Fiendens fiende är inte automatiskt vår vän

Debatten om Libyen fortsätter och idag bidrar Peter Widén, metallarbetare i Eskilstuna, till debatten med ett gästinlägg.

När nu bomberna och tomahawkrobotarna regnar över Libyen kan jag öppet erkänna att jag sannerligen inte känner någon entusiasm. Närmast sorg. Sorg över att de libyska massorna inte förmådde störta Gaddafi. Sorg över att det antagligen nu betyder att imperialisterna kan ta ett grepp och börja vrida händelseutvecklingen i en riktning som passar dem. Alltså stoppa de arabiska revolutionerna. Faran för en sådan utveckling har i alla fall multiplicerats. Vi kan inte moralisera över de libyska demokraternas vädjan om stöd. Men vi kan kanske hålla med de tunisier som, citerade av Cecilia Uddén i P1, uttryckte sin förvåning över libyernas illusioner om Sarkozy.

Så något om Chavez position; Han har fördömt de imperialistiska staternas bombningar som ett kolonialt angrepp. Problemet med Chavez är inte främst detta uttalande, som faktiskt innehåller en del sanning. Problemet med Chavez är naturligtvis att han inte stött upproret. Och grundorsaken – eller orsakerna – till detta ligger långt tillbaka. De ligger i politiken ”fiendens fiende är vår vän”. Det är naturligt att en revolution som är utsatt för imperialistiskt tryck (som den venezuelanska, som den kubanska redan 1959) söker allierade. Och en psykologisk mekanism som kanske finns hos alla i en situation när vi behöver vänner är att vi förtränger obehagliga sidor hos dom vi söker allians med. Kubanerna ställde aldrig de verkligt avgörande frågorna om sovjetunionens roll och karaktär även om t.ex. Che med flera fann byråkratin och privilegierna stötande.

Det finns småborgerliga nationalistiska regimer som genom sin historia vacklat hit och dit och ibland kommit i konflikt med imperialismen. Gaddafis Libyen är ett exempel. Iran är ett annat. Chavez har upprättat vänskapliga förbindelser med dessa stater. Han har uppenbarligen förträngt dessa regimers agerande när de förtryckt arbetares rättigheter, dömt människor till döden och samarbetat med imperialismen. Inom parantes kanske man kan tillägga att det inte är säkert att Hugo Chavez varit helt kunnig om dessa regimers handlande genom historien.

Låt oss i detta sammanhang slå fast att det är socialisters plikt att stödja befrielserörelser som är i kamp med imperialismen även om dessa rörelser leds av borgerliga krafter. Låt oss ta ett exempel ur vår egen historia; det sovjetiska kommunistpartiets linje i förhållande till den kinesiska revolutionen i mitten av 20-talet. Den trotskistiska tendensen var ännu inte utesluten av den regerande Stalin-Bucharin-fraktionen. Och Trotskij och hans kamrater motsatte sej regeringsfraktionens ohämmade stöd till det borgerliga av Chiang Kai Check ledda Kuomintang som just då slogs på samma sida som det kinesiska kommunistpartiet mot de reaktionära pro-imperialistiska krigsherrarna. Det fanns t.o.m. de inom det sovjetiska kommunistpartiet som förordade att de kinesiska kommunisterna helt skulle uppgå i Kuomintang. Trotskisterna förklarade att det må så vara att Kuomintang just nu slogs mot krigsherrarna men att partiet är ett borgerligt anti-socialistiskt parti som i grunden kommer att motsätta sej den kinesiska arbetarklassens kamp. Trotskisternas argument viftades bort men kort därefter vände Chiang Kai Check vapnen mot kommunisterna och den kinesiska arbetarklassen och genomförde de fruktansvärda massakrerna i Kanton och Shanghai. Vårt förhållande i sådana situationer måste vara det samma som 20-talets trotskisters.

Vi måste nu öppet säga att de imperialister som nu attackerar i Libyen har sin egen dagordning. Gaddafi är inte längre ett spelbart kort för dem. Därför går de nu in på ett sätt som ger bilden av att de står på upprorets sida. Deras övergripande målsättning är att stoppa upp den arabiska revolutionen. På samma sätt som Chiang Kai Check kan deras vapen i morgon vändas mot det libyska folket. Det är symptomatiskt att Hillary Clinton samma dag som bombningarna i Libyen började svängde om USA:s politik i förhållande till händelseutvecklingen i Bahrein. Från en till inte förpliktigande kritik av regimens repression till ett stöd till den och ett accepterande av den saudiska invasionen.

