Nedräkning inför Occupy Malmö 2

fortsättning på gårdagens Nedräkning inför Occupy Malmö

En resning händer inte av sig själv. Inte heller kan den dikteras fram. Ingen individ, inget parti, ingen liten grupp av smarta strateger kan sätta ett samhälle i gungning: det är en uppenbar lärdom av 2011 års revolutioner och revolter, från Tunis till London. Saker händer först när massor av människor strömmar till från alla håll, ser varandra med nya ögon, finner de gemensamma nämnarna – allt som varit så fel så länge och som nu ska rättas till. Det är social rörelse som skapar skalvet.

Om det är något Sverige lider brist på är det just detta: social rörelse. Våra en gång så stolta rörelser – fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen, miljörörelsen, antikrigsrörelsen – ligger till största delen i dvala, nedfrysta, stelnade. Det är det vi först av allt behöver ändra på. Vi måste hitta nya sätt att komma i rörelse.

Ett uppsving för rörelser i Sverige kan inte beställas eller trollas fram. Men vi som tror att något är i grunden fel på vårt samhälle, vi som ryst i kroppen och glött i kinderna när vi sett scenerna från Egypten och Spanien, vi som längtar efter att människor ska kräva sin rätt även här behöver komma samman redan nu. Vi behöver prata med varandra. Vi behöver utbyta erfarenheter, lära oss hur man kan göra, jobba ihop oss och, framför allt, agera i varje miljö i våra vardagsliv där fronterna dras.

När egyptiska aktivister utlyste demonstration till den 25 januari 2011 var det få av dem som trodde på fler än några tusen. Det kom femtio tusen, hundra tusen och sedan var skredet igång. Men för att driva revolutionen till seger krävdes organisation, för att försvara den krävdes organisation, för att bekämpa den nu styrande militärjuntan och hålla islamisterna borta från makten och sy ihop strejkvågorna och universitetsockupationerna och bonderörelserna krävs även nu organisation: det är med organisation Egyptens framtid står och faller.

I de egyptiska händelsernas centrum står en liten grupp – de var inte fler än ett par hundra när allting började– av revolutionära socialister. De har varit med och utlyst samtliga stora demonstrationer sedan revolutionen startade. De jobbar hårt med att organisera fria fackföreningar i fabriker och på bomullsodlingar, de bloggar och fotograferar och sprider tidningar och möter aktivister från andra inriktningar: de rinner som ett kvicksilver genom Egyptens sociala rörelser. De gör ingenting för att ta över dem, stämpla dem som sina projekt; det är inte det som är deras ambition. De bygger rörelser.

Vi vill vara Sveriges revolutionära socialister. Två samhällen kunde knappast vara mer olika än Egypten och Sverige, men en sak är universell: ingenting händer av sig självt, inte ens en jättelik sammanstrålning av människor. Det behövs någon som utlyser den där demonstrationen, ställer sig upp på den där arbetsplatsen, skickar ut det där blogginlägget i precis rätt stund.

Läs mer: ”Hade vi vapen skulle vi använt dom”
Röda Malmö: Kom ut och ockupera

SvD SvD2 DN DN2 DN3 AB AB2 GP HD HD2 SkD SkD2 Svt

Nedräkning inför Occupy Malmö

Vi inleder här en liten följetong om revolutionsåret 2011 och våra tankar kring politisk kamp. Vi gör det som en nedräkning till Occupy Malmö som äger rum på lördag den 29 oktober klockan 15.00 på Stortorget.

Världen skälver igen. Sammanbrottet för diktaturerna i Nordafrika har sänt chockvågor genom världsordningen och elektrifierat vanliga, unga, arbetande, lidande, kämpande människor från New York till Malaysia: nu tar vi saken i egna händer. Polisbrutaliteten, bostadsbristen, evighetspresidenterna, arbetslösheten, utförsäljningarna, rättslösheten, de galopperande klyftorna har gått för långt: vi samlas nu. Vi går ut på gatorna nu. Vi tar torgen i besittning, håller möten, marscherar, strejkar, vi kräver de styrandes fall.

