Diktatorn nästan uträknad – drömmar om frihet

”När detta skrivs nås vi av den glädjande nyheten att en oberoende facklig federation bildats i Benghazi. Det är fler nyheter av det slaget som måste till för att den framtida utvecklingen i Libyen ska kunna hamna i positiva banor.”

Denna veckas ledare i tidningen Internationalen:

Denna ledare skrivs samtidigt som all världens TV-skärmar kablar ut bilder av jublande rebellstyrkor som just intagit Gaddafis högkvarter i Tripoli. Fortfarande håller Gaddafis regim vissa geografiska fickor i Tripoli, ett kustband med ett antal städer vid Medelhavet samt en del områden i södra och centrala Libyen. Men nu när rebellerna intagit högkvarteret, när regimen förlorat själva sin hjärtpunkt och rotfäste, kan det knappast dröja mer än ett fåtal dygn innan den är absolut och slutgiltigt besegrad.

Vi socialister välkomnar
självklart regimens fall. Under Gaddafis tid vid makten har partier, fackföreningar, ja alla från staten självständiga sociala rörelser förbjudits. En död hand har lagts över det libyska samhället. Gaddafis fall kommer förhoppningsvis att öppna vägen för att folket ska kunna organisera sig, och att en arbetarklass med växande medvetande i förlängningen utkristalliserar sig. Den rådande utvecklingen i Benghazi där ett civilt samhälle nu växer fram – med bland annat en mängd fria tidningar – ger grund för en försiktig optimism.

Men, parallellt med alla jubelkrevader vid Gadaffis fallna högkvarter, tornar också en mängd problem upp vid horisonten. NATO:s bomber regnar ännu över Tripoli. Det libyska folket har inte befriat sig självt utan har varit beroende av västimperialismens militära stöd. Det är en västimperialism som primärt har i sikte att stabilisera utvecklingen i Libyen till sin egna favör; att Libyen återigen, som under kung Idris dagar före 1969, blir ett för den säkert brohuvud. Förutom att dess oljebolag ska få komma i första rummet när nya kontrakt tecknas, handlar det också om att man säkerligen återigen försöker att dra in Libyen i det militära samarbetet med väst. Libyen tillhör idag ett fåtal länder i Afrika som inte är med i Africom, USA:s militära samarbete med kontinentens länder Kanske kommer också USA, precis som under kung Idris dagar, att upprätta militärbaser i Libyen.

Dessutom domineras rebellernas ledarskikt av personer tillhörande den libyska eliten, och då bland annat ett antal tidigare Gaddafiministrar. Det är en västvänlig elit, som därtill genom imperialismens militära intervention hamnat i en stark beroendeställning. Här har vi ökända figurer som den nyliberala ekonomen Mahmoud Jibril, som efter att haft huvudansvaret för Gaddafiregimens privatiserings- och avregleringsprogram i samband med upproret hoppade av. Han leder idag rebellernas regering i Benghazi. En annan huvudperson är den tidigare justitieministern Mustafa Abdul Jalil, som leder det nationella övergångsrådet. Nämnas kan att Jalil satt som domare i den famösa rättegången när bulgariska sjuksköterskor 2006 dömdes till döden anklagade för att ha åsamkat libyska barn HIV-smitta. Ett tredje exempel är Kalifa Hifter. Hifter var under 1980-talet hög militär befälhavare i Libyen men hoppade av. Han har under de senaste decennierna mestadels framlevt sina dagar i USA. Hifter damp plöstligt ner i Benghazi 17 mars, samma dag som FN tog resolutionen om en flygförbudszon över Libyen. Han tilldelades, efter påtryckningar från Washington, en hög militär position i rebellernas styrka.
I Libyen finns det inte mycket av en inhemsk borgarklass. Mot bakgrund av den omgestaltning av ekonomin, som under senare år tagit fart, torde den libyska eliten främsta drivkraft i dagsläget vara att konstituera sig som borgarklass, att som junior partners till västimperialism självt lägga beslag på en större andel av det samhälleliga mervärdet.

När detta skrivs nås vi av den glädjande nyheten att en oberoende facklig federation bildats i Benghazi. Det är fler nyheter av det slaget som måste till för att den framtida utvecklingen i Libyen ska kunna hamna i positiva banor. Det trösterika är att grunden till Gaddafiregimens fall är den spontana folkliga resning som sedan mitten av februari svept fram över landet. Arbetare, ungdomar, rättighetsaktivister ja alla som kämpat för friheten vill se en reell förändring och inte bara ett skifte av förtryckare på maktens taburetter. Det är krafter av det slaget som vi när den försöker organisera sig efter förmåga måste ge allt vårt stöd.