Så låt oss inte göra om Chavez misstag. Fiendens fiende är inte automatiskt vår vän. Återigen: inget moraliserande över de libyska demokraternas vädjande om hjälp. Men för Guds (eller någon annans) skull: Inga hyllningar till de imperialistiska styrkorna!

Peter Widén, Socialistiska Partiet-Eskilstuna

Röda Malmö: Gör USA rätt i Libyen?
Warlenius: Internationell solidaritet med libyska folket

ABab123 dn12 svd1234 ex12 gp123 svt1

Säg som det är

Benghazi, Libyen, Mars 2011

 

”Vi offrar Benghazis miljonbefolkning. Vi väljer att se er kamp för demokrati gå förlorad. Vi säger till de som strider att deras uppror var förgäves. Vi säger till de som fått sina vänner, barn, systrar, bröder, mödrar, fäder och medkämpar dödade att deras arv inte räknas. Vi säger att eftersom nationsbeteckningen på de flygplan och de missiler som i detta nu försvagar er fiende är av fel sort, därför också är fel i sig. Vi offrar er alla för att med raka ryggar och rena händer kunna fortsätta våra egna liv och uppfylla våra egna drömmar. De lemlästade barnens skrik, de torterade föräldrarnas sista suck, kommer från oss mötas av tystnad eftersom ni får hjälp av de som vi alltid annars bekämpar. Vi sänder er inga vapen – det kan vi inte, för vi har inga – men vi önskar er lycka till nästa gång.”

Detta är vad många inom vänstern nu de facto säger – men inte törs uttala. Det är detta deras ord om att motsätta sig militär hjälp till de libyska demokratikämparna innebär. Så låt oss tala klarspråk. Låt oss säga vad det egentligen handlar om. Säg som det är.

Gilbert Achcar om Libyen: Det fanns inga alternativ till en FN-ledd intervention

DN DN2 DN3 DN4 SvD SvD2 AB AB2 GP GP2 VG VG2 HD HD2 SkD DN

Stöd det libyska folkupproret för demokrati – ingen tilltro till stormakterna

Den libyska folkresningen för demokratiska och mänskliga rättigheter befinner sig i ett kritiskt skede. Å ena sidan har diktatorn Khadaffis styrkor slagit sönder många av den demokratiska revolutionens framgångar. Å andra sidan hotar interventionen från de imperialistiska stormakterna att ta kontroll över den libyska utvecklingen. Interventionen kan också bli ett stöd för motrevolutionära krafter i hela regionen – från den saudiska diktaturen och dess angrepp på den folkliga rörelsen i Bahrain, till konservativa och ”stabiliserande” krafter i Egypten, Tunisien och på andra håll.
Den dramatiska utvecklingen har skapat debatt och skilda uppfattningar i hela vänstern, inklusive i Socialistiska Partiet.

Socialistiska Partiets styrelse menar att vänsterkrafterna inte kan ifrågasätta det libyska folkupprorets rätt att kräva militärt stöd och beskydd av den omvärld som påstår sig värna demokrati och mänskliga rättigheter. Att en demokratisk revolution i yttersta nöd kräver att omvärlden solidariserar sig med dess kamp, även militärt, är ofrånkomligt. Men de militära medlen måste ställas under revolutionens ledning – inte styras av andra krafter.
För oss som lever i de imperialistiska stormakternas del av världen står uppgiften att stödja de folkliga upproren efter bästa förmåga och blockera ekonomiskt och politiskt stöd till förtryckarna. All vapenhandel med diktaturerna måste upphöra, alla hemliga avtal och förbindelser kring ekonomi, migration och säkerhetspolitik måste dras fram i ljuset.
Samtidigt måste vi bekämpa försöken av stormakterna att utnyttja upproren för att ta kommandot över utvecklingen, kontrollera de folkliga krafterna och installera lydregimer.

Gamla imperialistmakter som Frankrike, England och Italien samt USA – vilka tills alldeles nyligen utgjorde Khadaffis bundsförvanter – förtjänar ingen som helst tillit i kampen mot förtryckarna i den värld som nyss präglades av deras kolonier och marionettregimer. Det är de folkliga befrielsekrafterna som har rätten på sin sida och själva måste leda frigörelsen och de militära insatserna.

Vi socialister står på de folkliga revolutionsrörelsernas sida och kommer att göra vad vi kan för att bidra till deras seger och förhindra att de förvandlas till brickor i imperialistiska stormakters spel.

