Socialismen är framtiden – Kampen är nu!

En ny revolutionär generation formerar sig i Europa. Bloc de Esquerda (Vänsterblocket) tar över som radikala ungdomars företrädare i Portugal och samlar fler röster än det traditionellt starka kommunistpartiet. I Frankrike läggs Socialistiska Partiet systerorganisation ner för att återuppstå som betydligt större och ungdomligare Nya Antikapitalistiska Partiet, NPA, med 11 000 medlemmar. I Italien görs bokslut över misslyckade försök att kompromissa med reformistiska partier. Försök som inneburit att extremhögern framstår som mer ”systemkritisk” än den ”samhällsbevarande” vänstern.

I Danmark intar Vänsterpartiets ”broderorganisation”, SF, en allt mer Nato-vänlig och islamofob inställning. Samtidigt som Enhedslisten, som Vänsterpartiet också har kontakt med, bibehåller och utvecklar sin vänsterpolitik. Enhedslisten startade som en valallians mellan DKP, vänstersocialisterna och Socialistiska Partiets systerorganisation för 20 år sedan. Partiet har sedan utvecklats till ett självständigt parti med 4 000 medlemmar.

Vänstern ställs inför
frågan; Kompromiss och anpassning till socialdemokraterna? Eller bygga en ny bred antikapitalistisk rörelse, som inte har svar på alla frågor, men är konsekvent i att inte medverka i regeringar som för en nyliberal politik.

Offentligt möte i Malmö:
SOCIALISMEN ÄR FRAMTIDEN – KAMPEN ÄR NU!

Onsdag den 5 maj anordnar Socialistiska Partiet i samarbete med Kvarnby Folkhögskola ett offentligt möte med Thomas Eisler från Enhedslistens Hovedbestyrelse. Thomas Eisler är också med i ledningen för Fjärde Internationalen och har därmed även kunskap om klasstrider och vänsterdebatt i länder som Tyskland, Grekland, Brasilien och Venezuela. Mötet blir i caféet på Röda Huset, Industrigatan 4 och börjar kl 18.30.

Andreas Malm: Därför ansluter jag mig till Socialistiska partiet

Nedan en text skriven för Röda Lund av Andreas Malm om varför han väljer att ansluta sig till Socialistiska partiet och dess Lundaavdelning. I veckotidningen Internationalens första maj-nummer kommer en längre intervju med Andreas att finnas med. Köp det numret, eller ta en prenumeration idag!

”Efter 13 års öppet förhållande med Socialistiska Partiet har jag beslutat mig för att söka formellt medlemskap.

När så lång tid har gått och man ändå lever ihop politiskt känns det lika bra att flytta in, stadga sig, deklarera sin lojalitet offentligt. Det finns ingen anledning att romantisera den politiska hemlösheten (en av alla vår tids passiviserande individualistiska patologier). Själv har jag alltid trott på arbetarrörelsens klassiska uppmaning ”organisera dig!” – det är ju det jag vill att folk ska göra! – och då kan jag inte själv leva som privat atom.

För mig är SP det självklara valet. Det finns tusen och ett skäl, av olika art, som jag kommer att utveckla i senare texter. Låt mig bara räkna upp tio här:

1.) SP bedriver gräsrotsarbete i de folkrörelser som har potential att driva vårt land i rätt riktning: fackföreningsrörelsen, klimatrörelsen, ockupationsrörelsen, de olika solidaritetsrörelser som blommar upp emellanåt. Just den här typen av gräsrotsarbete är själva poängen med ett revolutionärt parti, som jag ser det. Efter ett drygt decennium av eget arbete i olika rörelser – främst Palestinarörelsen och klimatrörelsen – har jag ackumulerat en lång erfarenhet av att kamraterna från SP är de som tänker och verkar precis som jag önskar: demokratiskt, lyhört, radikalt, för att utveckla rörelserna så framgångsrikt som omständigheterna medger. Ofta handlar det bara om att formulera just potentialer, men sådan är nu vänsterns allmänna situation i vår del av världen – och det gäller att utveckla dem.