 

 

 

DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,

Solidaritet med Libyens kämpande folk

Uttalande från Socialistiska Partiets verkställande utskott

Despoten Khadaffis tid är över, diktaturen mals sönder, rebellsidan är på väg mot seger. Därigenom krossas en av regionens blodigaste regimer och den arabiska vårens revolt som även nådde Libyen i februari tyckts ha sprängt ännu en fördämning.

Och så kan det bli, om upprorets demokratiska och socialt progressiva krafter kan länka samman sin kamp med de egyptiska, tunisiska och andra radikala rörelserna i regionen, bibehålla sin egen strävan och nyvunna styrka – och vägra underordna sig stormakterna.

Men hotet och riskerna om en annan utveckling är överhängande, styrkeförhållandena ojämna och motståndskrafterna brokiga. Rebellsidan segrade inte heller av egen kraft utan med hjälp av NATO:s bombningar och militära stöd. Västimperialismen kommer att kräva lön för mödan i form av kontroll över oljan och ökat geopolitiskt inflytande. På rebellsidan finns överlöpare och bulvaner redo att gå västs ärenden.

Socialistiska partiet välkomnar khadaffidiktaturens fall och uttrycker vår solidaritet med Libyens undertryckta och kämpande folk i detta historiska ögonblick. Vi kommer att göra vad vi förmår för att motverka imperialistiska försök – inklusive från svensk sida – att beröva libyerna segerns frukter.

Libyerna måste själva bestämma sin framtid i full suveränitet över sitt kommande politiska system, naturtillgångar och territorium.

· Leve segern över tyranniet!
· Nej till imperialistisk utpressning och kontroll!
· Solidaritet med det libyska folkets kamp för frihet, demokrati och social rättvisa!

Socialistiska partiet
Verkställande utskottet
23 augusti

Läs också den mycket bra texten från Kildén & Åsman Tripoli befriat – Libyens öppna framtid
och Röda Malmös Stödet för Gaddafi en bluff

SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,AB1,AB2,AB3,GP1,GP2,GP3,GP4, SVT1,SVD6,SVD7,DN7,GP5,DN8,SVD8,SVD9,GP6DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,

Vad är det för fel på Vänsterpartiet?

Vänsterpartiet saknar ett revolutionärt perspektiv på samhällsutvecklingen, säger vi socialister. Vad innebär det? Att vi är revolutionsromantiker och vänsterpartisterna realister? Nej, det handlar om att flytta fokus till gräsrötternas kamp underifrån och till ackumulering av klasskampserfarenhet hos vanliga arbetare – ett framflyttande av arbetarrörelsens positioner i den utomparlamentariska kampen.”

Lars Ohly höll nyligen sitt sista sommartal som partiledare. Ohly sa många bra saker och kritiserade helt riktigt Reinfeldt för hans otydlighet i kampen mot rasismen. Ohly menade också att bankerna ska betala sin egen kris.
Helt rätt! Vi har ofta hört både Lars Ohly och andra företrädare för Vänsterpartiet säga bra saker. Vi socialister kan säkert ställa oss bakom det mest som kommer från V. Problemet ligger på ett annat plan, nämligen när det kommer till den politiska praktiken, då faller de vackra orden platt till marken.

Vänsterpartiet tar nämligen få eller inga initiativ till organisering av protesterna underifrån i samhället. Försöken till den nödvändiga reorganiseringen av arbetarrörelsen lyser med sin frånvaro. Vänsterpartiets fokus ligger på överenskommelser på det parlamentariska planet.
I dessa förhandlingar med andra partier säljer V ut och kompromissar bort arbetarkraven. Allra tydligast har detta varit under socialdemokratiska regeringar då V även stött grova nedskärningar i välfärden. Under de rödgröna förhandlingarna inför förra årets val gick man också med på utgiftstak och mycket annat.

