Hur bör vi minnas Trotskij?

Leo Trotskij under inbördekriget
Leo Trotskij under inbördekriget

– Zastreli! Zastreli! Skjut! Skjut!

Historikern Håkan Blomqvist gör en snabb svepande rörelse med armen och det går rysningar genom kroppen och lokalen i Göteborg där jag, tillsammans med femtio andra, befinner mig. Han citerar Trotskij, en av förra seklets mest hatade och älskade politiska figurer, som var överbefälhavare för de röda trupperna under det inbördeskrig som bröt ut i Ryssland efter oktoberrevolutionen 1917. I sin skrift Kommunismen och terrorn hade Trotskij under de här åren visat ett ansikte som kanske inte ens han själv kunnat föreställa sig bara några år tidigare. Han som blev vald till ordförande för arbetarrådet i Petrograd under den första revolutionen 1905. Han som fått namnet ”Pennan” på grund av sin litterära talang och outtröttliga agitation bland de ryska massorna. Nu stod ”Pennan” i ett svart pansartåg och skrev order om omedelbara avrättningar. ”Zastreli! Zastreli!” Om solen bara lyser på borgerligheten ska vi släcka den!

Är det så vi ska minnas denne ledare för den första segrande socialistiska revolutionen? Ja, tyvärr, menar Blomqvist. Det måste vi. Det råder ingen tvekan om att de metoder Trotskij och bolsjevikerna använde beredde väg för det som senare kom att bli stalinismen. Men det finns andra delar av Trotskij som vi också måste minnas. Inte så att vi ska sitta och läsa hans texter som en religiös försöker tolka den helige skrift, vilket fallet delvis var under det 70-tal då den unge Håkan Blomqvist fick sitt trotskistiska uppvaknande. Trotskijs texter, precis som alla ”klassiker”, måste läsas med kritiska ögon.

Trotskijs främsta bidrag till dagens revolutionärer är inte hans järnhårda nypor under inbördeskriget, utan de delar han utvecklade innan och efter att krigets logik tvingat revolutionen att militariseras. Här finner vi hans fokus på arbetarklassens självorganisering. Att arbetarklassen måste vara sin egen – fri från andra klassers inflytande. Här är Trotskijs poängterande av enhetsfronten avgörande, och som skulle kunnat vara en framkomlig väg för att stoppa den fascistiska utvecklingen i Europa på 30-talet. En front som är baserad på klassintressen och klassautonomi istället för att som sekteristen stänga in sig i sin egen grupp. Men också, så klart, Trotskijs teori om den permanenta revolutionen som idag är hyperaktuell tack vare de revolutionära strider som inleddes i nordafrika för drygt ett år sedan. Att revolutioner hela tiden måste fördjupas, och att en socialism fri från förtryck och nöd är omöjlig att bygga utan att den sprids och därmed kan utnyttja en internationell arbetsdelning, såsom kapitalismen idag hämtar miljontals komponenter till sina produkter från världens alla hörn. Denna internationella socialism står inför svårigheter som Trotskij och bolsjevikerna inte kunnat föreställa sig. För dem var tillväxten en motor mot kommunism. För dagens socialister är tillväxten ett av de mest akuta hoten mot mänsklighetens överlevnad, en insikt socialister måste tillföra alla de lärdomar vi genom åren samlat på oss. För vad det handlar om till syvende och sist är, med Trotskijs ord, följande:

”Livet är underbart. Må de framtida generationerna rensa det från all ondska, allt förtryck och allt våld, och njuta av dess rikedom. ”

För att detta ska bli verklighet måste vi enligt Blomqvist idag hjälpas åt oavsett vilken grupp eller tradition vi råkar tillhöra. ”Så fort vi kan gå tillsammans så måste vi göra det”.

Läs gärna Internationalens artikel från i somras : Håkan Blomqvist om Leo Trotskij ”En fantastisk historielektion”

Malmö i uppror

Utanför väntar ett folk i svält – väntar ett land som bjöd
Svältande barn och mödrar sablar och bojor för bröd.
Utanför väntar en värld i brand frälsningens vårhögtid
-utanför väntar historiens största och stoltaste strid!

