Kort samtal med Podemos

Rött forum podiet

Under Rött Forum i Stockholm 30-31 januari talade medlemmar i Enhedslisten (Danmark), Podemos (Spanien), Syriza (Grekland) och Vänsterfronten (Ryssland). De var inbjudna av Socialistiska Partiet och ABF Stockholm, som stod bakom arrangemanget Rött Forum. I en av pauserna fick jag möjlighet att prata en stund med Podemos-medlemmen Antonio Garcia, ett samtal som jag här kort ska försöka återberätta.

Antonio Garcia har i 10 år varit aktiv i Fjärde Internationalens spanska grupp, Antikapitalistisk Vänster, som tog initiativ till att bilda Podemos. Han är i trettioårsåldern och bor i Madrid.

Podemos utveckling är väldigt lik så som jag och andra inom den revolutionära vänstern föreställt oss att kamp och organisering har möjlighet att utvecklas på bästa och mest lovande sätt. För att en svensk motsvarighet till Podemos ska uppstå, tror jag att en viktig faktor är att syndikalistiska, anarkistiska och autonoma grupper i vårt land förenar sig med andra ur den radikala vänstern. Hur är ert förhållande till dessa i Spanien?

Antonio: I Spanien finns CGT – det syndikalistiska facket – och vi har många kontakter med dem. Anarkister finns det många sorter av. Vissa är positiva till det vi gör, och andra är direkt fientliga. De autonoma i Spanien var först misstänksamma mot Podemos. De valde att bygga de sociala rörelserna och inte gå med i vårt projekt. Nu finns det ett bra samarbete. Exempelvis kommer Podemos inte att ställa upp i kommunvalen senare under året, utan bara i regionerna. De autonoma grupperna kommer satsa på kommunvalen, och där har de vårt stöd. Podemos ledare, Pablo Iglesias, är själv en före detta ledande autonom aktivist.

Inom den svenska vänstern har utrikespolitiken varit ett område där debatten varit stor. De arabiska upproren, nu särskilt i Syrien, och krisen i Ukraina har debatterats livligt. Har ni också haft de debatterna och hur ser ni på utrikespolitiken i ert projekt?

Antonio: I början diskuterade vi Syrien, men då särskilt inom Antikapitalistisk Vänster. Idag diskuterar vi knappt alls internationella kriser inom Podemos. Det är inte en viktig arena för oss, vårt fokus är Spanien och det är där vi måste rikta våra krafter. I EU-parlamentet brukar våra medlemmar rösta med Europeiska vänstern i internationella frågor.

Podemos finns nu nästan överallt i Spanien. Hur spred sig Podemos från Madrid och Barcelona till mindre städer?

Antonio: Vi åkte på en turné, jag var själv med, och besökte mycket små byar och mindre städer. Vi kunde komma till en stad och hålla ett möte. Många var mycket förväntansfulla på att vi skulle komma och när vi hade berättat om vår syn på det politiska läget och vad Podemos syftade till, så fick vi ofta frågan: Hur går vi med? Till vem ska vi vända oss? Vi var bara ett gäng som åkte runt i landet och berättade om oss. Vi hade aldrig tidigare varit i staden, eller haft några kontakter där. Vi sa: Det finns ingen att vända sig till. Det finns inget Podemos här. Vill ni att Podemos ska finnas och att ni kämpar med oss, får ni starta det själva. Och så blev det.

Vilka råd har du att ge oss här i Sverige? Vad är era lärdomar av att ha skapat Podemos?

Antonio: Först och främst behöver ni vara organiserade. Skapa kontaktytor mellan grupper och aktiva. Ni ska sen söka er till sektorer i samhället där motstånd uppstår och understödja dessa. Se till att människor blir stärkta av dem och utnyttjar sin potential till sin fulla kraft. Använd er erfarenhet som aktivister för att hjälpa de som tar strid, se till att de kollektiven inte splittras och lär dem allt ni kan av politisk organisering och förändring. Var ödmjuka och lyssna, men kom också med konstruktiva förslag.