Lars Ohly har nu aviserat sin avgång. Det var väntat mot bakgrund av att röstetalet kontinuerligt reducerats i varenda val under hans tid som partiledare. Kommer V att förändras med en ny partiledare? Nej, ingen avgörande kursändring är i sikte. Svagheterna sitter i väggarna sen årtionden tillbaka. Partiet har sin grund i en stalinistisk organisation som tillhörde Kommunistiska Internationalen – och efter dennas nedläggning 1943 en mer löslig samarbetsform – under den byråkratiska diktaturens tid i Moskva.
Förutom att alltid försvara Moskva utvecklade partiet ett alltmer försiktigt uppträdande i politiken, särskilt gentemot socialdemokratin. Under Hilding Hagbergs ordförandeskap (1950-64) uttrycktes detta som ”den vänliga pådrivarens” roll.
Utvecklingen framtvingade en uppgörelse med försvaret av de forna öststatsdiktaturerna, även om olika former av kontakter inte avbröts förrän sovjetblocket upplöstes. Rollen som vänlig pådrivare har dock aldrig ifrågasatts på allvar, den fortsätter att vara rättesnöret för den politiska inriktningen. Dock med den skillnaden att V inte längre har några fästen i fackföreningarna. Förutsättningarna för att vara en vänlig pådrivare, som åtminstone skulle kunna få något lite i utbyte, har alltså minskat.

Vänsterpartiet saknar ett revolutionärt perspektiv på samhällsutvecklingen, säger vi socialister. Vad innebär det? Att vi är revolutionsromantiker och vänsterpartisterna realister? Nej, det handlar om att flytta fokus till gräsrötternas kamp underifrån och till ackumulering av klasskampserfarenhet hos vanliga arbetare – ett framflyttande av arbetarrörelsens positioner i den utomparlamentariska kampen.
Vi kan se vad som händer om man inte har detta fokus. Vänsterpartiets försök att ”vrida politiken åt vänster” leder inte bara till uteblivna resultat, det resulterar också i en ren kräftgång. I slutet av 90-talet ökade V:s röstetal i valen. Inte som ett resultat av egna meriter utan på grund av det omfattande missnöjet med de massiva nedskärningar som socialdemokraterna genomförde.
Kunde V dra någon fördel av detta? Nej, därför att fokus fortsatt låg på det parlamentariska schackrandet, inte på organisering underifrån. Medlemstillströmningen i början av 2000-talet lyckades man inte heller använda som en språngbräda för framsteg. Jämfört med 1980 hade partiets medlemsskara vid förra årets val reducerats med hälften. Efter det senaste valet, då många upprördes av rasisternas framgångar, fick V en ny tillströmning av medlemmar.

Det är inte långsökt att befara att det kommer att gå på samma vis den här gången. Vänsterpartiet befinner sig i en långvarig kronisk kris till följd av sin politiska inriktning. Ja, ska sanningen fram så är partiet, i sitt nuvarande skick, en stor bromskloss för radikalisering åt vänster. När unga människor väcks upp och söker aktivering i politiken så är det naturligt att man vänder sig till V. Resultatet blir i många fall antingen passivisering eller att man sugs upp i den parlamentariska praktiken.
I nuläget gör du som vill ha ett radikalt socialistiskt alternativ klokt i att vända dig till Socialistiska Partiet. Ännu ett litet parti, men om fler drar de logiska konsekvenserna kan vi utvecklas till ett salt i arbetarrörelsen som på sikt kan få saker att hända.

Från Veckotidningen Internationalen

AB AB2

Malmö: 1 maj – revolutionsåret 2011

Samling på Möllevångstorget kl 11.00 och avgång kl 12.00 till Slottsparken där det blir musikfest. Arrangörer är Vänsterpartiet i Malmö. Socialistiska Partiet deltar med en egen kolonn i tåget.

Bild från förra årets SP-kolonn på 1 maj i Malmö

Socialistiska Partiets 1 maj-paroller i år är:

För en antikapitalistisk vänster
– mot borgarpolitik och nyliberalism!
För internationell solidaritet
– stöd den arabiska revolutionen!
För ekosocialism
– mot kapitalismens klimatkaos!

Efter demon blir det fest!

Solidaritetsafton  för de POLITISKA MAPUCHE-FÅNGARNA i Chile

Cesar Peña-Tania Naranjo: Musiker
Andre Sandstorm: Tidens anda
Guillermo Cariz: Trubadur
Påul Nilsson: Poet
Mawun Kalfuray: Tvärflöjt
Boris-Ninel Segovia: Chipo musik

1 maj kl 17-22
Tryckeriet, Rolfsgatan 7B

Servering: Mat och dryck

Hjärtligt välkomna!

