Att twittra eller inte twittra

sd-reklamÄr det rätt att riva ner reklam från Sverigedemokraterna?

En som tycker det är rätt att riva ner Sverigedemokraternas reklam är vänsterpolitikern Hanna Gunnarsson i Lund. Efter att SD hade fått upp sin reklam som hetsade mot tiggare i Östermalms tunnelbana reagerade Gunnarsson på Twitter: ”Riv ner, klistra över, förstör! Skitet lär vara borta imorgon.” Och skitet var mycket riktigt borta den följande dagen.

För detta fick Gunnarsson sin bil vandaliserad och motta allvarliga hot från vad som, med en inte alltför vild gissning, torde vara den miljö av SD-anhängare som älskar att hota och hata sina politiska motståndare. Dessa rättskaffenhetens vita riddare som gärna avrättar ”landsförrädare”, önskar att barnfamiljer drunknar i havet, eller som i detta fallet: att folkvalda politiker hotas och skräms till tystnad.

Gunnarsson fick även motta kritik av Vänsterpartiets ordförande Anders Jarfjord, som i ett uttalande underströk att Hannas Twitter är hennes egen, och att hennes uttalande inte är något partiavdelningen diskuterat eller beslutat om. Andra, företrädesvis yngre medlemmar i och kring Ung Vänster, hyllade hennes uttalande. Samtidigt tyckte flera av partiets medlemmar att det var problematiskt att en så pass känd företrädare uttalade sig i en sådan laddad fråga utan att det egentligen berörde varken henne eller partiavdelningen. För vad var egentligen syftet med uttalandet, annat än att vara ett uttryck för ilska och frustration över att ett parti som SD på offentlig plats gång på gång hetsar mot de svagaste i samhället? Vad är egentligen poängen med att en lundapolitiker uppmanar till att affischer sextio mil bort ska rivas ner?

Uttalandet från Gunnarsson, och ordförande Jarfjords svar, har så klart spridit sig inom vänstern och igår publicerade styrelsen för Vänsterns Studentförbund ett uttalande där man uttrycker oro för Vänsterpartiets ängslighet och ovilja att stödja de antifascistiska rörelserna. Samtidigt skriver de:

”Nu finns det såklart en del begränsningar för vad ett riksdagsparti kan stödja. Utan att värdera vare sig det parlamentariska systemet eller de aktörer som finns inom det, så måste det finnas förståelse för vilka spelregler som gäller för en inomparlamentarisk rörelse. ”

De fortsätter med att säga att ”antifascismen […] bör förbli i huvudsak utomparlamentarisk ” samtidigt som de menar att det ”behövs en motkraft även i riksdagen ”, något de menar att Vänsterpartiet misslyckats med att vara.

Diskussionen är viktig och det är alldeles riktigt att Vänsterpartiet många gånger haft svårt att förhålla sig till grupper och händelser. Sist en längre period av utomparlamentarisk kamp ägde rum i Lund, 2008-2010, valde flera företrädare för V att just ta avstånd från denna. Under ett par år var hundratals personer i Lund, mestadels ungdomar, involverade i att ockupera hus för att dels fylla ett omedelbart behov för bostadslösa unga, men också för att på ett högre plan sätta press på politikerna för att få dem att lösa bostadsfrågan. När borgarna valde att stänga fritidsgården Romano Trajo på Norra Fäladen i Lund valde flera av de som var aktiva i bostadsfrågan att även engagera sig för ett bevarande av fritidsgården genom att ockupera den och hålla den öppen för ungdomarna i området. När beslutet om nedläggning slutligen skulle klubbas samlades ett 30-tal ockupanter i kommunfullmäktige där de från åhörarläktaren vecklade ut en banderoll med texten ”Rädda Romano Trajo”.

Hanna Gunnarsson, som var en av Vänsterpartiets fullmäktigeledamöter i salen, vände sig då mot ockupanterna och skrek:

– Ge er. Vi har kämpat för att Romano Trajo ska få fortsätta. Men det är kört nu. Beslutet är fattat att det ska stänga. Sluta. Det går inte längre. Ni bara förstör!

Ockupanterna svarade:
– Du ger dig, men det gör inte vi, innan de forslades bort av polis.

Hanna Gunnarsson är alltså ingen person man brukar se på samma sida som en radikalare vänster, snarare har hon internt gjort sig känd att tillhöra vad man kan kalla ”högern” inom Vänsterpartiet i Lund. Därför är det konstigt att Hanna nu backas upp av en förment radikal strömning i och utanför V-familjen.