Läs mer: Syriza på Rött Forum: ”Vår prioritet är att rädda folket, inte bankerna”

Annonser

Fjärde Internationalen: Revolutionen är på väg

”Det mest otvivelaktiga kännetecknet för en revolution är massornas direkta ingripande i historiska händelser. I vanliga fall höjer sig staten, vare sig den är monarkisk eller demokratisk, över nationen, och historien görs av specialister i branschen – kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker, journalister. Men vid de avgörande skeden då massorna inte längre kan uthärda den gamla ordningen, bryter de ned barriärerna som avstänger dem från den politiska arenan (…). För oss är revolutionens historia först och främst historien om massornas våldsamma inträde på en scen där de själva avgör sitt öde.”

– Leo Trotskij, förord till Ryska revolutionens historia (ljudbok).

Som vid alla andra revolutioner ändras situationen timma för timma. Alla utvärderingar kommer med all sannolikhet att ifrågasättas av händelserna själva inom några timmar eller dagar. Men vi kan redan nu säga att de tunisiska och egyptiska befolkningarna skriver de första sidorna om det nya århundradets revolutioner. De sänder chockvågor genom hela arabvärlden, från Alger till Ramalla, från Amman till Sanaa i Jemen. Dessa revolutioner är resultatet av den kris som skakar det världskapitalistiska systemet. ”Fattigdomsupploppen” kombineras med en väldig mobilisering för demokrati.
Effekterna av den ekonomiska världskrisen tillsammans med diktaturernas förtryck gör dessa länder till den svaga länken inom det imperialistiska herraväldet i det nuvarande läget. De skapar förutsättningarna för att processer startar till sociala och demokratiska revolutioner.
Demonstrationer, strejker, massmöten, försvarskommittéer, mobilisering från fackföreningar och medborgarorganisationer, mobilisering av alla folkliga klasser, ”de där nere” och ”de i mitten” som börjar luta över mot uppror, ”de däruppe som inte längre kan härska som tidigare”, samgående mellan partier från den radikala oppositionen mot systemet, allt detta är inslag i en förrevolutionär situation som idag är nära att explodera.
Idag är det Egyptens tur att se hundratusentals arbetare, ungdomar och arbetslösa resa sig mot Mubaraks diktatur.


I Tunisien störtades
en blodig diktatur. Den var i fokus för ett helt samhälles hat, från de folkliga klasserna och särskilt från ungdomens sida. Ben Alis regim, hans förtryck, hans korruption, ett system som stöddes av alla imperialistmakterna, Frankrike, USA, EU, måste kastas ut.
Det är samma rörelse som idag sveper genom Egypten.
Det finns givetvis historiska skillnader mellan de båda länderna. Egypten har den största befolkningen i arabvärlden. Landet har en avgörande geostrategisk placering i Mellanöstern. Statens och institutionernas strukturer och arméns roll är annorlunda här. Men det är samma grundläggande rörelse som påverkar de båda länderna.
De tunisiska massorna uthärdade inte längre ett ekonomiskt system – ”en god elev i världsekonomin” enligt mr Strauss-Kahn – som svälte ut dem. De explosivt ökande priserna på basvaror, nära 30 procents arbetslöshet och hundratusentals utbildade ungdomar utan jobb var en rik grogrund för en social revolt, som tillsammans med en politisk kris ledde till en revolution.

Läs resten av texten på Internationalen

*Fjärde Internationalen – en internationell organisation som kämpar för den socialistiska revolutionen – består av sektioner och aktivister som accepterar och genomför dess program. De är organiserade i nationella sektioner och förenade i en enda global organisation som handlar gemensamt i de stora politiska frågorna. I Sverige är den svenska delen av Fjärde Internationalen Socialistiska Partiet.

Manifestation för stöd till folken i Egypten och Tunisien nu på fredag 11 febr kl 17 på Gustav Adolfs torg i Malmö. En manifestation som är öppen för alla som vill visa sitt stöd. För fler intressanta arrangemang se här.