Arr: Mapucheföreningen Gulamtun
Sofielunds Folkets Hus
i samarbete med Studiefrämjandet

Välfärden byggdes genom klasskamp och hot om klasskamp

Öppet brev från Socialistiska Partiet till socialdemokraternas kongress:

Inför er kongress har det i media mest handlat om kris och personfrågor. Vi hoppas för er och allas skull att diskussionen om den politiska inriktningen ska dominera istället.

Den period då socialdemokratin var stark var också en period då klassklyftorna minskade och den gemensamma sektorn byggdes ut och bidrog till en ökning av både välfärden, jämlikheten och demokratin. Som man skriver i kriskommissionens rapport så vände denna utveckling efter 1980: ”Klyftorna i Sverige har ökat i trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar.” Ska denna utveckling fortsätta, eller kan den vändas?

Den period då klassklyftorna minskade och den gemensamma välfärdssektorn byggdes ut var ett resultat av en tidigare period av intensiv klasskamp i hela samhället. Men när välfärdspolitiken genomfördes skedde det däremot i en period av kompromiss och samarbete med borgarklassen. En del av den nyliberala offensiven handlade därför om att man sa upp detta samarbete från borgerliga kanten.

I krisrapporten säger man att socialdemokratin ”inte är ett parti som andra”, men när ni anpassat er till nyliberalismen och själva bidragit till ökade klyftor har många haft allt svårare att skilja er från de borgerliga partierna. Att fortsätta på den inslagna vägen kommer knappast att stärka arbetarrörelsen.

Vi vet att det finns de bland er som vill genomföra en politik för minskade klassklyftor och en bra välfärdssektor utan marknadsinslag och vinstintressen. Men idag, med en borgerlighet som inte alls är inställd på eller har något att vinna på kompromisser, är läget annorlunda än under åren av välfärdens utbyggnad. För att genomföra denna politik idag måste man ta strid mot en mycket mäktig fiende som inte är inställd på kompromisser. Det kräver i sin tur en enorm aktivering och reorganisering av arbetarrörelsens alla delar. Kommer ni att vara med på detta?

Röda Lund: Ta fajten innan det är försent!

SvDSvD2DNDN2DN3DN4ABAB2ExpExp2

Stöd det libyska folkupproret för demokrati – ingen tilltro till stormakterna

Den libyska folkresningen för demokratiska och mänskliga rättigheter befinner sig i ett kritiskt skede. Å ena sidan har diktatorn Khadaffis styrkor slagit sönder många av den demokratiska revolutionens framgångar. Å andra sidan hotar interventionen från de imperialistiska stormakterna att ta kontroll över den libyska utvecklingen. Interventionen kan också bli ett stöd för motrevolutionära krafter i hela regionen – från den saudiska diktaturen och dess angrepp på den folkliga rörelsen i Bahrain, till konservativa och ”stabiliserande” krafter i Egypten, Tunisien och på andra håll.
Den dramatiska utvecklingen har skapat debatt och skilda uppfattningar i hela vänstern, inklusive i Socialistiska Partiet.

Socialistiska Partiets styrelse menar att vänsterkrafterna inte kan ifrågasätta det libyska folkupprorets rätt att kräva militärt stöd och beskydd av den omvärld som påstår sig värna demokrati och mänskliga rättigheter. Att en demokratisk revolution i yttersta nöd kräver att omvärlden solidariserar sig med dess kamp, även militärt, är ofrånkomligt. Men de militära medlen måste ställas under revolutionens ledning – inte styras av andra krafter.
För oss som lever i de imperialistiska stormakternas del av världen står uppgiften att stödja de folkliga upproren efter bästa förmåga och blockera ekonomiskt och politiskt stöd till förtryckarna. All vapenhandel med diktaturerna måste upphöra, alla hemliga avtal och förbindelser kring ekonomi, migration och säkerhetspolitik måste dras fram i ljuset.
Samtidigt måste vi bekämpa försöken av stormakterna att utnyttja upproren för att ta kommandot över utvecklingen, kontrollera de folkliga krafterna och installera lydregimer.

Gamla imperialistmakter som Frankrike, England och Italien samt USA – vilka tills alldeles nyligen utgjorde Khadaffis bundsförvanter – förtjänar ingen som helst tillit i kampen mot förtryckarna i den värld som nyss präglades av deras kolonier och marionettregimer. Det är de folkliga befrielsekrafterna som har rätten på sin sida och själva måste leda frigörelsen och de militära insatserna.

Vi socialister står på de folkliga revolutionsrörelsernas sida och kommer att göra vad vi kan för att bidra till deras seger och förhindra att de förvandlas till brickor i imperialistiska stormakters spel.