Socialistiska Partiet
Partistyrelsen
20 mars

Läs mer!
Andreas Malm: Försvara Libyens folk med svenska JAS-plan
Biology & Politics: En antimilitaristisk vänsterståndpunkt i Libyen?
Röda Malmö: Huvudet sitter löst på Gaddafi
Svensson: Bara ynkryggar, förrädare och fascismens agenter kan avvisa hjälp till de libyska revolutionärerna

SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, AB1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4, HD,

‘Tahrirtorget stormades den dag vi anlände till Kairo’

Showan Ebadi från Malmö var i Kairo under en vecka för att delta i revolutionen mot Mubarak. Internationalen träffade honom strax efter att han återvänt till Sverige för att höra hur det hade varit.

Ni åkte på onsdagen den 2 februari, samma dag som kampen om Tahrir-torget intensifierades. 11 rapporterades döda och 1000 skadade när natten summerades. Kände ni att ni kanske gett er in i något betydligt allvarligare än ni hade räknat med?

– Absolut. Det är en sak att strida mot uniformerad motstånd, dem är enkla att peka ut. Men det är en helt annan sak att strida mot reaktionärer som är klädda precis som revolutionärer, i en plats där man varken kan språket eller har lokal kännedom.

Timmarna innan vi åker på onsdag nås vi av nyheter att torget framgångsrikt blivit stormat utav tusentals pro-Mubarak anhängare, beväpnade med bland annat minibussar, kameler och hästar.

När vi anländer i Kairo på kvällen får vi sms om att striderna fortsätter med molotovs som kastas ner från taken och uppemot tusen skadade.

Situationen kändes direkt mer obekväm och den beslutsamheten som jag tidigare haft om att ta mig in till stan samma natt tvärvände direkt och jag började få kalla fötter.

Trots det gjorde vi ett försök att få en taxi in till stan, men till inget pris ville någon köra oss de två milen in till stan. Det var på sätt och vis skönt att fysiskt omöjligt kunna ta sig in till stan den natten, så slapp man själv ta ett beslut.

Det har varit väldigt mycket skriverier i svensk och internationell press om Muslimska brödraskapet och risken för att islamister utnyttjar läget för att skapa en stat av Irans typ. Du befann dig under flera dagar på Tahrirtorget. Var det någon särskild politisk eller religiös gruppering som var tongivande där?

– Överhuvudtaget inte. Och det är den frågan jag har haft problem med att svara på enda sedan jag kommit hem. Tahrirtorget är ingen homogen grupp och åsikterna är breda, dock är övertygelsen från revolutionärerna otroligt starkt att man måste vara enade och kämpa för att gemensamt få bort Mubarak från makten.

Religiösa vi pratade med, där ibland ett par imamer, pratade inte ett dugg om någon vision för ett islamistiskt samhälle. Många egyptier vi pratade med betonade, när de insåg att vi var västerlänningar, att de inte är intresserade av ett islamistiskt styre och gick på defensiven direkt då de trodde vi var journalister – då de uppenbart fått frågan innan av andra journalister.

I media har man här hemma kunnat följa händelserna på torget och olika attacker från Mubarak-anhängare mot demonstranterna. Hur var din upplevelse av detta, och hur agerade polisen och militären vid sammanstötningarna?

– Poliserna, som efter fredagsbönen den 4 februari började arbeta civilt, var ledare för pro-Mubarak ligistgängen så de syntes inte alls till under våra första dagar i uniform. Militären hade avvaktande roll och ingrep ibland.

För mig var det märkligt att revolutionärernas tillit och tro på militären kvarstod även efter att militären visat sig passiva när ligistgängen attackerat. Dock hade alla vi pratade med övertygelsen om att det är bra att militären förblir ‘neutral’ och inte tar ställning. Alla gillade armén, helt enkelt, var stolta över den och kände någon som själv hade värvning för tillfället.

– Till sist: Vad tror du fick Mubarak att slutligen ge upp makten?

– Det sista talet han håller torsdag natt, där han säger att han vägrar ‘vika sig för utländsk press’ fick verkligen bägaren att koka över. Kanske hade han glömt titta ut över Tahrirtorget och se de miljoner egyptier som krävt hans avgång i snart över två veckor.

Samtidigt som fredagsbönen, dagen då alla världens blickar var på den fredliga Tahrirsamlingen i Kairo, stormade man polis- och NDPkontor runt om i landet och satte dem i brand och genomförde strejker och blockader. Det var de som som verkligen tvingade Mubarak att avgå.

Läs Showans rapporter från Kairo:

Egypten: Direktrapport från svensk revolutionär

Direktrapport från Kairo: Lugnet före stormen

Andreas Malm i Lund: ‘Ta Tahrir till fabrikerna!’

Sextio personer besökte det möte på Smålands Nation som Socialistiska Partiet i Lund arrangerade idag, för att lära sig mer om och diskutera det uppror som nu spridits till i stort sett varje hörn av arabvärlden. Nihal Ragab från Egyptens huvudstad Kairo inledde med att beskriva händelseutvecklingen i hennes land under de senaste dramatiska veckorna.