Lars Henriksson (SP): Egyptens öde skrivet i sand
Kildén & Åsman: Revolution vid ett vägskäl

Revolution i vår livstid VII

Vi fortsätter publiceringen av texten ”Fjärde Internationalens roll och uppgifter”.  Se till att läs den, ni som är intresserade av en socialistisk strategi för störtandet av det kapitalistiska systemet.

UPPBYGGET AV BREDA ANTI-KAPITALISTISKA PROLETÄRA PARTIER

Vår målsättning är att bilda proletära partier som:

1 Är anti-kapitalistiska, internationalistiska, ekologistiska och feministiska.
2 Är breda, pluralistiska och representativa.
3 Är djupt engagerade i den sociala frågan och orubbligt framför de omedelbara krav och samhälleliga strävanden som utgår från arbetets värld.
4 Ger utryck för arbetares stridsvilja, kvinnors frigörelselängtan, ungdomens uppror och internationella solidaritet samt tar upp kampen mot alla former av orättvisor.
5 Grundar sin strategi på den utomparlamentariska kampen, proletariatets egenaktivitet och självorganisering.
6 Klart tar ställning för att expropiera kapitalet och för (demokratisk, självstyrd) socialism.

I fallet Latinamerika är vårt syfte att bygga breda, pluralistiska, antikapitalistiska partier och/eller omgrupperingar med en verklig närvaro i proletariatet och de sociala rörelser, som inom ramarna för kampen mot den kapitalistiska globaliseringen uttrycker ett motstånd mot nyliberalismen. Som en revolutionär marxistisk strömning strävar vi efter att bygga en vänsterns “hårda kärna”.

Denna inriktning kan inte bli framgångsrik om den ersätter strategiskt tänkande, radikal handling och djärva initiativ med en sekteristisk inställning som genom “självbekräftelse” syftar till att vidmakthålla “vår egen identitet”.

Kampen för sådana partier kommer att passera en rad etapper, taktiska och organisatoriska former som är specifika för varje land. En sådan anti-kapitalistisk omgruppering måste från början styras av en huvudmålsättning i det att den skapar en tydlig, synbar polarisering mellan sig själv och de krafter som förhåller sig lojala till social nyliberalism (socialdemokrati, poststalinism, ekologister, populister), detta i syfte att fördjupa deras kris och ge den en positiv utväg.

Detta förutsätter:

1 Förekomsten av betydande politiska krafter där revolutionärt marxistiska strömningar samarbetar med tunga eller symboliskt betydelsefulla strömningar eller företrädare som bryter med reformistiska partier utan att nödvändigtvis ha antagit revolutionärt marxistiska ståndpunkter.
2 En respektfull men nära relation till den sociala rörelse vars krav och aktioner den omgrupperade organisationen framför och deltar i.
3 En gruppering som erkänns som representerande en samhällelig realitet som bryter det monopol som utövas av partier som är lojala med den sociala nyliberalismen, och som gör detta i kraft av den allmäna rösträtten – valda företrädare på lokal, regional, nationell och (möjligtvis) internationell (europeisk) nivå.
4 Ett pluralistiskt funktionssätt som går längre än enkel intern demokrati på ett sätt som gynnar både ökad samstämmighet och diskussion och alltså tillåter en revolutionärt marxistisk strömning som del av en större helhet.

De senaste tio årens erfarenheter visar att den ickesekteristiska revolutionära vänstern kan spela en nyckelroll när det gäller att bevara och bibehålla inriktningen hos en samtidigt radikal och pluralistisk enhet av denna typ samt kombinera utomparlamentarisk aktion med parlamentarisk närvaro. För att uppnå sitt syfte måste den följa en komplicerad kurs – sammansatt av olika etapper och omvägar som tillåter den att samla styrkor – steg för steg tydliggöra inriktningen, reaktivera stridbara miljöer och tålmodigt bygga förbindelser med den sociala rörelsen.