Socialistiska Partiet
Partistyrelsen
20 mars

Läs mer!
Andreas Malm: Försvara Libyens folk med svenska JAS-plan
Biology & Politics: En antimilitaristisk vänsterståndpunkt i Libyen?
Röda Malmö: Huvudet sitter löst på Gaddafi
Svensson: Bara ynkryggar, förrädare och fascismens agenter kan avvisa hjälp till de libyska revolutionärerna

SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, AB1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4, HD,

Beställ SP-knappen!

Kamrater!

Nu finns nya partiknappar att beställa. Knapparna är 2,5 cm i diameter och beställs genom att maila info@socialistiskapartiet.se sin beställning och sätta in passande belopp på Socialistiska Partiets Kampfond: pg 3 96 91 – 1 (skriv “Knapp” och det antal du vill beställa). Så se till att du och dina kamrater går våren till mötes med vår stilrena symbol!

Pris (inkl. frakt)
1 knapp: 10 kr
10 knappar: 50 kr

Flirtar den svenska vänstern med islamisterna?

Flirtar den svenska vänstern med islamisterna? Det påstår i alla fall socialdemokraten Daniel Suhonen. En av de som pekas ut är vänsterdebattören Andreas Malm, medlem i Socialistiska Partiet i Lund. I radioprogrammet Studio Ett (P1) möttes de båda efter att Daniel Suhonen skrivit artikeln Vänsterprassel med islam. Idag svarar Andreas Malm på Suhonens artikel: En åldrad vänster i otakt med Tahrir. Debatten går även att lyssna på här: Debatt om islamism – Studio Ett | Sveriges Radio.

Programledaren: Suhonen menar att delar av vänstern ägnat sig åt att ”svassa för religionerna, gett sitt stöd åt islamistiska rörelser som Hamas och Hizbollah, och inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från övergrepp som skett i religionens namn”.

Daniel Suhonen, välkommen hit. Har du något exempel på det du kallar ”svassande för religionen”?

Suhonen: Jag vill börja med att säga att hela den här artikeln handlar om en tio år lång diskussion som egentligen har förts mellan en väldigt aggressiv höger, som har fört ett kamp mot muslimer, mot islam och mot det mångkulturella samhället. Och mot detta har stått väldigt mycket då en vänster som har försvarat människor i en minoritetsposition, nämligen muslimerna. Och den delen har jag stött helhjärtat och stödjer fortfarande, men det som är problemet tycker jag är att man då inte klarat av att, som jag skulle vilja att man gör, nämligen har en sekulär hållning där man både försvarar människor då, till exempel de med muslimsk tro, mot nedskärningspolitik, rasism, fördomar, främlingsfientlighet, som verkligen finns i vårt samhälle, och samtidigt då klarar av att kritisera tendenser i en del av dom här organisationerna.

Vad är det man inte klarat av?

Suhonen: Alltså jag har själv problem och tycker inte om, så att säga, tendenser i Hizbollah, i Hamas, det innebär inte att jag vill att man ska förbjuda dom här organisationerna – det har vi ingen möjlighet att göra, ska vi inte göra.

Men vad är det du inte tycker om hos dom?

Suhonen: I delar av de här organisationerna som föreslår att man ska ha islamistiska stater, alltså delar av de här sharia-lagarna, så finns det liksom grejer som inte är okej, tycker jag.

Som vadå? Kan du ge något exempel?

Suhonen: Ja, men, det vet vi det som hände nu i Afrika – och då menar jag inte i Nordafrika, utan i Centralafrika – där man då i delar vill införa sharia-lagar, där man ja haft en från höger driven debatt om burka, som är en pseudodebatt men där jag menar att i det här finns en frihetstråd som jag tycker inte vänstern klarat av, därför att man varit tillbakapressad. Där menar jag att man behöver hålla två bollar i luften. Skulle jag vilja.

Vi ska säga att Andreas Malm finns här också. Vänsterdebattör som är en av dom som pekas ut i artikeln. På vilket sätt är han ett exempel på den här problematiken som du tar upp?

Suhonen: Ja, jag tycker till exempel i frågan med Hamas så hade Andreas rätt, vilken åsikt jag delade till exempel palestinierna i Gazas rätt att välja en Hamas-styrd regering. Men samtidigt finns det stora brister med Hamas, därför att det är en islamistisk organisation som bryter mot det som jag som demokratisk socialist tycker är målet för ett samhälle, nämligen ett sekulärt samhälle. Där man kan mötas över religionsgränser, klassgränser och andra gränser istället för att liksom bygga på en av religionerna i en region.