Så låt oss smida vår kedja fast och binda oss samman hårt
vänner, i helig förvissning om att landet vi drömt blir vårt!
Varje man i vår här kamrat och varje kamrat en tolk
åt allt det bästa som känts och drömts av Sverges förtrampande folk.

ur ”Prolog”, av Ragnar Jändel

En folkmassa på flera hundra angriper poliser som ställt upp sig på linjer. Från smågatorna kring Möllevången strömmar barn så unga att de inte ens hunnit bli tonåringar. Massan slår med våld till mot affärerna på torget. Ridande polis väller fram. I händerna har dom blanka tillhyggen och striderna sprider sig ända bort till Rosengården. Högern och pressen anklagar yrkesrevolutionärer för att sprida oro bland befolkningen.

När hände detta? tänker ni. Vad är det för små-terrorister som nu varit i farten? Är det dom där reclaimarna? Eller är det fotbollshuliganer som varit och druckit pilsner inför ett derby? Nej, de som sprider skräck i näringsidkare och polis på Möllan är inte unga rånluvemaskerade eller hejaramse-skrålande bråkmakare. De är allesammans kvinnor, de är 300 stycken, och de anser att maten, och inte minst potatisen, blivit för dyr. Året är 1917 och Malmö och Sverige står inför en socialistisk revolution.

Historien om den svenska arbetarrörelsen och dess politiska och organisatoriska utveckling är i mångt och mycket en historia som har sitt ursprung från de skånska slätterna och städerna. Det var utopisten Nils Herman Quiding som, efter observationer av Malmös arbetares armod, i mitten av 1800-talet formulerade några av de första svenska idéerna om ett kommunistiskt samhälle utan klasskillnader och fattigdom. Det var agitatorn August Palm som med sitt föredrag ”Hvad vilja socialisterna?” på Hotell Stockholm i Malmö den 6 november 1881 inledde det socialdemokratiska pionjärsarbetet. Och det var Axel Danielsson som med sina djupa marxistiska kunskaper och organisatoriska talang var med och befäste den socialdemokratiska rörelsen, bland annat genom skapandet av tidningen Arbetet 1887.

Den 17 mars 1917 vaknade Malmö till ännu en dag av bitande vinterkyla. Knappt något bröd fanns att finna, och den potatis som blivit dess substitut hade nu varit slut i två veckor. Det fanns inte längre något livsmedel som kunde fylla de hungrande arbetarnas näringsbehov, och i många fall måste två arbetarfamiljer dela på en lägenhet som inte ens var stor nog åt en familj. Svälten och nöden var ohygglig. Den stränga kylan gjorde det omöjligt att uppbåda den fastfrusna potatisen ur jorden, och samtidigt höll många handlare på sina förråd så att potatispriset kunde hållas uppe.

Men trots detta var den 17 mars en dag som skulle ingjuta nytt hopp i de hungrande massorna. Denna dag var inte längre tidningens huvudsidor upptagna med det pågående världskrigets böljande strider. Rubrikerna i tidningen Arbetet skrek ut den stora nyheten: ”REVOLUTION I RYSSLAND”, ”RYSSLAND; REVOLUTIONENS LAND”. Tsaren hade störtats och Malmös arbetare kunde läsa att de djupgående förändringar de slogs för nu äntligen skulle realiseras i det stora landet i öster. Arbetets journalister var eld och lågor och skrev stolt om hur revolutionen letts av de socialdemokratiska fanorna och om hur det som förut verkat omöjligt nu plötsligt blev verklighet: Amnesti för politiska fångar, allmänna val, fullständiga fri- och rättigheter, avskaffandet av soldaternas sociala inskränkningar, polisens ersättande av en demokratisk milis.

