De rika kan skatta sig lyckliga

> All vård, skola och omsorg bör drivas i offentlig regi
> Månglarna måste kastas ut ur templet
> Sverige rikare än för 20 år sedan

De två senaste decennierna har skatterna i Sverige sänkts med hundratals miljarder kronor. År 1990 låg det totala skatteuttaget på 55,7 procent av BNP, tjugo år senare hade det sjunkit till 45,8 procent. År 2010 låg BNP på 3308 miljarder kronor, vilket betyder att vi då haft 327 miljarder mer att röra oss med till offentliga utgifter om skatteuttaget legat kvar på 1990-års nivå. Som jämförelse budgeterar regeringen inför nästa år med 70,5 miljarder för posten arbetsmarknad/arbetsliv och med 85 miljarder i allmänna bidrag till kommunerna, sammantaget inte ens hälften av de bortskurna miljarderna. Att denna nedrustning inte lett till värre konsekvenser än det gjort beror på att Sverige som nation är så mycket rikare idag än för tjugo år sedan, då BNP/capita låg på drygt 250 000 kronor mot drygt 350 000 i nuläget.

Under efterkrigsperioden 1945-1980 byggdes den offentliga sektorn ut i rask takt, samtidigt som de sociala klyftorna drogs ihop och Sverige utvecklades till det kanske mest jämlika kapitalistiska samhälle som någonsin funnits. Trots dessa framsteg bestod dock två basala problem:
Dels att kapitalismen och borgarklassens makt inte på något grundläggande sätt rubbades. Utbyggnaden av den sociala välfärden ägde rum parallellt med att Wallenbergimperiet och de övriga rika kapitalistfamiljerna växte och frodades. När tillväxten på 1970-talet mattades av efter de tidigare rekordåren hade den maktpotenta svenska borgarklassen möjlighet att gå till motoffensiv. Utvecklingen de senaste decennierna – med skattesänkningar, avregleringar och privatiseringar – talar också sitt tydliga språk om hur väl man lyckats med denna offensiv.
Det andra problemet var att arbetsorganisationerna i den offentliga sektorn i mångt och mycket byggdes upp på samma hierarkiska sätt som i det privata näringslivet. Trots att en sektor skapades som bröt med marknadslogiken togs inte det naturliga nästa steget. Om de anställda istället hade fått verklig makt och bestämmanderätt hade man troligtvis på ett helt annat sätt haft kraft och intressegemenskap till att göra motstånd när de nyliberala vindarna svepte fram.

Idag ser vi bland annat effekterna av nyliberalismens framfart i form av de aktuella skandalerna i den privata vårdsfären. Det är hög tid att resa ett starkt och brett motstånd mot skattesänkningarna och profithärjningarna i den sociala välfärden. Skatteuttaget måste generellt bli högre och mer progressivt. All vård, skola och omsorg bör drivas i offentlig regi. Att kasta ut månglarna ur templet är en precis lika akut uppgift idag som under Jesu tid.

Artikeln är veckans ledare i veckotidningen Internationalen

Upprätthåll trycket i Egypten!

”Ytterst är det denna strejkvåg och arbetarklassens försök till en starkare organisering som är hoppet inför framtiden, hoppet om att revolutionens svetslåga även ska bränna kapitalets företrädare.”

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Hurriya! Hurriya! ( Frihet), ropen skallade intensivare än någonsin över Tahrirtorget i Kairo när president Mubarak – efter 18 dagar av gigantiska mobiliseringar – slutligen kastade in handduken.
Och, visst är det en stor framgång för den folkliga rörelsen att den envisa diktatorn till slut nödgades att bita i gräset. Proteströrelsen har framkallat oro i de härskandes led. Men hela den gamla förtryckarapparaten – med armén i spetsen – är intakt. En maktfigur som Omar Suleiman, Mubaraks handgångne man, underrättelsechef och tortyrmästare, har troligtvis också ett stort inflytande bakom kulisserna. Kanske är han den reelle ledaren, ungefär som om KGB-chefen Berija tagit över rodret i Sovjet efter Stalins död. Det var även Suleiman som med bister uppsyn kungjorde för det egyptiska folket att det nu var militären – i form av De väpnade styrkornas högsta råd – som tagit över makten i samhället.

Detta råd har upplöst parlamentet, upphävt konstitutionen och utlovat val inom sex månader. Men det förhatliga undantagstillståndet består, politiska fångar sitter fortfarande bakom lås och bom och militära domstolar ska även framgent skipa rättvisa. Det är sagt att en kommitté under den närmaste tiden ska få som uppgift att skriva en ny konstitution. Till att sitta i denna kommitté har det utsetts höga jurister, jurister vars sociala verklighet är en helt annan än den genomsnittligga egyptierns.
Självklart är det inte heller militären som är kraften att föra Egypten mot verklig demokrati. Ända sedan 1952, då kung Farouk störtades av en grupp unga nationalistiska officerare under ledning av Naguib och Nasser, har de väpnade styrkorna varit den yttersta garanten för det rådande auktoritära systemets bevarande.

För den folkliga rörelsen är det nu en kamp mot klockan för att utmejsla en fastare organisering, ledning och program, som ett för de breda folklagren tydligt alternativ till den militära makten. Det handlar också om att överflygla krafter som det liberala partiet al-Ghad och det muslimska Brödraskapet (oppositionens bäst organiserade aktör), krafter som i tämligen okritiska ordalag prisat det militära maktövertagandet.

I liberala media framställs ofta Brödraskapet som ett hot för att Egypten ska slå in på en liknande väg som Iran efter revolutionen 1979. Det finns också all anledning att hissa varningsflagg för detta Brödraskap, men inte alls utifrån den hotbild som vissa liberaler frammålar. Brödraskapet är ingen fundamentalistisk utan snarare en konservativ organisation, som varken har styrka, intresse eller möjlighet till att framskapa en iransk situation. I dess ledande skikt finns det många bättre bemedlade köpmän för vilka fri företagsamhet, privat äganderätt och vinst är väl så heliga ting som Koranen och Allah. Under perioden 2005-10 besatte medlemmar av Brödraskapet – under den formella beteckningen oberoende – 20 procent av det egyptiska parlamentets platser. Konsekvent vände de sig då mot strejkande arbetares och fattiga bönders krav. I värsta fall skulle Brödraskapet kunna fungera som ett stöd för militären i dess försök att kväsa revolutionen. Historiskt sett har man också tagit mot mycket pengar från USA och det är inte uteslutet att USA under Obama återigen skulle kunna lätta på plånboken.