Därefter tog Andreas Malm från Socialistiska Partiet till orda och gav en historisk tillbakablick av det egyptiska samhällets politiska nutidshistoria från den arabiska nationalismen under Nasser, till vändningen mot de nyliberala reformer – med stöd från Väst i allmänhet och IMF och Världsbanken i synnerhet – som majoriteten av folket nu fått nog av. Han konstaterade hur de 100-tusentals demokratikämpar på Tahrirtorget osekteristiskt lyckades ena sig kring ett konkret mål: störtandet av diktatorn Mubarak. Det var tack vare avsaknaden av ett ledarskap som denna väldiga mobilisering kunde äga rum, men samtidigt är denna brist på en gemensam organisation och nationell samordning det som idag är rörelsens svaghet. Mubaraks diktatur har genom åren lyckats krossa i stort sett all självständig politisk organisering och vänstern är idag nästan obefintlig – så när som på gruppen Revolutionära Socialister (en trotskistisk organisation). Därför tvingades folket mer eller mindre att förlita sig på militären, och med detta följer självfallet stora risker.

Samtidigt var det arbetarklassen i Egypten som fick diktatorn på fall. Det var de omfattande strejkerna inom mängder av olika sektorer som med sin kraft gjorde det tydligt för militären att de var tvungna att släppa sin hand från diktatorn.

För att verkligen genomföra en demokratisk omvandling av det egyptiska samhället och återta kontrollen från inhemska kapitalister och förverkliga folkets krav på sociala reformer krävs nu att revolutionen blir permanent, menade han. Dvs att ‘Tahrir tas till fabrikerna’ (Tahrirtorget var den plats som kom att bli navet i störtandet av Mubarak), och där skapa nya demokratiska organ för arbetarnas självorganisering och maktutövning. På så sätt kan det maktvakuum vi nu ser ersättas av det arbetande folkets egna politiska- och sociala intressen och beslut.

Röda Malmö: Stort intresse för arabiska revolutionen
Biology & Politics: Andreas Malm om den permanenta revolutionen i Nordafrika
Caligula: Sol, vind och kaffe – en glad revolutionär söndagsblogg

SvD SvD2 SvD3 DN DN2 DN3 AB GP Exp VG HD D SkD

Konsten att avsätta en diktator

Är det någon som minns en diktator? Är det någon som minns ett krig? Är det någon som minns sanktionerna som drabbade ett helt folk? Är det någon som minns den svenska höger som sa att det var omöjligt att få bort Saddam utan att samtidigt ge sig in i ett krig som fram till idag har dödat runt en miljon Irakier? Detta efter att landet i över 10 år utsatts för en internationell blockad som ledde till 1,8 miljoner irakiers död varav 800 000 barn.

Idag upprörs de borgerliga tidningarna och de borgerliga ministrarna uttalar protester  mot att några hundra dödas i länder som Bahrain, Libyen,  Jordanien och Jemen. Tidigare har vi i på ledarsidorna kunnat läsa om det avskyvärda våldet i Egypten, Algeriet och Tunisien. Samma ledarsidor som för åtta år sedan gjorde sitt yttersta för att få den svenska opinionen att ställa sig bakom ett krig utan något som helst stöd i folkrätten.

Vi som var mot kriget i Irak har nu fått rätt. Detta trots att västmakterna gjort allt för att hålla diktaturerna under sina armar för att de vet att en lydig diktator är lättare att handskas med än ett folk. Det går att störta en diktator utan att bomba ett land tillbaka till stenåldern, stjäla deras naturtillgångar, upprätta en marionettregering, och döda 1 miljon människor. Inte ett tusen lik – som kanske är den sammanlagda body counten i 2011 års uppror – utan sammanlagt uppemot 3 000 000 lik som staplas i massgravar. I ett land. För att avsätta en diktator. För att inleda en ockupation. 3 miljoner lik.

DN idag:

Idén om tröga araber kom på skam

Västländerna betraktade länge härskare som Mubarak och Ben Ali som kraftkarlar förmögna att tillgodose deras utrikespolitiska behov genom att slå ned lägliga islamistiska hot som Muslimska brödraskapet i Egypten och Nahda-partiet i Tunisien.

Israel har också tryckt på larmknappen när pålitliga allierade som Mubarak varit på fallrepet. Under sina sista dagar vid makten satt han i många telefonsamtal med amerikanska och israeliska företrädare som fruktade att folkupproret – islamistiskt eller sekulärt – skulle leda till ett demokratiskt Egypten med en annan linje i regionala frågor.