Från första början av denna nya period måste fyra väsentliga lärdomar av det senaste decenniet införlivas med vår taktik:

1 I de etablerade partierna har ingen bred vänsterströmning organiserats i syfte att framträda som instrument för en antikapitalistisk omorientering.
2 Inom socialdemokratin är vänstertendenserna blygsamma och varken särskilt tillförlitliga eller sammanhållna.
3 De stora “överlevande” kommunistpartierna närmar sig slutfasen. Deras ställningstagande mot nyliberalismen har inte (med undantag för Rifondazione) lett till något antikapitalistiskt politiskt projekt eller något demokratiskt, pluralistiskt funktionssätt. Inte heller har någon ickestalinistisk, nationellt organiserad, vänstertendens visat sig.
4 De större gröna partierna har inte lyckats framstå som verkliga politiska och samhälleliga alternativ. Några (som de gröna i Tyskland) har definitivt gått över gränsen till den borgerliga statens sida. Den inre oppositionerna i dessa partier har inte lett till någon verklig social-ekologisk vänsteropposition.

Detta innebär inte att det inte föreligger något intresse eller potential för en anti-kapitalistisk reorganisering av dessa partier och av den sociala rörelsen. Reorganiseringen antar dock skilda former. Vår slutsats bör inte vara att vända oss från dessa partier och deras aktivister. Tvärtom, för att upprätta en riktigt bred attraktionspol för att besegra socialnyliberalismen är det oundgängligt med en mer omfattande omorientering av deras inriktning, åstadkommen genom ett systematiskt förhållningssätt, präglat av av samarbete och ökad samstämmighet. Mer än någonsin gäller emellertid den avgörande slutsatsen av våra erfarenheter; att omorienteringen kommer att vara beroende av att en stark, självständig attraktionspol växer i styrka och av ett yttre styrkeförhållande som kan attrahera och organisera sådana sympatier.

Endast den revolutionära vänstern är för närvarande i stånd till att ta initiativ till en anti-kapitalistisk omgruppering och med ett radikalt, pluralistiskt, socialt grundat projekt av masskaraktär hålla denna på rätt köl. Men detta förutsätter ett djupgående välgenomtänkt avståndstagande till sekterism i praktiken. Det betyder också att närmanden inom den revolutionära vänstern endast kan ses som möjlig inom ramarna för och i kraft av den gemensamma erfarenheten av denna anti-kapitalistiska omgruppering.

Icke desto mindre ställer dessa processer uppenbart omgrupperingen av de revolutionära krafterna på dagordningen, eftersom den revolutionära vänstern inte kan stimulera omfattande omgruppering utan att den sätter sin egen splittring i fokus.

Samtidigt som FI bidrar till en omfattande reorganisering i världsskala av arbetarrörelsen samt sociala och folkliga rörelser med inriktningen att bilda en ny internationalistisk, pluralistisk, revolutionär styrka av aktivister med massinflytande – måste vi även parallellt med stärka vår organisation. Inte för att tävla med eller besegra andra revolutionära strömningar utan för att i största möjliga utsträckning bidra till uppbygget av en ny kraft, samtidigt som de väsentliga teoretiska slutsatserna av det tjugonde århundradets revolutioner klargörs.

Tidigare:

Revolution i vår livstid
Revolution i vår livstid II
Revolution i vår livstid III
Revolution i vår livstid IV
Revolution i vår livstid V
Revolution i vår livstid VI

Revolution i vår livstid VI

DEN NYA UNGDOMSRADIKALISERINGEN

I kampen mot den nyliberala kapitalismen har en ny stridsvillig generation uppstått. En ny radikalism har fötts som kommer att ta sig sina egna specifika uttryck. Detta är en generation som från första början är internationell – i vidaste mening internationalistisk, radikalare och mer upptagen av organisering. Den har sina egna symboler, sina egna aktioner (civil olydnad) och organisationsmetoder som bryter med den förhärskande rörelsekulturen.

Den största delen av denna rörelse består av ungdom, huvudsakligen gymnasie- och universitetsstuderande. De har en liknande social situation som de unga arbetarna (i första hand i form av tillfällighetsarbeten). En central uppgift är att vinna denna nya generation för socialismen och revolutionen.