Men för att återgå till frågan. Bör man som antirasist riva ner budskap som är rasistiska? Det kan så klart bara var och en svara på. Många tycker nog att det är viktigt att hindra rasistiska gruppers propaganda eftersom det är i kölvattnet av denna som våldet visar sig. Andra tycker att det är fel eftersom det är olagligt, men också för att det riskerar att slå tillbaka på vänstern och den antirasistiska rörelsen.

Själv river jag alltid ner rasistisk propaganda när jag ser den och har möjlighet till det. Jag anser, precis som många med mig, att den hets mot minoriteter som SD och andra ligger bakom i förlängningen skapar personer som Peter Mangs, Lasermannen och Breivik. Det är mitt och andras val. När det gäller nazistklistermärken på en lyktstolpe bryr sig inte lagen, men däremot skulle det kunna leda till böter om någon ertappas med att riva ner betald reklam. Till detta krävs dock varken Twitter eller Facebook.

Jag har alltså själv inga problem med Hannas ställningstagande i sig, däremot kan jag se problem med att en vald företrädare för ett parti som Vänsterpartiet väljer att köra sitt eget race i en fråga som knappast kräver uttalanden från en kommunpolitiker i Lund. Precis som Vänsterpartiets ordförande påpekade så är det Gunnarsson uttalande, och inte partiets, men när uttalandet snappades upp av media tvingades partiets företrädare att snabbt göra ett uttalande där man förklarade att tweeten inte bör ses som ett ställningstagande av lunda-avdelningen.

Den socialistiska vänsterns nuvarande svaghet har gjort att många som tidigare varit med i mindre radikala socialistiska grupper, eller skulle lockats av dessa, numera återfinns inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet upplevs av dessa som ett vindskydd att ställa sig under när ovädret stormar fram. Ett verktyg att använda för att lättare kunna påverka, få kraft och bli lyssnad på.

Men upplevelsen av vad Vänsterpartiet är eller bör vara skiljer sig åt beroende på vem och var du frågar i landet. Partiet är schizofrent, och ur samma mun kan diametralt olika åsikter uttryckas. Radikala paroller och symboler blandas med den krassa verkligheten och svårigheterna att förändra det politiska landskapet och samhället. Twitter och Facebook binder ihop radikala individer till en ett oräkneligt antal internetbaserade sociala nät där gilla-tryck och retweets formar en ideologisk överbyggnad och socialt rättesnöre inom gruppen, och där en kvävd radikalism kan få utlopp.

När det känns som att ingenting går att förändra lyfts symbolfrågor fram. Det som förr inte var något som man ens pallade berätta för sina kompisar – som att man rivit ner några klistermärken på stan – kan nu genom sociala medier kännas som en stor och viktig insats och digitala ryggdunkningar strömmar in från Treriksröset till Smygehuk.

Hanna Gunnarssons twitteruttalande är en del av den verkligheten och den logiken, men det är också en del av en annan verklighet och en annan logik. Den där borgare tar varje chans att underminera vänstern och ge den en stämpel som odemokratisk. Som vinnare står, som vanligt nuförtiden, SD som glatt kasserar in en röst för varje bokstav som uppehåller sig vi deras frågor enligt devisen ”all reklam är bra reklam”. På samma sätt som de små vänsternätverken på sociala medier konsolideras av att hitta en enligt dem modig och frispråkig förebild bland den gråa massan av politiker, konsolideras SD-anhängarna och de kan glatt peka på hur ”vänsterpöbeln” hotar vår demokrati. Vänsterpartiet vet inte hur man ska förhålla sig till detta. Det finns inget tydligt uppställt projekt mer än att samla medlemmar och få fler väljare, så därför finns det spelrum för egna initiativ och informella fraktioner.

Vänsterpartiet strävar efter ett socialistiskt samhälle, och anser att de viktigaste arenan idag är att växa i valen för att kunna stärka sitt parlamentariska inflytande. Man är i mångt och mycket ett ängsligt parti som å ena sidan lockar till sig många nya radikala medlemmar, men som å andra sidan har sin absoluta tyngdpunkt i det parlamentariska arbetet där man gärna vill framstå som ”regeringsdugliga”.