Vintern 2011 blev Tahrir-torget signalen till ett globalt uppsving för social kamp. Några månader senare föll kapitalismen ned ännu ett snäpp i sin långa färd mot natt och kastade ut ytterligare några miljoner människor i hårdare kamp för överlevnad. I Europa tar krisen form av en utdragen slakt på välfärden. För att rädda storbankernas vinster måste grekerna skära bort allt de har av gemensamma tillgångar och skyddsnät; samma recept skrivs ut till land efter land. Men kampen har nått också Europa. I Grekland strider fackföreningar, ungdomsgrupper, vänsterpartier för varje tum av sin mark, mot det privata kapitalets invasion; i Spanien sprider sig proteströrelsen från de stora torgen till de vanliga kvarteren; i England, Italien, Irland ropar hundratusentals i fackens demonstrationsled. I Danmark har ett antikapitalistisk parti, Enhedslisten, just gått framåt som inget annat parti i folketingsvalet.

Och här? Här är det ännu tyst. Sverige står still. Inte för att det saknas problem i vårt land: en offentlig sektor som bit för bit tas över av kapitalet, en vårdsektor som får förfalla, förorter som gradvis förskjuts ur samhället, poliser som plötsligt bryter sig in hos oskyldiga familjer, tusentals SAAB-jobb som äventyras utan att någon ingriper, unga och ”invandrare” som inte får jobb hur många de än söker, anställningar som klipps upp i permanent osäkerhet, arbetare som övervakas och hetsas ännu hårdare, inkomstklyftor mellan män och kvinnor som växer, trupper som sänds att kriga i Afghanistan, ett motorvägsbygge runt Stockholm som blir vårt lands största moderna infrastrukturprojekt… Listan kan göras längre.

Fortsättning följer imorgon

Läs mer:
Hur rik är varje svensk?
Occupy Wall Street har rätt
”Från Nord till Syd, från Öst till Väst, kampen går från kust till kust”
Vi är 99 procent

DN1,DN2,SVD2,GP1,

Vad gör du när revolutionen är här?

Det kommer att bli revolution. Hur den kommer se ut, när den bryter ut eller vem som kommer att vinna kan vi inte veta. Men en sak vet vi: Den kommer. Det har den gjort genom alla tider och det har alltid handlat om att de som inte har makten i samhället gör uppror mot de som styr och bestämmer. De får nog och går tillsammans för att kräva mer makt, mer inflytande, men framförallt en rättvis fördelning av den rikedom som finns i världen. För klassamhällen – dvs. samhällen där människor lever i olika verkligheter beroende på deras bakgrund eller deras yrke – kommer alltid att störtas av de som är fler än det fåtal som tjänar på dem.

Det var nog ingen som i slutet av 2010 kunde säga att om bara några månader skulle hela arabvärlden drabbas av ett folkligt uppror som samlar miljoner människor och som lyckas störta diktatorer och utmana militären och polisen. Ändå så hände det. På samma sätt var det säkert väldigt få som för trettio år sen kunde tänka sig att den generation som idag är unga skulle vara fattigare, ha svårare att hitta en bostad och jobb än sina föräldrar. Meningen var ju att ju bättre tekniken blev, ju fler maskiner som kunde ersätta tunga och tråkiga arbeten, ju mer kunde vi satsa på att förbättra livet för varandra. Men det hände aldrig. Istället ökade skillnaderna mellan fattiga och rika. Hemlösheten steg, människor mådde sämre och fler kände att tiden inte räckte till. Utvecklingen gick bakåt oavsett hur mycket politikerna lovade att snart skulle allting bli bättre. Men bättre blev det – för vissa. För samtidigt som vi såg hur allt fler tiggde pengar på gatorna blev den extremt lilla grupp som äger de stora företagen och har miljoner på banken bara rikare och rikare. Till sin hjälp hade de politikerna som sålde ut det som arbetarna i det här landet hade skapat. Sjukhus och skolor såldes till giriga kapitalister som bara ville tjäna pengar. Skatten för de rikaste sänktes och när de märkte att det var billigare att låta arbetare i diktaturer producera för dem så flyttade de fabrikerna dit och gjorde arbetare i Sverige arbetslösa.