Andreas Malm finns också här i studion – välkommen hit. Du har stöttat Hamas. Varför då?

Malm: Därför att Hamas under invasionen av Gazaremsan i januari 2009 förde ett desperat försvarskrig mot en aggressiv ockupationsmakt och det var i den konkreta situationen som jag uttalade stöd för Hamas och alla andra palestinska motståndsfraktioners rätt att försvara sitt territorium mot staten Israels aggression. Och det där handlar inte om att stödja Hamas samhällsutopi. Jag förstår inte hur Daniel Suhonen kan tro det, alltså det här träffar så otroligt långt utanför måltavlan.

Du gillar inte det islamistiska.

Malm: Nej, naturligtvis inte, jag stödjer den palestinska vänstern. Mina kamrater finns i PFLP – dom kämpar för ett sekulärt demokratiskt socialistiskt Palestina, och tar självfallet ställning för Hamas motstånd. Precis samma position som jag intog, precis samma position som vänstern i Libanon intog när det gällde Hizbollah under 2006. Alltså den här kritiken…jag vet inte vem Daniel Suhonen fäktar emot, för jag känner ingen vänstermänniska som inte vill ha ett sekulärt samhälle. Jag vet inte viken vänstermänniska, om jag eller Åsa Linderborg eller Mattias Gardell eller någon annan tycker det är bra med sharia i Nigeria, för övrigt vet jag inte vad det har med Hamas eller Hizbollah att göra heller. Men den vänster du utmålar som tycker om sharia-lagar och vill införa islamisk stat, eller sådana saker, det existerar ju inte. Vi är för ett sekulärt samhälle, men vi ser den accelererande galopperande islamofobin i Europa som ett akut samhällsproblem som man inte kan låtsas inte finns.

Andreas Malm: Innan vi låter Suhonen svara på det. Har du fört fram den här kritiken i dina artiklar där du gett Hamas ditt stöd.

Malm: Jag skrev en artikel om hur PFLP tillfälligt drabbades när Gaza tagits över av Hamas 2007, och jag har skrivit två böcker om den iranska regimen och ägnat stor kraft åt att kritisera det främsta islamistiska projektet, jag har skrivit rader av artiklar om den havererade wahhabismen i Irak, så jag förstår inte varför man ständigt ska behöva bemöta den här kritiken om att man inte tillräckligt kritiserar islamism. Det är som om man inte får tala om islamofobi, man måste bara tala om islamism hela tiden för att undgå den här kritiken.

Suhonen: Alltså i min artikel håller jag med Andreas. Jag tycker också att du blir väldigt upprörd här. Det jag menar är att det finns ett ställningskrig där jag hållt med dig väldigt mycket, även Mattias Gardell och Åsa Linderborg på nästan alla punkter, men där det finns ett problem nämligen i ställningskriget mellan höger och vänster, där det blir ett försvarskrig från vänstern så tycker jag man har missat att hålla fram det som du nu lyfter fram – det var första gången jag hörde dig säga det – nämligen sekularismen.

Malm: Jo, men då läser du inte vad jag skriver.

Suhonen: Jag har läst väldigt mycket av det du skriver, jag har inte läst allt. Om man ska bygga bra samhällen måste man kunna mötas, och det jag ser i de här tendenserna till islamism som finns inte i den stora majoriteten av muslimernas, liksom världsbild eller organisationer, utan i små grupperingar, så måste man också kunna kritisera det. Även om högern gör det.

Malm: Vem gör inte det? Har jag inte kritiserat islamism? Vem förde kring med Mohammad Omar, vem var den första som förde kring med Mohammad Omar när han kom ut som galning? Vem är det du attackerar isf? Vem är det du vänder dig emot? Det är ju ett spöke du vänder dig emot. Vänstern tar ständigt kampen mot islamism och mot islamofobi. Problemet är att i Sverige har vi inte ett islamistiskt parti i riksdagen, vi har ett islamofobiskt parti som står och hetsar mot muslimer och som säger att det föds för många muslimer i Sverige, att muslimer är på väg att ta över i Europa – att det finns en demografisk konspiration! Det är mot dom som kampen måste stå. Här! I Iran står kampen mot islamism.