– Explosionen av arabisk folklig vrede överallt slår mot amerikanska politiska intressen. USA behövde tro att araberna är fatalistiska och passiva… för att rationalisera den amerikanska omfamningen av de flesta arabiska tyrannier, säger Asad Abu Khalil, libanesisk professor i statsvetenskap i USA.

DN VG VG2 GP GP2 HD SkD SvD DN2 SvD DN

Kairo: Lugnet före stormen

”En anställd på Nile-TV avgår, han är med folket och vill inte vara med på statens propaganda, det kan vara en öppning. Finns det något sätt att komma åt TV-huset?”

Sex timmar innan det promenerade vi förbi TV-huset. Fyrtio stridsvagnar var utplacerade runt byggnaden. Jag hade svårt att se en öppning…

3 feb 19.29 på vårt vandrarhem.

Snuset kickade skönt in. Zamalek/Zamlik tre timmar efter utegångsförbudet: Hungern slår till. Hundra meter ner längs 26e juli gatan och området är mörkt som det vore strömavbrott. Lyxhotellet Marriott verkar vara enda utvägen.

Medborgargardena kantar gatorna, men är tillbakadragna, kollar bilar och ger oss endast snabba blickar. Jag försöker att inte möta deras blickar utan tittar ner i marken. Får samma vibbar som om jag vore på en fest med hundratals huliganer som vill få första anledning att söka konfrontation.
– Känns som att hela Kairo är på tjack, mumlar jag tyst till min resekamrat.

Nästa samling män hundra meter längre fram, och min vän bryter den spända tystnaden: ”Salam alejkom”. ”Aleikum salam”, svarar ett antal män och vi går lugnt vidare.

Den äldre mannens kortväxta kropp får mig nästan att missa honom och vi är nära på att krocka. Han tittar upp på oss:
– Welcome to my country, säger han med hes röst och ger oss det varmaste leendet jag mött under resan och som avslöjar en enkel tand. Bandaget runt hans huvud lyser som solen på hans smutsiga kläder och blodfläcken som tränger igenom är det enda färgglada på honom.

– Where you going? frågar en ur det sjunde medborgargardet vi stöter på. Han följer oss hela vägen till Marriott – till skillnad från Ramses Hilton är det välbevakat. Åtta vakter reser sig direkt vid synen av oss, och pekar vägen till restaurangen. Vi passar fler vaktposter, hundkojan bredvid dem får mig nästan att skratta. De kraftiga bomberna på andra sidan Nilen ekar länge i den mäktiga ingången till hotellet. En säkerhetskontroll likt de på flygplatser tar oss till innergården, där världens journalistelit sitter samlad.

Marriott Hotel, där journalisteliten befinner sig

Den danske journalisten från flyget, som vi stötte på längs med Nilen och käkade falafel med tidigare under dagen, möter oss med ett leende.
– Svenskarna som överlevde säger han stolt till sitt sällskap av skandinaviska journalister runt sitt bord.
– Vad ska ni ha för en öl? 80 pund svarar kyparen. Pizzan kostar 55 pund.
Några liter vatten senare och mätta känns det kul att få användning av VISA-kortet som annars ligger tryckt i strumpan.

Vi vågar oss ut längs Nilen igen och blickar ut över 6 oktober-bron. Inte ett tecken av liv. Lugnet före stormen. På 26 juli bron patrullerar polisen som nu är i full tjänst igen bredvid ligistgängen. Vem som har våldsmonopol och bestämmer är en gåta för mig.

Tänker tillbaka på lynchstämningen bland ligistgängen vi stötte på i city. Okunskap. Fattigdom som uppenbarligen blivit köpt. Männens ständiga behov att hävda sig och sysselsätta sig. Fanatismen visar sin mest vansinniga skepnad. I grupp tappar männen all sin moral.

Promenaden har lugnande effekt på vägen hem. Medborgargardena i Zamalek skapar inga problem och ingen sliter passen ur fickan. Vi passerar ett till medborgargarde, bestående av enbart mörkhyade män.
– När får vi se en kvinnlig vägblockad? säger jag högt för mig själv.

Den mentala påfrestningen har släppt, men varje gång militärhelikoptern passerar lågt över vårt vandrarhem går en kall rysning längs ryggraden.