I syfte att befrämja anti-kapitalismen och anti-imperialismen i radikaliseringsprocessen måste vi därför särskilt rikta oss till denna unga generation. Detta självständiga ingripande från unga kamrater – i nära samordning med sektionens politiska projekt – är nödvändigt för att förnya våra revolutionära styrkor, som i sin tur utgör den enda garantin för vår förmåga att svara mot arbetarrörelsen och den sociala rörelsens utveckling samt mot de exploaterade och förtrycktas förhoppningar.

De unga aktivister från Fjärde Internationalen som deltar i massrörelsen måste försöka garantera att dessa rörelser antar en öppen inställning i förhållande till skilda kampavsnitt (antirasism, feminism, ekologi, fackföreningar, hbt…..). Fjärde Internationalens användbarhet bevisas särskilt genom vår förmåga att internationellt koppla samman alla dessa strider.

Ungdomslägret måste fortsätta att vara en central beståndsdel i vårt arbete. För att förbereda nya generationer av revolutionärer är detta ett redskap gagnat att utveckla internationalistiska, feministiska och ekologiska samband och medvetenhet.

Revolution i vår livstid
Revolution i vår livstid II
Revolution i vår livstid III
Revolution i vår livstid IV
Revolution i vår livstid V

Revolution i vår livstid V

I den utsträckning som revolutionära marxister spelar en konkret, påtaglig roll så har de ett stort organisatoriskt ansvar för att den sociala rörelsen uppnår sina mål. Enhet förblir en tvingande nödvändighet, desto mer som uppsvinget i den sociala rörelsen fortfarande är defensivt och ömtåligt, de traditionella facken fortsätter att försvagas och radikala samt alternativa krafter fortfarande är splittrade och i stark minoritet.

Medlem av det anarkosyndikalistiska facket i Spanien under klasstriderna där på 30-talet

FÖR ARBETARKLASSENS ENHET OCH FACKLIG KLASSKAMP

Under de senaste tjugo åren har fackföreningsrörelsen avsevärt försvagats i termer av medlemskap, mobiliseringsförmåga och stridbarhet samt politisk och programmatisk självständighet. Detta har återspeglats i försämrade styrkeförhållanden. Det är också resultatet av arbetarsidans egen förlust av sammanhållning i skuggan av denna storskaliga tillbakagång. Det föreligger även ett politiskt ansvar; socialdemokratins aktiva stöd till den nyliberala politiken i allmänhet och dess allt djupare underkastelse gentemot nationella och internationella statliga institutioner. Återuppbygget av fackföreningsrörelsen är en avgörande uppgift.

Detta är inte bara en fråga om att upprätta och förena vänsterfackföreningar och fackliga strömningar. Uppgiften som ställs är en verklig facklig “återorganisering” i massomfattning. Denna har tre dimensioner:

1) Uthållig uppfinningsrikedom ifråga om att utveckla sociala krav som svarar, inte enbart mot omstruktureringen av det exploaterade arbetet i allmänhet, utan även krav som uppstår ur betydande förändringar i samhälleligt liv och medvetenhet och som särskilt berör kvinnor och unga människor. Sådana förändringar är en betydelsefull källa till politisering.

2) Proletariatets nya strukturer – där kvinnor, invandrare och framförallt unga människor kommer att befinna sig i frontlinjen för klasstrider – trots att de har föga att säga till om i den överväldigande majoriteten av fackföreningarna. Det ökade antalet kvinnliga och manliga arbetare i marginalen av proletariatets relativt stabila kärna räknas inte, är tillfälligt anställda eller lever i svår fattigdom. Detta kräver särskild uppmärksamhet riktad mot organisering i nya industriella företag i beroende kapitalistiska länder, som etableras i frihandelsområden där det varken finns social lagstiftning eller ens ett uns av arbetarskydd.

3)  Som alltid genom hela arbetarrörelsens historia kommer det senaste sociala uppsvinget att skapa nya former för aktion, mobilisering och organisering. Från första början kommer den internationalistiska dimension som präglar dessa former att utgöra ett element i återupprättandet av fackföreningarna. Denna fackliga reorganisering kommer med nödvändighet att utvecklas mycket ojämnt på skilda kontinenter och i olika länder. Dess utgångspunkter kommer att vara mycket varierade.