Revolutionens konsolidering och fördjupning hänger idag på att den folkliga rörelsen lyckas att upprätthålla trycket underifrån. Det är bara så som vi även fortsättningsvis kan få se hur vanliga soldater förbrödrar sig med demonstranter, det är bara så som militären kan förhindras att slå ner rörelsen, att unga soldatpojkar vägrar att skjuta på syster och bror.
På fredag denna vecka är det viktigt att den så kallade ”Segermarschen” blir en mäktig manifestation, ett bevis för att proteströrelsen fortfarande är på fötter efter Mubaraks abdikation. Allra viktigast är ändock att den mäktiga stötvågen från delsegern på Tahrirtorget fortplantas genom det egyptiska samhället. Idag strejkas det på många håll i Egypten. Ytterst är det denna strejkvåg och arbetarklassens försök till en starkare organisering som är hoppet inför framtiden, hoppet om att revolutionens svetslåga även ska bränna kapitalets företrädare.

Texten är ledare i denna veckas Internationalen

DN SvD DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,GP2, SVT, SVT2

Det finns alternativ – Kubas ekologiska exempel

”Ett slående uttryck för Kubas framgångar inom jordbruket är att det idag går åt en kalori för att producera fem, i jämförelse med EU där det krävs tio kalorier för att producera en.”

” Klimatförhandlingarna är på rätt köl igen- Cancún ett steg på vägen mot det som krävs ”, utbrast miljöminister Andreas Carlgren då FN:s klimatmöte COP16 avslutats i Cancún i Mexico. Trots den optimism som miljöministern och övriga delegater från den industrialiserade världen sökte påskina var det konkreta resultatet tämligen magert.

De viktigaste besluten var målsättningar om max två graders temperaturhöjning, om att etablera en global klimatfond och att löftena om minskade utsläpp enligt överenskommelsen i Köpenhamn skall formaliseras som en del av FN-processen.

Kritiken lät heller inte vänta på sig. Bolivia reserverades sig, som enda land på mötet, mot den gemensamma uppgörelsen och menade att den blott var en seger för den hållning som de rika länderna representerade. Indien och andra utvecklingsländer hade krävt att Kyotoprotokollet skulle förnyas eftersom det garanterar att i-länderna tar det huvudsakliga ansvaret för minskningen av växthusutsläppen. De två största utsläppsländerna – USA och Kina – vägrar emellertid fortfarande att skriva under protokollet. Det fick Ryssland, Japan och Kanada att hota med avhopp från förhandlingarna.

Även från svenska politiker
har skarp kritik framförts, exempelvis betecknade ordföranden i miljö- och jordbruksutskottet, socialdemokraten Matilda Ernkrans, överenskommelsen som ” en klen tröst för alla de miljontals människor som idag lever med klimatförändringar.” Kanske sammanfattas resultatet av mötet bäst av en ledarartikel i Ludvika tidning, från 13 december, som ” pausmusik fram till nästa klimattoppmöte i Sydafrika om ett år. ” Istället för att skjuta besluten framför sig borde Cancúnmötets samlade auditorium låtit sig inspireras av det enda landet i världen som tagit avgörande steg mot ett ekologiskt hållbart samhälle, nämligen Kuba.

Under nästan tre decennier hade Sovjetunionen ett avgörande inflytande på Kubas jordbruk. Nära 80 procent av jorden var statligt ägd och i huvudsak inriktad på storskaligt exportjordbruk – med flitig användning konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Då Sovjetunionen upplöstes förlorade man både sin främsta importör av socker och leverantör av olja och andra insatsvaror till jordbruket. Den ekonomiska kris som blev följden förvärrades av att USA På 1990-talet införde Helms-Burton och Toricellilagarna som ytterligare skärpte den blockad USA påtvingat Kuba sedan 1961.

Till följd av detta tvingades kubanerna att utveckla ekologiska alternativ inom jordbruket. Man har anlagt stadsnära grönsaksodlingar, där idag 50 procent av Havannas behov av grönsaker odlas ekologiskt, vilket även starkt reducerar dyra och miljöförstörande transporter. Solceller och vindkraft har i allt högre grad ersatt oljan och år 2006 byttes alla lampor ut mot lågenergilampor. Samma år skrev Världsnaturfonden (WWF) i sin årsrapport att Kuba var det enda landet i världen som utvecklades genom att bedriva hållbar ekonomisk utveckling.

År 2010 fick Kuba också gratulationer från FN-organet FAO, eftersom den kubanske forskaren Humberto Rios Labrada tilldelats Goldman Environmental Prize i USA . Priset kallas ibland för ” Det Gröna nobelpriset ” och är världens största miljöpris på gräsrotsnivå. Labrada fick priset för sin metod att ha introducerat olika fröer, växelbruk och organiska bekämpningsmedel i syfte att öka skördarna och förbättra miljön.

Ett slående uttryck för Kubas framgångar inom jordbruket är att det idag går åt en kalori för att producera fem, i jämförelse med EU där det krävs tio kalorier för att producera en. Fortfarande måste emellertid Kuba importera stora delar av sitt livsmedelsbehov. Den rådande blockaden fördyrar också denna import. För den kubanska revolutionens utveckling är det därför av stor vikt att man lyckas öka volymen på avkastningen inom det ekologiskt producerande jordbruket. Idag är 20 procent av jordbruket kvar i statlig regi, medan en allt större del drivs i mindre enheter, som familjejordbruk. Jorden kan emellertid inte köpas och säljas utan endast brukas i olika former.

Debaclet i Cancún påvisade än en gång att det världskapitalistiska ekonomiska systemet är oförmöget att lösa de globala miljöproblemen. Som kontrast till detta visar Kuba på nödvändigheten av en planerad hushållning för att kunna kombinera bindande och varaktiga ekologiska framsteg med förbättrade levnadsvillkor för hela befolkningen.