Hur ska partiet kunna samla både äldre partiträlar och ungdomlig radikal entusiasm? Hur ska de parlamentariska platserna och aktivisternas arbete stärkas av varandra? Vilken identitet vill man ha? En sådan diskussion kräver att informella grupperingar kommer upp till ytan och ges möjlighet att öppet, respektfullt och ödmjukt föra fram sina gemensamma erfarenheter och tankar. Det krävs att partiets medlemmar börjar lyssna på varandra förutsättningslöst istället för att medvetet missförstå eller prata förbi varandra. Om inte en sådan diskussion äger rum riskerar minsta tweet att tända en brand som när den är över trasat sönder både partiet självt och de inblandades optimism och kampvilja.

Sjuksköterskestudenter manifesterar i Lund

Manifestation för högre löner
Stortorget Lund
24 april 17.00

”Inte under 24 000 har varit ett hett ämne de senaste månaderna och vi gör det ännu hetare!

Sjuksköterskestudenterna i Malmö och Lund har gaddat ihop sig och tillsammans kommer vi att genomföra en manifestation på Stortorget i Lund för att visa vår avsikt att sätta en rimlig lägstanivå för sjuksköterskelöner år 2012.

Vi förklarar härmed 24 000 kr/mån vara den absolut lägsta rimliga lönen för en legitimerad sjuksköterska. Manifestationer genomförs samtidigt också av lokalgrupper på andra håll i landet.

Kom och lyssna och visa vad du tycker att du är värd!”

Anmäl dig på Faccebook-eventet: Inte under 24 000 – manifestation den 24 april på Stortorget i Lund

Bostad åt alla!

Klostergården

Demonstration
3 september 14:00
Stortorget
Lund

Alla vet det. Varje år är det samma visa. Bostadsbristen exploderar varje september och i år har det slagit rekord igen. Det byggs för lite och det som byggs är för dyrt. Fantasin om att dyra bostäder skulle skapa flyttkedjor som öppnade upp billiga lägenheter är för länge sedan krossad av erfarenheten i Lund. Det är bara de redan rika som flyttar in från andra städer och knuffar undan oss andra. Våra områden gentrifieras, hyrorna höjs och krisen blir värre. Ockupationsrörelsens erfarenheter av hur tomma hus hålls tomma för spekulationsyften är i färskt minne för oss fortfarande. Kommunen har uppenbarligen ingen vilja att lösa situationen utan försöker bygga ett Lunds lilla torg på botulfsplatsen, stöttar lokala byggherrar som Arne Paulsen i områden som Klostergården där de boende protesterat mot dyra bostadsrätter och en onödig arena. De vägrar vare sig bygga billiga hyresrätter eller låta människor bruka tomma byggnader. Nog är nog. Vi är inte förvånade. I slutändan kommer vår långa kamp genom ockupationer, demonstrationer och blockader vinna. Bostad åt alla!

Arrangörer: Första Linjen, Virvelvinden och Ockupantscenen.se

Checka in eventet på Facebook

Idag läser vi i Sydsvenskan om Akelius – byggkapitalisten – som sitter på miljarder och styr över skånska bostäder. Helt utan insyn eller möjlighet att påverka för vanligt folk. ”Hyreshuskungen Roger Akelius tackar svenska lagar för miljardvinster. Pengarna hjälper företaget att växa utomlands.” Självklart skattar inte gubben, där han sitter i sin kåk på Bahamas. För skatt det kan han. Författare som han är till en bok om skatteplanering, dvs hur man som miljonär ska slippa betala skatt.

En hyllning till Mitt Lund

För er läsare som varit med ett tag så vet ni kanske att bloggen Mitt Lund är en gammal favorit. Det var nog snart ett år sedan Röda Lund upptog denna eminenta sida till sitt Hall of fame: Länklistan ”Sidor vi gillar”. Igår fick Mitt Lund ännu ett – om än inte lika hedrande – erkännande av tidningen Sydsvenskan i artikeln ”Finns historier i varje gathörn”.

Bloggen i fråga är en härlig samling nostalgiska tillbakablickar på ett Lund som varit, men också ett Lund som är. Eller med Simons egna ord:

– Jag har alltid varit intresserad av Lunds historia och gick för att låna lite böcker i ämnet. Detta var sommaren 2009. Vad jag upptäckte var att nästan allt som skrivits handlade om Lund före 1950. Senare tider fanns det inte mycket skrivet om.