I större fackföreningar med lång historia i länder med stor anslutningsgrad och en betydande facklig tradition kommer återmobiliseringen med säkerhet att äga rum i och genom dessa organisationer. Det kommer säkert att finnas stödjepunkter inom dessa för en facklig reorganisering. Det dialektiska samspelet mellan arbetarklassbasen, direktvalda representanter i företag och olika skikt inom fackföreningsbyråkratin kommer dock att anta komplexa former.

I länder där organiseringen i omfattande skala kom igång ett århundrade senare (COSATU i Sydafrika, CUT i Brasilien, och så vidare) kommer fackföreningarna att vara mer mottagliga för stämningar bland de vanliga medlemmarna. I alla fall kommer säkert vänsterströmningar inom dessa att utgöra en stödjepunkt för att rycka upp facket. Vidare har brister och felsteg hos de större facksammanslutningarna i en rad länder öppnat ett utrymme där nya fackföreningar kan uppstå. I allmänhet utgör dessa nya fackföreningar en liten minoritet av arbetarklassen som helhet. Dock kan de inom vissa fack, företag, regioner eller städer komma att inta en stark och ibland till och med dominerande ställning.

Framtiden kommer att utvisa vilken väg den massomfattande fackliga återorganiseringen kommer att ta. Denna “återorganisering” är desto mer sammansatt eftersom arbetets värld har genomgått en oerhörd förändring avseende strukturer, rutiner, medvetenhet, och så vidare. Detta gäller särskilt för unga arbetare som nyligen under osäkra villkor kommit in på arbetsmarknaden, som inte identifierar sig med den “historiska arbetarrörelsen” och som inte är beredda att ansluta sig till den. Detta är även fallet för kvinnor i den offentliga sektorn som är de som först drabbas av nedskärningar i den sociala budgeten och av privatiseringen av offentliga tjänster.

I den utsträckning som revolutionära marxister spelar en konkret, påtaglig roll så har de ett stort organisatoriskt ansvar för att den sociala rörelsen uppnår sina mål. Enhet förblir en tvingande nödvändighet, desto mer som uppsvinget i den sociala rörelsen fortfarande är defensivt och ömtåligt, de traditionella facken fortsätter att försvagas och radikala samt alternativa krafter fortfarande är splittrade och i stark minoritet.

För att motsvara skilda målsättningar kommer denna enhet i den nuvarande fasen att anta två olika skepnader; Kampen för en klassisk enhetsfront, det vill säga enhet mellan det största möjliga antalet organiserade krafter inom proletariatet i syfte att genomföra praktiska åtgärder för att uppnå bestämda målsättningar. Även om vi är väl medvetna om att organisationer under socialdemokratisk ledning försummar att försvara elementära krav, avstår vi inte från möjligheten att dra in dem i massaktioner. Men vårt politiska och taktiska ställningstagande har från och med nu att ta full hänsyn till missnöjet bland mängder av människor och särskilt bland unga.

Enhet i handling och ökad samstämmighet inom och mellan sociala rörelser, fackliga strömningar, långvariga kampanjer, intellektuella miljöer, och så vidare som kämpar mot nyliberalismen. Denna typ av enhet kombinerar ofta en sorts “enhetsfrontsaktivitet” med en intensiv partiliknande politiskt aktivitet. Detta ger en gynnsam jordmån för social omorientering och politiskt rörlighet. Vårt förhållningssätt är att delta i organiseringen, samtidigt som vi etablerar en politisk diskussion. När vi gör detta måste vi vara medvetna om varje miljös specifika särdrag, dess mottaglighet, arbetsmetoder, förhållningssätt och så vidare.

Revolution i vår livstid
Revolution i vår livstid II
Revolution i vår livstid III
Revolution i vår livstid IV

Revolution i vår livstid IV

”Men framförallt ställer dessa fackliga problem det direkta kravet på en politisk strategi för arbetarrörelsen och andra sociala rörelser samt kravet på ett alternativ till det existerande samhället och dess statliga institutioner på dagordningen.”