Den 9 april samlades i Malmö sammanlagt 1 100 människor vid två separata påskmöten för att dryfta den nuvarande situationen. Ett av mötena bevistades av bland andra den socialdemokratiske riksdagsmannen Gunnar Löwegren, som med följande ord uppmanade Malmös arbetare till återhållsam tillförsikt:

”Hoppas att det måtte gå här som i Ryssland – naturligtvis med reservation för revolutionen, något som vi icke behöva här då vi ha andra medel.”

Men Löwegren talade inför döva öron. En svältande människa kan inte i längden förklara för sin familj att maten måste vänta tills representanterna har gjort sitt. Hon griper efter minsta halmstrå för att trygga sin och sina närmstas framtid, och när hon märker att hon inte är ensam i sin nöd, formeras den enskildes vrede mot de som redan har till en kollektiv kraft som få kan tygla. Denna vredens, eller hatets om man så vill, kraft briserade för första gången förmiddagen den 14 april när en grupp arbetarkvinnor bevistade Möllevångstorget.

Klicka: Peps Persson - En del och andra

Det var ingen stor händelse som fick kvinnorna den dagen att handgripligen visa sitt missmod. En potatisförsäljerska hade försökt sälja sina korgar med potatis för det hutlösa priset av 30 öre litern, 5 öre mer än på Drottningtorget samma dag. Och den stora massan av kvinnor som samlats angrep nu ”månglerskan”. Man välte ut hennes korgar på torget, något som upprepades fyra gånger innan kvinnan kände sig nödsakad att kalla på polis, för att sedermera ”ta till schappen”. Även en lantman fick sina korgar omkullvälta samtidigt som han bombarderades av korgarnas innehåll. Inga omhändertaganden verkar ha gjorts, vilket kan förklaras av det stora antalet deltagare.

Möllevångsincidenten var bara en i raden av spontan aktion i Sverige dessa dagar. Över hela landet drog stora demonstrationer och strejker genom städerna för att kräva ökad livsmedelstillgång och höjda löner. På många håll konfiskerade man även livsmedel från handlarna och/eller genomförde inspektioner av förråden.

Knappt två veckor senare kom de från alla håll. 2 000 gick landsvägen från Limhamn, 500 från Arlöv, 150 från Lomma, och till slut stod det en 30 000 människor stark skara på Stortorget i Malmö. Inga fanor bars och endast ett standar kunde skymtas över människomassan, som löd: ”Högre lön, mera bröd”.

Det var arbetarkommunens styrelse som kallat till demonstration, och ur folkhavet steg nu sju representanter fram för att lämna över en rad krav till borgmästare W. Skytte. Några av kraven var:

  • Slut på hungerpolitiken
  • Stoppande av all livsmedelsexport
  • Reglering av alla livsmedel och lägre maximipriser Större brödransoner för arbetare – särskilt för dem med hårt arbete – möjliggjord eventuellt genom
  • Minskning av de förmögna klassernas ransoner
  • Billigare mjölk
  • Kraftiga åtgärder mot obefogad hyresstegring och för avhjälpande av bostadsbristen
  • 8-timmars arbetsdag samt höjning av reallönerna till 1914 års nivå

Det pyrde i leden, och snart var det dags för de årliga 1 maj-demonstrationerna. Det började florera rykten om ett internationellt uppror, och i Malmö, och i resten av Sverige, hade ”små röda lappar” spridits som talade om en socialistisk revolution. Men någon revolution kom aldrig. Tvärtom blev 1 maj den lugnaste på länge. Kanske var det pga det nyinstiftade nationella rusdrycksförbudet.

Huvudtalare var Gustav Möller från partistyrelsen. Möller tillhörde en av partiledaren Brantings tre ”skånska korpraler” (Ett nedsättande epitet. De andra två var Värner Rydén och Per Albin Hansson. En annan benämning på de tre var ”streberherrarna”), och hade haft kontakter med de ryska revolutionärerna. Hans tal berörde i radikala ordalag den nuvarande situationen och konstaterade, nästan i förbifarten, att ”vi skulle kunna göra revolution, (långvarigt bifall) men därmed inte sagt att vi komma att göra det”. Klart var i alla fall att ”ur denna kris måste Sverige gå ut som en verklig demokrati”.