2.) SP har som ingen annan organisation i svensk vänster gjort ödmjukhet till en dygd. Det låter som flumknas, men det är viktig sanning. SP är inte bara en samling ovanligt fantastiska människor (en fördel med partiets litenhet är att man kan lära känna tillräckligt många för att få bra kläm på det) utan också en organisation som förhåller sig ödmjukt till inre åsiktskillnader, till vänsterns historiska problem och, inte minst, till de sociala rörelser vi arbetar i. Andra vänsterorganisationer – vi behöver inte nämna några namn – gör allt för att ta över rörelser och förvandla dem till sina egna: ett säkert, många gånger upprepat recept för att ta död på dem. Det gör inte SP.

3.) SP är ekosocialistiskt! Fjärde internationalen är ekosocialistiskt! Ekosocialismen som politiskt koncept har utvecklats och fortsätter att utvecklas av kamrater i denna rörelse – say no more!!!

4.) Ilham Moussaid. Say no more igen!

5.) NPA NPA NPA!

6.) Fire Alarm av Michael Löwy är kanske den bästa bok som publicerats de senaste tio åren. Den går rakt in i själen.

7.) Omställningen av svensk bilindustri är en huvuduppgift för den radikala rödgröna vänstern. Läs mer i Röda rummet!

8.) Ernest Mandel är den främste marxisten i världen efter andra världskriget och inspirerar mig i mitt arbete, min forskning, som ingen annan, år efter år.

9.) Den fria marxism som strålat ut från Fjärde internationalens kretsar och besläktade miljöer – se bara på New Left Review och Verso – under de senaste decennierna är den öppnaste, mest nyskapande, receptiva, odogmatiska marxism världen känner.

10.) SP kan, liksom sina systerorganisationer i Frankrike, England, Danmark, Tyskland osv, arbeta för enighet inom den svenska vänstern. Ett medlemskap i SP är ett medlemskap i Sveriges radikala vänster, utan sektgränser, partichauvinism eller parlamentarisk avskärmning.

Jag skulle kunna fortsätta, och jag kommer att fortsätta – återstår att förklara
(bland mycket annat) varför jag, som länge var organiserad syndikalist, inte längre tror på syndikalismen eller SAC som politiska projekt – men det här är nog för nu.

/Andreas Malm”

Från wikipedia:

Sedan 2006 har Andreas Malm varit en flitig debattör inom klimatfrågan. Han har skrivit boken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent (2007), där han beskriver klimatkrisen. Sedan 2007 är Malm aktiv inom aktionsgruppen Klimax som gör civil olydnads-aktioner för att skapa uppmärksamhet om växthuseffekten. Han sitter i styrelsen för Klimataktion, sedan lanseringen den 18 maj 2008.

I en ledarkrönika i Arbetaren meddelade han i april 2009 att han nu börjat arbeta som doktorand i projektet Lucid vid Lunds universitet, i ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt där han ska studera de fossila bränslenas roll i kapitalackumulationen.

Böcker av Andreas Malm:

Röda Malmö: Intressant möte om ekosocialism

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om

Demonstrera i Skåne på 1 maj

MALMÖ

Socialistiska Partiet i Malmö kommer, för andra året i rad, att demonstrera med Vänsterpartiet.
Du som sympatiserar är välkommen att gå med oss i tåget. Samling sker kl 11 på Möllevångstorget. Avgång kl 12. Musikfest efteråt i Slottsparken. SP kommer att gå med egna fanor och någon banderoll. Det blir tillfälle att manifestera en anti-kapitalistisk och ekosocialistisk Första maj.

LUND

kl 12:00 samlas folk på Lund centralstation som ska åka till Helsingborg och demonstrera mot nazisterna.

kl. 18.00 SP-Lund informerar om vår klimatkampanj och demonstrerar tillsammans med stadens radikala vänster. Kom och gå med oss och delta i festligheterna! Samling Knut den Stores Torg.

KRISTIANSTAD

Våra SP-kamrater i Hässleholm kommer att gå i följande 1 maj-tåg:

kl. 11.30 samlas ett gemensamt vänstertåg på Domustorget, under parollen ”Jävlas inte med arbetarklassen”. Arrangerande grupper är: Vänsterpartiet, Ung Vänster, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom.

HELSINGBORG:

kl. 13:30 Motdemonstration mot nazisterna på Stortorget.

kl. 14:30 samling vid Kärnan (Slottsparken) för Första Maj firande. Arrangerande grupper: Vänsterpartiet, Ung Vänster, Kurdiska Kvinnoföreningen och Palestinska kulturhuset.