Fjärde Internationalen kommer under den närmaste perioden att ge ökad prioritet åt sin aktivitet i arbetets värld. Konkret kommer detta att ta formen av att mer systematiskt ingripa i, samordna och ge offentlighet åt samhälleliga strider.

I världsmåttstock släpar fackföreningsrörelsen dramatiskt långt efter den centralisering
som utmärker kapitalet och dess för-statliga hjälptrupper. Vårt mål är att bygga en aktiv, internationalistisk och feministisk fackföreningsrörelse.

a) Detta innebär först och främst att stärka solidariteten, enheten och organiseringen mellan arbetare i de imperialistiska länderna och de i periferin. Uppsplittringen av världsproletariatet tilltar samtidigt som dess numerär tillväxer. Detta innefattar en särskild fokusering på de mest exploaterade arbetarna: de marginaliserade med osäkra anställningsförhållanden, det nya slaveriet även omfattande immigrantarbetarna inom den imperialistiska världen, rättslösa unga arbetare i “Den Nya Ekonomin”, och de utarmade massor som lever under omänskliga förhållanden. Det innebär även en särskild fokusering på arbetande kvinnor och – med detta som utgångspunkt – integrationen av kvinnors krav i de fackliga förhandlingarna, särskilt rörande lika lön, arbetstrygghet och framsteg avseende deltids och tillfällighetsarbeten.

Världskapitalismens hierarkiska struktur framtvingar inom världsproletariatet en parallell strukturell ojämlikhet – mellan arbetarklassen i den centrala kärnan och den i periferins länder – men också på nationell nivå. Detta leder till en intensifierad konkurrens mellan arbetare på skilda nivåer i det globala systemet. Fackföreningsrörelsen möter i detta avseende i ökande omfattning ett välkänt men växande problem. Inom EU står arbetets värld direkt inför en övernationell statlighet, ett kraftfullt redskap för att frammana tävlan mellan nationella arbetarklasser, något som kommer att förstärkas genom EU:s förestående utvidgning till Östeuropa.

b) Vi kommer också att kämpa mot och inom de multinationella företag som utgör den centrala kärnan i den globaliserade kapitalismen: genom “företagskampanjer” mot vissa, särskilt utvalda multinationella företag, genom internationell solidaritet med arbetare inom multinationella företag där kamp pågår, genom aktivt deltagande i kampanjer som genomförs av det Internationella yrkessekretariatet kopplat till ICFTU (International Confederation of Free Trade Unions) och genom fabriksråd inom multinationella företag.

Inom EU utgår en brutal nyliberal politik från en övernationell statsapparat i vardande som direkt påverkar varje aspekt av vardagen och därför lönearbetarnas hela liv. I förhållande till detta har den officiella europeiska fackföreningsrörelsen en erbarmlig historia. Befintliga strukturer måste aktiveras och direkta initiativ måste tas. Detta innefattar solidaritet med specifika strider som utkämpas i ett land men är betydelsefulla för hela Europa: samordning av sektoriella strejker, utveckling av kampanjer och mobiliseringar kring delkrav samt upprättandet av ett mångsidigt samhälleligt program. Men framförallt ställer dessa fackliga problem det direkta kravet på en politisk strategi för arbetarrörelsen och andra sociala rörelser samt kravet på ett alternativ till det existerande samhället och dess statliga institutioner på dagordningen (se resolutionerna från den senaste Världskongressen).

Affisch för det nu pågående FI-lägret i Italien

Vi kommer att fortsätta vårt strategiska arbete att bidra till en aktiv fackföreningsrörelse i Europa, genom aktivitet i de viktiga fackföreningsfederationerna inom den europeiska fackföreningsfederationen, i de radikala fackföreningarna och i alla rörelser och nätverk som kopplas till proletariatet (exempelvis Europamarschen). Konkreta förbindelser måste även upprättas mellan fackföreningsaktivister för att bygga verklig internationell solidaritet inom jätteföretag och deras dotterbolag.