Röda Lidköping: COP15: Polisen bröt mot lagen med preventiva gripanden

sds sds2 dn dn2

Till försvar av Wikileaks

Trotskij

”Hemlig diplomati är ett nödvändigt vapen i händerna på en besutten minoritet, som tvingas bedra majoriteten i syfte att få de senare att lyda dess intressen. Imperialism, med dess världsomfattande planer på annektering, har utvecklat den hemliga diplomatin som system till dess högsta nivå… Europas folk har genom sina otaliga offer och den allmänna ekonomiska ödeläggelsen förtjänat rätten att få veta sanningen om dessa ting.”

– Leo Trotskij, Rysslands utrikesminister 1918

”Totalt avskaffande av den hemliga diplomatin; alla fördrag och överenskommelser måste göras tillgängliga för arbetarna och jordbrukarna”. Det var en av parollerna i det politiska dokument som blivit känt under namnet ”Övergångsprogrammet”. Året var 1938, ett nytt världskrig stod för dörren. Fascismen kastade sina långa skuggor över Europa. Den ryska revolutionen som utlovat så mycket hade kvävts av Stalins byråkrati. I detta förkrossande läge hade en liten skara kämpande socialister från olika delar av världen samlats för att bygga en ny revolutionär rörelse som man optimistiskt kom att kalla Fjärde Internationalen. Övergångsprogrammet formulerade därvidlag vad man strävade efter. Förhoppningarna om snabba framgångar för den nya bräckliga sammanslutningen skulle dock komma på skam. Tiden var mörk, med författaren Victor Serges ord var det ”midnatt i seklet”.

Men själva idén om ett övergångsprogram var det inget fel på. Vad det handlade om var helt enkelt en uppdatering av Marx och Engels kommunistiska manifest från 1848. Syftet var att formulera en politik som utgick från den arbetande majoritetens behov och som pekade fram mot ett samhälle där klassförtrycket skulle ersättas av frihet och jämlikhet. Tanken var, precis som i manifestet, att det varken dög att plakatmässigt kräva ”socialism nu!” eller att låsa sig fast i krav som ängsligt höll sig inom den borgerliga ordningens ramar.

En av de centrala tankarna i Övergångsprogrammet var att politiken skulle vara genomskinlig. De demokratiska landvinningar som de arbetande uppnått i många länder genom den allmänna rösträtten var ju bara en början – och en början som borgerligheten skulle göra allt för att förminska genom olika manövrer. Det var i det sammanhanget kravet om avskaffande av den hemliga diplomatin kom in. Och just den saken var sannerligen inte någon liten finess som man kunde ha eller mista. I takt med att direktörer, militärer och ämbetsmän i olika länder blivit tvungna att räkna med arbetarrörelsen som en politisk kraft hade de också förfinat sina metoder att presentera sin utrikespolitik och sina krigsplaner så att syftena doldes bakom vackra haranger. Vad som egentligen skedde på den diplomatiska nivån skulle de arbetande inte få riktig insyn i – för då kanske de inte skulle vara fullt så villiga att dra på sig uniformerna och ge sig ut och döda eller själva sprängas i bitar. 1938 var parollen om avskaffande av den hemliga diplomatin kanske framför allt ett pedagogiskt sätt att visa vad en folkligt kontrollerad socialistisk regering skulle genomföra. Sedan dess har det hänt en del. I dag har den nya informationsteknologin faktiskt skapat förutsättningarna för ett samhälle där all viktig kunskap kan bli lätt tillgänglig för alla – också sådan kunskap som de mäktiga vill dölja – det är där som Wikileaks kommer in i bilden.

”Information vill vara fri”, är en paroll som rests av hackare och pirater på internet. Den exakta innebörden har sett lite olika ut beroende på vem som uttalat sig. Men den speglar själva det faktum att vi just klivit in i en teknisk tidsålder där det krävs en groteskt hård övervakning för att förhindra att väsentlig information läcker ut och når dem som har användning av den. När det gäller den hemliga diplomatin är det ingen tvekan om att detta är en utveckling som är värd varma applåder. Bara ett exempel: ifall Wikileaks funnits 2003 hade kanske inte George W Bush förmått starta sitt krig i Irak – det som han drog igång med de dubbla lögnerna om massförstörelsevapnen och Saddams samröre med bin Laden.

När detta skrivs befinner sig Wikileaks frontfigur Julian Assange i fängsligt förvar i Storbritannien. Risken finns att han kommer att utsättas för allvarliga rättsövergrepp, kanske utlämnas till USA och åtalas för spioneri.

Vänner av frihet och fred måste vara beredda att försvara honom om det sker. Men vad upplysningens fiender än hittar på med Assange kan vi nog utgå från en sak: den hemliga diplomatin kommer aldrig mer att bli vad den en gång varit. Och i det ligger faktiskt en del av hoppet om en framtid där vi alla kan hjälpas åt att styra samhällets viktiga angelägenheter.

/Internationalen

Flamman: Assange är vår tids Trotskij

Bilden: Trotskij utsattes för en vidrig hetskampanj av dåtidens borgarklass och politiska etablissemang. Inte sällan med antisemitiska förtecken och tal om ”Judebolsjevismen”.

Bloggat: Svensson, Röda Malmö, K & Å,

Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, 4, AB1, 2, 3, 4, 5, EX1, 2, 3, 4, 5, 6, MV, HD1, 2, 3, 4,AB SvD GP HD Dagen

”Hemlig diplomati är ett nödvändigt vapen i händerna på en besutten minoritet, som tvingas bedra majoriteten i syfte att få de senare att lyda dess intressen. Imperialism, med dess världsomfattande planer på annektering, har utvecklat den hemliga diplomatin som system till dess högsta nivå… Europas folk har genom sina otaliga offer och den allmänna ekonomiska ödeläggelsen förtjänat rätten att få veta sanningen om dessa ting.”

Klimatmötet i Cancún

”När världens regeringar fortsätter att böja sig för storföretagens krav synliggörs sambandet mellan kapitalismens strukturer och klimatförändringarnas obönhörliga framskridande.”