Så skedde också. Samma år fick Sveriges män allmän rösträtt. Ett par år senare även kvinnorna. Det socialdemokratiska partiet skulle snart inleda en lång period av regeringsinnehav. Sakta men säkert byggde man upp ett välfärdssamhälle och kompromissade sig fram mellan radikala arbetarröster och profithungriga kapitalister. Snart var perspektivet om en svensk revolution efter rysk förebild mest en smått naiv dröm som ibland dammades av vid de årliga 1 maj demonstrationerna.

Idag menar många att vi är tillbaka där det en gång började. Denna gång sprängfyllda med historiens lärdomar.

Läs mer: Hungerrörelsen 1917 – 90 år sedan hungerupproret skakade Sverige
Röda Malmö: Malmö by bike
3000 tecken: De värsta kravallerna i Lunds historia
Röda Lund: Lund visar vägen
Se även: Den tidiga socialdemokratin av Håkan Blomqvist & Kjell Östberg

Hungerdemonstration på Stortorget i Malmö den 25 april 1917 med ca 30.000 deltagare. Foto: Malmö Museers bildarkiv

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Finlands fruktansvärda förflutna

Mannerheim – värre än Pinochet

Den vita segerns svarta skugga – Finland och inbördeskriget 1918
Författare: Bjarne Stenquist
Förlag: Atlantis 2009

Efter valet i Finland hösten 1917 fanns 92 socialdemokratiska ledamöter i lantdagen. Ett halvår senare satt bara en av dem kvar. De övriga 91 socialdemokraterna hade mördats, fängslat eller flytt landet. Sett till Finlands dåvarande befolkningsmängd på tre miljoner är inbördeskriget 1918 ett av de blodigaste i Europas historia. De flesta dödsoffren skördades dock inte under själva kriget, utan under den skoningslösa vita terrorn som marskalk Mannerheim och riksföreståndare Svinhufvud släppte lös över Finlands arbetarklass när de röda redan hade besegrats. 80 000 arbetare fängslades10 000 avrättades och 15 000 dog av svält och sjukdomar i de eländiga fånglägren.

En vit officer avrättar en finsk arbetare (Klicka för att se en nyligen gjord "vit" finsk propagandafilm)

”Som jämförelse kan nämnas att cirka 3 000 personer dödades i Chile under Pinochets sjutton år vid makten och att cirka 28 000 motståndare arresterades under denna tid, i ett land med drygt 15 miljoner invånare” skriver journalisten Bjarne Stenquist, vars bok Den vita segerns svarta skugga skildrar terrorn och den borgerliga politiken efter kriget.

Enligt finsk lag skulle avrättningar genomföras genom halshuggning. Eftersom det var tidsmässigt orealistiskt att döda tiotusen människor med yxa, fick man snabbt anta en ny lag som möjliggjorde arkebusering, en metod som ju redan hade använts för att likvidera rödarmister utan rättegångar under kriget.
Mannerheim hade beordrat att också de rödarmister som kapitulerade och la ner sina vapen omedelbart skulle skjutas, en krigsförbrytelse som i Europa ända sedan 1500-talet har betraktats som oetisk, och som internationellt förbjöds vid 1874 års Brysselkonvention. Också sjukhusen stormades av vita soldater, där patienterna sköts i sina sängar och sjukhuspersonalen avrättades för att de hade hjälpt de sårade röda. Men officiellt rådde inget krigstillstånd i Finland och de röda betraktades inte som soldater utan som banditer, vilket kan jämföras med hur USA idag betecknar motståndare i Afghanistan och Irak som ”illegala stridande”, just för att man ska slippa ta hänsyn till internationell krigsrätt.