Att de rika blivit rikare på oss andras bekostnad kan man se oavsett var i världen man befinner sig. Det spelar ingen roll om du är i USA, Kina, Egypten eller Sverige. Anledningen till det är det kapitalistiska system som finns överallt och som gör att de som bestämmer i och äger företagen använder arbetare över hela världen för att öka på sina vinster. Det är därför det inte var en tillfällighet att hela Medelhavsområdet på bara några månader gick från att vara trevliga turistmål till att hamna på förstasidorna över hela världen. När revolutionen väl bröt ut så insåg fler och fler att också de kunde revoltera och kräva att de skulle få ta del av vinsterna och bestämma över samhällets utveckling. I Egypten och Tunisien lyckades man, trots att det var förbjudet att kräva saker, och trots att diktatorn där i flera decennier med våld förtryckt varje försök till förändring. Men även i länder som Spanien, England och Grekland har vi kunnat se hur 100 000-tals, framförallt unga, tagit till gatorna och kämpat för att få ett stopp på det som händer. De anser inte att det som politikerna kallar demokrati verkligen är demokratisk. De känner inte att de har något att bestämma över, och de ser hur det varje gång blir ekonomisk kris alltid är de fattigaste som ska betala det som de rika och mäktiga ställt till med.

Skulle något liknande kunna hända i Sverige? Ja, självklart. Även om ekonomin just nu är bättre här än vad den är i exempelvis Grekland så är det exakt samma system, och exakt samma tänkande som styr våra liv. De med makt och miljoner på banken kommer aldrig att sluta sno åt sig och försöka få mer makt och pengar förrän någon sätter stopp för dem. Till slut märker fler och fler hur det är omöjligt att fortsätta som förut. Att de som bestämmer måste störtas och besluten för vår framtid tas över av alla de som går i skolorna, jobbar på sjukhusen eller i industrierna och som inte har något som helst att tjäna på att det fortsätter som det gjort.

Vi revolutionära socialister vänder oss till de som vill gå i spetsen för att krossa det system som skapar fattigdom, klimatförstörelse, krig och terror. Vi förbereder oss redan nu för revolution och stöttar och lär av de som lyckas och försöker. Vi deltar där människor försöker lyfta sig själva och ta kamp för sina behov och vi propagerar för att andra ska göra detsamma. För precis som skolungdomarna och arbetarna i historien så måste vi också vara väl förberedda, organiserade och väldigt många för att revolutionen inte ska slås ner av elitens poliser eller militärer. Den här världen, och det här livet, är inte till för att vi ska stressa oss halvt ihjäl och göra det vi blir tillsagda. Det är till för att skapa ett bättre och lyckligare liv för alla, och inte som det är nu: Bara för de som redan har allt.

Så frågan är: Vad gör du när revolutionen kommer?

Läs mer i vår studiecirkel: Att vara revolutionär

SvD SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 DN DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 AB GP GP2 Exp HD Svt VG D SVD, SR, ETC, Internationalen1, 2, Arbetaren1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, DK,

Revolutionen avancerar

”Vad är en revolution? Det är en situation i vilken man känner sig säker, lugnare, mer levande, mer skyddad och i bättre sällskap på gatan än i hemmet”

Revolutionen bryter sig väg – Tunisien på fjortonde dagen

Statens våldsapparat förlorar sin auktoritet när folket inser sin kollektiva kraft

Trycket från gatan blev för stort. Regeringen gav efter för folkmassornas krav och i går avskedades alla ministrar som representerade den hatade regim som lydde under Ben Ali. De fyra ministrar från partiet RCD som besatt inrikes-, försvars-, utrikes- och finansministerposterna avtackades under stort jubel av de tusentals människor som belägrat premiärministerns byggnad i snart en vecka.
Jublet dämpades något av att premiärministern, Ben Alis före detta högra hand, Muhamed Ghannouchi sitter kvar som regeringschef.
-Det är en tillfällig regering med en klar uppgift – att tillåta en övergång till demokrati. Dess uppgift är att organisera val i vilka folket har total valfrihet, sa Ghannouchi i ett tv-tal till nationen.

Eftergifterna till gatan visar på det styrkeförhållande som råder för tillfället. De härskande vacklar och fruktar alla folkliga initiativ. Samtidigt är det faktum att Ghannouchi sitter kvar ett bevis på att makten ligger i en vågskål som kan tippa åt båda hållen.
Det psykologiska kriget är en viktig del i kampen. I sitt tal riktade sig Ghannouchi till demonstranternas självkänsla.
-Visa ett civiliserat beteende så att revolutionen kan segra, manade den gamle räven i hopp om att alla ska gå hem och vänta på att ”experterna” ska fixa det hela.
Så här skrev en av arbetarrörelsens mest framträdande revolutionärer om skillnaden mellan vardag och historia.