Den 29 november började det igen: COP16 – försöket att få 194 länder att komma överens om ett klimatavtal som inte bara ska ersätta det gamla Kyotoavtalet – som går ut 2012 – utan även rädda världen från katastrofala och oåterkalleliga klimatförändringar. Klimatmötet i Köpenhamn förra året slutade med att inget avtal alls skrevs under och att klyftan mellan nord och syd ytterligare synliggjordes. Det är svårt att känna optimism inför COP16 i Cancún, Mexiko. Inte enbart för att Köpenhamn slutade så snöpligt som det gjorde – det var tyvärr bara ett av många misslyckanden i kampen mot klimatförändringarna, som underminerats å det grövsta av industriernas påtryckningar och av ovilliga, alternativt undfallande regeringar. George Monbiot kallade nyligen responsen på klimatkrisen för ”det största politiska misslyckandet världen någonsin skådat”. Det är inte små ord, men om man tittar på vilka de förväntade effekterna en fullskalig klimatkris kommer att få är de kanske berättigade.

Det är bara att konstatera: Världen ligger risigt till. Monbiot visar att EU:s utsläppshandelssystem (carbon trading system) är helt verkningslöst. Industrins minskade utsläpp under den ekonomiska krisen har gjort att flera stora koldioxidbovar kunnat spara utsläppsrätter – som de istället kan utnyttja under kommande faser i handelssystemet.

FN-organet WMO (World Meteorological Organization) visar att växthusgaserna koncentration i atmosfären – bland annat koldioxid, metan och dikväveoxid – har nått de högsta nivåerna någonsin sedan industrialiseringens början.

World People’s Conference on Climate Change and the Rights of Mother Earth som hölls i Cochabamba, Bolivia, i april i år, slår fast att det är fullt möjligt att den globala uppvärmningen stiger med minst två procent i kölvattnet av Köpenhamnsfiaskot. Om detta händer, menade de församlade aktivisterna, finns det en femtioprocentig risk för att skadorna som åsamkats jorden aldrig kommer kunna återställas.

Mellan tjugo och trettio procent av alla arter riskerar att utplånas. Matproduktionen kan komma att minska drastiskt, vilket kommer att leda till mångfalt mer utbredd svält än vad vi redan nu kan bevittna. Vi känner redan till de förväntade katastroferna. De församlade i Cochabamba tvekar inte om vad som ligger bakom oförmågan att stoppa det så enormt drastiska hot mot världen och mänskligheten som klimatförändringen utgör: det kapitalistiska systemet, skriver de i sin överenskommelse. Det finns ingen större förhoppning om att de församlade regeringarna i Cancún kommer att dra samma slutsats. Förhoppningen är mycket liten att nord – EU och USA – kommer att närma sig de sydliga ländernas krav på mer jämlika och utjämnande utsläppsmål; att de som släpper ut mest minskar mest och kompenserar för sin stora utsläppsandel. Och kanske har det väldiga uppsving som klimatrörelsen hade under COP15 – då så många som 100 000 människor demonstrerade för att sätta press på sina regeringar att faktiskt anta hållbara och verksamma klimatmål – gått ned en aning och den allmänna uppgivenheten inför detta historiskt sett massiva problem har kanske fått fäste även bland en del klimataktivister.

Men klimatkrisen har ändå lyckats sätta fingret på och uppmanat aktivister att direkt utmana vitala delar av det kapitalistiska systemet: konsumismen, konkurrensen om jordens ändliga resurser och den okritiska tillväxten. När världens regeringar fortsätter att böja sig för storföretagens krav synliggörs sambandet mellan kapitalismens strukturer och klimatförändringarnas obönhörliga framskridande. Nej, COP16 väcker ingen större entusiasm, snarare riskerar denna process att förstärka insikten om att loppet är kört om vi fortsätter låta våra regeringar styra och bestämma. Och en domedagstanke som att loppet kanske redan är kört bygger inga starka rörelser. Det finns egentligen bara en väg framåt, och det är inte den enkla, den uppgivna eller den fega. Det gäller bara att fortsätta gnata om hur kapitalismen – i drastiskt tal – är oförenlig med mänsklighetens överlevnad, att lägga ned tid och möda på att hitta lösningar och att övertyga en majoritet om att dessa lösningar bara måste genomföras. Det kommer ta tid, och segern är inte självklar.

Men vi har lokaliserat den felande länken mellan system och undergång – inte kan vi låta bli att försöka laga den.

/Internationalen

 

DN1, 2GP

Ekosocialism – Innan det är för sent!

”Utsugningen av arbete och förstörelsen av biosfären kan inte skiljas åt. De har aldrig kunnat skiljas åt.”

Andreas Malm, medlem i Socialistiska Partiet i Lund, har skrivit veckans ledare i tidningen Internationalen. Läs och begrunda:

Medan Pakistans bönder och arbetare försöker värja sig mot vattenmassorna i vad som håller på att utvecklas till det här millenniets hittills värsta humanitära katastrof lunkar den svenska valrörelsen vidare. Det är som om inget särskilt pågår ute i världen.

Ett vanligt valår; lite pensionärsskatter, lite bröstpumpar, lite ansiktsslöjor. Att det rådande produktionssättet är på god väg att störta mänskligheten ner i en avgrund av skyfall, bränder, torka och ständigt stigande vattenmassor märks i stort sett inte alls.

Kanske ligger det i sakens natur? De som drabbas först är just bönder och arbetare på andra sidan världshaven, ett socialt ljusår från svenska valurnor, i världssystemets periferi. Där brinner redan bildäcken i klasskriget om vem som får överleva. Förra veckans blodiga matkravaller i Moçambique var en logisk följd av att sommarens extremväder – skyfallen i Kanada, bränderna i Ryssland, torkan i Thailand – höjt världsmarknadspriserna på matvaror. Miljoner människor knuffas lite närmare hungersnöden. I länder som Moçambique är således den globala uppvärmningens effekter redan en högst kännbar plånboksfråga – men vem skulle vinna ett svenskt val på moçambikiska hungerskrin? Är det inte självskrivet att debatten här handlar om våra bekymmer? Vad har väljare i ett fortfarande tämligen välmående skandinaviskt land för skäl att alls bry sig om klimatfrågan?