Suhonen: Men, Andreas. Men det är är också det som är kärnan i den här artikeln. Här har vi haft den här kampen då, där kampen stått, tycker jag, mellan en fruktansvärt reaktionärt nationalistisk nyliberal höger – det är samma globalt – där man för kamp mot arbetarklassen. Den arbetarklassen är liksom du vet också jäkligt mycket en mångkulturell arbetarklass, och det som händer är att vi har förlorat kampen mot främslingsfientligheten, vi har förlorat kampen om klassorganiseringen, där klassamhället nu förstärks, och vi har så att säga förlorat initiativet i debatten och begreppet sekularism till högern. Jag vill inte att Dilsa Demirbag-Sten ska äga sekulariteten. Den vill jag att vänstern ska äga. Då måste vi försvara den.

Får jag fråga dig, Daniel Suhonen, är det så att du vill föra den här debatten därför att du tycker att vänstern måste visa för väljarna att man tar avstånd från konservativ islam eller islamister?

Suhonen: Ja, det kan man säga. Sen tycker jag att jag hoppas att den här artikeln inte är slutpunkten för den här debatten, utan jag skulle vilja att det blev startpunkten för det vi har nu, nämligen ett samtal om vad är egentligen ett socialistiskt samhälle. Hur vill vi att Sverige ska utvecklas, hur ska vi ta kampen mot dom som är emot muslimer och mot islam? Hur ska vi ta den kampen, och hur skyddar man, så att säga, ett öppet samhälle bäst? Jag tror inte på högerns väg, jag tror på din väg.

Malm: Det finns något patetiskt i den här artikeln också, och det är att Daniel Suhonen, som socialdemokrat, går ut och predikar klasskamp för oss revolutionära marxister som tillhör den radikala vänstern och som försökt bedriva faktisk, konkret klasskamp under väldigt lång tid, medan det parti som Daniel Suhonen företräder har försökt lägga en död hand på all klasskamp och införa klassamarbete som den grundläggande principen i all politik under det senaste halvseklet. Låt oss ta ett konkret exempel: Det pratas om Volvo nu och om hur mycket jobb som flyttas från Sverige till Kina och hur hotad den svenska bilindustrin är. Mina partikamrater på golvet i Volvo har fört en kamp för att göra fackföreningarna till klasskamporganisationer. Dina partikamrater har motarbetat dom i decennier. Du representerar ett klassamarbetesparti och kommer och mästrar upp mig och andra för att vi ska ägna oss åt klasskamp.

Suhonen: Du vet mycket väl att jag försöker ändra det partiet och den fackförening som vi har mot att göra något mycket mer konkret än man gör. Så där håller jag med dig också.

Och där får vi dra ett streck i den här debatten. Tack så mycket båda två. Daniel Suhonen, chefredaktör SSU:s tidning Tvärdrag, och Andreas Malm som är vänsterdebattör, bland mycket annat.

Röda Malmö:
Suveränt svar till Suhonen
Daniel Suhonen har fel

Röda Lund:
Brev till alla förolämpade svenska muslimer
Öppet brev till al-Qaida: ”Ni mördar muslimer åt det arabiska kapitalet”

Andreas Malm i Lund: ‘Ta Tahrir till fabrikerna!’

Sextio personer besökte det möte på Smålands Nation som Socialistiska Partiet i Lund arrangerade idag, för att lära sig mer om och diskutera det uppror som nu spridits till i stort sett varje hörn av arabvärlden. Nihal Ragab från Egyptens huvudstad Kairo inledde med att beskriva händelseutvecklingen i hennes land under de senaste dramatiska veckorna.

Därefter tog Andreas Malm från Socialistiska Partiet till orda och gav en historisk tillbakablick av det egyptiska samhällets politiska nutidshistoria från den arabiska nationalismen under Nasser, till vändningen mot de nyliberala reformer – med stöd från Väst i allmänhet och IMF och Världsbanken i synnerhet – som majoriteten av folket nu fått nog av. Han konstaterade hur de 100-tusentals demokratikämpar på Tahrirtorget osekteristiskt lyckades ena sig kring ett konkret mål: störtandet av diktatorn Mubarak. Det var tack vare avsaknaden av ett ledarskap som denna väldiga mobilisering kunde äga rum, men samtidigt är denna brist på en gemensam organisation och nationell samordning det som idag är rörelsens svaghet. Mubaraks diktatur har genom åren lyckats krossa i stort sett all självständig politisk organisering och vänstern är idag nästan obefintlig – så när som på gruppen Revolutionära Socialister (en trotskistisk organisation). Därför tvingades folket mer eller mindre att förlita sig på militären, och med detta följer självfallet stora risker.