”Revolutionens mest framträdande drag är massornas direkta deltagande i historiska händelser. Staten, monarkin eller demokratin, dominerar vanligtvis nationen, historien görs av specialister i hantverket: kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker och journalister. Men vid avgörande vändningar, när en gammal regim blir outhärdlig för massorna, bryter de ned palissaderna som skiljer dem från den politiska arenan…För oss är revolutionens historia framför allt historien om massornas våldsamma inbrytning på den terräng där deras eget öde avgörs.”
(Leo Trotskij, Den ryska revolutionens historia)

Revolutionen i Tunisien visar än en gång att Trotskijs syn på vad som händer när ett förtryckt folk inte längre står ut med sina härskare stämmer även i dag. Palissaderna rivs ned och folkmassorna tar historien i egna händer.

”Vad är en revolution? Det är en situation i vilken man känner sig säker, lugnare, mer levande, mer skyddad och i bättre sällskap på gatan än i hemmet”. Så skriver Alma Allende, en ung tunisisk-spansk kvinna, i en fascinerande dagbok över händelserna i Tunisien, timme för timme, den 18-26 januari.
Det här leder oss fram till viktiga saker som sker i det tysta efter Ben Alis fall. Som i alla uppror och revolutioner uppstår kaos, vardagen bryts upp och många viktiga funktioner i samhället upphör att fungera. Det blir en kraftmätning där uthållighet och trötthet avgör utgången. Medan regeringen och de som fruktar det nya hoppas att folket i uppror ska tröttna, fruktar folket i sin tur tröttheten, tvivlet som uppstår om man ska orka hålla ut tills segern är nådd.

Kaoset och nedbrytandet av viktiga samhällsfunktioner blir till ett handikapp när problemen som den paralyserade ekonomin och stängd administration skapar även för det strejkande och demonstrerande folket.
När problemen blir akuta då tar folket saken i egna händer och skapar sin egen administration av samhälleliga funktioner. Det är vad som just nu sker i flera städer och kommuner i Tunisien och på offentliga och privata arbetsplatser. Där den gamla makten inte fungerar eller har abdikerat skapar människorna strukturer som börjar ersätta den vacklande makten – det uppstår parallella administrationer, som vi kan kalla en dubbelmakt.
Hur utbrett fenomenet är i Tunisien är inte klart. Men det existerar och sprider sig. Jag har redan i tidigare bloggar citerat exempel där de anställda i offentlig administration, i media, i företag och även privata bolag helt sonika slängt ut de gamla cheferna och själva tillsatt kommittéer för att organisera arbetet.

I städer och kommuner ställs problemen annorlunda än på arbetsplatserna. Distributionen av matvaror måste organiseras. Sjukhus och skolor fås att fungera igen. Renhållningen sättas i arbete igen. Polis och administration som flytt sin kos kräver organisering av vakthållning i bostadskvarter, osv osv.
Vad gör man då? Jo, folket i uppror tar saken i egna händer, organiserar sig i råd och kommittéer som tar över de uppgifter som inte längre statsapparaten löser. Det är vad folket i staden Siliana gjort. Samma sak sker i staden Sidi Bou Ali där följande deklaration publicerats av det nya ”stadsrådet”:

Deklaration av lokala provisoriska rådet för löpande ärenden i staden Sidi Bou Ali

Till följd av det administrativa vakuumet förklarar vi medborgare av Sidi Bou Ali samlade på ”Folkets torg” att:
-vi gemensamt valt ett lokalt tillfälligt råd som ska sköta stadens affärer och arbeta inom ramen för regional och nationell samordning för att återskapa ett normalt liv, civilt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt i landet tills en ny Konstitution i ett demokratiskt och folkligt samhälle öppnar vägen för val som garanterar en fredlig utveckling av makten utan monopol för någon och som representerar alla partier;
Rådets uppgift är,
-att skapa en säkerhetskommitté för att skydda våra bostadskvarter
-hjälpa till att sätta igång vardagsekonomin och garantera medborgarnas nödvändigheter
-garantera att civila institutioner som banker, sjukhus, administration, skolor och andra inrättningar öppnas
-sköta om stadens renhållning
-sköta samordningen med andra lokala och regionala råd
– hålla kontakt med landets armé som i dag är den enda institutionen som vakar över samhället

