa som de är just nu vad gäller Libyen så kommer många inom vänstern att komma till helt skilda uppfattningar. Låt oss dock föra diskussionen kamratligt och seriöst. Vi har en egen revolution att ta hand om. Glöm inte det.

SvD DN DN2 DN3 DN4 AB AB2 VG VG2 GP GP2 Exp HD Svt

Tankar i Ligurien

Tycker denna låten passar bra in i Libyen-debatten. Lyssna och begrunda. Själv gillar jag raderna ”Det är som om man i Kairo kräver köttbullar med lök som smakar som om mamma hade gjort dom.”

Vodpod videos no longer available.
Om man lever i en ankdamm,
och är fullständigt tillfreds,
tror man snart att gölen är en ocean.
Då blir näckrosen en urskog,
och man själv en mänsklighet,
och på varje fråga har man själv ett svar,
Och allt bortom horisonten, känns skrämmande och fel,
som ett onaturligt, obegripligt spel.
Då blundar man och jäser av självbelåtenhet,
och dumheten blir snart ens religion.

Då sitter man i Stockholm, i Lund och Göteborg,
tre flugskitar i utkanten av världen,
och bedömer och förkastar, på krogar och i kök,
och avgör vad som har och saknar värde.
Där vet man mer om Kina,
Peru och USA än dom töntar vet som lever där var dag.
Man behöver inte fråga dom själva hur det är,
och man behöver verken läsa eller resa.

Det är som om man i Kairo kräver köttbullar med lök
som smakar som om mamma hade gjort dom.
Eller som att på caféer i Paris, beställa sill,
och om dom tvekar peka tinningen emot dom.
Som att hålla Bajen före en sketen pyramid,
och en schottis före Beethovens mystik.
Då blir man sån som tysken är i Norditalien,
och då får man all den kärlek man förtjänar.

”Ja, kärleken är vacker det är människan som är ful.”
som Wennerberg säger när han är på örat.
Ska man skylla på systemet eller kanske på sej själv?
Vem bestämmer vad man anser man ska göra?
Men den som bara blundar är inte riktigt blind,
även om det vore satan på bekvämt.
Och om folkhemspräktigheten ger en ständigt bryderi
får man kanske gå och titta sej i spegeln.

Från min klippa i Ligurien ser jag bönderna som går
och svänger sina liar ner’ i dalen.
Dom arbetar med kroppen, under Solens vita klot,
för gamlingarna, kvinnorna och barnen.
I min stuga är jag allting, ute i världen ingenting.
Vilket värde vill jag sätta på mej själv?
Vill jag någonsin begripa den jord vi springer ur
får jag nog se till att va en smula ödmjuk!

Nu räcker det

I allt det väsentliga verkar Khaddafis förmåga att upprätthålla herravälde i luften nu utraderat. Bombningarna av luftvärnen och flygfälten har haft effekt. Tack vare franska Mirage-plan hindrades Khaddafis anfall mot rebellfästet Benghazi. I städer som Misrata, 20 mil från huvudstaden Tripoli, behåller rebellerna kontrollen och man har nu en reell chans att lyckas med att störta diktatorn.

Trots detta fortsätter NATOs bombningar av Tripoli. Det är ingen större överraskning att revolutionen samtidigt som den ges möjlighet att segra också riskerar att kidnappas av samma stater som till för bara någon månad sedan hade Khaddafi som bundsförvant. Vi har hela tiden varit medveten om denna fara, så som den uttrycktes i Socialistiska Partiets partistyrelses uttalande i söndags:

”Den libyska folkresningen för demokratiska och mänskliga rättigheter befinner sig i ett kritiskt skede. Å ena sidan har diktatorn Khadaffis styrkor slagit sönder många av den demokratiska revolutionens framgångar. Å andra sidan hotar interventionen från de imperialistiska stormakterna att ta kontroll över den libyska utvecklingen. ”

I detta läge finns ingen som helst anledning för Sverige att bistå med JAS-plan till NATO-insatsen. Det enda syfte en sådan insats i detta läge kan ha är att dels öva piloterna i strid och att visa upp för omvärlden JAS förmågor och därmed använda insatsen till en ren reklamkampanj för svensk militär exportindustri.

Under en mikroskopisk tidsperiod i den Libyska historien sammanföll det demokratitörstande folkets intressen med imperialismens. Samtidigt som USA stödjer den vidriga diktaturen i Saudiarabiens stöd till Bahrains försök till krossande av demokratiupproret där, har man valt att angripa en annan diktatur. Detta visar – vilket vi hela tiden vetat – att USA och dess allierade på inga sätt och vis agerar för att stödja revolutionen, utan för att det ligger i deras egna intressen.

Nu måste bombningarna upphöra för att inte försvaga revolutionens folkliga karaktär. Det är bara Libyens egna massor som kan införa demokrati, och alla planer på utländsk marktrupp måste därför bekämpas.

För oss som är solidariska med det demokratiska upproret i Libyen återstår nu att i praktisk handling stödja de kämpande. Hur den praktiska handlingen ska se ut kommer variera med hur förutsättningarna ser ut där vi agerar; förutsättningar som förändras både med tid och rum. Praktisk solidaritet kan betyda allt från att organisera humanitära konvojer, precis som vi gjorde med Arbetarhjälpen till Bosnien eller Ship to Gaza, över konkreta insamlingar av pengar för att köpa vapen till de stridande som under Vietnamrörelsen till organiserandet av internationella brigader för att strida på de upproriskas sida, som i Spanien under trettiotalet.

Men det gäller också att med vakande ögon och höjd beredskap övervaka och hindra de imperialistiska ländernas försök att göra upproret till sitt, och den svenska krigsindustrin att dra oss än närmre ett svenskt medlemskap i NATO.

Svensson: Libyen efter interventionen – vad gör vi nu?

GP1, 2, 3, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, AB1, 2, 3, 4, 5,