– Dessutom är jag intresserad av sådant som inte brukar dokumenteras. Bortglömda ställen, offentliga toaletter, udda personligheter. Det behövdes någon som tog tag i det och då startade jag Mitt Lund. Sedan har det bara vuxit.

Men vad nog inte den gängse läsaren av Sydsvenskan känner till är Simon Berglinds, mannen bakom Mitt Lund, insatser för att hjälpa ungdomar att hitta rätt i speldjungeln. Här guidar han den intresserade mellan olika höjdpunkter och lågvattenmärken i numera mindre kända spel för bl.a. spelkonsolen ”Sega Mega Drive”. Vi bjussar på ett smakprov, och om ni vill se mer så är det bara att klicka på: Lerkot playing games

Mer om Lund: Ut med skiten ur innerstan

Röda Malmö dokumenterar sin stad: Mera funkis i Malmö

8 mars i Lund

På internationella kvinnodagen 8 mars går nio organisationer i Lund ihop för arrangemanget ”Jämställdhet världen över”. Detta för att uppmärksamma och fira dagen ihop med så många lundabor som möjligt.

På Stortorget mitt i Lund bjuds det från klockan 17.30 till cirka klockan 19.00 på flera talare och musik i form av orkestern Röda kapellet och gymnasieskolan Spykens feministiska kör. Feministiskt initiativ Lund kommer att sälja rosa minisemlor till förmånligt pris, kvinnodagen sammanfaller ju i år med fettisdagen. Alla är varmt välkomna till Stortorget för att fira, lyssna, fika, umgås och samtala kring jämställdhet och kvinnors villkor och möjligheter, här hemma och ute i världen!

Vi som står för arrangemanget är Asylgruppen i Lund, Demokratisk vänster, Feministiskt initiativ, Hemlösas förening i Lund, Kvinnoforum, Kvinnojouren, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det är sällsynt att så många organisationer i Lund går ihop i en sak, men den 8 mars fyller vi Stortorget i några timmar.

Välkomna!!

Syrénrevolutionen i Lund


Gästbloggare Staffan Jacobsson:

Lund är syrénernas stad. Eller har åtminstone varit det i tusen år. Särskilt älskade är syrénerna vid Domkyrkan, som är de tidigast blommande i hela landet och som har stått där åtminstone sedan mitten av artonhundratalet. Just den nuvarande placeringen är orsaken till deras tidiga vårblomning. Men mitt i vintern meddelas plötsligt att de ska bort i samband med ombyggnaden av Domkyrkoplatsen. Den oprovocerade konflikten om syrénbuskarna är helt och hållet Domkyrkorådets ansvar. Det kan tyckas att det finns större problem i Lund än dessa syréner och det gör det också. Men det är bara så inpiskat typiskt och därför också en principfråga: man följer en i Lund alltför välkänd repressiv byråkratisk tradition.

Man har valt att inte föra en dialog med allmänheten och istället köra över den med det ena beslutet efter det andra. Lundabornas känslor är dem likgiltiga och de anförda argumenten håller inte. Domkyrkorådets tal om ”fri siktlinje” är ett förlegat synsätt inom stadsplanering som närmast för tanken till arkitekten Haussmanns brutala snitt genom Paris innerstad när han skapade de breda boulevarderna 1853-70. I en medeltida stadskärna av Lunds modell har sådana sterila ingrepp ingenting att skaffa. Här borde det istället handla om trivsel, gemyt och mer grönska, inte mindre.

Är alla sätt för myndigheterna att demonstrera sin makt över allmänheten bra? Det tycker inte lundaborna, och här har man passerat en tydlig gräns. Senast det skulle anläggas en ”fri siktlinje” i Lunds stadskärna var det ökända Genombrottet i slutet av sextiotalet— en fyrfilig motorväg tvärs genom centrum som skulle snudda Domkyrkan. Detta avvärjdes i sista stund med minsta möjliga röstmarginal tack vare allmänhetens protester. Det är vi tacksamma för nu, och om vi lyckas rädda syrénerna kommer också nästa generation att vara tacksamma — trots allt är det inte bara Domkyrkorådet som skall trivas i Lund. Låt syrénbuskarna vara ifred kräver en namninsamling, en insändarstorm och en facebookgrupp. Ja, kom ihåg striden om Almarna i Kungsträdgården 1970!