Förra årets Revolutionär 1 maj i Lund

Möte om ekosocialism blev uppskattad föreläsning om ”långa vågor”

FOTO: Röda Malmö

Ca 25 personer slöt upp på SP-Malmös möte om ”Ekosocialism eller klimatkaos” igår.

Mötet anordnades på Kvarnby Folkhögskola och var inledningen av ett samarbete där skolans ledning i veckan kommer ta ställning SP:s ansökan om att bli delägare tillsammans med lokalföreningar av Vänsterpartiet, Malmö LS, Miljöförbundet Jordens vänner i Malmö/Lund, m. fl.  Vänstersamverkan i Malmö tog sig under mötet ett konkret uttryck genom att vi under en paus hade möjlighet att köpa kaffe av Svensk-Kubanska föreningen i Malmö som hade ett möte i en annan lokal av skolan.

Efter en kort inledning, med utgångspunkt från klimatmötet i Köpenhamn och Fjärde Internationalens nyligen avslutade världskongress, trollband Andreas Malm publiken med en föreläsning utifrån sin forskning. En forskning som utgår från teorin om långa vågor i den kapitalistiska ekonomin, och som utvecklats av Malms ”favorit-marxist” Ernest Mandel, ledande företrädare för Fjärde Internationalen fram till sin död 1995. Skolsalens skrivtavla fylldes av vågor (naturligtvis) och med årtal och nyckelord som ”vattenkraft” ”ångkraft” och ”olja”, vilket gjorde det lätt att hänga med i resonemanget och uppmuntrade till frågor och diskussionsinlägg.

Andreas Malm rekommenderade publiken att ta del av Ernest Mandels böcker, som bland annat går att hitta på SP:s hemsida och även ta del av världskongressens resolutioner  på internationalviewpoint: 16th World Congress Resolutions – 2010.

Nästa offentliga möte i Malmö i Socialistiska Partiets regi blir också i samverkan med Kvarnby Folkhögskola onsdagen den 5 maj kl 18:30 på ”Röda Huset”, Industrigatan 4. Thomas Eisler från danska ”Enhedslisten” kommer tala om de antikapitalistiska rörelserna i Europa.

Rapport skriven av Nils, medlem i  SP-Malmö

Röda Lund: Ett socialistiskt svar på klimathotet

Röda Malmö: Intressant möte om ekosocialism och Förändring är möjlig och nödvändig

Vart tog de nya jobben vägen, Vänsterpartiet?

Nedan ett debattinlägg i tidningen Norra Skåne. På bloggen Röda Göinge kan man läsa vänsterpartisten Per Åke Purks svar samt Hedmans svar på detta.

Hösten 2005 lanserade Vänsterpartiet kravet på 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn. Det politiska etablissemanget var som väntat inte nådigt i sina fördömanden: ”tokshopping i den offentliga sektorn på framtida generationers bekostnad” och ”chockhöjning av skatterna” var några av invändningar som gjorde sig hörda. Rent allmänt stämplades förslaget som ”orealistiskt”. Lars Ohly och Vänsterpartiet slog till reträtt. I valrörelsen 2006 mumlade Ohly bara fram förslaget i bisatser och det hela drunknade i Alliansens prat om ”arbetslinjen”. Idag – när den ekonomiska krisen drabbat Sverige, när varslen strömmar genom varje nyhetssändning och när även kommuner och landsting skär ner. Nu, när ekonomin skriker efter stimulansåtgärder och den öppna arbetslösheten i år spås närma sig 10 procent, angriper Per Åke Purk (v) Gustav Fridolin från höger när han som ende riksdagskandidat tydligt tar avstånd från nerskärningarna!

Förklaringen är att Vänsterpartiet i fikandet efter regeringstaburetter kedjat sig fast i ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet – ett samarbete som kräver återhållsamhet, budgetdisciplin och marknadsunderordning. Men är kravet på 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn verkligen i dagsläget ett utopiskt luftslott? Nej, säger vi socialister med eftertryck. Kravet är i själva verket lätt att förklara och försvara: Sedan 1990 har över 200 000 jobb i den offentliga sektorn gått förlorade; på grund av sänkta skatter, en omfördelning från offentlig- till privat konsumtion samt från fattig till rik. Dessutom är Sverige – med ungefär 40 procent högre BNP – trots krisen betydligt rikare idag än 1990. Varför då inte lägga pengarna på att anställa i den offentliga sektorn istället för att betala ut a-kassa och försörjningsstöd till de som har drabbats av arbetslösheten?