Saken är emellertid mer komplicerad än så, inte bara för att vattenmassorna en dag kommer att nå hit, inte bara för att även den svenska skörden krympte denna galna sommar, och inte bara för att internationell solidaritet är en värdering som en arbetarrörelse värd namnet skulle hålla vid sprakande liv.

Den fossila ekonomin skördar också offer i vår del av världen; idag, nu. Den explosiva tillväxten av koldioxidutsläpp under det senaste decenniet är en funktion av globaliseringen; av att allt fler varor, halvfabrikat och komponenter fraktas över allt längre avstånd, av att skogsprodukter och andra resurser sugs in från periferi till centrum i större flöden än någonsin förr, och – överlägset viktigast – av att så mycket industriproduktion har förflyttats till Kina. Det är exakt samma globalisering som har försvagat arbetarklassens styrkeposition, samma strukturella förskjutning som gör att vänstern i vår del av världen är så förtvivlat svag.

Kopplingen är ingen tillfällighet. Själva orsaken till att fabriker flyttas till Kina är att arbetskraften (än så länge) är så fantastiskt billig där. Den absoluta förutsättningen för sådana flyttar är att företagen kan ta obegränsade mängder fossil energi i anspråk; för att driva fabrikerna i Kina och för att transportera produkterna därifrån. Resultaten är två. Det ena är avsiktligt: arbetarklassen i Sverige och resten av världen kan pressas mot väggen, med det ständiga hotet om ny utlokalisering av produktion. Det andra är oavsiktligt, men en oundviklig konsekvens av biosfärens lagar: atmosfärens koldioxidhalt växer som aldrig förr.

Det kan låta som en långsökt tankekedja, men en intelligent vänsters uppgift är att göra det osynliga synligt. Den fossila ekonomin har alltid varit ett redskap för borgerlig klassmakt, från ångmaskinens dagar till den kinesiska utsläppsexplosionen. Idag är fossil energi bränslet i en gasande globalisering som tar död på välfärdsstater, facklig styrka och på förutsättningarna för mänskligt liv på den här planeten. Arbetare på svenska Volvofabriker som hotas med att produktionen kan flyttas utomlands befinner sig i ena ändan av den långa kedja som, via atmosfären, värmen, världsmarknaden och kåkstäderna, slutar i kravallröken i Moçambique.

Utsugningen av arbete och förstörelsen av biosfären kan inte skiljas åt. De har aldrig kunnat skiljas åt.
Det är här vi har en möjlighet att kortsluta systemet. Kedjan skulle kunna vändas; vi vill ha kontroll över produktionsmedlen, så att de inte ständigt rinner oss ur händerna, bort till andra platser, varifrån lättrörliga kapitalister kan skjuta ner allt vi byggt upp. Vi behöver makt över penningflöden och fabriksflyttar, så att vi kan skydda vår välfärd och våra jobb – ja, och också förbättra välfärden och göra jobben fler. Samtidigt måste vi klippa de fossila kablarna, om inte annat för att även egendomslösa massor i den här delen av världen en dag kommer att få lida följderna.
De två flugorna är gjorda för att slås med en smäll. Vi kallar den för ekosocialism.
En vänster som tog upp den stenen skulle kunna vinna inte bara svenska val, utan en hel planet.

SvD SvD2 DN DN2 DN3 AB AB2 AB3 AB4 Sydsv

Sänk arbetstiden!

Sänkt arbetstid=Mindre stress

Genom historien har människorna ständigt utvecklat sin produktionsförmåga. Möjligheten att konsumera mera har därmed ökat, men också möjligheten att lönearbeta mindre. När den brittiske ekonomen John Maynard Keynes i en essä på 1930-talet blickade framåt så såg han framför allt en möjlighet till minskad arbetstid. Han tänkte sig att hans barnbarn inte skulle behöva arbeta mer än några timmar om dagen. Keynes framtidsscenario slog dock som bekant minst av allt in. År 1919 påbörjades införandet av 48-timmarsveckan efter decennier av kamp. 1970 började 40-timmarsveckan införas och den var helt genomförd 1973, men där stannade utvecklingen. Den lagstadgade veckoarbetstiden i Sverige har inte minskat sedan dess. I många familjer är den totala arbetstiden idag ofta längre än den var på 1950-talet då det i huvudsak var en yrkesarbetande per familj som gällde.

Alltsedan 1970-talet har kravet på minskad arbetstid, oftast formulerat som sex timmars arbetsdag, rests av många olika rörelser och partier. Under senare år har vi emellertid sett att ledningarna för flera av dessa organisationer backat, exempelvis har både det socialdemokratiska kvinnoförbundet och Kommunal släppt kravet. Ledningarna för såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet försökte också få bort kravet i samband med deras kongresser under våren, men de lyckades inte. Gräsrötterna sa ifrån och kravet blev kvar. Redan under kongressen talade dock Lars Ohly om för media att han inte kommer driva kravet på sextimmarsdag ”särskilt hårt”.
Denna uppgivenhet från en vänsterledare går bara att förstå som en anpassning till planerna på ett kommande regeringsinnehav och ett uttryck för att man inte vill – eller vågar – utmana de ekonomiska makthavarna. Argumenten för en generell arbetstidsförkortning har minst av allt förlorat i aktualitet, exempelvis har argumentet att bekämpa arbetslösheten genom att solidariskt dela på jobben mot bakgrund av den nuvarande krisen snarare vunnit än förlorat i styrka.

Det patriarkala system där kvinnor fortfarande är de som lägger ner mest tid på det obetalda hemarbetet är en orsak till att tre av fyra som arbetar deltid är kvinnor. Mona Sahlin tagit upp kravet på lagstadgad rätt till heltid. Det är naturligtvis ett steg i rätt riktning, men mycket bättre vore om hon istället talade för införande av sex timmars arbetsdag med åtta timmars lön. Det skulle kraftigt reducera både antalet deltidsanställda och skillnaderna i lön mellan män och kvinnor.