Lyckas vi ta oss  in till fredagsbönen och Tahrir imorgon med det utlovade motståndet så sover vi över där. Och då jävlar…

/John B, Kairo

gp svd dn svt gp svt gp dn dn dn vg gp dn svd svt svt vg svt svd dn svd gp dn svt

Egypten: Direktrapport från svensk revolutionär

Direktrapport från Kairo

De 24 första timmarna i kaosets Kairo

3 februari 2011 kl. 14.55

Vårt plan blir nästan 3 timmar försenat från Kastrup. Där är fler personal på flyget än passagerare. Två danska journalister (Jyllands-Posten och DR), en egyptisk frilansare, ett egyptiskt par och två svenska ‘kravallturister’. När planet åker över Kairo är alla motorvägar tomma. Vi landar i Kairo sen onsdag natt.

Det spelar ingen roll vad vi erbjuder: Ingen taxi vill köra oss någonstans i närheten av staden och flygplatsen ar fylld med människor som vill fly landet. Sveriges UD som hade ett litet bås på flygplatsen tyckte vi var sjuka i huvudet som skulle in.

Sover någon timme på bänkarna i väntan på att utegångsförbudet ska hävas. Vaknar under natten kl 04.40 och tittar på två TV-skärmar i ena änden av flygplatsen. Den ena visar CNN och den andra statlig egyptisk tv. På CNN är det skottlossning och motolovs som slängs från tak, medan egyptisk TV visar ett lugnt och kolsvart torg. Komiskt.

Egyptens engelskspråkiga tidning rapporterar om 72 vägkontroller mellan flygplatsen och stan – en sträcka på 20 kilometer – varav större majoriteten är privata blockader, så det var med viss spänning vi hoppade in i en taxi klockan nio på morgonen. Dussintals tanks sporadiskt utplacerade, några aktiva privata vägblockader på sidogatorna, men vi kom fram.

Enligt guideboken ska det finnas billiga vandrarhem runt Tahiri torget och utan att inse allvaret i vikten utav striderna igår ber vi taxin köra oss så nära torget som möjligt. Han släpper av oss ungefär en kilometer ifrån – närmare vill han inte köra. Så det blir till att gå. En kilometer bort syns brandrök från, vad vi senare skulle inse, var 6 oktober-bron. Efter några hundra meter ser vi upphetsade män i en klunga, och när vi kommer närmre ser vi hur de bakbundit en mans händer och bundit ihop benen och är på väg att hissa upp honom på ett staket samtidigt som de sparkar honom.

Vi rör oss mot museet och Tahiri utan några problem. Någon enstaka blick men inga hotfulla stirrande. Från långt håll ser vi 6 oktober-brons början, tom och avspärrad med tre-fyra tanks i vägen och soldater utplacerade. Runt hundratalet människor rör sig i närheten. Att gå nära dem var ett stort misstag.
Innan vi hinner reagera har den lösa massan av människor i anknytning till bron omringat oss och börjat slita tag i oss. Vi slänger omedelbart upp våra pass ur fickorna och järnrören höjs samtidigt som massan börjar sjunga slagord som om de fångat självaste George Bush. Mönstret som följer nu kom att återupprepa sig flera gånger om under dagen:

Först fram tar passet, håller en i armen och beordrar alla andra att backa samtidigt som han för oss till ledarna som ar likadant klädda som alla andra. Vi har senare fått reda på att detta är poliser som agerar i Pro-Mubarak gängen och bestämmer över skaran. Anklagelser skriks: Israeli! Americano! och som så många gånger senare under dagen: MEDIA! MEDIA!
Ligistledarna tittar på passen, men det är en soldat jag riktar mig till med de tydliga orden ‘Jag är svensk, jag är svensk’.
Detta verkade ge oväntat lugnande effekt och efter en snabb titt i passet blir vi eskorterade från den fortfarande piss-förbannade massan, på väg till en väntade taxi och ber dem om ursäkt. De hälsar oss välkomna till Egypten, men säger att det var dumt av oss att röra oss i närheten av stan. Innan taxibilen åker iväg öppnar någon dörren och med en ordentlig knuff skickar in en storbyggd man i svart North Face-fleece och blont hår.
– Speak english? frågar min vän men blir ombedd att hålla käften av mannen.

Utan att veta vart vi ska passerar vi en vägspärr och alla ska visa pass. Nykomlingen visar sig vara amerikan. Mannen börjar till vår förvåning att tjafsa på arabiska med chaffisen och när vi kör förbi Ramsi Hilton Hotell, bredvid Nilen, blir det aggressivt. Chaffisen tvärnitar och amerikanen öppnar sin dörr från utsidan och rusar mot hotellets entré med chaffisen efter sig som inte hinner ifatt honom. Vi försöker göra samma sak men hinner bara halvägs till hotellentrén innan chaffisen och två lokala pro-Mubarak med järnrör springer ifatt oss och det var bara att snällt betala åtta gånger vad det normalt kostar att åka taxi i stan.
Utanför hotellet står en skara utländska journalister fastklämda mot hotellfasaden, livrädda och blickar ut mot kaoset vid 6 oktober-bron och museet. Australienska och danska journalister berättar för oss att alla deras kollegor fått tokspö utav pro-Mubarak ute på stan igår och att idag vågar sig ingen ut, och istället filmar de från hotellfönstren.