Argumenten för att ta bort syrénerna håller alltså inte måttet. Man försvarar sig med att beslutet ”togs för länge sedan”. Som om det äldsta beslutet alltid var bäst och ett nyare beslut i sig vore sämre. Det allra äldsta beslutet var ju dessutom att anlägga syrénerna under 1850-talet. Någon kopplar beslutet till bristen på offentliga toaletter trots att det kommer nya toaletter i besökscentrat. Nej, om bäst argument vinner kommer syrénerna att vara kvar. Men i Lunds kommunalpolitik och i Eskils fantasier skall det vara så dåliga beslut som möjligt. Eskil —Sydsvenskans allsmäktige Lundakrönikör — borde i denna opinionsbildande nyckelposition värna lundabornas intressen. I stället hänvisar han till fascisten Marinetti i ett krypiskt och helt omotiverat försvar för förstörelsen. Han fortsätter envetet att håna den miljömedvetna befolkningen för inskränkhet. Den som sa det han va det.

Domkyrkorådet har gjort sig kända förr för att kuppa igenom impopulära beslut. Den anskrämliga Schartaustatyn dök plötsligt upp 2003 utan att vare sig arkitekttävlingen för besökscentrat eller allmänheten meddelats. I riktlinjerna för denna tävling poängterades särskilt att syrénerna inte skulle få röras, vilket nu Domkyrkorådet struntar blankt i. Om Lund styrts demokratiskt skulle Schartau väck och syrénerna stanna. Blir det tvärtom så betyder det att Lund styrs odemokratiskt — vilket i så fall visserligen inte blir någon större överraskning. Men skamligt är det ändå.

Nordafrika och arabvärlden har sin bejublade Jasminrevolution där varje revolutionsdag fått ett eget namn, som ”Vredens dag” . Låt oss solidaritetsrevoltera! Lund behöver en Syrénrevolution!

Andreas Malm i Lund: ‘Ta Tahrir till fabrikerna!’

Sextio personer besökte det möte på Smålands Nation som Socialistiska Partiet i Lund arrangerade idag, för att lära sig mer om och diskutera det uppror som nu spridits till i stort sett varje hörn av arabvärlden. Nihal Ragab från Egyptens huvudstad Kairo inledde med att beskriva händelseutvecklingen i hennes land under de senaste dramatiska veckorna.

Därefter tog Andreas Malm från Socialistiska Partiet till orda och gav en historisk tillbakablick av det egyptiska samhällets politiska nutidshistoria från den arabiska nationalismen under Nasser, till vändningen mot de nyliberala reformer – med stöd från Väst i allmänhet och IMF och Världsbanken i synnerhet – som majoriteten av folket nu fått nog av. Han konstaterade hur de 100-tusentals demokratikämpar på Tahrirtorget osekteristiskt lyckades ena sig kring ett konkret mål: störtandet av diktatorn Mubarak. Det var tack vare avsaknaden av ett ledarskap som denna väldiga mobilisering kunde äga rum, men samtidigt är denna brist på en gemensam organisation och nationell samordning det som idag är rörelsens svaghet. Mubaraks diktatur har genom åren lyckats krossa i stort sett all självständig politisk organisering och vänstern är idag nästan obefintlig – så när som på gruppen Revolutionära Socialister (en trotskistisk organisation). Därför tvingades folket mer eller mindre att förlita sig på militären, och med detta följer självfallet stora risker.

Samtidigt var det arbetarklassen i Egypten som fick diktatorn på fall. Det var de omfattande strejkerna inom mängder av olika sektorer som med sin kraft gjorde det tydligt för militären att de var tvungna att släppa sin hand från diktatorn.

För att verkligen genomföra en demokratisk omvandling av det egyptiska samhället och återta kontrollen från inhemska kapitalister och förverkliga folkets krav på sociala reformer krävs nu att revolutionen blir permanent, menade han. Dvs att ‘Tahrir tas till fabrikerna’ (Tahrirtorget var den plats som kom att bli navet i störtandet av Mubarak), och där skapa nya demokratiska organ för arbetarnas självorganisering och maktutövning. På så sätt kan det maktvakuum vi nu ser ersättas av det arbetande folkets egna politiska- och sociala intressen och beslut.

Röda Malmö: Stort intresse för arabiska revolutionen
Biology & Politics: Andreas Malm om den permanenta revolutionen i Nordafrika
Caligula: Sol, vind och kaffe – en glad revolutionär söndagsblogg

SvD SvD2 SvD3 DN DN2 DN3 AB GP Exp VG HD D SkD