Att arkebuseras innebar i alla fall en snabb död. Värre var det i fånglägren, där 15 000 röda som inte hade dömts till döden ändå dödades genom att de fick svälta ihjäl eller duka under av sjukdomar. Anhöriga var förbjudna att lämna matpaket, och den lilla mat som fångarna tilldelades var så dålig att de bara blev ännu sjukare. De höga dödstalen i lägren avfärdades också med rasistiska skämt om att fångarna dog av sjukdomar som de smittats med efter umgänge med ryssar.

Precis som i alla ”inbördeskrig” var också utländska makter inblandade i det finska klasskriget. Det röda Ryssland skickade vapen till sina revolutionära finska kamrater, men bolsjevikerna kunde inte bidra med några soldater till Finland. Mannerheims vita armé däremot fick ett stort tillskott utländska trupper, dels genom svenska frivilliga överklassungdomar som ville vara med och döda socialister, men framför allt från tysk militär.

Det borgerliga Finland var nära förbundet med Tyskland, en allians som var tänkt att få en fortsatt mycket stor roll. I oktober 1918 beslutade nämligen lantdagen med 64 röster mot 41, att Finland skulle bli en monarki, och att man som kung skulle importera en tysk furste. Tack vare den tyska arbetarrevolutionen i november, som störtade kejsardömet, kunde detta inte realiseras.

Det borgerliga Finland drömde vid den här tiden om att tillsammans med Tyskland expandera sitt territorium österut och erövra stora delar av Ryssland. Efter Tysklands förlust i första världskriget 1918 kunde projektet inte fullföljas, men tanken återuppstod när Mannerheims Finland under andra världskriget allierade sig med Hitler. Precis som nazisterna tänkte sig ett större Lebensraum i öster, ville också Mannerheim utvidga det finska ”livsutrymmet” djupt in i Sovjet.

Mannerheims rasistiska syn på ryssarna var också i stil med Hitlers, och de sovjetiska krigsfångarna behandlades nästan lika illa av finnarna som av tyskarna. Minst 19 000 sovjetiska krigsfångar mördades i de finska fånglägren, något som först de senaste åren har börjat uppmärksammas av historiker i Finland. Bjarne Stenqvists bok skildrar också den vita terrorns efterspel i den historiska debatten ända fram till våra dagar, där ämnet fortfarande är tabubelagt och där det officiella Finland vägrar att göra upp med vad som hände 1918.

Hitler på besök hos Mannerheim vid dennes 75-årsdag 4 juni 1942. Klicka för tysk propagandafilm om händelsen.

Efter terrorn utfärdade riksföreståndare Svinhufvud en amnesti för de vita bödlarna, så att ingen skulle kunna åtalas för det massmord de gjort sig skyldiga till. ”Amnestin liknar den som utfärdades av juntorna i Chile och Argentina. Skillnaden är att Finland än idag inte har upphävt amnestin och gett plats för en juridisk granskning” skriver Stenqvist.

Den finska staten har officiellt inte erkänt att tiotusentals medborgare mördades 1918. Tvärtom har staten grundligt arbetat för att sopa igen spåren av den vita terrorn, genom att förstöra historiska dokument och försvåra tillminneshållandet av vad som hände, något som väl annars mest förknippas med diktaturer. Så långt in som på 1970-talet har arbetet fortgått med att rensa i arkiven.

Orsaken till detta är inte alls svårbegriplig. Det moderna borgerliga Finland är resultatet av den vita segern. De militärer, poliser, jurister, politiker och byråkrater som organiserade terrorn och fånglägren utgjorde statens kärna, och fortsatte att ha betydande positioner i Finland långt in i modern tid. Marskalk Mannerheim framställs fortfarande som Finlands nationalhjälte, och hans pampiga ryttarstaty tronar alltjämt över Helsingfors.
Den vita terrorn i Finland 1918 är också ett bra historiskt jämförande exempel på hur det skulle kunnat ha sett ut i Ryssland om de vita arméerna hade segrat också där, med vad mångdubbelt många fler offer det skulle ha inneburit.

Per Leander (Tidigare publicerad i veckotidningen Internationalen)