Visst finns det pengar – men var?

Ibland när man sitter uppe och har tråkigt om kvällarna kan man få för sig att göra saker man inte brukar. Så var det denna kväll då jag råkade gå in och läsa SCB:s statistik över hur inkomsterna förändrats. Det som intresserade mig mest var utvecklingen från 1991-2010. Själv blev jag tonåring på 90-talet och fick mina första politiska insikter under det årtionde då politikerna upprepade sig som trasiga LP-skivor om att ”det finns inte pengar”. Det tragiska är att så låter det fortfarande. Och att det finns brist på pengar kan inte minst åtskilliga föräldrar tala om. Allt fler barn växer upp i fattigdom.

Hursom så bestämde jag mig för att föra in SCB:s siffror i diagram. Diagram kan vara lite knivigt, och själv är jag varken matematiker eller statistiker, men jag ska försöka förklara vad det är ni ser i diagrammet. De röda staplarna representerar Sveriges befolkning uppdelade efter hur deras *disponibla inkomst förändrats. Stapeln längst till vänster visar den fattigaste tiondelens inkomstförändring och stapeln till höger den rikaste tiondelens. Som en parentes har jag dessutom lagt till en stapel – den svarta. Den visar de rikaste fem procenten. Egentligen ingår ju dessa fem procent i den röda stapeln direkt till vänster – den rikaste tiondelen – men jag har här lyft ut den till allmän beskådan. Anledningen till att jag tog med denna stapeln är för att det var intressant att visa hur otroligt mycket dessa fem procent fått i ökad disponibel inkomst. (Man kan ju undra hur det sett ut om det funnits siffror på den rikaste en procenten). Hoppas ni hänger med, annars får ni fråga.

Staplarna visar alltså hur många tusen kronor varje individ fått i löneökning i snitt i de olika tiondelarna mellan åren 1991-2010. För den fattigaste delen är alltså detta 4 700 kronor och för den rikaste tiondelen 242 000 kronor per år. Bryter vi ner detta till månader har den fattigaste tiondelen fått 392 kronor mer att röra sig med i månaden. Den rikaste tiondelens individer har däremot i snitt fått  20 167 kronor mer att spendera varje månad. För ett hushåll där båda tillhör samma tiondel  har man fått 784 kronor, respektive 40 334 kronor mer i månaden.

*Disponibel inkomst=Inkomst minus skatt. 

Äh, va tusan! Vi tar ett diagram till, och denna gång om hur förmögenheterna är fördelade. Samma princip. De med minst är stapeln till vänster, och de med mest är stapeln till höger.

Så nog finns det pengar alltid. Frågan är hur dessa ska fördelas.

Röda Malmö: Den svenska fattigdomen
Svensson: Barnfattigdomen ökar i takt med ökade klassklyftor
SCB: Disponibel inkomst inklusive kapitalvinst – individer i decilgrupper

Annonser

Vad har de Röd-Gröna att erbjuda?

Om man jämför hur stor del av befolkningen som har sysselsättning är det färre idag jämfört med i oktober 2006.Då hade 66,3 procent av befolkningen sysselsättning. Motsvarande siffra i april 2010 är 63,7 procent. Det är 2,6 procent färre jämfört med när Alliansen tillträdde.

Den säsongsrensade statistiken, där variationer normala för säsongen har rensats bort, för samma månader visar på samma sak. 66,5 procent av befolkningen hade sysselsättning i oktober 2006. Motsvarande procent för april 2010 är 64,4. Det är 2,1 procent färre jämfört med när Alliansen tillträdde.

Kommer då sossarna att kunna få bort arbetslösheten. Nej, de förslag de röd-gröna lagt är en piss i Nilen. Det är ett direkt hån mot alla arbetare att ens jämföra hur det såg ut för 25 år sedan innan Feldt, Carl Bildt och Göran Persson – med Mona Sahlins aktiva stöd – raserade välfärden och lät kapitalisternas vinstuttag kraftigt öka på lönernas bekostnad.

För många är valet ointressant eftersom det känns som att det mer eller mindre är samma skit. Byråkrater som villigt ser på hur kapitalistklassen roffar åt sig mervärdet och fördummar oss med sin reklampropaganda. I bästa fall när de någon slags naiv dröm att bli en rättvisans riddare, men sådana naiva drömmar tynar snart bort.

Visst blir det lite mindre dålig politik med de röd-gröna, men det är också bra lite. Det är ute i samhället ramarna för politiken sätts och den verkligheten skiter s och v i. De är politiker och sitter i fullmäktige och riksdag. Inte sällan folk ur medelklassen eller en och annan karriärist-fackgubbe. Arbete för att bygga upp kamp på arbetsplatser och i bostadsområden skiter dom i. Som välgörare ska de ta plats i de valda församlingarna för att portionera ut de som blir kvar efter att cheferna och ägarna fått sitt. Arbetare i det offentliga ska hålla käften och jobba snabbare utan inflytande.

Men loppet är inte kört. Det är dags att kavla upp ärmarna och öka takten att forma ett rejält ungdoms- och arbetarmotstånd. I Europa har folk redan börjat att mönstra styrkorna och bjuda upp till kamp. I en sådan kamp kommer vi som individer vara väldigt olika varandra. Som vi är på våra arbetsplatser. Vissa bor i stad, och andra på landsbygden. Några är veganer och andra äter kött. En är 18 år och är hip-hopare, och en annan 50 år och föredrar Kal P Dal. Men ska vi ge den här världen och oss själva en chans får vi börja röra på oss. Vissa i snabb takt, andra i långsam. Men vi måste börja gå framåt. Det är rejält systemskifte på gång och borgarklassen ger sig aldrig förrän någon säger ”STOPP! Nu räcker det”. Det går att bygga en bättre värld än det här. Jag tror att du också egentligen vet det.

Gruvstrejken 1969
Gruvstrejken 1969 FOTO: Lars Westman

Läs mer: Nyliberalismens förlovade land om läget i världsekonomin och Vart tar det producerade vägen? om vinsterna och lönen och Slaget om Sverige om den svenska borgerlighetens offensiv.

.