Ett av de vanligaste argumenten mot minskad arbetstid är att ”vi” inte har råd, ett argument som är nästintill löjeväckande om man betänker hur mycket samhällets rikedomar vuxit sedan den förra arbetstidsförkortningen för 40 år sedan. Det avgörande är dock om man ser kravet som ett offensivt och systemförändrande krav, då handlar det inte om ”vi” utan om en kamp mellan klasserna i samhället med målet att nå en arbetstidsförkortning på kapitalisternas bekostnad.

Men det kanske
viktigaste argumentet för en radikal minskning av arbetstiden grundar sig i klimatfrågan. Fakta säger att vi inte har mer än några decennier på oss för att stabilisera klimatet på den minsta farliga nivå som det är möjlig att nå. Inom loppet av denna tid måste det handla om en enorm omställning av produktionen och mycket kraftiga minskningar av energikonsumtionen. Men för att minska energikonsumtionen så mycket som krävs måste vi också tillsammans och solidariskt minska den samlade materiella produktionen på vår jord. Solidariskt därför att de legitima kraven på att tillfredsställa grundläggande behov för miljarder av människor runt om på vår jord samtidigt måste tillgodoses – mer av rent vatten och skolor till barnen för några och mindre av lyxbilar och ständigt nya elektroniska leksaker för andra, för att uttrycka det förenklat.

Att bryta med dagens konsumtionssamhälle, där vi springer som råttor i hjulet för att ständigt inhandla nya prylar är nödvändigt för att rädda vår jord. Men det skulle också ge oss möjlighet att leva bättre liv, med mer tid för varandra och för våra barn. Det skulle också ge oss mer möjlighet till egen aktivitet, till organisering och möjlighet att vara med och påverka samhällets utveckling. Därför är kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen en lön ett krav som är mer aktuellt än någonsin.

Vad ska hända med Iran?

Iran i imperialismens konfliktpunkt
Av Internationalens ledarred

För några dagar sedan överlämnade Iran ett brev till FN:s atomenergiorgan, IAEA, om det avtal som innebär att landet skickar sitt låganrikade uran till Turkiet. 1200 kilo uran anrikat till 3,5 procent ska överlämnas för upparbetning till 120 kilo 20-procentigt uran, avsett för medicinska ändamål i Teherans Forskningsreaktor, TRR.

Avtalet har stora likheter med det förslag USA och de andra fyra permanenta staterna i FN:s säkerhetsråd lade fram för ett år sedan. Man kunde tycka att det nya förslaget – som arbetats fram av Brasilien, Turkiet och Iran – därför borde mötts med gillande av Washington och dess politiska anhängare. Istället anklagas emellertid Iran för att tillgripa en ”förhalningstaktik”, enbart avsedd att fördröja de sanktioner som USA med flera sedan länge planerat – en argumentation som ivrigt upprepas i Dagens Nyheter (”…inga skäl att jubla”, DN-ledare, 19/5). DN hälsar också nya sanktioner med tillfredställelse: ”Sanktioner är dessvärre den väg som står tillbuds”(….) ”Att inte göra något alls öppnar för att Ahmadinejad förr snarare än senare sitter med atombomben i handen.”

Iran har undertecknat Icke-spridningsavtalet, NPT, som ger landet rätt till fredlig kärnkraft, inklusive låganrikning av uran. Sedan 2002 står också Irans kärnkraftsprogram under rigorös kontroll av IAEA:s inspektörer. Men DN:s ledare fortsätter: ”..Iran har systematiskt vägrat svara på frågor eller släppa in inspektörer från FN:s atomenergiorgan, IAEA”. Detta är ren historieförfalskning! Sedan 2002 har IAEA genomfört 50 inspektioner per år. Totalt har närmare 900 lokala inspektioner på plats genomförts. Åtskilliga IAEA-rapporter har lämnats till FN. Det finns ingen av dessa som kunnat visa att Iran avlett delar av sitt program i militär riktning. IAEA:s generaldirektör, japanen Yukia Amano, påpekade nyligen att ”samarbetet mellan Iran och IAEA förbättras kontinuerligt när det gäller den anläggning där forskarna ökar anrikningen till 20 procent”. ”Vi har god kontakt med Iran i denna fråga (…) Vi kan göra besök, vi diskuterar och framsteg har gjorts. Vi lämnar rapport i juni”. I motsats till DN:s dystopi – ”inte göra något alls” – händer nästan dagligen något med den faktiska kontrollen av Irans kärnkraftsprogram.

Denna väg – inspektioner plus diplomati – är den enda framkomliga för att hålla Iran i schack och samtidigt undvika ett ödesdigert krig. Denna självklara och enkla formel finns dock inte i den tankevärld som dominerar bland makthavarna i USA, Israel och EU. Frågan om ”Irans kärnvapen” är istället, i likhet med Saddam Husseins ”massförstörelsevapen”, inte något man vill få klarhet i, utan blott en propagandamekanism med vilken man vill driva kampanjen mot Iran till det verkliga slutmålet; regimförändring och en ökad kontroll över landets väldiga fossila tillgångar.

Iran är en auktoritär teokratisk regim, men knappast värre än exempelvis Saudiarabien, som hålls bakom ryggen av USA och västvärlden. Sanktioner är imperialiststaternas verktyg mot nationer som ska kuvas. De är aldrig socialisters förstahandsval. Sanktioner kan bara få effekt om de klart riktas mot regimen, inte mot vanligt folks vardag och ekonomi, och om de stöds av en aktiv och medverkande opposition, som i fallet Sydafrika och ANC. Men inte ens den inhemska ”västvänliga” oppositionen i Iran, exempelvis presidentkandidaten Mousavi, stöder sanktioner – ytterligt få i Iran gör det. I likhet med fallet Irak kommer istället stegvis skärpta sanktioner att logiskt leda till krig, men med långt värre konsekvenser än ockupationen av Irak – förödelse för Irans folk och ett Mellanöstern i brand.