Vi beslutar att dela upp oss i följande kommittéer:
-en propaganda- och presskommitté
-en kommitté för kommunikation med armén
-en kommitté för säkerheten i bostadskvarteren
-en kommitté för renhållning i staden
-en kommitté för logistik
-en kommitté för upplysning och kultur”

Med en blandning av hopp och oro väntar vi på vilken väg den tunisiska revolutionen ska ta. Ska den visa upp ”ett civiliserat beteende” och låta de professionella hantverkarna sköta revolutionen, vilket är detsamma som att lämna fältet öppet för reaktionen. Eller ska folkets organisering av sin egen makt sprida sig till varje vrå av samhället? Ska exemplen från Siliana och Sidi Bou Ali bli slå rot och bana väg för ett totalt brott med 55 års diktatur?

Röda Malmö: De arabiska revolutionerna
Annarkia: Massmobilisering inför fredagsbönen

AB, AB2, AB3, AB4, Svd, Svd2, Svd3, Svd4, Svd5, Svd6, DN1, DN2, DN3, DN4VG, VG2, VG3, GP GP2 GP3

Revolution i vår livstid VII

Vi fortsätter publiceringen av texten ”Fjärde Internationalens roll och uppgifter”.  Se till att läs den, ni som är intresserade av en socialistisk strategi för störtandet av det kapitalistiska systemet.

UPPBYGGET AV BREDA ANTI-KAPITALISTISKA PROLETÄRA PARTIER

Vår målsättning är att bilda proletära partier som:

1 Är anti-kapitalistiska, internationalistiska, ekologistiska och feministiska.
2 Är breda, pluralistiska och representativa.
3 Är djupt engagerade i den sociala frågan och orubbligt framför de omedelbara krav och samhälleliga strävanden som utgår från arbetets värld.
4 Ger utryck för arbetares stridsvilja, kvinnors frigörelselängtan, ungdomens uppror och internationella solidaritet samt tar upp kampen mot alla former av orättvisor.
5 Grundar sin strategi på den utomparlamentariska kampen, proletariatets egenaktivitet och självorganisering.
6 Klart tar ställning för att expropiera kapitalet och för (demokratisk, självstyrd) socialism.

I fallet Latinamerika är vårt syfte att bygga breda, pluralistiska, antikapitalistiska partier och/eller omgrupperingar med en verklig närvaro i proletariatet och de sociala rörelser, som inom ramarna för kampen mot den kapitalistiska globaliseringen uttrycker ett motstånd mot nyliberalismen. Som en revolutionär marxistisk strömning strävar vi efter att bygga en vänsterns “hårda kärna”.

Denna inriktning kan inte bli framgångsrik om den ersätter strategiskt tänkande, radikal handling och djärva initiativ med en sekteristisk inställning som genom “självbekräftelse” syftar till att vidmakthålla “vår egen identitet”.

Kampen för sådana partier kommer att passera en rad etapper, taktiska och organisatoriska former som är specifika för varje land. En sådan anti-kapitalistisk omgruppering måste från början styras av en huvudmålsättning i det att den skapar en tydlig, synbar polarisering mellan sig själv och de krafter som förhåller sig lojala till social nyliberalism (socialdemokrati, poststalinism, ekologister, populister), detta i syfte att fördjupa deras kris och ge den en positiv utväg.

Detta förutsätter:

1 Förekomsten av betydande politiska krafter där revolutionärt marxistiska strömningar samarbetar med tunga eller symboliskt betydelsefulla strömningar eller företrädare som bryter med reformistiska partier utan att nödvändigtvis ha antagit revolutionärt marxistiska ståndpunkter.
2 En respektfull men nära relation till den sociala rörelse vars krav och aktioner den omgrupperade organisationen framför och deltar i.
3 En gruppering som erkänns som representerande en samhällelig realitet som bryter det monopol som utövas av partier som är lojala med den sociala nyliberalismen, och som gör detta i kraft av den allmäna rösträtten – valda företrädare på lokal, regional, nationell och (möjligtvis) internationell (europeisk) nivå.
4 Ett pluralistiskt funktionssätt som går längre än enkel intern demokrati på ett sätt som gynnar både ökad samstämmighet och diskussion och alltså tillåter en revolutionärt marxistisk strömning som del av en större helhet.