Efter tio minuters mingel med utländska journalister öppnar stridsvagnen och soldater eld mot något vi inte kan se borta på bron. Detta var alltså idag runt 12 tiden. Minuterna efteråt närmar sig ett dussintal pro-Mubarak hotellentren och skanderar slagord pekande upp på byggnaden. Två civilklädda man med järnrör springer fram och ‘pratar’ med massan och lyckas hålla dem borta, och vi får förklarat för oss att detta var hotellets ‘secret service’, och ärligt talat så fanns där varken någon annan militär eller polis som skyddar hotellet förutom, fem dörrvakter till synes obeväpnade.
Varje gång en större skrikande grupp kommer för nära hotellet vid 6 oktober-bron springer halva journalistkåren med benen på ryggen in i hotellet. Det hela lugnar dock ner sig och vi bestämmer oss för att hitta hotell i områden där det enligt journalisterna inte råder häxjakt på utlänningar.

Vi passerar TV-huset där militären har maktuppvisning de lux och när vi ska börja närma oss den andra bron ut från stan börjar trakasserierna igen.
På en sträcka av 600 meter blir vi stoppade elva gånger, och vid samtliga tillfällen tar de våra pass och hälften av gångerna håller oss i handen på väg mot ledarna. Många gånger är handhållandet en vänlig gest som att ”om du inte har något att dölja så är allt lugnt”. Det är uteslutande män som stoppar oss och som opererar i ligorna. Ledarna och de som stoppar är lugna, men följarna är aggressiva, ropar ”emshi!” (stick!) och skriker ”Mobarak! Mobarak!” efter en. Majoriteten av gångerna ber de om ursäkt och vinkar hejdå med ett glatt ”Välkommen till Egypten” som sista ord. Vid ett tillfälle ser vi ungefär femton människor hoppa på en taxibil för att till slut slita ut chaffisen och överlämna honom till ledaren.
Efter att vi tagit oss bron och passerat Mariott Hotel går vi in i stadsdelen Zamalak och de rika kvarteren och slipper fortsatta trakasserier. Inga som helst tecken av någon anti-regim samling alls. Inget liv och inga signaler på det.
Fullständigt omöjligt, enligt dansk journalist, att ta sig in på Tahiri. Han hade försökt alla vägar.

Jag börjar oroa mig för hur det kommer se ut vid den stora fredagsbönen imorgon. Kommer folk våga sig dit, kommer torget fortfarande vara revolutionärernas till dess, etc etc. Om torget fortfarande är vårt efter fredag planerar vi en ‘stoppa det svenska vapen hyckleriet’-banderoll på svenska på lördagen. Det hade nog fått mycket uppmärksamhet.
Redan nu har ett par journalister intervjuat oss under de få minuterna vi hängt utanför Ramsis Hilton. Vi fick höra att även revolutionärerna gett sig på media men vägrar tro på det tills vi fått säkrare uppgifter.

Ikväll ska vi försöka ta oss till ett sjukhus och bidra som volontärer. om vi kommer sa långt vill säga. Väskan får vi skippa denna gången och kanske det minskar deras fördomar om att vi skulle vara journalister.

Den aggressivitet som finns i centrala Kairo och den kontroll som pro-Mubarak innehar och som gör precis vad fan de vill verkar verkligen ha chockat alla, inklusive mig.
Hoppas de nästa 24 timmarna blir bättre än de första.

/John B

Kildén  Åsman:
Mubarak skjuter skarpt
När Mubaraks mobb går bärsärkargång

ab1 ex123456 dn123 svd12345 gp1 dagen svt

The revolution will be googalized

Svårt att hänga med i kampen om Kairo? Kollar du på Al Jazeera men fattar nada? Vet du inte vem som är god och vem som är ond? Har du chips och läsk men inte en aning om var ditt favoritlag håller hus? Önskar du att du vore där? Här är lösningen för dig! Tillsammans med Al Jazeeras rapportering kan du nu via Google-maps hålla koll på ställningarna.

Gå in på Google och håll dig uppdaterad!

Klicka: Battle of Cairo

ps. Till de svenska kamrater som idag nådde Egypten för att delta i revolutionen: Vi är inte värdiga! Lycka till, kör hårt, och ta hand om er!

Andreas Malm: Folket sitter också kvar på gatorna

Läs Per Björklunds blogg Från Kairo till Världen

Allt stöd till den egyptiska revolutionen!