Därtill har ett flertal undersökningar visat att svensken är villig att betala mer skatt till skola, sjukvård och omsorg. Varför då inte förbättra tjänster som svenska folket ser som så angelägna? Varför inte anställa fler och lätta något på bördan för de hårt ansträngda välfärdsarbetarna? Varför inte återställa den offentliga sektorn till 1990-års nivå? I över 25 år har en nyliberal ekonomisk politik dränerat vårt gemensamma offentliga ägande. I över 25 år har avreglering, privatisering och skattesänkningar för den välbärgade eliten utarmat den offentliga sektorn. Det är hög tid för en kursändring. Krisen måste bli avstamp för en annan politik. Vi socialister säger 200 000 fler jobb i den offentliga sektorn!

Henrik Hedman, Socialistiska Partiet i Hässleholm

Alltid Rött Alltid Rätt: Vänsterpartiets företagspolitik mer omtyckt än alliansens

Ett socialistiskt svar på klimathotet

Ska direktörer och politiker sabba din framtid?

Socialistiska partiet drar nu igång sin klimatkampanj. Först ut är det öppna mötet med Andreas Malm som äger rum i Malmö imorgon lördag. Klockan 15.00 Röda Huset industrigatan 4.

Det har startats en hemsida som ser ut så här: Ekosocialism och som nu är under uppbyggnad.

På Facebook kan man bli ett fan av: Socialistiska Partiets klimatkampanj

Förutom öppna möten runt om i landet kommer kampanjen bestå av s.k. ”Freeshops”, propaganda, samtal på gator och torg m.m. Materialet består av två olika flygblad, affisch, klistermärken och de två pamfletterna: Att ge förnuftet muskler och Tillväxtreligion och klimatkamp. Allt material kan beställas från ekosocialistkampanj(at)socialistiskapartiet.se

Klimatet och människan

Miljontals människor på flykt från sina hem, miljontals döda av vattenbrist och naturkatastrofer. Allt fler obeboeliga ställen i världen.  Och alla undrar ”varför tilläts klimatet spåra ur?”

Så kommer världen se ut om vi fortsätter som idag. Klimatet håller på att gå åt helvete samtidigt som människans utsläpp av växthusgaser ständigt ökar i världen. Trots att alla vet att vi är på väg mot en katastrof om inte utsläppen stoppas.

Ändå görs nästan inget åt saken. Det beror inte på att det inte går att göra något utan på hur ekonomin fungerar idag. För dagens ekonomi så finns det bara en sak som är viktig – pengar.

I konkurrensen på marknaden måste företagen hela tiden sänka sina kostnader och öka produktiviteten, annars tjänar de inga pengar utan slås ut och går under. I den här kapitalistiska ekonomin är det oftast en konkurrensfördel att behandla sina anställda som skit men också att inte bry sig om miljön och klimatet. De som bryr sig om miljön ”för” mycket slås med andra ord ut. De mest hänsynslösa blir kvar.

I en kapitalistisk ekonomi är det inte bara företagen som måste växa och öka sina vinster hela tiden, hela ekonomin följer en liknande tillväxtlogik. Det innebär att utsläppen kommer att öka så länge vi har ett kapitalistiskt system – något alla förstår är en omöjlighet om vi ska ha en beboelig planet. Läs mer…

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Röda Malmö: Snart business är usual, men…vad ska rädda oss från klimatkaos?

Sektnytt

Igår var det 1 april. Ett datum som jag skiter högaktningsfullt i. Betydligt trevligare att driva och skämta de övriga 364 dagarna anser jag. Så hade jag tyckt om 1 maj och 8 mars också, om det inte vore så att man träffar så mycket trevligt folk de datumen. Att ritualisera politik för en redan invigd publik känns som att iförd hawaiiskjorta sälja is till pingviner. Finns det något värre än att traska på 1 maj i hällregn? Ja, det finns det förstås, men ni förstår vart jag vill komma.