Samtidigt som Iran meddelar IAEA om det nya avtalet så avslöjas att Israel 1975 försökte sälja kärnvapen till apartheidregimen i Sydafrika, och att Israel ånyo fängslat Mordechai Vanunu, det vill säga den man som 1986 förde Israels kärnvapenprogram ut i offentlighetens ljus. Detta understryker nödvändigheten av att Israel – den enda kärnvapenmakten i Mellanöstern – undertecknar Ickespridningsavtalet och underställs IAEA:s kontroller.

Mot sanktionskampanjen och krigshoten från USA, Israel och EU måste vi lyfta fram ett annat scenario:
– Erkänn Irans rätt till fredlig kärnkraft, men ej kärnvapen, i enlighet med NPT
– Israel måste underteckna NPT
– USA och Israel måste upphöra med sina bombhot mot Iran
– Fortsatta IAEA-inspektioner i Iran och verklig diplomati
– Etablera en kärnvapenfri zon i Mellanöstern, inklusive Iran, Israel och USA:s baser
Alternativet – sanktioner som leder till krig – gynnar inte kampen mot mullornas regim, eller något annat folks kamp för frihet.

Avprivatisera välfärden

Folket bygger landet

Nu kommer signaler om att på allt fler platser i Europa återgår verksamheter som privatiserades under 90-talet till kommunalt huvudmannaskap. Ett antal städer har tagit över el- och vattenförsörjning som tidigare såldes ut till privata företag. Det gäller bland annat flera städer i Tyskland, särskilt i området kring München. ”Lokalpolitikerna är övertygade om att samhällsnyttiga företag ska vara offentligt ägda”, säger Christoph Goebel, ordförande i kommunfullmäktige i staden Gräfelfing, till IPS. I en annan stad i närheten av München, Ottobrunn, har ett kommunalt elverk just byggts. Här uppger man att privatisering av samhällsnyttiga bolag varit problematisk eftersom bolagen främst tagit hänsyn till aktieägarnas intressen, berättar tidskriften Mana.

Cirka 2000 kontrakt med privata vatten- och elleverantörer kommer att löpa ut i år i delstaten Bayern i sydöstra Tyskland. Enligt lokalpolitiker ska kommunala bolag ta över många av dem. En liknande utveckling syns i flera andra städer i Tyskland och på andra håll i Europa. I Paris tar staden i år återigen kontroll över vattenförsörjningen som i mer än 100 år skötts av ett privat företag. Vad handlar nu detta om? Är det början till slutet för den nyliberala eran som vi ser? Nej, knappast, men uppenbart börjar privatiseringspolitikens konsekvenser slå i botten på en del områden.

Under den pågående snörika vintern i vårt eget land utspelar sig just nu något liknande på de allmänna kommunikationernas område. Försenade och inställda tåg har blivit vardagsmat. Dagens järnväg klarar inte av det som gårdagens järnväg klarade, nämligen att få tågen att gå. Problemen har en direkt koppling till avreglering och konkurrensutsättning, bland annat skrotades fullt fungerande snöplogningslok när SJ delades upp och Banverket Produktion bildades med uppgift att utföra själva det fysiska arbetet med spåren. Denna ”resultatenhet” skulle konkurrensutsättas. Då gällde det att sänka kostnaderna på alla sätt, så att man kunde vara med och slåss om kontrakt på nybyggnad och underhåll med bolag från hela Europa. Den första åtgärden var att avskeda personal. Kostnaden för snöröjningslok, som bara stod i beredskap en stor del av året, måste man naturligtvis också bli kvitt. Att helt sonika skrota loken var en enkel och radikal metod för att kunna föra in plustecken i kassaböckerna.

Ett av de första områden som drogs in i privatiseringsvirveln i Sverige var när Bildt-regeringen i början av 90-talet införde skolpengen som öppnade upp för privatskolorna, eller som det så vackert hette, friskolorna. Socialdemokraterna under Ingvar Carlssons ledning rev inte heller upp denna ”reform” när de efter valet 1994 återkom till makten. Istället har nu Mona Sahlin vigt till sin hjärtefråga att vinst ska vara tillåten i privatskolorna – och vinster blir det. Sveriges största utbildningsföretag Academedia gjorde 2009 en rekordvinst på 169 miljoner kronor. Året innan hade de sex största friskoleföretagen en sammanlagd vinst på 238 miljoner. Vinsterna skapas genom att privatskolorna ofta har lägre lönekostnader, att lärarna schemaläggs för ”maximal nytta”, genom avsaknad av specialpedagogisk kompetens, liksom studie- och yrkesvägledare, skolkuratorer och bibliotek. En del av dessa skolor har även fått ta över lokaler till förmånliga priser.

Kjell-Olof Feldt (s), den före detta finansministern och numera friskolornas ordförande (var ska sleven vara om inte i grytan?), ser inga problem med friskolorna. I Lärartidningen nr 3/2010 får han frågan ”Hade det inte varit bäst för eleverna om pengarna hade återinvesterats för att förbättra skolorna?” och han svarar: ”Då måste man gå in på den enskilda skolan och se om det är något som saknas där. Ska det vara bättre städat, eller vad? Innan man kan fördöma vinsten som sådan bör man först visa upp vilka negativa konsekvenser vinsten ger”. Bättre städat? Det blir svårt att jämföra med den kommunala skolan för även där är städningen numera ”konkurrensutsatt”, och det ena städbolaget ersätter det andra medan städningen bara blir sämre. Svenska folket sågar i varje fall vinster i friskolor. Enligt en undersökning som Lärarnas tidning gjort anser tre av fyra svenskar att friskolor ska vara skyldiga att återinvestera vinsterna. Men visst har Kjell-Olof Feldt rätt i en sak, att vi måste visa upp vilka negativa konsekvenser det rådande vinsttänkandet för med sig. På område efter område måste vänstern och alla rättänkande människor ta itu med uppgiften att driva tillbaka privatiseringsivrarna genom att konfrontera dem med resultatet av den usla politiken.