”Mubarak ditt flyg till Saudi-Arabien väntar på dig”. Miljoner demonstranter skanderar nu dessa ord på gator och torg i Egyptens större städer, trötta på diktatur, korruption, massarbetslöshet och milsvida sociala klyftor.

Likt revolutionens stormsvalor är ungdomsgenerationen navet i de rådande protestyttringarna. Det är inte förvånande i ett land där majoriteten av befolkningen är under 30 år. Egypten har dessutom en välutbildad yngre befolkning. Varje år sprutar landets lärosäten ut tiotusentals nya akademiker, men det är till en verklighet som inte har mycket att erbjuda i form av anställningar och en trygg social vardag.

Att demokratikraven nu reses höga över hela arabvärlden är inte heller förvånande. Av Arabförbundets 22 medlemmar är det under det senaste decenniet endast två som hållit några fria val värt namnet: Libanon och Palestina. Arabvärlden har, trots stora omvärldsförändringar, bibehållit sin ålderdomliga mix av shejkdömen och auktoritära despotier. Det folkliga missnöjet har dock alltmer stegrats.

Liberala debattörer har en tendens att se denna brist på demokrati som ett specifikt förklenande arabiskt karaktärsdrag. Ingenting kan dock vara mer missvisande. Roten till arabvärldens demokratiunderskott är i själva verket att västvärldens imperialistmakter gett ett massivt stöd till en mängd diktaturer och motarbetat folkliga demokratisträvanden – och då ytterst med syftet att kontrollera områdets väldiga oljetillgångar. När exempelvis Hamas gick segrande ur det demokratiska valet i Palestina 2006 blev Gaza föremål för rena svältblockaden och med hjälp av sin nära allierade Israel utsätts Libanons sköra demokrati för ständig destabilisering.
Också i Nordafrika förskräcker spåren efter dessa imperialistmakters framfart. Det allra värsta övertrampet var när man 1992 vägrade att acceptera det islamiska FIS valseger i Algeriet utan istället gav sitt stöd till en blodig militärkupp. Följden blev ett inbördeskrig med 180 000 döda.

Och nu befinner sig således Mubaraks regim, en av den västliga imperialismens närmaste allierade, i gungning. Varje år mottar denna regim 1,3 miljarder dollar i amerikanskt militärt bistånd, man tillhandahåller tortyrhålor i USA:s så kallade krig mot terrorismen, är Israels trogna bundsförvant i arabvärlden, genomför Internationella Valutafondens nyliberala hästkurer och öppnar dörren på vid gavel för utländska investeringar.
Till slut har Mubarak – efter amerikanska påtryckningar – deklarerat att han inte kommer att ställa upp i höstens presidentval. Obamaadministrationen har bedömt att hans timme är slagen och vill få till stånd palatsrockader, samtidigt som det rådande systemet bibehålls. En verklig demokratisering i Egypten – och arabvärlden i övrigt – står emellertid i motsatsställning till den västliga imperialismens intressen och kan bara uppnås i kamp mot denna imperialism.

Vad finns det då för positiva alternativ till Mubaraks fallfärdiga regim? Ja, enbart en legalisering av alla förbjudna partier, frigivning av politiska fångar, pressfrihet och demokratiska val skulle sända en mäktig stötvåg genom hela arabvärlden, en stötvåg som även skulle kunna skaka om Saudi-Arabien och de små men oljestinna emiraten vid Persiska viken. Det som är mest trösterikt i nuläget är att den egyptiska arbetarklassen under senare år vuxit i militans och styrka. En strejkvåg har – anförd av den kvinnodominerade textilsektorn – sköljt över landet. För några dagar sedan bildades den oberoende fackföreningsrörelsen CTUWS på nationell basis. CTUWS har som sin första aktion manat till generalstrejk mot Mubaraks diktatoriska styre.

Vi socialister ger allt vårt stöd till den sociala revoltens Egypten, den uppflammande vrede och mobilisering som tilldelats epitetet hibiskus- eller nilrevolutionen. I samma andetag när vi en förhoppning om att denna rörelse når så långt som möjligt på vägen mot den sociala revolutionens yttersta mål; att en klass herravälde ersätts med en annan klass herravälde, att hibiskusen i sin förlängning färgas illröd av en socialistisk revolution.

Ledare i veckan nummer av Internationalen

Slavoj Žižek: Sanningens ögonblick
Kildén & Åsman: Kairo min älskade
Socialistiska Partiet: Intervju med Olivier Besancenot i Tunisien & Andreas Malm: “De visar vägen”

DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,GP1,GP2,AB1,DN6,