Igår var det 1 april, som sagt. Vissa skämt var säkert bra, dock nåddes inte jag av dem. Istället tramsade SUF (Syndikalistiska ungdomsförbundet) och riktade en illa riktad pungspark mot Rättvisepartiet Socialisterna, som precis drabbats av en djup splittring  efter att deras största avdelning (den i Umeå och där man har 3 kommunala mandat) lämnat partiet. Socialisten-gruppen, som nyligen bröt sig ur den internationella organisationen IMT och samtidigt splittrades, ”skojade” om att man inlett samarbete med Kinas Kommunistiska Parti. Jo, det var ju väääldigt roligt. Eller inte.  ”He, he, he, april april. Vi bara skojade när vi skrev att vi samarbetar med diktaturen och arbetarmördarna”.

Något som dock inte var ett skämt, men som nog flera av oss trodde var det, var Kommunistiska Partiets utspel mot Sveriges Kommunistiska Parti. Och försök att hänga med nu: KP och SKP är två partier med exakt samma politik, men med den skillnaden att KP tycker Sovjet var gött mos fram till att Stalin dog, och att SKP tycker Sovjet var gött mos fram till murens fall. KP hette tidigare kpml(r) och har en historia av Stalin-hyllande, böghat och misshandel av socialister som inte tyckte Stalin var en särskilt juste figur. Nu tycker KP att SKP:s namn är för likt KP:s. Trots att det var KP som nyligen bytte namn. Så här skriver man i Skånskan:

”Vid förra valet förekom en valsedel med en oregistrerad beteckning som var lik Kommunistiska partiet. Vi erfor efter valdagen att detta orsakat missförstånd bland våra väljare. Det visade sig att många tagit fel valsedel. I tron att man röstade på Kommunistiska partiet röstade man i själva verket på en annan valbeteckning, det vill säga den oregistrerade”

Nej, detta var inget 1 april-skämt. Den senaste tiden har den svenska vänstern gått igenom två olika tendenser under trycket av den borgerliga offensiven och frånvaron av självständig arbetarkamp. Den ena tendensen är den, s.a.s. ”vändningen mot partiet”, som delar av den autonoma rörelsen gått. Efter interna kriser och ifrågasättanden av bl a Reclaim Rosengård, Stoppa Matchen och sektighet har man börjat inse att det krävs en fastare struktur för att organisera och trygga återväxten. Förbundet Allt Åt Alla och Förbundet Arbetarsolidaritet är uttryck för denna tendens, men antagligen bör man även se utvecklingen i SAC som ett uttryck för detta. SAC har den senaste perioden allt mer nischat sig mot att bli en aktivistgrupp för unga aktivister än det spretigare syndikalistiska fack som fanns för 10 år sedan. På gott och ont.

Den andra tendensen är splittring. Ett sökande som är andra sidan av ovanstående mynt. Socialistiska Förbundet och Socialisterna är två nya partibildningar som för att möta dagens utmaningar försöker skala bort det som riskerar att stöta bort ”vanligt folk”. En god ansatts på kort sikt, men en linje som i förlängningen kommer leda till interna motsättningar när omständigheterna förändras. Vidare finns det några små mindre seriösa maoistprojekt, och olika trotskistiska miniatyrer som försöker etablera just sitt evangelium. För den stora massan helt okända företeelser. För vem vet vad följande bokstavskombinationer betyder? SUF, RF, RS, SF, SKP, KP, IS, FAÅA, FAS. Och vem känner igen namnen Debord, Bordiga, Gonzalo, Woods, Cliff, Gramsci och Bone? Bara i Lund finns följande vänsterorganisationer till vänster om (v): Första Linjen, Virvelvinden, SUF, Socialistiska partiet, Bokcafé India Däck och Smålands Nation. Vi samarbetar kring gemensamma kampanjer såsom Ockupationsfestivalen, och består mestadels av ungdomar. På 1 maj brukar 200 personer gå under dessa organisationers fanor.

Det är bara att beklaga att det ser ut så här, men även om alla radikala socialister idag skulle gå samman i en gemensam organisation så skulle inte detta i sig vara en lösning på vänsterns kris. Man kan inte lyfta sig själv i håret, och vänstern är till syvende och sist beroende av arbetarklassens allmänna kampförmåga. Visserligen är det socialisters uppgift att stödja och delta i all progressiv kamp som förs av löntagarkollektivet, men den kan omöjligt ensam skapa denna kamp utan lever i symbios med klasskampen.