Tidigare:
Revolution i vår livstid
Revolution i vår livstid II
Revolution i vår livstid III

Revolution i vår livstid III

”Tillfällighetsarbeten, så kallad flexibilitet på arbetsmarknaden, och avreglering av sociala rättigheter, som först påtvingas immigrantarbetare, kommer slutligen att drabba alla.”

Med kampen mot den illegala handeln med invandrare eller “mot terrorism” som förevändning förbereder regeringar – i såväl imperialistiska som dominerade länder – nya attacker mot rörelse- och bosättningsfrihet. Tillfällighetsarbeten, så kallad flexibilitet på arbetsmarknaden, och avreglering av sociala rättigheter, som först påtvingas immigrantarbetare, kommer slutligen att drabba alla.

Regionaliseringen av invandrarpolitiken inom EU och på andra håll uttrycks i en repressiv “lag och ordning” inriktad harmonisering, som leder till en rad restriktiva åtgärder i olika länder, militariserad gränsövervakning, spridning av digitala fingeravtrycksfiler, och så vidare.

I Europa har det i Frankrike sedan 1996 funnits tecken på motstånd från vissa skikt av invandrade arbetare, i och med organiseringen av sans papier (människor utan dokument). En bred solidaritet har vuxit fram genom en rörelse till stöd för deras kamp i Spanien, Portugal, Italien, och så vidare. I olika dominerade länder har repressiva åtgärder vidtagits mot invandrare (exempelvis kontroll av sydasiatiska invandrare i Gulf-länderna och brutala attacker av religiösa skäl mot invandrare från Bangladesh i Indien).

Med utgångspunkt från allas lika rättigheter är det arbetarrörelsens uppgift att höja nivån på motståndet mot denna politik. Berlusconiregeringens immigrationslag i juni 2002 möttes exempelvis av strejkande italienska och utländska arbetare på norditalienska arbetsplatser. I detta sammanhang föreslår Fjärde Internationalen att den demokratiska dimensionen i kampen för lika rättigheter för invandrare samt för rörelse- och bosättningsfrihet systematiskt framförs som en oförytterlig mänsklig rättighet. Dessa strider är sammankopplade eftersom det inte kan finnas någon likhet utan öppna gränser.

Fjärde Internationalen föreslår att dess sektioner genomför en bred, enhetlig, internationell kampanj för lika rättigheter, öppna gränser samt rörelse- och bosättningsfrihet gällande för alla individer.

I ett längre tidsperspektiv innebär USA-imperialismens världsomfattande offensiv “mot global terrorism” en rad krig och militära interventioner. Dessa leder oundvikligen till en massiv tillväxt av militärutgifterna i såväl små som stora länder, ökad spänning samt skärpta konflikter i många regioner. Demokratiska friheter kommer i allt större omfattning att hotas. Detta innebär även systematiska attacker mot proletariatets sociala villkor.

En permanent antikrigsrörelse måste byggas upp, en rörelse som analyserar, fördömer och bekämpar alla aspekter av denna nya militarism (erövring av rymden, massdestruktionsvapen, omfattande statligt stöd till militär forskning, statliga garantier för vapenförsäljning, och så vidare). Samtidigt måste den vid militära interventioner reagera omedelbart i internationell skala och med bredast möjliga enhet. Vi kommer att kämpa för att NATO upplöses. Under nuvarande omständigheter är vår första prioritering i praktiken att starkt bekämpa USA-imperialismen.

Samtidigt kommer vi från första början att fördöma återupprustningen av den europeiska imperialism,som är såväl en allierad till som en rival i förhållande till USA-imperialismen. Den Europeiska Unionen är endast mer fredlig eftersom den befinner sig långt på efterkälken i frågan om militär styrka. Vi är även motståndare till den roll som våra regeringar spelar när de uppmuntrar stöder “lokala krig”, till fördel för “våra” multinationella företag, och när de exploaterar den fattiga världens råvaror.

Tidigare:

Revolution i vår livstid
Revolution i vår livstid II