Samtidigt var det arbetarklassen i Egypten som fick diktatorn på fall. Det var de omfattande strejkerna inom mängder av olika sektorer som med sin kraft gjorde det tydligt för militären att de var tvungna att släppa sin hand från diktatorn.

För att verkligen genomföra en demokratisk omvandling av det egyptiska samhället och återta kontrollen från inhemska kapitalister och förverkliga folkets krav på sociala reformer krävs nu att revolutionen blir permanent, menade han. Dvs att ‘Tahrir tas till fabrikerna’ (Tahrirtorget var den plats som kom att bli navet i störtandet av Mubarak), och där skapa nya demokratiska organ för arbetarnas självorganisering och maktutövning. På så sätt kan det maktvakuum vi nu ser ersättas av det arbetande folkets egna politiska- och sociala intressen och beslut.

Röda Malmö: Stort intresse för arabiska revolutionen
Biology & Politics: Andreas Malm om den permanenta revolutionen i Nordafrika
Caligula: Sol, vind och kaffe – en glad revolutionär söndagsblogg

SvD SvD2 SvD3 DN DN2 DN3 AB GP Exp VG HD D SkD

En härlig doft av revolution

Den in till märgen korrumperade diktatorn Ben Ali har drivits på flykten av ett folk i uppror. Hans familj hade plundrat nationen in på bara benen och samlat på sig makt över landets ekonomi samtidigt som hundratusentals välutbildade ungdomar tvingades till arbetslöshet eller ambulerande småjobb. Nu är han borta.

Socialistiska Partiet hyllar den tunisiska ungdomen och den arbetande befolkningen som visat att även en till synes orubblig diktatur kan störtas när ett beslutsamt folk reser sig.

För första gången har de förtryckta klasserna i ett arabiskt land gjort uppror och kastat av sig en förtryckarregim. Nu darrar regionens envåldshärskare, militärjuntor, monarker och oljeprinsar inför tanken att doften från den tunisiska revolutionen ska sprida sig.

Det är en ännu ofullbordad revolution som tar sina första steg mot frihet. Efter femtiofem år av envälde och diktatur är den organiserade politiska oppositionen liten och svag. Det öppnar vägen för medlemmar ur den härskande klassen och dess representanter i diktatorns politiska arm RCD– Konstitutionella demokratiska församlingen, att behålla makten i det existerande parlamentet.

Vi anser att inget förtroende kan ges de hantlangare till Ben Ali som nu utser sig själva till interimspresident och premiärminister och som kallar till bildande av en regering styrd av Ben Alis gamla RCD och ett par inbjudna gisslan från den ”legala oppositionen”. Det existerande parlamentet är ruttet. Det har låtit sig användas som demokratisk mask av diktatorn i över två decennier.

Val av delegater
till en konstituerande församling med uppgift att anta en ny konstitution som ersätter den nu rådande för diktatorn skräddarsydda konstitutionen är bästa vägen framåt. De som gjort revolutionen ska också utse sina representanter, inte tvingas på ”nydemokratiska” krokodiler ur förtryckarnas led.

Socialistiska Partiet säger skarpt nej till EUs och USAs inblandning i revolutionens framtid och folkets val av nya ledare. I decennier har Paris och Washington skålat vänskap med Ben Ali och hållit honom och andra diktaturer i regionen under armarna. Nu vill plötsligt Bryssel och Vita Huset skicka ”experter” till Tunis för att hjälpa till att organisera ett demokratiskt val. Det är oförskämt och skamligt.

-Tunisien behöver vare sig EUs eller USAs hjälp för att hålla val. De har av egenintresse i åratal blundat för vad som verkligen hände i Tunisien. Det skriver en tunisisk kvinna i en bloggkommentar.

Sanna ord som Socialistiska Partiet sluter upp bakom. Om den härliga doften av folkets revolution inte ska surna är det bara folkets intresse av frihet, social rättvisa och välfärd som ska vara rättesnöre i den svåra övergången bort från diktaturen.

Socialistiska Partiets verkställande utskott, 17 januari 2011

Kildén & Åsman: Varthän Tunisien?
Röda Lund: Tunisier! Vi stödjer er av hela vårt hjärta!

svd svd2 svd3 svd4 DN 1 2 3 ab 1 2 3 exp, 1, svt 1 2 3 4