Mitt i detta hav av motstridiga, men sammansatta, tendenser kryssar Socialistiska partiet. Ett parti som är på sakta frammarsch efter en tid av stiltje och svårigheter, och som samlar både upprorisk ungdom och äldre fackliga aktivister. SP har lokala partiavdelningar från Umeå i norr till Malmö i söder. I höstas genomgick partiet en rejäl generationsväxling och idag är majoriteten av partistyrelsens runt femton ledamöter mellan 25 och 35 år. Så här skriver Socialistiska partiet i Lund om hur man ser på sig själv, och som kanske kan vara en inspiration för de människor som nu bildat nytt:

Som medlemmar i Socialistiska partiet deltar vi i kamp där människor försöker bryta med kapitalismen och försvara sina intressen. Vi gör det genom att ställa upp fullt ut med det vi kan. Vi är inga politikerproffs som levererar valfläsk vart fjärde år. Vi går tillbaka till den ursprungliga demokratiska och radikala socialistiska traditionen. Den som stalinister och sossar länge dragit i smutsen.

Internt diskuterar vi erfarenheterna från de kamper vi deltar i och försöker ge olika idéer för hur kampen bäst kan föras. Det är det som är grunden för vår organisation – arbetet för att klasskampen ska bli så framgångsrik som möjligt. Vi försöker inte ta över eller pracka på våra förslag och erfarenheter utan försöker tvärtom uppmuntra de som kämpar att lära och utvecklas. I rörelsen och i kampen menar vi det absolut viktigaste föds: Insikten om att det går att förändra och att man inte är ensam.

Många av våra medlemmar deltar också i den bredare debatten om vilken väg vänstern bör gå. Genom bl.a. de teoretiska tidskrifterna Röda Rummet och Tidsignal analyserar medlemmar i Socialistiska partiet samhällets utveckling och vad socialisters svar bör vara på de problem och lösningar vi ställs inför. Det räcker inte bara med ”att göra”, man måste veta vart man vill och varför också. Här hjälps vi alla åt på de sätt vi kan och vill.”

ps. Vi ber ödmjukast om ursäkt om vi glömt någon bokstavskombination.

Röda Malmö: Lyckat möte i Malmö
Röda Malmö: Vad händer med RS?
Röda Göinge: Ny medlem

BBC News: 10 stories that could be April Fools… but aren’t

Brev från en anställd på Försäkringskassan

Samband mellan ojämlikhet och sociala problem.

Följande inlägg är skrivet av en anställd på försäkringskassan och medlem i Socialistiska partiet i Malmö:

Som proletärer säljer vi vår arbetskraft. Inte någon gång i mitt yrkesverksamma liv har jag känt mig mer detaljstyrd, kontrollerad och allienerad än i nuvarande arbete som ”utredare” på Försäkringkassan. Varje månad kallas jag in till chefen för att få reda på min ”verkningsgrad”, något som vid nyss avslutad lönesamtal helt ligger till grund för lönesättningen.

På FK handläggs närmare 50 olika bidrag och ersättningar. Självklart är myndigheten en del av den borgerliga statsapparaten. Och självklart ska man kritiskt ifrågasätta hur jag som person påverkas av att försörjas av den.

En historisk grund för sjukförsäkringen är de frivilliga sjuk- och begravningskassorna. En annan grund är arbetarrörelsens påtryckningar för att bygga ut ”välfärdsstaten”, en stat med auktoritära och förtryckande inslag också. Klassmotsättningarna tar sig uttryck också i socialförsäkringen.

Som socialist är det viktigt för mig i mitt arbeta på FK att informera alla om sina rättigheter. Att anpassa informationen och bemötandet till mottagaren. I den meningen ska inte försäkrade behandlas lika. Samtidigt bör vi socialister vara för ett rättssäkert regelverk. Beslut ska inte grundas på positivt eller negativt godtycke. Offentlighetsprincipen, likhet inför lagen och ”förutsägbarhet” är mycket viktigt.

Jag hävdar att för oss FK-anställda är socialförsäkringsminister Husmark-Persson det enskilt största arbetsmiljöproblemet. De nya förändringarna är hafsigt genomförda. Det finns dåliga, motsägelsefulla förarbeten som gör att rättspraxis kommer att bli godtyckligt. /När en lag inte kan tolkas går länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten, dvs förvaltningsrätten, tillbaka till förarbeten och tittar efter vad lagstiftaren hade tänkt sig./ Försäkringskassan som myndighet och tunga remissinstanser som TCO har starkt kritiserat lagstiftningsprocessen.