De senaste tio årens erfarenheter visar att den ickesekteristiska revolutionära vänstern kan spela en nyckelroll när det gäller att bevara och bibehålla inriktningen hos en samtidigt radikal och pluralistisk enhet av denna typ samt kombinera utomparlamentarisk aktion med parlamentarisk närvaro. För att uppnå sitt syfte måste den följa en komplicerad kurs – sammansatt av olika etapper och omvägar som tillåter den att samla styrkor – steg för steg tydliggöra inriktningen, reaktivera stridbara miljöer och tålmodigt bygga förbindelser med den sociala rörelsen.

Från första början av denna nya period måste fyra väsentliga lärdomar av det senaste decenniet införlivas med vår taktik:

1 I de etablerade partierna har ingen bred vänsterströmning organiserats i syfte att framträda som instrument för en antikapitalistisk omorientering.
2 Inom socialdemokratin är vänstertendenserna blygsamma och varken särskilt tillförlitliga eller sammanhållna.
3 De stora “överlevande” kommunistpartierna närmar sig slutfasen. Deras ställningstagande mot nyliberalismen har inte (med undantag för Rifondazione) lett till något antikapitalistiskt politiskt projekt eller något demokratiskt, pluralistiskt funktionssätt. Inte heller har någon ickestalinistisk, nationellt organiserad, vänstertendens visat sig.
4 De större gröna partierna har inte lyckats framstå som verkliga politiska och samhälleliga alternativ. Några (som de gröna i Tyskland) har definitivt gått över gränsen till den borgerliga statens sida. Den inre oppositionerna i dessa partier har inte lett till någon verklig social-ekologisk vänsteropposition.

Detta innebär inte att det inte föreligger något intresse eller potential för en anti-kapitalistisk reorganisering av dessa partier och av den sociala rörelsen. Reorganiseringen antar dock skilda former. Vår slutsats bör inte vara att vända oss från dessa partier och deras aktivister. Tvärtom, för att upprätta en riktigt bred attraktionspol för att besegra socialnyliberalismen är det oundgängligt med en mer omfattande omorientering av deras inriktning, åstadkommen genom ett systematiskt förhållningssätt, präglat av av samarbete och ökad samstämmighet. Mer än någonsin gäller emellertid den avgörande slutsatsen av våra erfarenheter; att omorienteringen kommer att vara beroende av att en stark, självständig attraktionspol växer i styrka och av ett yttre styrkeförhållande som kan attrahera och organisera sådana sympatier.

Endast den revolutionära vänstern är för närvarande i stånd till att ta initiativ till en anti-kapitalistisk omgruppering och med ett radikalt, pluralistiskt, socialt grundat projekt av masskaraktär hålla denna på rätt köl. Men detta förutsätter ett djupgående välgenomtänkt avståndstagande till sekterism i praktiken. Det betyder också att närmanden inom den revolutionära vänstern endast kan ses som möjlig inom ramarna för och i kraft av den gemensamma erfarenheten av denna anti-kapitalistiska omgruppering.

Icke desto mindre ställer dessa processer uppenbart omgrupperingen av de revolutionära krafterna på dagordningen, eftersom den revolutionära vänstern inte kan stimulera omfattande omgruppering utan att den sätter sin egen splittring i fokus.

Samtidigt som FI bidrar till en omfattande reorganisering i världsskala av arbetarrörelsen samt sociala och folkliga rörelser med inriktningen att bilda en ny internationalistisk, pluralistisk, revolutionär styrka av aktivister med massinflytande – måste vi även parallellt med stärka vår organisation. Inte för att tävla med eller besegra andra revolutionära strömningar utan för att i största möjliga utsträckning bidra till uppbygget av en ny kraft, samtidigt som de väsentliga teoretiska slutsatserna av det tjugonde århundradets revolutioner klargörs.

Tidigare:

Revolution i vår livstid
Revolution i vår livstid II
Revolution i vår livstid III
Revolution i vår livstid IV
Revolution i vår livstid V
Revolution i vår livstid VI