Texten är ledare i denna veckans Internationalen

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

För en human sjukförsäkring

Den borgerliga politikens cynism gav sig ovanligt tydligt till känna när den nya tidsbegränsade sjukförsäkringen gjorde att uppemot 16 000 personer utförsäkrades vid årsskiftet, en siffra som snabbt kommer att stiga under det kommande året. Dessa ska nu, nästan oavsett sjukdomstillstånd eller arbetsförmåga, genomgå en tre månader lång arbetslivsintroduktion på arbetsförmedlingen. Alla som inte riskerar en allvarlig försämring av sin sjukdom måste delta för att få behålla någon sorts ersättning. Värst är det för de omkring 2000 personer som inte är med i någon a-kassa och tvingas leva på ett aktivitetsstöd på cirka 4900 kr i månaden före skatt, vilket i praktiken innebär att de flesta av dessa inte har någon annan utväg än att söka socialbidrag.

En del som inte orkar med arbetslivsintroduktionen kommer att stå utan pengar. Försäkringskassan beräknar också att minst en tredjedel av de utförsäkrade kommer att återkomma till sjukförsäkringen när de tre månaderna i aktivitetsstöd passerat. Hur glapp mellan systemen, oklarheter, avslag och försenade utbetalningar kommer att drabba de sjukskrivna vet nog ingen. De nya reglerna är ett riktigt hafsverk. Borgarnas nya tidsbegränsade sjukersättning är inget annat än en cynisk kalkyl, som helt krasst handlar om att urholka de samhälleliga skyddsnäten för att kunna bedriva klasspolitik till de mer välbeställdas förmån – 50 procent av jobbskatteavdraget har tillfallit de 10 procent rikaste, fastighetsskatten har sänkts, arbetsgivaravgifter och bolagsskatt har reducerats, förmögenhetsskatten är ett minne blott och dessutom kan den med pengar i plånboken idag få skattesubventionerad städning

Hur upp-och-nedvänt är det inte att bota sjukdomar med otrygghet och inkomstbortfall? Det kan knappast vara sådant som lärs ut på läkarutbildningen. Oron för att inte veta hur det ska bli i framtiden har en rakt motsatt effekt då de sjuka inte kan lägga sin kraft på tillfrisknandet utan istället slits mellan olika myndigheters välvilja eller brist på sådan. Borgarnas utförsäkring av sjukskrivna vid årsskiftet är en mycket hänsynslös politik som försöker linda in ett skuldbeläggande av individen i en retorik om fuskare, vilka för övrigt är en försvinnande liten minoritet.

Samhällsproblemen individualiseras när enskilda sjuka skuldbeläggs för sin situation. Vi socialister bör istället vända på perspektiven, och analysera hur samhället och en alltmer uppstressad och hård arbetsmarknad påverkar individen. I gruppen sjukskrivna är kvinnor mellan 40-60 år överrepresenterade, ofta en konsekvens av nedskärningarna i den offentliga sektorn. Det är heller ingen tillfällighet att minst 65 procent av de som nu utförsäkras är kvinnor, eller att ohälsan är större hos fattiga än rika. Arbets- och bostadsförhållanden, socialt skyddsnät, utbildning och kontakter har allt tillsammans betydelse för både sjukdomstal och tillfrisknandetakt. Kvinnor får i högre grad psykiska diagnoser vilket kan kopplas både till det könskodade arbetet – betalt och obetalt – och de ökade krav som påläggs kvinnor i dagens samhälle. Sjukdomar följer ett klass- och könskodat mönster. Kampen för en bättre sjukförsäkring handlar såväl om kvinnokamp som klasskamp.

Ingen djupt deprimerad ska behöva vara orolig över om hyran kan betalas, ingen cancersjuk ska behöva fundera på om den där ansökan om förlängd sjukpenning går igenom eller inte. Det går inte att bolla med människors liv och hälsa på det här sättet. Människor är inte siffror eller statistik i ekonomiska rapporter.

Det enda rätta vore kraftigt höjda ersättningar till minst 90 procent av inkomsten, ta bort karensdagen och slopa tidsbegränsningen. Ingen ska behöva lida allvarliga ekonomiska men bara för att hon eller han är sjuk.

Naturligtvis bör större resurser läggas på att människor ska få hjälp och rehabilitering för att bli friska och må bra men detta står på intet sätt i motsättning till generösa ersättningssystem. Tvärtom behöver vi en stark upprustning av den allmänna välfärden just för att förebygga sjukdomar – ett friskt samhälle ger friska människor. Att det skulle skapas fler jobb för att människor står utan ersättning är borgerlig rappakalja, likaså att människor blir friska av att sättas under press. Borgarnas politik gör allting tvärtom. Genomskåda deras ideologiska dimridåer och organisera dig för ett solidariskt samhälle!

Våra vänner i Hässleholm ger handfasta förslag för en rättvis och bra politik:

Åtgärder mot arbetslösheten – några förslag:

  1. Förstärk vården – våra gamla och sjuka behöver bättre omvårdnad och personalen måste få tid till att samtala med patienterna.
  2. Inför ett vård lyft: Satsa på vidareutbildning av vårdpersonalen och låt någon arbetslös få vikariera för den som utbildar sig.
  3. Återinför friåret – men med förenklade regler – låt oss dela på arbetslösheten.
  4. Rusta upp skolor och offentliga byggnader – byggkostnaderna är låga nu.
  5. Satsa på att klimatsäkra Sverige – energibesparingar, järnvägssatsningar, alternativa energisatsningar. bra för klimatet och det skapar också arbetstillfällen.
  6. Satsa på kommunala ungdomsjobb.
  7. Dela på jobben – inför 6 timmars arbetsdag.
  8. Anställ folk i den offentliga sektorn istället för att betala ut arbetslöshetsunderstöd till dem – kostar ungefär lika mycket.

Betalningen för det här kan vi ta från tex:

  1. Sparka alla idiotiska sk Jobbcoacher.
  2. Sluta slösa pengar på bankerna.
  3. Beskatta bonusar – Nordea ska nu betala ut 2,8miljarder i bonus till cheferna – det handlar om stora pengar
  4. Återinför förmögenhetsskatten.
  5. Återinför en reformerad fastighetskatt – Göran Persson kan gott betala fastighetskatt.
  6. Höj värnskatten
  7. Sluta slösa skattepengar på klimatförstörande satsningar som SAS och ”förbifart Stockholm”
  8. Sluta slösa pengar på att delta i den amerikanska ockupationen av Afghanistan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,