Det är uppenbart att allt fler känner sig kränkta av Försäkringskassan. Det beror på en hårdare lagstiftning och tuffare tillämpning. Men det beror också på att socialförsäkringsministern hela tiden fråntar sitt ansvar för lagstiftarens roll. I all hast kom en del undantag in i lagstiftningen. Det måste finnas ”synnerliga skäl” för vissa dispenser. Plötsligt, i elfte timmen, lades en skrivning till om att ”…om inte det är oskäligt”. Många anställda på FK är upprörda över att ”få ta skiten” i den offentliga debatten. Marcus Birro jämställer försäkringskassans anställda med vakter i koncentrationsläger. Vi på Försäkringskassan ska tillämpa civil olydnad, tycker han. Precis som om en socialist som arbetar som parkeringsvakt ska låta bli att lappa annat än stadsjeepar??? Eller en lärare bara ge bra betyg till arbetarbarnen??

Nu är det inte vi anställda på FK som drabbas mest. Det är självklart de försäkrade som får sänkt ersättning, som blir ”utförsäkrade”, bollas över till AF under tre månader (!), för att sen åter kunna söka sjukpenning. Hundratals som kastades ut från sjukförsäkringen vid årsskiftet kommer tillbaka nu i april. Ett bollande med människor som är förnedrande.

Många i min omgivning har personligen drabbats av både hårda regler och okänsliga handläggare på FK. Den upplevelsen kan vi aldrig ifrågasätta. Men vad är socialisternas alternativ? Här är några punkter.

  • 90 % i ersättning vid sjukdom och arbetslöshet. Inte ”tillräckligt” men ett krav som var självklart för några år sedan och som arbetarklassen kan samlas kring.
  • Nej till karensdag. Fanns inte heller för några år sedan
  • En bra offentlig sjukvård. Nej till privatiseringar
  • Företagshälsovård under fackets kontroll
  • Rätt till omedelbara rehabiliteringsinsatser
  • Möjlighet att väga in arbetsmarknadsskäl vid ansökan om sjukersättning (förtidspension) från exempelvis 60 år

Samtidigt kan vi aldrig försvara sjukförsäkringen som en ersättning vid alla former av livsproblem. Vi kan i princip inte vara mot att det finns en arbetslöshetsförsäkring vid arbetslöshet och sjukförsäkring när förmågan att arbeta är nedsatt pga sjukdom. Och en generös socialförsäkring som täcker upp när ingen av dessa försäkringar är aktuella.

Vi kan heller inte av princip motsätta oss att en bedömning av arbetsförmågan efter en tid görs i förhållande till hela arbetsmarknaden. Ska en ljumskskadad 25-årig fotbollspelare ha sjukpenning resten av livet? Ska inte han eller hon få hjälp att skaffa sig en nytt jobb?

Borgarna pratar om ”utanförskap”. Det ska vi akta oss för. Som marxister anser vi samtidigt att arbetarklassens styrka är när den uppträder som kollektiv. Vi borde därför kämpa mer för ”rätten/möjligheten att vara frisk” än ”rätten att vara sjuk”. Arbetarkontroll, eller åtminstone fackligt inflytande och veto mot högt uppskruvat arbetstempo, lönespridning m.m. För sex timmar arbetsdag. Osv.

Många unga kvinnor hinner inte etablera sig arbetsmarknaden innan de drabbas av sjukdom/sjukfrånvaro. Ju längre den blir, ju svårare är det att komma tillbaka. Det finns inget mer ohälsosamt som att vara sjukskriven och/eller arbetslös. Dödligheten är hög. Den som i unga år blir långtidssjukskriven och därefter får sjukersättning (förtidspension) får en mycket låg ersättning och framtida ålderspension.

Hoppas jag inte trampar någon på tårna med dessa rader som kanske mest handlar om ett personligt ”försvar” för vad jag gör kl 8-5.

Röda Malmö: Fattigdomen i världen ökar
Michael Hardt: Allt åt alla – Varken offentligt eller privat men gemensamt

Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,